Låt oss följa den gudomliga styrelsens främste förmedlare!
1. a) Varför kunde inte det beslut som förfäderna hade fattat vid Sinai berg gälla för de köttsliga omskurna judarna nu, då det var fråga om ett nytt förbund? b) Vem måste dessa judar efterlikna, och på vilket sätt?
FÖR de köttsliga omskurna judarna var förhållandena inte desamma sedan Jesus Kristus farit upp till Jehova Guds närvaro i himmelen och inför honom framburit det dyrbara värdet av sitt mänskliga offer. På grund av detta ägde det gamla mosaiska förbundet ingen giltighet längre, och ett nytt förbund hade fått laga kraft genom det blod som Guds Son, medlaren för detta förbund, hade utgjutit. De köttsliga judarna blev först erbjudna möjligheten att bli upptagna i detta nya förbund. Deras förfäder hade femton hundra år tidigare förklarat för medlaren Mose: ”Allt det som Jehova har talat är vi villiga att göra.” Men detta kunde inte gälla deras avkomlingar i förhållande till det nya förbundet. Detta nya förbund hade en ny medlare, som var större än Mose, nämligen Jesus Kristus. För att bli upptagna i det nya förbundet måste de svara denne förnämligare och större medlare: ”Allt vad Jehova har talat är vi villiga att göra och vara lydiga.” Dessa köttsliga judar måste efterlikna den främste förmedlaren av den gudomliga styrelsen, medlaren Jesus Kristus, och framställa sig för Jehova till att göra hans vilja såsom den framlagts för dem genom denne nye och större medlare.
2. Vad hade Gud, enligt vad Petrus sade till judarna vid pingsten år 33, gjort med Jesus, som hade förändrat situationen för dessa köttsliga judar?
2 Det var i sanning en ny situation som hade uppstått för de köttsliga judarna, och varje enskild individ måste ta ställning till den. Den kristne aposteln Petrus påpekade detta för dem på pingstdagen år 33 v.t., sedan Jehova Gud genom Jesus Kristus hade utgjutit den heliga anden över de trogna efterföljarna till den gudomliga styrelsens främste förmedlare. Sedan Petrus förklarat vad det var som hänt på detta mirakulösa sätt och varför det hade hänt, sade han till de tusentals judar som var församlade: ”David for ju verkligen inte upp till himlarna, utan han säger själv: ’Jehova sade till min Herre: ”Sitt vid min högra sida, till dess jag lägger dina fiender såsom en pall för dina fötter.”’ Må därför hela Israels hus med full visshet veta att Gud har gjort honom till både Herre och Kristus, denne Jesus som ni hängde på pålen.” — Apg. 2:34—36, NW.
3. a) Hur skulle dessa judar, enligt vad som visats i bild genom deras förfäder vid Sinai berg, visa sig värdiga att bli upptagna i det nya förbundet? b) Vad skulle tillkännage att dessa judar hade blivit upptagna i det nya förbundet, sedan de hade gjort det som Petrus och de övriga apostlarna uppmanat dem att göra?
3 Hur skulle nu, under dessa helt annorlunda förhållanden, de judar som lyssnade till detta kunna säga: ”Allt det som Jehova har talat är vi villiga att göra”, och således visa sig värdiga att bli upptagna i det nya förbundet? Jo, genom att ta emot den som blivit hängd på pålen, Jesus, såsom sin Herre och såsom Jehovas Kristus eller Messias och såsom medlaren, som profeten Mose hade profeterat om och själv var en förebild till. De kunde inte vinna frälsning på något annat sätt. Tusentals av dessa judar kände ett styng i hjärtat, när de hörde vad Petrus sade. När de då frågade Petrus och de övriga apostlarna: ”Ni män, bröder, vad skall vi göra?”, riktade alltså Petrus deras uppmärksamhet på Guds främste förmedlare av livet och sade: ”Ändra ert sinne, och må var och en av er bli döpt i Jesu Kristi namn till förlåtelse för edra synder, och ni skall erhålla den heliga anden som en fri gåva. Ty löftet är för er och för edra barn och för alla dem som är långt borta, så många som Jehova, vår Gud, må kalla till sig. ... Bli frälsta från detta vrånga släkte.” (Apg. 2:37—40, NW) Om de, sedan de blivit nedsänkta i vatten, genom Kristus fick ta emot den fria gåvan, Guds heliga ande, betydde detta att de blev upptagna i det nya förbundet.
4. Vad var då dessa judars dop i vatten en symbol av?
4 Vad var då deras dop i vatten en symbol av? Eftersom deras dop i vatten skulle ske ”i Jesu Kristi namn” och eftersom de före dopet hade visat ånger eller sinnesändring inför Jehova Gud, var det en symbol av att de framställde sig för Gud till att göra hans vilja. Att göra hans vilja inbegrep också att de tog emot Jesus Kristus som sin gudagivne ”Herre” och som sin gudagivne ”Kristus” eller Messias.
5, 6. a) Genom vem var det de skulle få förlåtelse för synder, och vilka synder var det nu de behövde få förlåtelse för? b) Vad skulle förlåtelsen för deras synder medföra för dem, enligt Hebréerna 9:14?
5 Om de inte tog emot Jesus Kristus som ”både Herre och Kristus”, kunde de inte få ”förlåtelse för ... [sina] synder”. De synder som Gud nu förlät dem genom Jesus Kristus var inte de synder som de begått mot det mosaiska lagförbundet. Detta förbund med de köttsliga judarna hörde det förflutna till, det var inte giltigt längre, och det utlovade nya förbundet hade blivit förmedlat av den bättre medlaren, Jesus Kristus. Bland de synder som de därför behövde ångra inför Gud var speciellt den synd som bestod i att de haft del i att hänga hans Son, Jesus Kristus, på pålen men också alla deras synder i allmänhet. Att de fick syndernas förlåtelse från Gud genom Kristus skulle i sin tur ge dem ett gott samvete. Vi läser om detta:
6 ”Huru mycket mer skall icke Kristi blod — då han nu genom evig ande har framburit sig själv såsom ett felfritt offer åt Gud — rena våra samveten från döda gärningar till att tjäna den levande Guden!” — Hebr. 9:14.
7. Vad var utlovat beträffande synder, enligt vad som sades i det nya förbundet, och genom vem togs dessa döpta judar upp i det nya förbundet?
7 Denna förlåtelse för synder som medför ett gott samvete inför Gud hade Jehova utlovat genom vad som sades i det nya förbundet. Då Jehova genom profeten Jeremia talade om det kommande nya förbundet, avslutade han profetian med att säga: ”Ty jag skall förlåta deras förseelse, och deras synd skall jag inte mer komma ihåg.” (Jer. 31:31—34, NW) Då aposteln Paulus flera århundraden senare skrev till de hebreiska kristna, de som var köttsliga avkomlingar till Abraham, ”Guds vän”, citerade han från Jeremias profetia och tillade sedan: ”’Ty jag skall vara barmhärtig i fråga om deras orättfärdiga gärningar, och jag skall alls inte dra mig till minnes deras synder längre.’ I det han säger ’ett nytt förbund’, har han gjort det förra föråldrat. Nu är ju det som har gjorts föråldrat och blir gammalt nära att försvinna.” (Hebr. 8:12, 13, NW) Den logiska slutsatsen blir alltså att de tre tusen judar som ändrade sinne och blev döpta i Jesu Kristi namn och sedan fick ta emot den fria gåvan, den heliga anden, togs upp i det nya förbundet genom den bättre medlaren, Jesus Kristus. — Apg. 2:41.
8, 9. Vem var det som Petrus fäste judarnas uppmärksamhet på några dagar senare i templet? Vad förklarade han att de behövde göra, och vad skulle resultatet bli för dem?
8 Några dagar efter pingstdagen befann sig Petrus och Johannes vid templet i Jerusalem. Petrus talade till den skara människor som hade samlats kring dem och fäste återigen deras uppmärksamhet på den gudomliga styrelsens främste förmedlare. Petrus framhöll också hur nödvändigt det var att de ändrade sinne och omvände sig och sökte den vederkvickelse som följer av att man får syndernas förlåtelse av Gud genom Kristus. Petrus fortsatte:
9 ”Abrahams och Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare Jesus, honom som I utlämnaden och som I förnekaden inför Pilatus, när denne redan hade beslutit att giva honom lös. Ja, I förnekaden honom, den helige och rättfärdige, och begärden, att en dråpare skulle givas åt eder. Och livets furste [livets upphovsman, Åk; den främste förmedlaren av livet, NW] dräpten I, men Gud uppväckte honom från de döda; därom kunna vi själva vittna. ... Gören därför bättring och omvänden eder [Ändra därför sinne och vänd om, NW], så att edra synder bliva utplånade, på det att tider av vederkvickelse må komma från Herren, i det att han sänder den Messias, som han har utsett åt eder, nämligen Jesus. ... För eder först och främst har Gud låtit sin tjänare uppstå, och han har sänt honom för att välsigna eder, när I, en och var, omvänden eder från eder ondska.” — Apg. 3:13—26.
10. Varför blev det inte vid detta tillfälle något dop av judar som ändrat sinne, och vad förklarade Petrus och Johannes inför domstolen var det enda namn genom vilket man kunde vinna frälsning?
10 Innan Petrus och Johannes kunde göra anordningar för att låta döpa de judar där i templet som ändrat sinne, förändrades situationen. Vi läser nämligen: ”Medan de nu båda talade till folket, kom de förnämsta prästerna och befälhavaren i templet och sadducéerna över dem och var förtretade därför att de undervisade folket och tydligt kungjorde uppståndelsen från de döda för Jesu del.” (Apg. 4:1, 2, NW) Petrus och Johannes fick sitta i häkte under natten. Nästa dag förhördes de men släpptes sedan. Inför domstolen förklarade de att det inte finns något namn under himmelen, som har blivit givet bland människor, genom vilket de kunde vinna frälsning utom namnet på den främste förmedlaren av Jehovas gudomliga styrelse. (Apg. 4:3—23) Apostlarna vägrade att upphöra med att följa denne, som hade ett så dyrbart namn.
11. a) Hur kom evangelisten Filippus att predika i Samaria? b) I vems namn blev de troende samariterna döpta, och vems lärjungar blev de därför?
11 Hätsk förföljelse bröt senare ut i Jerusalem, och den trogne judekristne Stefanus stenades till döds. Kristi lärjungar drevs ut ur Jerusalem och skingrades, alla utom de tolv apostlarna. Bland de kringspridda var evangelisten Filippus. Han begav sig norrut till staden Samaria och ”predikade Kristus för folket där”. Det blev stor glädje i staden på grund av det Filippus predikade och de mirakulösa tecken han utförde. Det samaritiska folket höll fast vid Pentateuken eller de fem Moseböckerna och tillämpade lagen om omskärelsen. Många av dem erkände därför Jesus Kristus som den bättre medlaren som framställts i bild genom Mose. Vad det gäller dessa troende bland samariterna utförde Filippus det som Jesus befallt, eftersom skildringen säger: ”Men nu, då de satte tro till Filippus, som förkunnade evangelium om Guds rike och om Jesu Kristi namn, läto de döpa sig, både män och kvinnor.” (Apg. 8:1—13; Matt. 28:19, 20; Apg. 1:8) Dessa samariter blev döpta i Jesu namn; de blev troende, döpta lärjungar till honom.
12. a) Hur kom Filippus att predika för en etiopisk eunuck i dennes vagn, och i vems namn döpte Filippus honom? b) Vilket handlingssätt tyder detta dop på att etiopiern hade börjat följa?
12 Sedan Filippus gjort många lärjungar bland dessa omskurna samariter, förde en Guds ängel honom till en omskuren judisk proselyt, en etiopisk eunuck, som var på hemväg sedan han varit i Jerusalem och tillbett. Då Filippus närmade sig vagnen och hälsade etiopiern, var denne i färd med att läsa i Jesajas 53 profetia, i det som nu motsvarar det femtiotredje kapitlet. Etiopiern frågade Filippus vem det var Jesaja beskrev där. ”Då”, som Apostlagärningarna 8:35 säger, ”öppnade Filippus sin mun och begynte med detta skriftens ord och förkunnade för honom evangelium om Jesus.” Filippus berättade också om vattendopet för etiopiern, och mannen bad om att få bli döpt, så snart de kom fram till en lämplig vattensamling. Filippus döpte honom och gjorde det givetvis i Jesu namn. (Apg. 8:36—39) Liksom de troende samariterna framställde sig denne omskurne etiopier för Jehova Gud till att göra hans vilja såsom en Jesu Kristi lärjunge.
”Hedningarnas omvändelse”
13. a) Hur skilde sig hedningarna från judarna beträffande ansvaret för Jesu död och beträffande lagens förbannelse? b) När började Jehova förläna sinnesändring åt hedningarna, och vem var den förste som detta skedde med?
13 Till skillnad från de omskurna judarna, som genom samhällsansvar delade skulden för att man dödat Jesus utanför Jerusalem, hade människorna i hednanationerna ingenting att ångra i förbindelse med att denne oskyldige Son till Gud blev upphängd på pålen, då de ju inte hade någon del i det. De stod inte under mosaiska lagförbundets förbannelse. (Gal. 3:13) Men de var i alla fall syndare som härstammade från de syndiga människorna Adam och Eva, och som hedningar hade de många synder att ångra, sådana som dragit Guds dödsdom över dem. De var, som aposteln Paulus sade till dem, ”utan Kristus ... utestängda från medborgarskap i Israel och främmande för löftets förbund, utan hopp och utan Gud i världen”. (Ef. 2:12) I allmänhet var de oomskurna. Men år 36 v.t. började Jehova Gud i sin barmhärtighet förläna ”sinnesändring för uppnående av liv också åt människor av nationerna”, genom Jesus Kristus. (Apg. 11:18, NW) Det började med Kornelius i staden Caesarea, där den romerske landshövdingen i provinsen Judeen, Pontius Pilatus, hade sitt residens.
14. Visste Kornelius och de som var församlade i hans hus redan någonting om Jesus? Vad sade Petrus till dem om att få syndernas förlåtelse?
14 Den italiske hövitsmannen Kornelius och de personer som han lät församla i sitt hus visste redan något litet om Jesus Kristus. Aposteln Petrus, som blivit utsänd för att predika för dem, sade därför till dem: ”I . . . [kännen] den förkunnelse, som gick ut över hela Judeen, sedan den hade begynt i Galileen efter den döpelse Johannes predikade — förkunnelsen om Jesus från Nasaret och om huru Gud hade smort honom med helig ande och kraft, honom som vandrade omkring och gjorde gott och botade alla som voro under djävulens våld; ty Gud var med honom. Vi kunna själva vittna om allt vad han gjorde.” Och Petrus avslutade sitt tal med att säga: ”Om honom bära alla profeterna vittnesbörd och betyga, att var och en som tror på honom skall få syndernas förlåtelse genom hans namn.” — Apg. 10:36—43.
15. Vad visar huruvida dessa lyssnande hedningar fick syndernas förlåtelse? Vad blev de på Petrus’ befallning?
15 Kornelius och de hedningar som samlats med honom kom tyst och stilla, i sina hjärtan, till tro på Jesus Kristus, och genom hans namn fick de förlåtelse för sina synder och därmed också ett gott samvete inför Gud. Vad visade att det var så? Skildringen uppenbarar det för oss. Den säger: ”Medan Petrus ännu talade om dessa ting, föll den heliga anden på alla dem som hörde ordet. Och de trogna som hade kommit med Petrus ... hörde dem tala tungomål och förhärliga Gud. Då svarade Petrus: ’Kan någon förbjuda vatten, så att dessa inte skulle bli döpta, som har erhållit den heliga anden alldeles såsom vi har?’ Därmed befallde han att de skulle döpas i Jesu Kristi namn.” (Apg. 10:44—48, NW) De blev troende döpta lärjungar till Kristus.
16. Hur kom Paulus och Silas att befinna sig i fängelse i Filippi i Macedonien, och vad hände där vid midnatt?
16 Detta var början, och med tiden blev andra oomskurna hedningar omvända och döpta i Jesu namn. Ta som exempel det som hände i Filippi i Macedonien omkring år 50 v.t. Sedan aposteln Paulus hade botat en demonbesatt spåflicka, blev han och hans kamrat Silas satta i fängelse på falska anklagelser. Omkring midnatt, då de bad högt och prisade Gud, inträffade en kraftig jordbävning, och alla fångarna fann att de på mirakulöst sätt hade blivit befriade från bojorna. Paulus ropade ut till den skräckslagne fångvaktaren att inte ta livet av sig, eftersom ingen av fångarna hade flytt. Vad hände sedan? Låt oss läsa:
17. Hur skulle fångvaktaren och hans husfolk bli frälsta, enligt vad Paulus och Silas sade till dem? Hur handlade de i enlighet med upplysningarna?
17 ”Gripen av bävan föll han ned för Paulus och Silas. Och han förde dem ut och sade: ’Mina herrar, vad skall jag göra för att bli frälst?’ De sade: ’Tro på Herren Jesus, så skall du bli frälst, du och ditt husfolk.’ Och de talade Jehovas ord till honom tillsammans med alla dem som var i hans hus. Och han tog dem med sig i samma timme på natten och baddade deras sår; och han och hans egna, alla som en, blev döpta utan dröjsmål. Och han förde dem in i sitt hus och dukade ett bord för dem, och han fröjdades storligen med allt sitt husfolk, nu då han hade kommit till tro på Gud.” — Apg. 16:29—34, NW.
18. a) Vilken grupp blev fångvaktaren och hans husfolk medlemmar av? b) Tyder befallningen: ”Tro på Herren Jesus” på att man i första hand skall vända sig till Jesus för att få frälsning? Hur påverkas svaret av vad som vidare hände i det omtalade fallet?
18 Den oomskurne fångvaktaren och hans husfolk blev döpta medlemmar av den kristna församlingen i Filippi, och säkert fick de den heliga anden genom att aposteln Paulus lade händerna på dem. (Fil. 1:1) ”Tro på Herren Jesus, så skall du bli frälst”, hade de fått höra. Det ligger mycket i detta enkla uttalande: ”Tro på Herren Jesus.” Detta, liksom det förhållandet att den oomskurne hedningen Kornelius och hans medtroende i hans hem blev döpta ”i Jesu Kristi namn”, ger anledning till en fråga: Till vem skulle man i första hand vända sig för att bli frälst — till Jesus Kristus eller till Jehova Gud? Svaret har att göra med vad som hände i det här fallet. Sedan Paulus helt enkelt förklarat för fångvaktaren i Filippi hur han kunde ”bli frälst”, fortsatte han och Silas med att förkunna ”Jehovas ord” för honom och allt hans husfolk, och fångvaktaren gladde sig mycket över att han nu ”hade kommit till tro på Gud”.
19. Vilket religiöst eller andligt tillstånd befann sig dessa oomskurna hedningar i, enligt Paulus? Vem måste de överlämna sig åt för att vinna frälsning?
19 Vi måste komma ihåg att dessa oomskurna hedningar inte bara var ”utan Kristus”, utan också ”utestängda från medborgarskap i Israel och främmande för löftets förbund” och ”utan Gud i världen”. (Ef. 2:12) De tillhörde den kategori hedningar som Paulus skrev så här till: ”Ni vet, att ni, på den tiden då ni ännu var hedningar, lät er föras bort till de stumma avgudarna, allt efter som ni råkade bli ledda.” Och vidare: ”Ni vände er till Gud från edra avgudar till att göra slavtjänst åt en levande och sann Gud.” (1 Kor. 12:2, Hd; 1 Tess. 1:9, NW) De var överlämnade åt dessa gudabilder eller åt de falska gudar som bilderna representerade. Vissa bar kanske rentav märken på kroppen för att det tydligt skulle synas vilken av gudarna de i synnerhet dyrkade. (Jämför Hesekiel 9:4—6; Hosea 9:10.) Som en grundval måste dessa okunniga, oomskurna hedningar därför få höra om den levande och sanne Guden, som är Jehova. Sedan måste de överlämna sig åt honom till att göra hans vilja för att kunna vinna frälsning. Denne Gud skulle upplysa dem om genom vem detta överlämnande åt honom kunde göras. Om de lydde honom, kunde de bli döpta.
20, 21. Vilka ord som Mose riktade till israeliterna citerar Paulus i Romarna, kapitel 10, i fråga om hur tillgängligt Guds bud är?
20 Det här tillvägagångssättet redogör aposteln Paulus tydligt för i Romarna, kapitel 10. Från och med Rom. 10 vers fem till och med vers tio gör han en tillämpning av det som Jehova Gud inspirerade Mose att säga enligt 5 Moseboken 30:11—14. Så här lyder det sistnämnda citatet:
21 ”Ty det bud, som jag i dag giver [befaller, NW] dig, är dig icke för svårt och är icke långt borta. Det är icke i himmelen, så att du skulle behöva säga: ’Vem vill för oss fara upp till himmelen och hämta det åt oss och låta oss höra det, så att vi kunna göra därefter?’ Det är icke heller på andra sidan havet, så att du skulle behöva säga: ’Vem vill för oss fara över till andra sidan havet och hämta det åt oss och låta oss höra det, så att vi kunna göra därefter?’ Nej, ordet är dig mycket nära, i din mun och i ditt hjärta, så att du kan göra därefter.”
22. a) Hur kom Guds bud att vara mycket nära israeliterna där på Moabs hedar, så att det var i deras mun och i deras hjärta? b) Vad var det enda som återstod för dessa israeliter att göra? c) Genom vad som de ingick med Gud vid denna tid visas det att de gjorde detta?
22 Vi lägger märke till att den inspirerade Mose kallar detta ett ”bud”; det innebär för dem en förpliktelse mot Gud. Ända från det att detta ”bud” uppenbarades för dem vid Sinai berg har det blivit utförligt förklarat för dem. Den upptecknade lagsamlingen förelästes för dem upprepade gånger under de fyrtio åren, så att de kände ”budet” och kunde säga det med sin mun, som om de hade det på tungan. Det hade också blivit inskärpt i deras hjärta, för att de skulle kunna förstå meningen med det och uppskatta det. Allt som återstod var alltså att de skulle besluta sig för att göra Guds vilja, så som han hade uttryckt den. Detta är tydligen vad Jehova hjälpte dessa israeliter att göra, då han lät dem ingå ännu ett förbund med honom genom Mose. Femte Moseboken 29:1 säger om detta: ”Dessa äro förbundets ord, det förbunds, som HERREN [Jehova] bjöd Mose att sluta med Israels barn i Moabs land, ett annat förbund än det som han hade slutit med dem på Horeb.”
23. a) Vem förklarar för oss motbilden till detta, och var gör han det? b) Hur nära intill judarna höll Gud fram denna föranstaltning för rättfärdighet, men varför underlät de att begagna sig av den?
23 Allt detta hade en förebildlig innebörd genom att det förebildade något i förbindelse med den större Mose, den bättre medlaren, Jesus Kristus. Den kristne aposteln Paulus förklarar motbilden för oss i Romarbrevets Rom. 10 tionde kapitel för att visa hur vi kan vinna rättfärdighet och ett gott samvete inför Gud. Detta kräver tro på Gud, eftersom en människa inte kan vinna rättfärdighet genom sina egna ansträngningar att hålla Mose lag. Judarna förlitade sig på att deras egna gärningar skulle göra dem rättfärdiga inför Gud och kände inte något behov av att utöva tro på den föranstaltning som Gud hade gjort för dem och hållit fram så nära intill dem, mitt ibland dem, där de kunde nå den. För att vinna frälsning måste de kristna göra något helt annat än dessa judar gjorde, som var utan tro.
Bekännelse med munnen
24. a) Vad sade Mose om lagen och om att vinna liv, men vad har den rättfärdighet som kräver tro att säga om hur tillgängligt Guds bud är? b) Vilka uppgifter har hjärtat och munnen när det gäller rättfärdighet och frälsning?
24 Aposteln Paulus är införstådd med detta krav, som är i överensstämmelse med Guds bud, och fortsätter: ”Ty Mose skriver att den människa som har gjort lagens rättfärdighet skall leva genom den. Men den rättfärdighet, som blir resultatet av tro, talar på detta sätt: ’Säg inte i ditt hjärta: ”Vem skall fara upp till himmelen?” det vill säga för att hämta Kristus ned; eller: ”Vem skall fara ned i avgrunden?” det vill säga för att hämta Kristus upp från de döda.’ Men vad säger den? ’Ordet är nära dig, i din egen mun och i ditt eget hjärta’, det vill säga trons ’ord’, som vi predikar. Ty om du offentligen kungör detta ord i din egen mun, att Jesus är Herre, och i ditt hjärta utövar tro på att Gud uppväckte honom från de döda, skall du bli frälst. Ty med hjärtat utövar man tro till rättfärdighet, men med munnen förkunnar man offentligen till frälsning.” — Rom. 10:5—10, NW.
25. a) Hur nära hedningarna förde Paulus ”ordet”, och på vilket särskilt sätt gjorde Herren Jesus det möjligt för oss att ha denna upplysande kunskap? b) Nu då ”ordet” var så nära, vilken fråga uppstod då med avseende på dem som sökte frälsning?
25 Det var i synnerhet genom aposteln Paulus, som var ”hedningarnas apostel”, och genom hans missionärskamrater som ”ordet” om Gud och hans Kristus hölls fram så nära människorna i hednanationerna att de kunde återge det med sin mun och med uppskattning bevara det i sitt hjärta. Även Jesus Kristus hade gjort det möjligt för dem att få denna upplysande kunskap, eftersom han kom ner från himmelen för att bära vittnesbörd om Gud och hans uppsåt. Dessutom hade han blivit upprest från de döda av den allsmäktige Guden för att bli ett levande vittnesbörd om hur Gud genomför sitt uppsåt och fullbordar det. Det blev också därigenom ovedersägligt bevisat att Jesus var ”Herren”, Jehovas gudomliga styrelses främste förmedlare. Det livsfrälsande ”ordet” fanns alltså där dessa hedningar kunde nå det, det var så nära dem som i deras mun och hjärta. Men frågan var: Vad skulle de göra med det? Om de ville vinna evig frälsning, fanns det bara en sak som de kunde göra med det. Och vad de måste göra för att bli frälsta hade de fått befallning om av Gud själv. Kom ihåg att Mose inspirerades att kalla detta ”ord” för ett ”bud, som jag i dag giver [befaller, NW] dig”. (5 Mos. 30:11—14) För att bli frälsta måste vi lyda.
26, 27. a) Vilket ”ord” är det som Gud befaller oss att ta emot i tro? b) Vad var, enligt vad Jesus sade till judarna, ”Guds gärning”, som de hade frågat om? Hur förklarade Paulus för grekerna på Areopagen i Aten att detta är den ”gärning” som Gud ger befallning om?
26 Ja, Jehova Gud, som bestämmer alla villkor för frälsning, befaller att vi i tro skall ta emot ordet om att Jesus Kristus är Herre och om att Gud uppreste honom från de döda. Det är precis vad Jesus sade till judarna som svar på deras fråga: ”Vad skall vi göra för att utföra Guds gärningar?” Jesus sade: ”Detta är Guds gärning, att ni utövar tro på den som han har sänt ut.” (Joh. 6:28, 29, NW) Detta gäller även dem som inte är födda judar, de oomskurna hedningarna. Ingenting annat återstår för de hedningar som fått kunskap än att överlämna sig åt Gud till att göra Guds vilja, utföra Guds gärning. De måste vända sig bort från de falska avgudarna som de ditintills varit överlämnade åt. Det stämmer med vad aposteln Paulus sade till de grekiska hedningarna som samlats på Areopagen i Aten:
27 ”Det är sant att Gud har haft överseende med denna okunnighets tider, men nu bjuder [uppmanar, AT; ålägger, Ro; befaller, RS] han människorna att de alla överallt skall göra bättring. Ty han har utsatt en dag, då han ämnar döma den bebodda jorden i rättfärdighet genom en man som han har förordnat; och han har åvägabragt en garanti åt alla människor, i det att han har upprest honom från de döda.” — Apg. 17:30, 31, NW.
Att förkunna ”offentligen till frälsning”
28. a) Vad blir vi befallda att göra med hjärtat? b) Vad är det ”ord” som vi måste ta emot genom tro? c) Hur uppodlar vi sådan tro i hjärtat, och vad gör vi då?
28 När vi överlämnat oss åt Gud till att göra hans vilja och hålla hans bud, måste vi lydigt följa uppmaningen att ”utöva tro” i hjärtat. Vi vet att det är från hjärtat som tillgivenhet eller kärlek springer fram och att hjärtat har förmåga att mana på sin ägare att handla. Det är med hjärtat som man känner uppskattning. Med hjärtat måste vi alltså utöva tro, men på vad? På det ”ord” som Jehova Gud har fört nära oss genom Jesus Kristus. Enligt aposteln Paulus är detta ”ord” ”trons ’ord’, som vi predikar” (NW). För att kunna ta emot detta ord, som aposteln Paulus predikade, måste vi utöva tro, ja, utöva tro i hjärtat. Vi måste fästa vårt hjärta vid detta ”ord” som förkunnas. Vi måste utveckla kärlek i hjärtat till detta ”ord”. Vi måste bygga upp en djup uppskattning i hjärtat till detta ”ord”. Ett sådant hjärtetillstånd driver oss att sätta tro till detta ord; det förmår oss att erkänna det och handla efter det.
29. Med avseende på vad måste vi utöva tro i hjärtat, och vem är det därför som vi i första hand vänder oss till för att få frälsning?
29 Med avseende på vad krävs det att vi ”utövar tro” i hjärtat? Jo, på detta: ”att Gud uppväckte honom från de döda”. Se där, där ser vi att det inte bara är fråga om att ”tro på Herren Jesus” för att bli frälst. (Apg. 16:31, NW) Först och främst måste vi utöva tro på Gud. Fortfarande gäller det som Paulus påminner oss om: att ”var och en som åkallar Jehovas namn skall bli frälst”. (Rom. 10:13, NW) Det är Jehova vi måste älska av hela vårt hjärta, hela vår själ, hela vårt sinne och hela vår kraft. Han är den Allsmäktige, som uppväckte Jesus Kristus från de döda till odödligt liv. Jehova är därför den som vi i första hand vänder oss till. Det är åt honom vi måste överlämna oss till att göra hans vilja, till att hålla hans bud. — Rom. 10:8, 9.
30. a) Vad måste vi med hjärtat tro att Gud gjorde med avseende på Jesus Kristus? b) I vilken bemärkelse har Gud således gjort ett innebördsrikt ”ord” tillgängligt för oss?
30 Vårt hjärta, som vi överlämnat åt honom och som flödar över av kärlek och uppskattning, måste alltså förmå oss att utöva tro på det häpnadsväckande underverk Jehova Gud utförde, då han uppväckte Jesus Kristus, som dog på en påle. På så sätt gjorde Gud det möjligt för Jesus Kristus att fara upp till Guds närvaro i himmelen. Där kunde han frambära värdet av sitt försoningsoffer till hela mänsklighetens gagn. På det sättet köpte eller förvärvade han alla. Genom att Jesus Kristus dog offerdöden gick han ner i ”avgrunden”, men Jehovas ande eller verksamma kraft for ner i denna avgrund ”för att hämta Kristus upp från de döda”. Genom en levande Kristus kunde den allsmäktige Guden, Jehova, göra ”ordet” tillgängligt för oss, han kunde lägga innebörd i det, han kunde låta ”ordet” innehålla ett livgivande budskap för oss. När allt tagits i betraktande, framstår därför Jehova såsom den som vi i första hand bör vända oss till genom att överlämna oss åt honom. Men vi måste göra det genom hans främste förmedlare, Jesus Kristus. — Rom. 10:6, 7; Hebr. 2:9, 10, NW; 5:8, 9.
31. Vems namn måste vi alltså åkalla för att få frälsning, men varför måste vår mun också avge en bekännelse beträffande Jesus Kristus?
31 Av allt detta följer oundvikligen att vi måste ”åkalla Jehovas namn” för att bli frälsta. (Rom. 10:13; Apg. 2:21; Joel 2:32; NW) Det kräver att munnen av hjärtat drivs att göra något. Vi är förpliktade att åkalla Jehovas namn med vår mun. Men nu, sedan Gud hämtat upp Kristus från de döda, kan vi inte vid vår åkallan bortse från Jesus Kristus. Med vår mun måste vi också avge en bekännelse beträffande Jesus Kristus. Då aposteln Paulus dryftade trons ”ord”, som han predikade, sade han vidare: ”Ty om du offentligen kungör detta ord i din egen mun, att Jesus är Herre, och i ditt hjärta utövar tro på att Gud uppväckte honom från de döda, skall du bli frälst. Ty [1] med hjärtat utövar man tro till rättfärdighet, men [2] med munnen förkunnar man offentligen till frälsning.” — Rom. 10:9, 10, NW.
32. a) Vad kallas detta offentliga förkunnande i andra bibelöversättningar? b) När är det denna munnens bekännelse avges till frälsning?
32 När är det man ”med munnen förkunnar ... offentligen till frälsning”? Det måste en överlämnad troende göra innan han blir döpt ”i Faderns och Sonens och den heliga andens namn”. (Matt. 28:19, 20, NW; Apg. 16:31—33; 17:33, 34; 19:1—7) Att förkunna ”offentligen” betyder att bekänna, avge en bekännelse, som Kingdom Interlinear Translation (Rikets mellanradiga översättning) och andra bibelöversättningar visar (1917 års svenska översättning; Hd; Åk). Denna munnens bekännelse måste vi, såsom sådana som nu är överlämnade troende, avge inför den kristne förkunnare som presiderar vid dopet. Naturligtvis fortsätter vi därefter med att avge denna bekännelse vid våra möten. (Hebr. 10:23) Vi gör det också när vi står inför styrande eller dömande myndigheter som kan kräva en förklaring av oss angående vårt kristna hopp. (1 Petr. 3:15) Och vi gör det när vi predikar offentligen från hus till hus och gör återbesök i de människors hem som visat intresse. Men denna bekännelse måste vi börja avge innan vi blir döpta. Enbart muntligt vittnande såsom en icke överlämnad person före dopet ger inte frälsning.
33. Vad betyder bekännelse, och vad är det vi måste bekänna inför andra till frälsning?
33 En bekännelse är ju en kungörelse, ett medgivande eller erkännande man gör i en sak inför andra. Vad är det då vi skall kungöra eller erkänna inför andra med vår mun? Det är förstås ”ordet”. Paulus säger: ”Om du offentligen kungör detta ord i din egen mun, att Jesus är Herre, ... skall du bli frälst.” (Rom. 10:9, NW) Vi får alltså inte utelämna Jesus Kristus från Jehovas uppsåt och anordningar, eftersom han är ”den främste förmedlaren av ... [vår] frälsning”. (Hebr. 2:10, NW) Vi måste med vår mun kungöra, bekänna, erkänna att Jesus är vår personlige ”Herre” och inte bara kung Davids ”Herre”. (Ps. 110:1; Apg. 2:34—36; NW) Vi måste förkunna detta för andra i överensstämmelse med ”ordet” som upptecknades genom Guds andes inspiration.
34. Under ledning av vad är det, enligt 1 Korintierna 12:2, 3, som vi bekänner att Jesus är Herre, och hur länge håller vi fast vid denna bekännelse till frälsning?
34 Det var därför aposteln Paulus sade: ”Därför vill jag att ni [som förr var avgudadyrkare] skall förstå att ingen, när han talar genom Guds ande, säger: ’Förbannad vare Jesus!’ och ingen kan säga: ’Jesus är Herre!’ utom genom helig ande.” (1 Kor. 12:2, 3, NW) Guds ande, som verkar i oss, leder oss till att avge en rätt bekännelse, ett rätt erkännande eller en rätt förkunnelse inför andra, nämligen att Jesus är ”Herre”, den som Gud förordnar. Gud uppväckte Jesus från de döda för att han skulle bli en levande Herre. Gud lät den uppväckte Jesus sitta på hans egen högra sida och gjorde honom till ”Herre” högre än allt annat skapat. Om vi önskar vinna evig frälsning, är vi förpliktade att även efter dopet i vatten fortsätta med att offentligen förkunna, bekänna, erkänna att Jesus Kristus är den Herre som Jehova Gud förordnat över oss och som vi av hjärtat tar emot.
Att förneka sig själv
35. Vad sade Jesus till sina apostlar att den måste göra som önskar efterfölja honom?
35 Att vi med vår mun bekänner Jesus som vår Herre medför en särskild förpliktelse för oss. Jesus riktade uppmärksamheten på det, sedan han tillrättavisat Petrus för att denne försökte avråda honom från att fortsätta sin väg mot döden på tortyrpålen i Jerusalem. Vi läser: ”Därefter sade Jesus till sina lärjungar: ’Om någon vill efterfölja mig, så försake han [måste han förneka, Hd] sig själv och tage sitt kors på sig; så följe han mig.’” (Matt. 16:24) Byingtons översättning till engelska lyder: ”Om någon vill efterfölja mig, då må han förneka sig själv och ta upp sitt kors och följa mig.” Enligt ordböcker innebär ”förneka” bland annat: bestrida, inte erkänna, inte vidkännas, svika; avsäga sig [äganderätten].
36. a) När var det som Petrus förnekade Jesus tre gånger, och vilka var det han erkände därigenom? b) Vad måste Petrus välja genom att han inte ville vidkännas Jesus?
36 Den natt Jesus blev förrådd av Judas Iskariot förnekade Petrus Jesus tre gånger. Sedan några misstänksamma personer tre gånger anklagat Petrus för att ha varit med Jesus, började han, som det står i Matteus 26:74, ”förbanna sig och svärja: ’Jag känner icke den mannen.’” Genom att på detta sätt förneka Jesus försatte sig Petrus utanför kretsen av Jesu efterföljare. Men han kom därigenom inte att stå ensam, vid sidan om alla andra, så att säga. Nej, i stället kom han att befinna sig bland dem som inte hade följt Jesus, bland dem som tyckt att Jesus borde ställas inför rätta för sin vandel. Eller, för att använda uttrycket ”inte vidkännas”, så förklarade sig Petrus ha en annan ledare och lärare genom att inte längre vidkännas Jesus som sin ledare och lärare. Genom att inte längre vidkännas Jesus intog inte Petrus någon neutral ställning, så att han inte kom att stå på någons sida, utan liksom stod för sig själv, fri från anknytning till någon annan. Genom att inte vidkännas Jesus måste Petrus välja någon annan som sin herre.
37. Vad betyder det alltså att man förnekar sig själv för att följa Jesus, och i överensstämmelse med vems vilja gör man detta?
37 Samma gäller det som Jesus sade till sina lärjungar i Matteus 16:24. Genom att förneka sig själv och ta upp sin tortyrpåle och beständigt följa Jesus säger man inte bara Nej! till sig själv i fråga om en personlig önskan nu och en annan önskan då. Man säger i själva verket Nej! till att under resten av livet själviskt leva såsom en som inte är en efterföljare till Jesus Kristus. Genom att förneka sig själv vänder man ryggen åt ett sådant egoistiskt och materialistiskt levnadssätt och blir en Jesu efterföljare, som liksom Jesus bär en dödsbringande tortyrpåle. Man förnekar sig själv såsom sin egen ledare eller såsom den som har att bestämma över sig själv och inser och erkänner att Jesus Kristus är ens ledare och lärare. Självfallet tas detta steg i överensstämmelse med Guds vilja.
38. Vad betyder det att vi förnekar oss själva för att följa Jesus? Vems slavar blir vi i likhet med honom?
38 Nya Världens översättning återger Matteus 16:24 så här: ”Om någon vill efterfölja mig, då må han förneka sig själv och ta upp sin tortyrpåle och beständigt följa mig.” I den engelska texten används här, liksom i Byingtons översättning, ett ord för ”förneka” som för tanken till att man avsäger sig äganderätten till sig själv. Att man förnekar sig själv betyder alltså att man inte längre är sin egen, utan beviljar eller tillerkänner någon annan äganderätten till en själv, erkänner sig vara en annans tillhörighet. Det är inte så att man blir utan Herre eller ägare genom att förneka sig själv. Vems tillhörighet blir då vi, sedan vi förnekat oss själva och tagit upp tortyrpålen för att beständigt följa Jesus Kristus? Utan tvivel var det så att Jesus förnekade sig själv. Det betyder att han insåg och erkände att Jehova var hans ägare och att han själv var Jehovas slav. När vi förnekar oss själva för att bli en Jesu efterföljare, beviljar vi eller tillerkänner vi Jehova äganderätten till oss. Vi blir Kristuslika slavar åt Jehova och är inte längre våra egna.
39. a) Vad blir då de förpliktade till, som gör detta val? b) Hur blir detta symboliserat, men vad måste man först bekänna?
39 Vad blir vi då förpliktade till när vi gör detta val? Vi blir förpliktade till att villkorslöst överlämna oss åt Jehova Gud till att göra hans vilja med hans Son, Jesus Kristus, som vårt föredöme. Guds vilja är att vi skall vara trogna lärjungar till Jesus Kristus. Hans vilja är att vi kungör, bekänner, erkänner Jesus Kristus som vår ”Herre”, som blivit förordnad till det av Gud. Jesus blir då vår husbonde med myndighet att befalla över oss och att ålägga oss plikter. Detta överlämnande åt Jehova Gud kan vi göra först sedan vi inför honom ångrat oss, ändrat sinne, och omvänt oss. Vårt nya, omvända levnadssätt får sin rätta målsättning, när vi överlämnar oss åt Jehova Gud genom hans främste förmedlare, Jesus Kristus. Överlämnandet symboliserar vi nu genom dop i vatten. Detta är Guds vilja, och vi har överlämnat oss åt honom för att göra denna vilja. Innan vi blir döpta i vatten, måste vi med munnen bekänna eller offentligen förkunna till frälsning. På det sättet kan vi offentligen ge till känna vad vi tror i vårt hjärta. Detta är det enda sättet att slå in på den väg som leder till evig frälsning, som kommer från Gud genom Kristus.
[Bild på sidan 210]
Överlämnade troende börjar förkunna ”offentligen till frälsning” före dopet, då de muntligen besvarar frågor som ställs av den förkunnare som presiderar vid dopet