Kapitel 10
Kristenheten tillintetgörs genom eld från den himmelska vagnen
1—3. Vad var Jehova med full rätt i tillfälle att göra, då han nu var i sitt tempel, och för vad för något, som förutsägs i Malaki 3:1—5, tjänade detta som mönster?
JEHOVAS himmelska vagn står fortfarande utanför den norra porten, som leder till den inre förgården i Jerusalems tempel, när nya ting uppenbaras i den syn som levitprofeten Hesekiel fick se. Från platsen ovanför den himmelska vagnen hade ”Israels Guds härlighet” flyttat sig till platsen över tröskeln till det allraheligaste i templet. (Hesekiel 8:3, 4; 9:3) Då Jehova nu var i sitt tempel, var tillfället med rätta inne för honom att inspektera det hus som var helgat åt honom och ge akt på vad som försiggick där och sedan ge uttryck åt sitt rättsliga beslut. Detta angav mönstret för vad som skulle inträffa senare med avseende på ett större tempel. En profet som levde längre fram i tiden fick förutsäga detta med orden:
2 ”’Se, jag skall sända min budbärare, och han skall röja väg framför mig. Och plötsligt skall där komma till Hans tempel den sanne Herren, som ni söker, och förbundets budbärare, i vilken ni har er lust. Se, han skall ofelbart komma’, har härskarornas Jehova sagt. ’Men vem skall fördra den dag då han kommer, och vem är det som skall bestå, när han framträder? Ty han skall vara lik en luttrares eld och lik klädtvättares lut. Och han skall sitta såsom en luttrare och renare av silver och skall rena Levi söner; och han skall luttra dem likt guld och likt silver, och de skall sannerligen bli för Jehova människor som frambär en offergåva i rättfärdighet. Och Juda och Jerusalems offergåva skall verkligen vara tillfredsställande för Jehova, såsom i längesedan flydda dagar och såsom i forntida år.
3 Och jag skall komma er nära för att hålla dom, och jag skall bli ett snabbt vittne mot trollkarlarna och mot äktenskapsbrytarna och mot dem som svärjer falskt och mot dem som handlar bedrägligt med en daglönares lön och gentemot änkan och den faderlöse gossen och mot dem som avvisar den bofaste utlänningen, medan de inte har fruktat mig’, har härskarornas Jehova sagt.” — Malaki 3:1—5, NW; nedtecknat år 443 f.v.t., sedan Jerusalems tempel blivit återuppbyggt.
4. Mot vilka hade Jehova varit ett snabbt vittne i templet, enligt Hesekiels syn, och var hade de ”sex männen” använt sina krossande vapen och fullgjort det verk som de hade påbörjat i templet?
4 I Hesekiels syn hade Jehova sannerligen varit ett ”snabbt vittne” där i templet mot de sjuttio äldre män, som brände rökelse inför avgudiska inristningar, och mot de kvinnor, som satt och begrät den falske guden Tammus, och mot de tjugofem män, som vände ryggarna åt Jehovas tempel, när de böjde sig ned i tillbedjan inför solen i öster. Mannen som var ”klädd i linne, med en sekreterares bläckhorn vid höfterna” (NW), hade inte satt det livsfrälsande tecknet på deras pannor, och följaktligen hade Jehovas ”sex män” med de krossande vapnen dödat dessa besudlare av Jehovas tempel. Sedan dessa sex skarprättare hade utfört sitt verk i templet, hade de dragit fram genom staden Jerusalem och med sina krossande vapen dräpt alla de människor som inte hade tecknet på pannan, utan att ta hänsyn till deras ålder, kön eller civilstånd. Vad skulle nu ske med själva staden, som var så full av de slagnas döda kroppar? Hesekiel var ålagd att berätta följande för oss:
5. Vad blev mannen som var ”klädd i linnekläderna” nu uppmanad att göra? Följde han uppmaningen?
5 ”Och jag fick se, att på fästet som vilade på kerubernas huvuden fanns något som tycktes vara av safirsten, något som till utseendet liknade en tron; detta syntes ovanpå dem. Och han sade till mannen som var klädd i linnekläderna, han sade: ’Gå in mellan rundlarna [hjulverket, NW], in under keruben och tag dina händer fulla med eldsglöd [eldkol, Åk] från platsen mellan keruberna och strö ut dem över staden.’ Och jag såg honom gå.” — Hesekiel 10:1, 2.
6. Vad innebar Jehovas rättsliga beslut från templet? Varifrån skulle materialet för verkställandet av beslutet komma, och vem skulle sedan använda det?
6 Nu har vi således fått klarhet i vad Jehovas rättsliga beslut från templet innebär: staden Jerusalem måste tillintetgöras, brännas upp i eld — inte ens templet skall undgå förstöringen! Men varifrån skulle det antändande materialet komma? Från platsen mellan vagnshjulen, invid vilka de fyra keruberna stod. Där skulle eldkolen finnas. Men den direkta befallningen att strö ut de glödande kolen över staden Jerusalem, som var full av döda kroppar, gavs inte åt de kerublika levande väsendena. De skulle inte lämna sin plats invid den himmelska vagnens hjul, men de skulle använda ett redskap. Vem? Mannen som var ”klädd i linne, med en sekreterares bläckhorn vid höfterna”. Detta vittnar om att Jerusalems och dess tempels eldsglödande tillintetgörelse härrör eller utgår från Jehovas himmelska vagn, och de glödande kolen från vagnen strös ut på Jehovas befallning. Profeten Hesekiel fick se mannen som var klädd i linne gå in där elden fanns för att ta båda händerna fulla med de glödande kolen. Hans händer skyddades på mirakulöst vis mot att ta någon skada därav.
7, 8. Var stod de fyra keruberna, som befann sig invid vagnshjulen, och hur kommer vi till den slutsatsen?
7 Medan Hesekiel iakttar det som sker, ger han oss bakgrunden till den fascinerande scenen, då han säger: ”Och keruberna stodo till höger om huset, när mannen gick ditin; och molnet uppfyllde den inre förgården.” — Hesekiel 10:3.
8 Vad menade Hesekiel med uttrycket ”till höger om huset”? Menade han till höger om honom, på hans högra sida, när han stod vänd mot templet? Enligt traditionen svarar den högra sidan mot söder för hebréerna. Men här talar Hesekiel om ”till höger om huset, när mannen gick ditin”, vilket tycks ha avseende på mannens högra sida, när han gick in, i det att hans högra sida då var vänd mot norr. I The New English Bible (1970) kommer denna synpunkt till uttryck, och den del av vers tre som det här gäller översätts på följande sätt: ”Keruberna stod på den högra sidan av templet när en man går in.” Detta anger att keruberna stod på den norra sidan, vilket är i överensstämmelse med beskrivningen i Hesekiel 8:3, 4. Annars måste vi dra den slutsatsen (även om Hesekiel inte säger det) att den himmelska vagnen med dess hjul och keruber hade flyttat sig från norra sidan av templet till helgedomens södra sida (den högra sidan när man står vänd mot öster).
9. På vilket sätt återupprepar Hesekiel av allt att döma det som han tidigare skildrat i Hesekiel 9:3 om hur Jehovas härlighet flyttade sig och om dånet av kerubernas vingar?
9 Nu tycks Hesekiel återigen beskriva det som han tidigare hade skildrat (i Hesekiel 9:3), då han säger: ”Men HERRENS [Jehovas] härlighet höjde sig upp från keruben och flyttade sig till husets tröskel; och huset uppfylldes då av molnet, och förgården blev full av glansen från HERRENS härlighet. Och dånet av kerubernas vingar hördes ända till den yttre förgården, likt Gud den Allsmäktiges röst, då han talar.” — Hesekiel 10:4, 5.
10. Hur framgår det av tre bibelöversättningar att Jehovas härlighet inte hade flyttat sig under tiden?
10 Det antyds i H. M. Melins svenska bibelöversättning att Jehovas härlighet inte hade flyttat sig från templets tröskel till platsen över den himmelska vagnen och sedan tillbaka till templets tröskel igen. Det heter i vers fyra: ”Och Herrens härlighet reste sig upp”, men i fotnoten sägs det: ”det är: hade upprest sig och skild från kerub[en] stannat på tempeltröskeln”. Och i An American Translation återges Hesekiel 10:3, 4 på följande sätt: ”... och molnet uppfyllde den inre förgården; ty när HERRENS härlighet hade höjt sig upp från keruberna bort till husets tröskel, uppfylldes huset av molnet, medan förgården uppfylldes av HERRENS härlighets strålglans”. I dr James Moffatts bibelöversättning, A New Translation of the Bible, lyder dessa verser: ”... ett moln uppfyllde den inre förgården. När den Eviges prakt lyfte sig från keruberna och flyttade sig till templets tröskel, uppfylldes templet av molnet, och den inre förgården uppfylldes av strålglans från den Eviges prakt.”
11. Var befann sig Jehovas härlighet, när mannen som var klädd i linnekläderna gick in för att hämta de glödande kolen? Vad hände följaktligen med templet, och på vilket sätt riktade keruberna uppmärksamheten på att Jehova var närvarande där?
11 Jehovas härlighet hade således lämnat safirtronen ovanför fästet, som såg ut såsom is och var ovanför hjulen och keruberna som stod bredvid dem, och befann sig fortfarande över tröskeln till det allraheligaste i templet, när mannen som var klädd i linnekläderna blev befalld att hämta eldkolen. (Hesekiel 1:25—27; 10:1, 2) Templet, som Jehovas härlighet vilade över, blev uppfyllt av ett övernaturligt moln, och detta visade att Jehova behärskade templet och att ingen annan kunde gå ditin. (Jämför 1 Konungaboken 8:10—13; Uppenbarelseboken 15:8.) Jehovas härlighet över templet var så klart lysande att dess strålglans uppfyllde förgården framför tempelhelgedomen. Att Jehova var närvarande i templet för att verkställa sitt rättsliga beslut var av största betydelse. Ja, det var så viktigt att detta blev uppmärksammat att de fyra keruberna invid vagnshjulen satte sina vingar i rörelse, men inte för att flyga bort med vagnen, utan för att åstadkomma ett mäktigt ljud. Om någon hade befunnit sig i den yttre förgården, hade han kunnat höra ljudet. Det kan ha varit likt ett öronbedövande åskdunder, såsom när Gud, den Allsmäktige, talar. — Jämför 2 Moseboken 20:18, 19; Johannes 12:28—30.
12. Var hade mannen med bläckhornet avgett sin rapport, och vad är det som nu blir föremål för hans intresse?
12 Mannen som var ”klädd i linne, med en sekreterares bläckhorn vid höfterna”, riktade nu sin uppmärksamhet mot dessa keruber. Beträffande sitt tidigare arbete med att sätta ett tecken på människors panna hade han avgett rapport inför Jehova i templet med orden: ”Jag har gjort såsom du har befallt mig.” (Hesekiel 9:11, NW) Nu vänder han sig mot ”husets högra sida” (Hesekiel 10:3, Åk) för att gå bort till den himmelska vagnen, alldeles som Hesekiel vidare berättar för oss:
13. Vad fick mannen, som var ”klädd i linnekläderna”, av en av keruberna, och hur?
13 ”Och när han nu bjöd mannen, som var klädd i linnekläderna, och sade: ’Tag eld från platsen mellan rundlarna [hjulverket, NW], inne mellan keruberna’, då gick denne ditin och ställde sig bredvid ett av hjulen. Då räckte keruben där ut sin hand, mellan de andra keruberna, till elden som brann mellan keruberna, och tog därav och lade i händerna på honom som var klädd i linnekläderna, och denne tog det och gick så ut. Och under vingarna på keruberna syntes något som var bildat såsom en människohand.” — Hesekiel 10:6—8.
SYMBOLISKA ”ELDKOL” STRÖS UT ÖVER JERUSALEM
14. Vad slags glödande kol är det som mannen som var klädd i linnekläderna strör ut över staden, och vad anger detta beträffande Jerusalems förstöring?
14 Detta är det sista profeten Hesekiel får se i synen av mannen som var ”klädd i linnekläderna”. Hesekiels ögon får inte följa den här mannen när han fullgör sitt uppdrag, eftersom Hesekiel än en gång skall ta den himmelska vagnen i betraktande. Han skonar oss alltså från att se hur staden Jerusalem blir uppbränd i eld, då mannen som var klädd i linnekläderna upphör med det livsfrälsande arbetet att sätta ett tecken på människors panna och tar itu med det fördärvbringande verket att strö ut ”eldkolen” över staden. Han använder inte eld som människor har gjort upp, när han sätter staden i brand; han använder mirakulös eld från Guds himmelska organisation. Det var inte en människa, utan en kerub, vilken tillhörde denna organisation, som lade elden i händerna på mannen som var klädd i linnekläderna. Vad anger det? Att Jerusalems fullständiga förstöring, som OM den skett genom eld, kunde vara ett uttryck för Jehovas våldsamma vrede mot denna stad, Juda rikes huvudstad. När profeten Hesekiel året dessförinnan såg den himmelska vagnen för första gången borta i Babylon, såg han inte den mirakulösa elden ”mellan rundlarna” eller hjulverket, men nu, när han ser vagnen i Jerusalem, finns elden där. När den vagnen anlände till Jerusalem, var stunden kommen för stadens tillintetgörelse!
15. Vid vad liknar också Jeremia i Klagovisorna den förbittring och det raseri som Jehova utgöt över Jerusalem?
15 När profeten Jeremia bittert klagar över Jerusalems tillintetgörelse, liknar han Jehovas förbittring och raseri vid eld. Han ger uttryck åt sin sorg med orden: ”Utan skonsamhet fördärvade Herren [Jehova, NW] alla Jakobs [Israels] boningar; i sin förgrymmelse bröt han ned dottern Judas fästen, ja, han slog dem till jorden, han oskärade riket och dess furstar. I sin vredes glöd högg han av vart Israels horn; han höll sin högra hand tillbaka, när fienden kom. Jakob förbrände han lik en lågande eld, som förtär allt runt omkring. Han spände sin båge såsom en fiende, med sin högra hand stod han fram såsom en ovän och dräpte alla som voro våra ögons lust. över dottern Sions hydda utgöt han sin vrede såsom en eld.” (Klagovisorna 2:2—4) I passande symboliska ordalag säger Jeremia vidare: ”HERREN [Jehova] har uttömt sin förtörnelse, utgjutit sin vredes glöd; i Sion har han tänt upp en eld, som har förtärt dess grundvalar.” — Klagovisorna 4:11.
16, 17. Vems vrede kom till uttryck genom att Jerusalem och dess tempel förstördes, och hur framgår detta av ordalydelsen i den skildring som återfinns i 2 Krönikeboken 36:16—20?
16 Också den inspirerade krönikeskrivaren, av allt att döma den skriftlärde prästen Esra, avfattar sin redogörelse på ett sådant sätt att vi påminns om att Jerusalems och dess tempels förstöring år 607 f.v.t. var det omisskännliga uttrycket för Guds berättigade vrede eller raseri mot den otrogna staden. I 2 Krönikeboken 36:16—20 läser vi således följande om de ohörsamma judarna:
17 ”Men de begabbade Guds sändebud och föraktade hans ord och bespottade hans profeter, till dess HERRENS [Jehovas] vrede över hans folk växte så, att ingen bot mer fanns. Då sände han emot dem kaldéernas konung, och denne dräpte deras unga män med svärd i deras helgedomshus och skonade varken ynglingar eller jungfrur, ej heller gamla och gråhårsmän; allt blev givet i hans hand. Och alla kärl i Guds hus, både stora och små, och skatterna i HERRENS hus, så ock konungens och hans förnämsta mäns skatter, allt förde han till Babel. Och man brände upp Guds hus och bröt ned Jerusalems mur, och alla dess palats brände man upp i eld och förstörde alla de dyrbara föremål, som funnos där. Och dem som hade undsluppit svärdet förde han bort i fångenskap till Babel, och de blevo tjänare åt honom och åt hans söner, till dess att perserna kommo till väldet.”
18. Blev de som i verkligheten brände upp Jerusalem i eld framställda i bild genom mannen som var ”klädd i linnekläderna”, och vad antyds i själva verket genom att den här mannen strödde ut de glödande kolen över Jerusalem?
18 Denna skildring, liksom den utförligare skildringen i 2 Konungaboken 25:8—21, visar att det var den babyloniske kungens härar som i verkligheten brände upp staden Jerusalem i eld. Detta betyder emellertid inte att det var dessa babylonier som blev framställda i bild genom mannen ”som var klädd i linnekläderna” och som strödde ut de glödande kolen över Jerusalem här i Hesekiels syn. Nej, mannen som framträdde i synen föreställde alltjämt den trogna kvarlevan av Jehovas döpta, smorda vittnen, som utför det symboliska arbetet med att sätta ett tecken på människors panna nu i denna tid, som är ”ändens tid” för kristenheten. Att mannen strödde ut eldkolen över Jerusalem var därför i första hand en bild av att Jehova skulle utgjuta sitt glödande raseri över Jerusalem. Genom mannen som var klädd i linnekläderna såg han till att Jerusalems invånare blev varskodda om detta i förväg. Detta utgjutande av gudomlig vrede verkställdes genom de babyloniska härarna, som verkligen brände upp staden i eld. Den nutida motsvarigheten till mannen som var klädd i linnekläderna sprider eller strör på liknande sätt ut det eldsglödande budskapet från Guds ord över hela kristenheten, och därigenom får den en förhandsunderrättelse om att Jehovas flammande förbittring skall uttömmas över den i den kommande ”stora vedermödan”.
19. Hur kommer således den smorda kvarlevan, som visades i bild genom mannen som var klädd i linnekläderna, att handla i förbindelse med kristenhetens tillintetgörelse, och vilka redskap, förutom den osynliga himmelska organisationen, skall Jehova använda för att tillintetgöra kristenheten?
19 När därför dessa ting verkligen inträffar i en nära framtid, skall den smorda kvarlevan, som visades i bild genom mannen som var ”klädd i linne”, inte bokstavligen sätta eld på kristenheten eller ha någon aktiv del i att tillintetgöra den. Kvarlevans medlemmar förkunnar nu helt enkelt att ”hämndens dag från vår Gud” skall komma över kristenheten. (Jesaja 61:1, 2) De har fått detta eldsglödande budskap från Jehova genom hans himmelska organisation, hans himmelska vagn. En av de himmelska keruberna, som är förbunden med denna himmelska vagn, har så att säga lagt dessa symboliska ”eldsglöd [eldkol, Åk] från platsen mellan keruberna” i händerna på dem för att de skall gå åstad och strö ut dem över staden, dvs. kristenheten, såsom en varnande underrättelse. Bortsett från de åtgärder, som Jehovas osynliga himmelska organisation under den förhärligade Jesus Kristus vidtar med avseende på kristenhetens bokstavliga tillintetgörelse, skall Jehova bruka jordiska redskap, då han låter kristenheten drabbas av en fruktansvärd förintelse, liknande den som kom över det skrymtaktiga Jerusalem år 607 f.v.t., då babylonierna förstörde staden.
20. Vilket slags tillintetgörelse skall komma över kristenheten, eftersom den är den mest framträdande delen av det stora Babylon?
20 När vi tänker på att kristenheten är den mest framträdande delen av det nutida stora Babylon, den falska, babyloniska religionens världsvälde, förstår vi att kristenheten är bestämd för tillintetgörelse, vilket innebär att den så att säga blir uppbränd i en eld som förtär allt.
21. Vilka ord beträffande det stora Babylon, som finns nedtecknade i Uppenbarelseboken, kapitel 18, måste också gälla kristenheten?
21 De profetiska ord som den kristne aposteln Johannes fick höra från himmelen måste därför oundvikligen gälla också kristenheten: ”Det är därför som hennes plågor skall komma på en och samma dag, död och sorg och hungersnöd, och hon skall bli fullständigt uppbränd i eld, eftersom Jehova Gud, som har dömt henne, är stark.” (NW) Aposteln Johannes beskriver sedan dem som lider personliga förluster när den falska religionens världsvälde (kristenheten inbegripen) tillintetgörs. Han säger: ”Och jordens konungar, som hava bedrivit otukt och levat i vällust med henne, skola gråta och jämra sig över henne, när de ser röken av hennes brand. De skola stå långt ifrån av förfäran över hennes pina och skola säga: ’Ve, ve dig, Babylon, du stora stad, du starka stad! Plötsligt har nu din dom kommit.’” — Uppenbarelseboken 18:8—10.
22. Från vem kommer tillintetgörelsen, vilket framgår av orden i Uppenbarelseboken, kapitel 18, och hur skall de som symboliskt talat blivit tecknade på pannan reagera med avseende på tillintetgörelsen?
22 Också den siste bibelskribenten inser att tillintetgörelsen av den skrymtaktiga religiösa organisationen är en eldsglödande tillintetgörelse, som kommer från den som färdas fram på den himmelska vagnen. Sedan aposteln Johannes har beskrivit den sorg som många känner över denna tillintetgörelse, säger han därför: ”Gläd dig över henne, o himmel, också ni heliga och ni apostlar och ni profeter, ty Gud har rättsligen utkrävt straff av henne för er!” (Uppenbarelseboken 18:20, NW) Alla de som har blivit tecknade på pannan av den nutida mannen ”klädd i linnekläderna” skall glädja sig tillsammans med dessa, när den eldsglödande tillintetgörelsen, som utgick från Jehovas himmelska vagn, drabbar den skrymtaktiga kristenheten och hela den övriga delen av det stora Babylon. Helt säkert vill vi allesammans stå på deras sida som gläder sig när detta inträffar.
HJULVERKET OCH KERUBERNA SOM ÅTFÖLJER DET
23, 24. Vilken beskrivning ger Hesekiel nu av hjulen och keruberna, och varifrån kommer tillintetgörelsen, vilket visas av att denna beskrivning stämmer med den som han tidigare gett?
23 Låt oss tillsammans med profeten Hesekiel än en gång betrakta Jehovas himmelska vagn, från vilken den eldsglödande tillintetgörelsen flammar mot kristenheten. Den beskrivning som Hesekiel nu ger av vagnen stämmer väl med hans beskrivning av den i Hesekiel 1:5—28. För att visa att det är samma vagn skriver Hesekiel:
24 ”Och jag fick se fyra hjul stå invid keruberna, ett hjul invid var kerub; och det såg ut, som om hjulen voro av något som liknade krysolitsten. De sågo alla fyra likadana ut, och ett hjul tycktes vara insatt i ett annat. När de skulle gå, kunde de gå åt alla fyra sidorna; de behövde icke vända sig, när de gingo. Ty åt det håll, dit den främste begav sig, gingo de andra efter [åt det håll huvudet vände, gingo de efter det, Åk], utan att de behövde vända sig, när de gingo. Och hela deras kropp, deras rygg, deras händer och deras vingar, så ock hjulen, voro fulla med ögon runt omkring; de fyra hade nämligen var sitt hjul. Vad hjulen beträffar, så ropades det till dem i mina öron: ’O hjulverk [hebreiska: hag-Galgal]!’” — Hesekiel 10:9—13; v. 13 enl. NW.
25. Vilket namn gavs åt hjulen, och vilket drag hos hjulet framhävs därigenom?
25 Hesekiel kan ha blivit mycket förvånad över att höra att ett namn ropades ut till hjulen, nämligen: ”Hjulverk!” (Hesekiel 10:2) Namnet härrörde tydligen av vad hjulet gör — det rullar fram eller virvlar. Därför kunde det kallas en ”virvlare”. Detta drag framhävs i J. B. Rotherhams bibelöversättning, The Emphasised Bible, där Hesekiel 10:13 återges på detta sätt: ”Till hjulen, till dem höjdes ropet: O virvlande hjul!” Eller enligt fotnoten: ”O du som virvlar!” På motsvarande sätt betyder den israelitiska staden Gilgals namn ”ett bortrullande”. — Josua 5:9.
26. Vilket förhållande beträffande Jehovas himmelska organisation framhävs genom att ett sådant namn används om denna del av den himmelska vagnen?
26 Att ett sådant namn används om denna del av den himmelska vagnen riktar uppmärksamheten på den hastighet med vilken den himmelska vagnen, Jehovas himmelska organisation, rör sig. Den rör sig som med ”hjul [galgal (här använt i pluralis)] såsom en stormvind”. (Jesaja 5:28, Melin) ”Hans vagnshjul [äro] som stormvinden.” (My) Stridsvagnarna i den assyriska huvudstaden Nineve rörde sig aldrig snabbare än denna himmelska vagn, även om det sägs om dessa assyriska stridsvagnar: ”Lika ljungeldar fara de åstad.” (Nahum 2:4) Fastän den himmelska vagnens hjul virvlade fram med så många varv i minuten, kunde deras ögon se vart de gick.
27. Vilken iakttagelse beträffande keruberna gör Hesekiel nu, och vad anges genom det sätt varpå hjulen invid dem förflyttade sig?
27 Efter att ha betraktat hjulen riktar profeten Hesekiel nu sin uppmärksamhet mot keruberna som åtföljde dem. Tydligen betraktar Hesekiel först de kerublika levande väsendenas vänstra sida, då han gör detta uttalande om dem: ”Och var och en hade fyra ansikten; det första ansiktet var en kerubs [ett tjuransikte, enl. Hesekiel 1:10], det andra en människas, det tredje ett lejons, det fjärde en örns. Och keruberna höjde sig upp; det var samma väsenden, som jag hade sett vid strömmen Kebar. Och när keruberna gingo, gingo ock hjulen invid dem; och när keruberna lyfte sina vingar för att höja sig över jorden, skilde sig hjulen icke ifrån dem. När de stodo stilla, stodo ock dessa stilla, och när de höjde sig, höjde sig ock dessa med dem, ty väsendenas ande var i dem.” (Hesekiel 10:14—17) Det rådde således ett fullkomligt samarbete mellan hjulen och keruberna. Ingen disharmoni eller desorganisation stod att finna i samband med Jehovas himmelska vagn.
28. Till vilken ny plats flyttade sig nu Jehovas härlighet och den himmelska vagnen?
28 ”Elden”, som togs från platsen mellan vagnens keruber och ströddes ut över staden Jerusalem av mannen som var klädd i linnekläderna, hade ännu inte nått templet. I synen fortsätter därför ”HERRENS [Jehovas] härlighet” att förflytta sig inom detta område, alldeles som Hesekiel nu berättar för oss: ”Och HERRENS [Jehovas] härlighet flyttade sig bort ifrån husets tröskel och stannade över keruberna. Då såg jag, huru keruberna lyfte sina vingar och höjde sig från jorden, när de begåvo sig bort, och hjulen jämte dem; och de stannade vid ingången till östra porten på HERRENS hus, och Israels Guds härlighet vilade ovanpå dem. Det var samma väsenden, som jag hade sett under Israels Gud vid strömmen Kebar [i Babylonien], och jag märkte, att det var keruber. Var och en hade fyra ansikten och fyra vingar, och under deras vingar var något som liknade människohänder. Och deras ansikten voro likadana som de ansikten jag hade sett vid strömmen Kebar; så sågo de ut, och sådana voro de. Och de gingo alla rakt fram.” — Hesekiel 10:18—22.
29. Vart måste profeten Hesekiel nu bli förd, och vad är vi nu intresserade av att få veta beträffande honom?
29 Vilka anvisningar skall nu ges åt profeten Hesekiel, medan den himmelska vagnen, ovanpå vars safirtron Jehova sitter, står vid den yttre östra ingången till templet? Först måste Hesekiel emellertid bli förflyttad från sin plats i templets inre förgård för att kunna betrakta de ting som kan ses från den yttre östra porten, som vetter mot Oljeberget. Vi är intresserade av att få veta vad han ser och hör där.