”Teckna de män som suckar och jämrar sig”

BLAND de många profetiska bilder, som kastar ljus över det verk som Jehova nu låter utföra på jorden, är den som skildras i nionde kapitlet hos Hesekiel. Här omtalas en syn, som Hesekiel såg, av sex män med stridsyxor eller slagvapen, vilka syntes komma från norr, sedan Guds budbärare kallat på dem, och bland dem befann sig en man klädd i linnekläder med ett skrivtyg vid sin länd. Denne man fick befallning att gå igenom staden Jerusalem och teckna alla de människor på pannan, som suckade och jämrade sig på grund av de styggelser som bedrevs i landet. Därpå blev de sex männen befallda att följa efter honom och slå ned alla dem, som inte hade blivit märkta av honom, och att inte skona vare sig män, kvinnor eller barn. — Hes. 9:1—8.

Eftersom denna profetia hör med till det som skrevs fordom till vår undervisning, måste den innebära något för oss. (1 Kor. 10:11; Rom. 15:4) Vad innebär den då? Vad framställs i bilden genom Jerusalem? Genom de sex männen med slagvapen? Varför var de sex? Varför kom de från norr? Vem utgjorde mannen i linnekläder en bild av? Varför var han klädd i linnekläder, och vad förebildades genom det verk att teckna människor på pannan, som han utförde? Vilka är de som i våra dagar suckar och jämrar sig? Och över vilken styggelse jämrar de sig? Vad framställdes i bild genom tillintetgörelsen av alla dem som inte blivit tecknade, och varför blev inte bara män och kvinnor utan också barn dräpta?

Vid tiden för Hesekiels profetia hade Jerusalem blivit otroget. Jesajas ord ”Huru har hon icke blivit en sköka, den trogna staden!” kunde då. tillämpas med ännu större kraft, än vid den tid då de först uttalats av Jesaja, mer än ett hundra år tidigare. (Jes. 1:21) Jerusalem påstod sig vara helt överlämnat åt den ende sanne Guden, Jehova. Här fanns Jehovas tempel, hans prästerskap och kungliga hus och hans Ord, bestående av lagen, profeterna och psalmerna. Trots detta utövades emellertid allt slags ogudaktighet i landet, vilket anges i det föregående kapitlet av Hesekiel (kap. 8), i det tillbedjan av solen, av människor och av lägre djur hade intagit den plats som tillkom Jehova Guds tillbedjan, för att inte tala om förtrycket mot de svaga och fattiga och den sexuella omoraliskheten.

Hur liknar inte detta den nutida kristenheten! Den påstår också, att den har överlämnat sig åt Gud. Den har många hus eller tempel för tillbedjan, den har Guds ord på mer än ett tusen språk och har tagit sig Guds Sons namn, Kristus, nämligen kristenheten. Men trots alla dessa anspråk finner vi i kristenheten tillbedjan av intellektualiteten och av religiösa organisationer, vi finner att man föredrar utvecklingsläran framför bibeln och Förenta nationerna framför Guds rike. Vi finner också allt slags förtryck och omoraliskhet. Ja, forna tiders otrogna Jerusalem finner i sanning sin motsvarighet i nutidens trolösa kristenhet.

De sju männen identifieras

I synen hörde Hesekiel en Guds ängel, en budbärare, ropa med hög röst: ”Kom fram, ni stadstjänare, var och en väpnad med sitt förstörelsevapen!” Till svar på denna uppmaning såg Hesekiel sex män komma norrifrån, och var och en hade sitt slagvapen, sin stridsyxa, i handen. (Hes. 9:1, 2, AT och AS, marg.) Den som utfärdar befallningen utgör en god bild av Kristus Jesus, som blivit given all makt och myndighet, under det att de ”sex männen” är en god bild av härskarorna av änglar, som han kommer att bruka för att verkställa Guds domar över kristenheten. Ja, just de som började verkställa Jehovas domar, genom att kasta ut Satan och hans demoner ur himmelen, kommer också att fullborda dem. — Upp. 12:1—12.

Varför kom dessa sex män från norr? Därför att bibeln med uttrycket norr åsyftar den plats där Jehova har sin boning. Det Heter om Sion, som säges vara Jehovas boning, att det är beläget ”längst uppe i norr”. Hjälpen eller upphöjelsen kommer, så säger bibeln, varken från väster, från öster eller från söder, utan ”Gud är den som dömer”, vilket tydligt anger att Guds boning är i norr. Vi läser också om att Satan, djävulen, ivrigt traktade efter att upphöja sin tron till platsen längst uppe i norr i sina försök att göra sig lik den Högste. (Ps. 48:2—4; 75:7, 8; Jes. 14:12—14) Att dessa män kommer från norr visar alltså att de är Guds skarprättare.

Men varför var det bara sex män? Är inte antalet sex en symbol av ofullständighet? Jo, det är riktigt, och denna siffra kan därför ange att de sex männen inte förebildar alla Guds tjänare, och så förhåller det sig också. Guds tjänare på jorden kommer inte att deltaga i förintelseverket, fastän de tillhör Jehovas organisation, och därför inbegriper de sex männen med slagvapen inte dem. Är då Guds tjänare på jorden alls visade i denna profetiska bild? Ja, det är de.

Tidigare har man tänkt sig att mannen i linnekläderna med ett skrivtyg, en skrivares bläckhorn, vid sin sida var en bild av en viss individ i vår tid. Detta tycks emellertid inte vara en förnuftig tanke, eftersom varken Petrus, Paulus eller Johannes hade blivit förutsagda i bibeln, trots den framträdande roll som var och en av dessa spelade i den första kristna församlingen. Det skulle också innebära att man lade för stor vikt vid en människa och skulle smaka av människodyrkan. Förhållandena anger fastmer, att denne man i linnekläder med en skrivares bläckhorn vid sin sida förebildar eller representerar de trogna, smorda kristna, som verkar som en enhet, som en ”kropp”, för att utföra Jehovas uppsåt på jorden. De samarbetar under gudomlig ledning såsom den ”trogne och omdömesgille slaven”. Jesaja talade också om denna klass av människor såsom Guds ”tjänare”. ”I ären min tjänare.” (Jes. 43:10—12; 52:7; 61:1—3; Matt. 24:45—47, NW) De sex männen med slagvapen, som utgör en bild av Guds osynliga tjänare, och mannen i linnekläder, som förebildar Guds smorda tjänare på jorden, gör således tillsammans sju, och därmed framställes en god bild av alla dessa Guds tjänare. Och uppdelningen av dessa tjänare med sex mot en visar tydligt, att änglaskarorna under Kristus Jesus, som kommer att utföra det tillintetgörande verket, till antalet är vida överlägsna Guds tjänare på jorden.

Det arbete mannen i linnekläder utför

Varför är dessa jordiska tjänare i bilden framställda såsom människor klädda i linne? I Uppenbarelseboken 19:8 (NW) säges det att Guds tjänare är klädda i fint linne och att ”det fina linnet representerar de heligas rättfärdiga gärningar”. Detta visar att deras verk är rättfärdigt och att de har Guds godkännande. Detta skulle naturligtvis inte vara möjligt, om de inte hade tro på Kristi blod, ty tro härpå ger dem en ren ställning inför Gud. — Rom. 5:1, 9; Upp. 7:14.

Berättelsen säger, att mannen i linnekläderna hade sina ”skrivredskap” eller sitt ”skrivtyg” vid sin länd. (Le och 1917) I forna tider (ja, än i denna dag i vissa delar av Mellersta Östern) kunde man få se sådana män med pennor och bläckhorn av metall, som hängde ner från axeln, gå omkring i staden och erbjuda sina tjänster åt dem som inte kunde skriva och som behövde hjälp med ett brev eller en affärshandling. På den tiden var det mycket vanligt att man inte kunde läsa eller skriva, och det är så fortfarande i somliga delar av dessa länder. Skrivredskapen kan mycket väl representera de olika medel som i våra dagar användes för att bekantgöra de goda nyheterna om Guds rike, främst bland vilka är det tryckta ordet.

Mannen med skrivtyget blev befalld: ”Gå igenom Jerusalems stad och teckna med ett tecken på pannan de män, som sucka och jämra sig över alla styggelser som bedrivas därinne.” (Hes. 9:4) Finner vi människor i kristenheten, som suckar och jämrar sig över styggelserna i landet, över korruptionen, brottsligheten bland barn och vuxna, den vittutgrenade omoraliskheten och bristen på integritet inom kristenheten? Ja, helt visst gör vi det. I själva verket måste alla människor av en god vilja, alla som älskar rättfärdighet, sörja på grund av dessa förhållanden, till dess de vinner kunskap om varför Gud tillåter dem och vad slutet kommer att bli. Jesus kallade dessa ”lyckliga”, därför att de är ”medvetna om sitt andliga behov” och därför att de ”hungra och törsta efter rättfärdighet”, desamma som ”arbeta hårt och äro nedtyngda”, åt vilka han erbjöd vederkvickelse. — Matt. 5:3, 6; 11:28—30; NW.

Alldeles särskilt sedan 1918 har mannen i linnekläder framburit ett tröstens budskap till dem som suckar och jämrar sig. Det året blev den glada nyheten ”Millioner som nu leva skola aldrig dö” först kungjord i form av offentliga föredrag, och sedan, trycktes och utgavs en broschyr med denna titel. Vid den tiden hade endast några tusen del i förkunnarverket, men antalet förkunnare har ökats, så att det för närvarande finns omkring en halv million Ordets förkunnare, som hjälper till med att teckna de människor som har en god vilja på deras pannor.

Vad betyder det då, eller vad är förebildat genom att dessa blev tecknade i pannan? För det första utgör pannan sätet för förståndet, och detta Jehovas vittnens förkunnarverk inpräglar sanningen i människornas sinnen, och det lämnar sina spår hos människor av en god vilja. Men vad som är ännu mera betydelsefullt är detta, att de — genom att taga emot denna kunskap och göra den till sin egendom och genom att överlämna sig åt Gud till att göra hans vilja— identifierar sig såsom Jehova Guds och Kristi Jesu slavar, på samma sätt som slavar i forna tider inom Israels nation bar ett märke eller tecken, som alla kunde se. — 2 Mos. 21:6; 5 Mos. 15:17.

Det är till dessa som orden i Sefanja 2:1—3 är riktade: .”Besinna dig och kom till sans, du folk utan blygsel, innan ännu rådslutet är fullgånget — den dagen hastar fram såsom agnar fara! — och innan [Jehovas] vredes glöd kommer över eder, ja, innan [Jehovas] vredes dag kommer över eder. Söken [Jehova,] alla I ödmjuke i landet, som hållen hans lag. Söken rättfärdighet, söken ödmjukhet; kanhända bliven I så beskärmade på [Jehovas] vredes dag.” De som rättar sig efter denna föreskrift blir tecknade på sina pannor, och detta försäkrar dem om att de skall bli skonade.

Betyder då detta, att alla de som nu blir tecknade kan vara vissa om att få leva vidare och överleva den tid då Guds vrede kommer till uttryck mot den nuvarande ogudaktiga tingens ordning? Ja, med undantag av dem som av naturliga skäl kan komma att dö före denna tid och dem som möjligen kan komma att dö i samband med denna förintelse, därför att deras fysiska styrka inte räcker till för att uthärda påfrestningen. Dessa anses inte ha blivit dödade av Jehovas skarprättare och skall därför bli uppväckta, och de får troligen tidigt uppvakna ur graven.

Sedan mannen i linnekläder hade sänts ut, gavs denna befallning åt de sex männen med slagvapen: ”Drag igenom staden efter honom, och dräp utan barmhärtighet eller medömkan. Gamla män, unga män och jungfrur, små barn och kvinnor — slå dem alla till döds! Men rör ingen som har märket på sig. Och börja vid min helgedom!” (Hes. 9: 5, 6, AT) Detta förintelseverk kommer att fullbordas genom ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” vid ”den plats, som på hebreiska kallas Har-Magedon”. (Upp. 16:14, 16, NW) Denna förintelse kommer att bli världsomfattande, i överensstämmelse med Jeremias förutsägelse i Jeremia 25:33.

Men varför skall också små barn drabbas av Jehovas skarprättares vrede? Därför att bibeln visar att barn som inte har nått ansvarig ålder får dela sina föräldrars öde. Gud skonade inte spädbarn eller andra små barn vid tiden för syndafloden. De förgicks tillsammans med sina föräldrar. Förhållandet var detsamma då Sodom och Gomorra förstördes och då den israelitiska nationen gick under år 70 e. Kr. Det finns emellertid också ett omvänt förhållande. Bibeln försäkrar oss om att föräldrarnas trogna kurs eller handlingssätt tillförsäkrar beskydd åt de barn som inte har nått ansvarig ålder.

Lägg också märke till, att nedhuggandet — i lydnad för den givna befallningen — började vid templet: ”Och de började med de äldste framför huset. Därpå sade han till dem: ’Orena huset, och fyll gårdarna med slagna. Gå sedan ut och dräp i staden!’” (Hes. 9:6, 7, AT) Här följs Guds regel att först taga itu med dem som har största ansvaret, och därför skall den avfälliga kristenheten först få erfara Jehovas vrede. Kristenhetens gudlösa element kanske kommer att vilja triumfera över de religiösa systemens nederlag, men Gud ger dem den varningen, att de är näst i tur: ”Ty se, med den stad som är uppkallad efter mitt namn [det nutida Jerusalem, kristenheten] skall jag begynna hemsökelsen. Skullen då I bliva ostraffade? Nej, I skolen icke bliva ostraffade, utan jag skall båda upp ett svärd mot jordens alla inbyggare, säger [härskarornas Jehova].” — Jer. 25:29.

Jehovas tjänare skall få privilegiet att betrakta detta förintelseverk från en trygg och säker plats, så som Noa och hans familj fick det vid tiden för syndafloden. Lot och hans döttrar erfor resultatet av förintelsen från Gud vid den tidpunkt då Sodom och Gomorra förstördes. Det kommer emellertid att bli en förskräckande syn, liksom det var det för Hesekiel. ”Då nu jag blev lämnad kvar, när de så slogo folket, föll jag ned på mitt ansikte och ropade och sade: ’Ack Herre, HERRE, vill du då förgöra hela kvarlevan av Israel, eftersom du så utgjuter din vrede över Jerusalem?’” — Hes. 9:8.

Hesekiel fick emellertid mottaga en försäkran om att domen var rättvis: ”Han sade till mig: ’Israels och Juda hus’ missgärning är alltför stor [omätlig, AT]: landet är uppfyllt med orätt [blodsutgjutelse, AT], och staden är full av lagvrängning. Ty de säga: ”HERREN har övergivit landet, HERREN ser det icke.” Därför skall icke heller jag visa någon skonsamhet eller hava någon misskund, utan skall låta deras gärningar komma över deras huvuden.’ ” (Hes. 9:9, 10) Hur träffande beskrives inte med dessa ord den hållning som människorna i den nutida kristenheten intar! Ja, de visar tydligt med sina gärningar att de i sina hjärtan säger: ”Det finnes ingen Gud” eller att de menar att Jehova har övergivit landet, att han inte ser vad de har för sig, inte bryr sig om det, inte lägger sig i det. Häri tar de ohjälpligt miste, ty ingenting undgår Jehova, och eftersom han är den Högste och är rättfärdig och allsmäktig, måste han tillintetgöra allt det onda. — Ps. 14:1; Hes. 25:17; Hebr. 4:13.

Synen avslutas med den rapport som mannen i linnekläder avgav: ”Jag har gjort, såsom du bjöd mig.” (Hes. 9:11) Så kommer Jehovas tjänares klass på jorden i denna tid, förebildad genom mannen i linnekläder och biträdd av den stora skaran, som fått tecknet eller märket på sig, att fortsätta att teckna människor på pannan genom att predika de goda nyheterna om Riket, till dess deras arbete är fullbordat. Stenarna skall inte behöva ropa, ty de faktiska förhållandena visar att Guds tjänare utför det verk som Jehova har anförtrott åt dem. När Jehovas skarprättare, under hans fältmarskalks, Kristi Jesu, anförarskap, går till angrepp mot kristenheten, kommer verket att teckna människor på pannan att vara avslutat.

Detta innebär emellertid inte att de kommer att upphöra med att predika då. Nej, det tycks vara så, att de kommer att fortsätta att vittna, sedan Harmageddon har börjat, såsom ett vittnesbörd mot de gudlösa elementen — även om inte något mer arbete med att ”teckna” människorna kan utföras —, till dess att ”städerna bliva öde och utan någon invånare och husen utan folk”, ja, till dess hela Satans ogudaktiga organisation på jorden har blivit bortsopad. — Jes. 6:11.