Jehova genomdriver profetiornas uppfyllelse

 1. I vilken utsträckning har människor kunnat förutsäga händelser, och vad har följden blivit för dem som trott på deras profetior?

MÄNNISKOR ger uttydningar av vissa händelser för att söka profetera. Somliga har kommit med förutsägelser, men deras utsagor har varit dunkla och ofullständiga; de har inte kunnat gå in på detaljer. Ingen har visat sig vara fullständigt exakt och pålitlig. I många fall har de som trott på människors profetior och handlat i överensstämmelse med dem drabbats av olyckor.

 2. a) Vem är den ende som kan uttala sanna profetior, och varför är han den ende? b) Varför uttalar Jehova profetior, och hur genomdriver han att de går i uppfyllelse?

² Endast Jehova kan uttala sanna profetior, ty han har fullkomlig insikt, inte bara i fråga om människans sinne och alla olika faktorer, levande och livlösa, som har med olika händelser att göra, utan även i fråga om andra väsentliga ting. Han har nämligen kraft och förmåga att få alla dessa ting att samverka för att åstadkomma en uppfyllelse av profetiorna. Jehova uttalar profetior för att hans folk skall känna till hans uppsåt och avsikter. Sedan ger han stadga och kraft åt sitt ord förmedelst sin mäktiga, osynliga änglaorganisation och förmedelst sin oemotståndliga heliga ande eller verksamma kraft; han genomdriver följaktligen en uppfyllelse av profetiorna, så att de besannas. Han låter sitt goda uppsåt gå i verkställighet, och han handlar aldrig tvärtemot sina rättfärdiga principer, då han gör detta.

Domen verkställs på Jerusalem

 3. a) Varför förutsade Jehova att Jerusalem och Juda skulle läggas öde? b) Vad gjorde babylonierna med själva Jerusalem? c) Vad gjorde de med tempelkärlen, och förde de bort förbundsarken?

³ Till varning för det forntida Jerusalem och till gagn för oss i denna tid förutsade Jehova genom sina profeter att Jerusalem skulle förstöras och Juda land läggas öde, och han gav detaljerade beskrivningar av detta. Precis vid den av honom fastställda tiden använde han ett världsväldes konung såsom ett redskap för att genomdriva uppfyllelsen av dessa profetior. I tidigare nummer av denna tidskrift har vi framhållit varför han fällde denna dom och hur den började gå i verkställighet i och med belägringen av Jerusalem. Slutligen, på nionde dagen i fjärde månaden av judakonungen Sidkias elfte regeringsår, intog den babyloniska hären Jerusalem. På tionde dagen i femte månaden, Ab (2—3 augusti år 607 f. Kr.), förstörde babylonierna helt och hållet templet, det kungliga palatset och alla murar runt omkring staden. Jeremia, som var ögonvittne härtill, säger oss att babylonierna slog sönder kopparpelarna i templet och den väldiga gjutna vattenbehållaren, ”kopparhavet”. De tog också med sig kärlen av koppar, silver och guld. Vad den gyllene förbundsarken beträffar, som innehöll de båda stentavlorna, på vilka tio Guds bud var inristade, så hade den tydligen redan försvunnit och föll inte i hedningars händer. — Jer. 52:12—14, 17—23.

 4. Hur genomdrev Jehova att hans dom, som förutsagts i Hesekiel 9:6—8, gick i verkställighet?

⁴ Gud genomdrev också att hans dom över det skändade templets otrogna präster gick i verkställighet, såsom det förutsagts i Hesekiel 9:6—8. ”Översten för drabanterna tog översteprästen Seraja jämte Sefanja, prästen näst under honom, så ock de tre, som höllo vakt vid tröskeln, och från staden tog han en hovman, den som var anförare för krigsfolket, och sju av konungens närmaste män, som påträffades i staden, så ock härhövitsmannens sekreterare, som plägade utskriva folket i landet till krigstjänst, och sextio andra män av landets folk, som påträffades i staden. ... Och konungen i Babel lät avliva dem där, i Ribla i Hamats land. Så blev Juda bortfört från sitt land.” — Jer. 52:24—27.

 5. Vad gjorde babylonierna gentemot ”HERRENS [Jehovas] smorde”, och hur inverkade detta på dem som hade försyn för Davids kungliga ätt?

⁵ Bödlarna var grymma. Några judiska furstar hängde de helt enkelt i händerna. De våldtog kvinnorna i själva Sion. De högg ned konung Sidkias söner inför honom och förde bort honom själv till Babylon, där han dog. Att handla så mot konungen var som att ta struptag på dem som hade försyn för Davids kungliga ätt: ”HERRENS [Jehovas] smorde, han som var vår livsfläkt, blev fångad i deras gropar, han, under vilkens skugga vi hoppades att få leva bland folken.” — Klag. 4:20.

Förbundet med David äger alltjämt gällande kraft

 6. Hur blev kungaätten bevarad under fångenskapen i Babylon?

⁶ Även om Jehova genomdrev att denna dom gick i verkställighet just såsom han hade förutsagt, glömde han inte sitt oryggliga förbund med David. Han såg till att en representant för kungaätten blev bevarad, genom vilken den utlovade Silo skulle kunna komma. Det var Jojakin, Sidkias brorson, som också kallas Jekonja och som hade förts i fångenskap år 617 f. Kr. Jojakin hade söner i Babylon, nämligen Sealtiel, Malkiram, Pedaja, Senassar, Jekamja, Hosama och Nedabja. Av dessa söner var det Sealtiel som kom att räknas för att vara fader till Serubbabel, som blev ståthållare i Juda under Persiens välde och som återuppbyggde templet i det återställda Jerusalem. — 1 Krön. 3:15—19; Esr. 3:2, 8; Matt. 1:12; Luk. 3:27.

 7. Hur blev den ätt, inom vilken det aronitiska prästadömet gick i arv, på ett liknande sätt bevarad?

⁷ När översteprästen Seraja dödades, såg Jehova likaså till att dennes son Josadak blev skonad och bortförd i fångenskap till Babylon. (1 Krön. 6:14, 15) Josadak hade en son som hette Jesua (eller: Josua; LXX: Jesus). Det var denne Josua som samarbetade med Serubbabel vid återuppförandet av templet i det återställda Jerusalem. På detta sätt upphörde varken Davids ätt eller Arons hus av överstepräster att finnas till, utan de fortlevde fram till den tid då Jesus Kristus framträdde på scenen. — Esr. 3:2; Neh. 12:26; Hagg. 1:1; Sak. 3:1; Luk. 3:1, 2.

 8. Blev landet omedelbart en fullständig ödemark, sedan Jerusalem hade fallit?

⁸ Nebusaradan, översten för drabanterna, lät de ringaste i landet bli kvar där såsom vingårdsmän och åkermän. Och över dem satte han Gedalja, som var son till Ahikam, Safans son. (2 Kon. 25:12, 22) Men Jehova hade sagt att han skulle ”göra Jerusalem till en stenhop, till en boning för schakaler, och Juda städer till en ödemark, där ingen bor”. (Jer. 9:11; 4:7; 6:8; 26:9; 32:43; 33:10, 12; Sak. 7:5, 14) Hur skulle han genomdriva detta?

 9. a) Hur kom det sig att Jeremia befann sig i en sådan situation att han så bra kunde iaktta hur Jehovas profetia om Juda lands ödeläggelse blev fullständigt besannad? b) Hur gick det för ståthållaren Gedalja, och hur handlade folket senare med avseende på Jehovas råd genom Jeremia? c) Hur långt bort flydde folket som lämnats kvar, och skulle de undgå att få uppleva att Jehovas domar gick i verkställighet där?

⁹ Jeremia, som också tilläts stanna kvar bland folket i landet, meddelar att Ismael, som var son till Netanja, Elisamas son, och var av konungslig börd, tog med sig en skara män och dödade Gedalja, varpå han flydde från Juda till Ammon. De ledare bland folket som fanns kvar vände sig till Jeremia och bad att han skulle begära råd av Jehova, och de fick föreskrifter om att stanna kvar i Juda land såsom konung Nebukadnessars tjänare. Men de förkastade detta råd och gav sig ned till Egypten, varvid de förde med sig Jeremia och hans sekreterare, Baruk. De slog sig ned i Tapanhes, Migdol och Nof (Memfis) och i Patros’ land. (Jer. 41:1—44:1) Men de kunde inte undfly Guds domar där, ty Jehova sade dem att han också skulle ge Farao Hofra, konungen i Egypten, i hans fienders hand. — Jer. 44:2—30; jämför Hesekiel 29:17—20; 30:22—26.

Vilda djur, landets enda invånare under sjuttio år

10. a) Hur kom Jehovas sabbatslag trots allt att genomföras i landet? b) Vad är det som är så anmärkningsvärt med avseende på tidpunkten för denna uppfyllelse? c) Förklara hur skildringen i 2 Krönikeboken 36 utgör ett vittnesbörd om Jehovas förmåga att genomdriva en uppfyllelse av sitt ord.

¹⁰ Att folket på detta sätt fördes bort ur landet i mitten av sjunde månaden, Tischri eller Etanim, vilket ungefärligen motsvarade den 1 oktober år 607 f. Kr. enligt den gregorianska kalendern, innebar att Juda land lades fullständigt öde utan vare sig människor eller husdjur. Det är förunderligt att lägga märke till med vilken exakthet Jehova genomdrev uppfyllelsen av sina profetior med avseende på tidpunkten. Ty det var i denna sjunde månad, Etanim, på tionde dagen, försoningsdagen, som man under ett jubelår skulle blåsa i basun för att ”utropa frihet i landet för alla dess inbyggare”. Därmed började ett sabbatsår för det gudagivna landet. (3 Mos. 25:8—22) Precis vid den fastställda tiden på året började alltså en oavbruten följd av sabbatsår, vilket skulle utgöra en gottgörelse för alla de sabbatsår som de ohörsamma israeliterna hade underlåtit att iaktta. Landet skulle, bildligt talat, åtnjuta ett fullkomligt antal sabbatsår — sjuttio, och under denna tid skulle det vara fullständigt öde, utan mänskliga invånare, en sådan plats som man undviker såsom en förbipasserande gör med ett ”spökhus”. En skildring, som skrivits senare och utgör ett vittnesbörd om Jehovas förmåga att genomdriva en uppfyllelse av sitt ord, lyder så:

”Då sände han emot dem kaldéernas konung. ... Och man brände upp Guds hus och bröt ned Jerusalems mur. ... Och dem som hade undsluppit svärdet förde han bort i fångenskap till Babel, och de blevo tjänare åt honom och åt hans söner, till dess att perserna kommo till väldet — för att HERRENS ord genom Jeremias mun skulle uppfyllas — alltså till dess att landet hade fått gottgörelse för sina sabbater. Ty medan det låg öde, hade det sabbat — till dess att sjuttio år hade gått till ända.” — 2 Krön. 36:17—23; jämför även Daniel 9:1, 2.

11. a) Hur bekräftar Flavius Josephus, som citerar den kaldeiske historieskrivaren Berossos, att hela Juda land låg lika öde som en öken under sjuttio år? b) Påvisa skillnaden mellan den behandling, som Juda land fick, och den som Samarien hade fått, när fångenskapen började för det senare landet.

¹¹ Den judiske historieskrivaren Flavius Josephus, som levde under första århundradet av vår tideräkning, bekräftar den bibliska skildringen, då han säger följande om Jerusalems förstöring:

Han [den kaldeiske historieskrivaren Berossos, som levde på 200-talet f. Kr.] har sammanställt en förteckning över Noas avkomlingar, med uppgifter om antalet av deras levnadsår, alltifrån Noa själv till Nabulassar, babyloniernas och kaldéernas konung, jämte en skildring av denne konungs bedrifter. Han säger oss att han sände sin son Nabukodnosor med en väldig här till Egypten och Judeen, där han, sedan han fått bud om ett uppror, tvingade folket till underkastelse, satte vårt tempel i Jerusalem i brand och förde bort hela vår nation i fångenskap till Babylon. Därpå låg vår stad öde under en tid av sjuttio år, intill perserkonungen Cyrus’ dagar. — Ur verket To Epaphroditus on the Antiquities of the Jews in Answer to Apion, första boken, trettiosjätte stycket.

Sådant var det hebreiska folkets slut. ... I två avdelningar bortfördes folket på andra sidan Eufrat. De tio stammarna blevo bortförda från Samarien av assyrierna under konung Hoseas regering, och de två stammarna, som voro kvar vid Jerusalems intagande, bortfördes av Nebukadnesar, konungen i Babel och Kaldeen. Då konung Salmanassar bortförde israeliterna från deras land, satte han i deras ställe kuteernas folk, som förut hade varit bosatta i det inre av Persien och Medien, och de blevo kallade samariter efter det landets namn, till vilket de flyttade. Konungen i Babel däremot, vilken bortförde de två stammarna, skickade ej något folk till deras land, utan hela Judeen, Jerusalem och templet lågo öde i sjuttio år. — Josefos: Judarnas gamla historia (översättning efter en engelsk edition, Stockholm 1889), tionde boken, nionde kapitlet, sista stycket.

12. a) Varför kan vi inte räkna Juda lands sjuttioåriga ödeliggande från år 626 f. Kr.? b) Kan vi börja räkna sjuttioårsperioden från år 617 f. Kr.? Ge skäl för svaret.

¹² Exakt vid vilken tid började då de förutsagda sjuttio åren, under vilka Jerusalem och Juda skulle ligga öde? Inte år 626 f. Kr., som var konung Jojakims tredje regeringsår, ty det var inga judar som fördes i fångenskap till Babylon det året. Och i Jojakims nionde regeringsår, år 620 f. Kr., blev han bara gjord till lydkonung och blev skattskyldig under konungen i Babylon. I hans elfte regeringsår, år 618 f. Kr., gjorde han uppror mot Nebukadnessar, som då drog upp emot honom.a En kort tid innan Jojakims elfte regeringsår utlöpte gav sig hans son och efterträdare, Jojakin, som regerade endast i tre månader och tio dagar, åt Nebukadnessar, som belägrade staden. Det var den 1 Nisan 617 f. Kr. (på våren) som Sidkias, Jojakins farbrors, första regeringsår började, hans som Nebukadnessar gjorde till konung i Jerusalem i stället för Jojakin. (2 Kon. 24:12—18) Det som då skedde var alltså inte någon ödeläggelse utan endast ett bortförande i fångenskap av jämförelsevis få människor, nämligen av 3.023 judar jämte deras hustrur och barn. — Jer. 52:28.

När ödeläggelsen började och slutade

13. a) Varför kan vi inte börja räkna de förutsagda sjuttio åren förrän i Etanim, sjunde månmånaden, år 607 f. Kr.? b) Om Juda land låg öde, hur kan vi då förklara Jeremia 52:30, där det heter att flera judar bortfördes senare?

¹³ När konung Jojakim gjorde öppen revolt mot Nebukadnessar och när Sidkia längre fram bröt sin ed och gjorde uppror mot Nebukadnessar mot slutet av sin regering, då kunde inte nationen med rätta sägas befinna sig i fångenskap under Babylon. De sjuttio åren av oavbruten fångenskap under Babylon började alltså inte förrän år 607 f. Kr., i månaden Etanim, när landet blev lämnat fullständigt öde i och med att de återstående inbyggarna begav sig ned till Egypten. Då kom judarna såsom nation i landsflykt i Babylon och hade inte någon konung i Jerusalem. Denna landsflykt räckte i sjuttio år utan avbrott. (Dan. 9:1, 2) De sju hundra fyrtiofem judar, som fördes i landsflykt enligt uppgiften i Jeremia 52:30, fördes inte bort ur det ödelagda Juda land, utan de tillfångatogs senare, när Nebukadnessar såsom Jehovas symboliska kalk lät de nationer, vilka gränsade till Juda land, dricka den bittra dryck som erövring genom våld kan liknas vid. — Jer. 25:17—29.

14. a) Vilket annat bevis fastslår att sjuttioårsperioden började år 607 f. Kr.? b) Hur genomdrev Jehova en uppfyllelse av sin profetia om att landet skulle åtnjuta sin sjuttioåriga sabbat?

¹⁴ När skulle då ödeliggandet upphöra? År 537 f. Kr., när perserkonungen Cyrus frigav den judiska kvarlevan och judarna lämnade Babylon och åter började befolka Juda land. Tidpunkten härför bekräftas av världshistorien. Den period, under vilken Juda land låg öde, började sjuttio år tidigare, nämligen år 607 f. Kr. Inga kolonister fördes till Juda land av Nebukadnessar, för att de skulle bosätta sig där, såsom den assyriske konungen hade gjort i fråga om Samarien, när han erövrade detta land. Jehova genomdrev uppfyllelsen av sina profetior på ett mirakulöst sätt, och Juda land låg fullständigt öde, för att det skulle få vila och ro under de förutsagda sjuttio åren. — 2 Krön. 36:21—23.

15. Vilket meddelande fick Hesekiel under elfte året av sin landsflykt, varigenom han måste ändra innehållet i sina profetior?

¹⁵ Hesekiel, som befann sig borta i Babylonien, fick i det elfte året av sin landsflykt där — och tydligtvis innan Nebukadnessars trupper återvände segerrika — höra talas om Jerusalems förstöring. Hesekiel skriver: ”I det tolfte året [enligt en speciell kalkylering], sedan vi hade blivit bortförda i fångenskap, på femte dagen i tionde månaden, kom en flykting ifrån Jerusalem till mig med budskapet: ’Staden är intagen.’” (Hes. 33:21) Från den stunden kunde Hesekiel profetera om en återställelse vid slutet av de sjuttio årens ödeliggande. — Hes. 36:1—37:28.

16. a) Medförde det glädje för Jehova och hans profet Jeremia att Jehova genomdrev denna ödeläggelse? b) Hur uppenbarar Klagovisorna vad Jehova och Jeremia kände i samband med Jerusalems fall?

¹⁶ Även om Jehova nu genomdrev en uppfyllelse av sina profetior, så kan man fråga: Var detta till glädje för honom och för hans trogne profet Jeremia? Nej, det var det inte. Jehova inspirerade Jeremia till att skriva den bok i bibeln som kallas Klagovisorna, och i den beskrivs det sorgliga tillståndet i Jerusalem:

”Huru övergiven sitter hon icke, den folkrika staden! Hon har blivit lik en änka. Hon som var så mäktig bland folken. ... Hennes ovänner hava fått övermakten. ... Ty HERREN har sänt henne bedrövelse för hennes många överträdelsers skull. Hennes barn hava måst gå i fångenskap, bortdrivna av ovännen. Så har all dottern [staden] Sions härlighet försvunnit ifrån henne.” — Klag. 1:1—6, 17; 2:13; 5:16—22.

17. a) Var Jehova olycklig och missmodig med anledning av dessa händelser, så att han skulle låta förbundet med David gå om intet? b) Hur kom det sig att Sions ovänner fick ”övermakten”?

¹⁷ Men detta bedrövliga tillstånd, som det folk befann sig i, över vilket Guds namn blivit nämnt och som nu fick lida för sina synder mot Jehova, gjorde inte i något avseende Jehovas förbund om intet, och inte kände Jehova sig heller olycklig och missmodig i fråga om sina uppsåt och syften. Det är riktigt att Sions ovänner år 607 f. Kr. fick ”övermakten”. ”Jehovas tron” i Sion hade omstörtats. Det förebildliga Guds rike, ett Guds rike i miniatyr, hade försvunnit. Det fanns inte längre något förebildligt Guds rike på jorden, som kunde hindra hednanationerna, de icke-judiska nationerna, att vinna full makt över världen. Med Guds tillåtelse kom de att bli allenarådande.

Guds rike inte omstörtat för alltid

18. a) Vilken lång profetisk tidsperiod började år 607 f. Kr.? b) Varför var Jehova Gud inte olycklig eller missmodig över detta? c) Vilken fråga uppstår nu?

¹⁸ Varför var Jehova Gud inte olycklig eller missmodig? Därför att även om denna oavbrutna period, ”hedningarnas tider” eller ”nationernas fastställda tider”, började i och med ödeläggandet av Juda land i den sjunde judiska månaden år 607 f. Kr., så skulle den endast räcka till dess Silo skulle framträda, han som har den lagliga rätten till Guds omstörtade rike, och Gud skulle ge honom kronan, den kungliga huvudbindeln och spiran, för att han skulle härska mitt ibland hedningarna, de världsliga nationerna, som är hans fiender. Men när skulle Davids konungslige Son insättas på tronen? Evighetens himmelske konung hade fastställt tiden härför. Han förutsade den och lät det upptecknas i sitt inspirerade ord. Han skall förvisso se till att genomdriva detta. I följande nummer av Vakttornet skall vi tala om hur länge dessa ”hedningarnas tider” skulle vara. — 1 Mos. 49:10; Luk. 21:24; Hes. 21:25—27; Ps. 110:1—6.

19. a) Hur kom profetiorna om Jehovas kommande konung att stå fastare för de första kristna än de hade gjort för profeterna? b) Hur ger aposteln Petrus uttryck åt detta?

¹⁹ Profeterna Jesaja, Jeremia, Hesekiel och Daniel hade på sin tid sett många tidigare profetior, som Jehova uttalat, besannas, och de hade fullständig tillförsikt beträffande Jehovas förmåga att förutsäga händelser och att genomdriva en uppfyllelse av sitt profetiska ord. De profetior, som gällde honom som har den lagliga rätten såväl som hans ankomst för att utöva konungslig makt på Jehovas tron och som dessa forna profeter i många fall blivit inspirerade att skriva ned, stod emellertid mycket fastare för apostlarna och de första kristna, ty de kände till att många av dessa profeters förutsägelser också hade gått i uppfyllelse, ja, de hade själva sett sådana profetior uppfyllas. Petrus ger uttryck åt fast tillförsikt, då han säger: ”Så mycket fastare står nu också för oss det profetiska ordet; och I gören väl, om I akten därpå såsom på ett ljus, som lyser i en dyster vildmark.” — 2 Petr. 1:19.

20. a) Hur kommer det sig att dessa löften står ännu fastare för oss i denna tid? b) Vad är det som gör att vi kan vara vissa om att profetiorna i Guds ord skall gå i uppfyllelse?

²⁰ Sedan apostlarnas dagar har nitton hundra år förflutit, och detta profetiska ord kan stå ännu mycket fastare för oss, än det gjorde för de kristna under första århundradet, ty otaliga profetior har sedan dess blivit uppfyllda. Han som har den lagliga rätten skall fullständigt ta väldet över världen ifrån nationerna och skall behålla det för beständigt till välsignelse för alla släkter på jorden. Vi måste komma ihåg att — för att citera Petrus — ”ingen Skriftens profetia härflyter från någon enskild uttolkning. Ty profetior hava icke vid något tillfälle frambragts av en människas vilja, utan människor talade från Gud, så som de fördes åstad av helig ande.” (NW) Han som i sin allvishet har uttalat profetiorna kan också i sin allmakt genomdriva en uppfyllelse av dem. — 2 Petr. 1:20, 21.

[Fotnot]