Kapitel 18
Uppståndelse till enhet i en ”Edens lustgård”
1. Vilken uppståndelse äger rum efter det att en död nation har uppstått till liv inom sitt eget område?
EN DÖD nations uppståndelse till liv inom sitt eget område föregår milliarder döda människors uppståndelse till liv på en paradisisk jord.
2. Vad gjorde Elia och Elisa, vad sade Hanna och vad trodde Abraham, i förbindelse med den som kan åstadkomma ett mirakulöst återupplivande av en nation?
2 Vem kan utföra ett sådant mirakulöst återupplivande av en nation? Det finns endast en som kan göra det, den som brukade den forntida profeten Elia och hans efterträdare Elisa till att uppväcka döda människor till liv. (1 Konungaboken 17:8—24; 2 Konungaboken 4:11—37; 8:4, 5; Hebréerna 11:35) Detta hände på 900-talet före den vanliga tideräkningens början, och således flera hundra år innan staden Jerusalem förstördes av babylonierna år 607 f.v.t. Under inspiration sade Hanna, profeten Samuels moder, följande till den Gud som hade botat henne från hennes ofruktsamhet: ”Jehova är en som dödar och en som bevarar vid liv, en som för ned till scheol, och han för upp därifrån.” (1 Samuelsboken 2:1, 6, NW) Flera hundra år innan Hanna levde trodde Abraham, hennes förfader, att Jehova var mäktig att göra döda ting levande, och beträffande denna hans tro läser vi: ”Detta var i dens ögon som han hade tro på, ja i Guds, hans som gör de döda levande och kallar de ting som inte är som om de vore.” (Romarna 4:17, NW) Han kan uppväcka en nation lika lätt som han uppväcker en enda människa.
3. Vad kan sägas om de landsförvista judarnas förhoppningar? Vad föreföll det som om Babylon skulle bli för deras nation, men vad hade Jehova i sinnet?
3 När de överlevande judarna efter Jerusalems förstöring fördes bort såsom fångar till en sjuttioårig landsförvisning i Babylon, var de praktiskt taget en död nation. Eftersom de inte satte tro till Guds ords profetior, var deras förhoppningar om att bli levande igen såsom en enad nation i det gudagivna hemlandet såsom döda, åtminstone för flertalet av de landsförvista judarna. För dem tycktes det som om Babylons land skulle bli deras nations grav. Babylon kan ha tänkt likadant. Men Jehova, som hade förutsagt att bergen, höjderna och dalarna i det då ödelagda Israels land återigen skulle bli bebodda, tänkte utföra ett underverk. Profeten Hesekiel fick se detta i en syn, och han gör oss häpna när han beskriver det för oss med dessa ord:
4. Var satte Jehova ned Hesekiel, såsom det framställdes i synen, och vilken fråga ställde Jehova till Hesekiel beträffande det han såg där?
4 ”HERRENS hand kom över mig, och genom HERRENS Ande fördes jag åstad och sattes ned mitt på slätten som nu låg full med ben. Och han förde mig fram runt omkring dem, och jag såg, att de lågo där i stor myckenhet utöver dalen, och jag såg, att de voro alldeles förtorkade. Och han sade till mig: ’Du människobarn, kunna väl dessa ben åter bliva levande?’ Jag svarade: ’Herre, HERRE [Suveräne Herre Jehova, NW], du vet det.’ Då sade han till mig: ’Profetera över dessa ben och säg till dem: I förtorkade ben, hören HERRENS ord.’” — Hesekiel 37:1—4.
5. Vad kan en människa i våra dagar tänka om den befallning Hesekiel fick?
5 En person som lever i denna tid kanske tänker: Vad skulle det tjäna till att profetera över en dal full med förtorkade ben, som låg kringströdda överallt? Hur skulle dessa ben kunna ge gensvar på ett profeterande från en ringa människa?
6. Vems ord skulle Hesekiel emellertid tala då han profeterade, och vilken dynamisk kraft hade detta ord ådagalagt långt tidigare?
6 Men må vi som lever i denna vetenskapens tidsålder inte dra förhastade slutsatser. Det är Jehovas ord som skall talas genom ett profeterande, och hans ord har övermänsklig, övernaturlig kraft. För sex tusen år sedan hade alla livsformer på vår jord blivit skapade genom att Jehova talade, och han kan också tala för att återskapa liv i ett förött land. (1 Moseboken 1:11—25) Lyssna nu till hans dynamiska ord:
7. Vad sade Jehova genom Hesekiel till dessa förtorkade ben?
7 ”Så säger Herren, HERREN [den suveräne Herren Jehova, NW] till dessa ben: Se, jag skall låta ande komma in i eder, så att I åter bliven levande. Jag skall fästa senor vid eder och låta kött växa på eder och övertäcka eder med hud och giva eder ande, så att I åter bliven levande; och I skolen förnimma, att jag är HERREN [Jehova].” — Hesekiel 37:5, 6.
8. Vilka steg i samband med att det första människoparet skapades blir vi påminda om, när vi läser om att benen bekläddes med kött och att ande blåstes in i dessa kroppar för att de skulle bli levande?
8 Detta gör att vi frågar: Hur gick Skaparen till väga, då han skapade en hustru åt den förste mannen i Edens lustgård? Vi läser: ”Därför lät Jehova Gud en djup sömn falla på mannen, och medan denne sov tog han ett av hans revben och slöt därpå till köttet över dess plats. Och Jehova Gud grep sig an med att bygga revbenet, som han hade tagit från mannen, till en kvinna och att föra henne till mannen.” (1 Moseboken 2:21, 22, NW) Men även en fullkomligt danad kropp måste ha ande eller andedräkt från Jehova inblåst i sig för att kunna leva. I skildringen av människans skapelse betonas det hur väsentligt detta är. Vi läser: ”Jehova Gud begynte dana mannen av stoft från marken och i hans näsborrar blåsa in livets andedräkt, och mannen blev en levande själ. Vidare planterade Jehova Gud en lustgård i Eden, österut, och där satte han mannen som han hade danat.” (1 Moseboken 2:7, 8, NW) Så förhöll det sig också, när samme Skapare lät ande komma in i dessa kroppar som han hade byggt av alla de förtorkade benen i dalen: de blev levande.
9. Vad fick dessa förtorkade ben förnimma, när de åter blev beklädda med kött och blev levande igen?
9 När dessa förtorkade ben återigen blev beklädda med senor, kött och hud och fick livets andedräkt, måste de erkänna eller förnimma något speciellt. De visste att de inte hade skapat eller återskapat sig själva. De fick erfara det som deras Skapare hade förutsagt, han som hade gjort dem levande igen: ”Och I skolen ... förnimma, att jag är Jehovah.” — Hesekiel 37:6, My.
10. Vad hände med dessa förtorkade ben, då Hesekiel profeterade på Guds befallning, och vad gjorde Jehova som vetenskapsmännen inte kan göra?
10 Jehova är den allsmäktige Guden, eftersom han kan göra det som vi människor i det tjugonde århundradet omöjligen kan göra. Därför må vi inte tänka att vi får betrakta en syn som är omöjlig att förverkliga, när Hesekiel nu beskriver för oss vad han fick se, sedan han i tro hade hörsammat den allsmäktige Gudens befallning: ”Och jag profeterade, såsom det hade blivit mig bjudet. Och när jag nu profeterade, hördes ett rassel, och där blev ett gny, och benen kommo åter tillhopa, så att det ena benet fogades till det andra. Och jag såg, huru senor och kött växte på dem och huru de övertäcktes med hud därovanpå; men ingen ande var ännu i dem.” (Hesekiel 37:7, 8) Våra dagars vetenskapsmän vet hur de skall foga samman ett mänskligt skelett, men de kan inte sätta senor och kött på de rekonstruerade benen och förse dem med livsviktiga inre organ. Men Jehova framställer sig här såsom den som kan göra det omöjliga!
11. Vad skulle Hesekiel säga då han profeterade och talade till vinden?
11 Hesekiel säger: ”Då sade han till mig: ’Profetera och tala till anden [vinden, NW], ja, profetera, du människobarn, och säg till anden: Så säger Herren, HERREN: Kom, du ande, från de fyra väderstrecken och blås på dessa dräpta, så att de åter bliva levande.’” — Hesekiel 37:9.
12. Vad hände då Hesekiel profetiskt talade till vinden på detta sätt?
12 Det var inte någon vind fylld med föroreningar som Hesekiel ropade på för att den skulle blåsa på dessa rekonstruerade människokroppar och få deras lungor att fungera, så att de kunde leva. Jehova väntade med att åter göra dessa mirakulöst danade kroppar levande till dess att Hesekiel hade profeterat. Vi läser nämligen: ”Och jag profeterade, såsom han hade bjudit mig. Då kom anden in i dem, och de blevo åter levande och reste sig upp på sina fötter, en övermåttan stor skara [en väldigt stor här, My].” — Hesekiel 37:10.
DE SOM FRAMSTÄLLDES I BILD GENOM DEM SOM ÅTER BLEV LEVANDE
13. Vad antyds genom att dessa återupplivade kroppar omtalas såsom ”en väldigt stor här”?
13 Eftersom alla dessa återupplivade kroppar omtalas såsom ”en väldigt stor här”, anger detta att de inte var några veklingar; de var starka i fysiskt avseende, i stånd att utföra krigstjänst. Men vilka framställdes i bild genom alla ”dessa dräpta”, som återkallades till livet i den syn som Hesekiel fick se? Hesekiel ger oss Guds egen förklaring, då han säger:
14. Vilka var dessa ”dräpta”, enligt vad Jehova gav till känna, och vad sade han att han skulle göra för dem?
14 ”Och han sade till mig: ’Du människobarn, dessa ben, de äro alla Israels barn [hela Israels hus, Åk]. Se, de säga: ”Våra ben äro förtorkade, vårt hopp har blivit om intet, det är ute med oss.” Profetera därför och säg till dem: Så säger Herren, HERREN: Se, jag vill öppna edra gravar och hämta eder, mitt folk, upp ur edra gravar och låta eder komma till Israels land. Och I skolen förnimma, att jag är HERREN, när jag öppnar edra gravar och hämtar eder, mitt folk, upp ur edra gravar. Och jag skall låta min ande komma in i eder, så att I åter bliven levande, och jag skall låta eder få bo i edert land; och I skolen förnimma, att jag, HERREN, har talat det och att jag också har fullbordat det, säger HERREN.’” — Hesekiel 37:11—14.
15. Vilken andel hade Hesekiel i att återuppliva dessa judar som var utan hopp, men vilken andel hade Jehova i att föra dem tillbaka till ”Israels land”?
15 De landsförvista judarna, som menade att allt hopp var ute, skulle således bli återupplivade med ett nytt hopp, som var grundat på Jehovas obrytbara ord. Som Jehovas språkrör skulle Hesekiel genom sitt profeterande ha del i att återuppliva dessa modfällda israeliter med hoppet om att de skulle bli återförda till sitt älskade hemland, som låg hundratals kilometer därifrån. Men det var Jehova som skulle låta sin ande komma in i dessa ångerfulla israeliter, och därför var det i själva verket han som skulle reorganisera dem och göra dem levande, så att de fylldes med iver och villighet att bli återförda till sitt eget land, när hans bestämda tid var inne. Det var Jehova som på mirakulöst sätt skulle göra det möjligt för dem att lämna sina ”gravar” i Babylons land och återvända till ”Israels land”.
16. Hur många skulle ha del i denna möjlighet att återvända till hemlandet, och hur visar detta att de anspråk som framförs av de så kallade brittiska israeliterna är utan grund?
16 ”Alla Israels barn”, ”hela Israels hus” (Åk), skulle ha del i denna möjlighet att återvända till hemlandet. Eftersom detta gällde alla Israels stammar, också de tio stammar som hade upprättat det norra riket, Israels rike, avlägsnas själva grunden för de anspråk som framförs av vissa religionsanhängare, de så kallade brittiska israeliterna. Man gör gällande att dessa ”tio stammar” gick förlorade i de assyriska områden dit de hade blivit bortförda och att dessa ”brittiska israeliter” i själva verket är de tio stammarna, som återigen har kommit till synes.
17. Hade israeliterna längre fram orsak att förnimma att Jehova hade fullbordat det som han hade talat, och hur framgick det av det påbud som kung Cyrus utfärdade till förmån för dessa israeliter att han visste vem det var som föranledde dessa åtgärder?
17 Jehova hade talat sitt ord genom sina profeter, också genom profeten Hesekiel. Skulle israeliterna längre fram få erkänna eller förnimma att Jehova också hade fullbordat det, att han var trogen mot det ord han hade talat? Den upptecknade historien svarar Ja! Persern Cyrus eller Kores, vars framträdande hade blivit förutsagt, brukades av Jehova till att åstadkomma Babylons oväntade fall. Detta rike föll för mederna och perserna en höstnatt år 539 f.v.t. I det andra året efter denna händelse, dvs. år 537 f.v.t., utfärdade kung Cyrus, Babylons besegrare, påbudet om israeliternas frigivning, som innebar att de kunde lämna landsförvisningen i Babylon och återvända till Jerusalem för att återuppbygga sin Guds tempel. Låt oss lägga märke till vems verk Cyrus ansåg att detta var, när vi nu läser denna redogörelse:
”För att HERRENS [Jehovas] ord genom Jeremias mun skulle uppfyllas — alltså till dess att landet hade fått gottgörelse för sina sabbater. Ty medan det låg öde, hade det sabbat — till dess att sjuttio år hade gått till ända.
Men i den persiske konungen Kores’ [Cyrus’] första regeringsår uppväckte HERREN — för att HERRENS ord genom Jeremias mun skulle fullbordas — den persiske konungen Kores’ ande, så att denne lät utropa över hela sitt rike och tillika skriftligen kungöra följande: ’Så säger Kores, konungen i Persien: Alla riken på jorden har HERREN, himmelens Gud, givit mig; och han har anbefallt mig att bygga honom ett hus i Jerusalem i Juda. Vemhelst nu bland eder, som tillhör hans folk, med honom vare HERREN, hans Gud, och han drage ditupp.’”
Det framgår inte av orden här i 2 Krönikeboken 36:21—23 varför ”han” skulle dra ditupp. Men Cyrus’ påbud återges mera fullständigt i Esra 1:1—4 (NW), där det heter:
”Må han så dra upp till Jerusalem, som är i Juda, och åter bygga upp Jehovas, Israels Guds, hus — han är den sanne Guden —, vilket var i Jerusalem. Och vad var och en beträffar, som är kvar på alla de platser där han vistas såsom utlänning, må folket på hans plats bistå honom med silver och med guld och med varor och med husdjur jämte det som frivilligt ges till den sanne Gudens hus, som var i Jerusalem.”
18. Vad visste israeliterna om sin Gud till följd av ordalydelsen i Cyrus’ påbud, och hur många gav gensvar till denna möjlighet att vända tillbaka och åter befolka det ödelagda hemlandet?
18 Cyrus den store, Persiens kung, insåg således att det var Jehova som stod bakom denna oväntade, ovanliga händelse, och hur skulle då israeliterna kunna undgå att förnimma att det var Jehova som var i färd med att öppna deras gravar i Babylon och föra dem levande ut därifrån, så att de åter skulle kunna tjäna och dyrka honom i det ödelagda hemlandet? Välvilliga israeliter, som inte hade möjlighet att lämna Babylon den gången, understödde de 42.360 israeliter som lät sig påverkas av Jehovas utgjutna ande och väcktes till liv beträffande möjligheten att återigen befolka höjderna, bergen och dalarna i Israels land, återuppbygga Jerusalem och dess tempel och återupprätta Jehovas tillbedjan där, så att Jehovas namn blev förhärligat bland nationerna. Mer än 7.500 icke-israelitiska slavar och sångare och sångerskor tog emot privilegiet att dra åstad tillsammans med dem för att endräktigt tjäna Jehova. (Esra 2:64—67) Det kunde i sanning sägas att de var såsom ”en väldigt stor här”. — Hesekiel 37:10, My.
19. Synen var ju profetisk, men vad annat i förbindelse med den var profetiskt, och hur framställs detta i bibelns sista bok?
19 Den historiska uppfyllelsen av Hesekiels syn av dalen med de förtorkade benen var liksom synen profetisk. Det har inträffat en ytterligare uppfyllelse nu på 1900-talet. I bibelns sista bok, som skrevs omkring år 96 v.t. eller mer än sju hundra år efter det att Hesekiel hade fått se sin syn, pekas det framåt mot den tid då denna uppfyllelse skulle inträffa. Låt oss nu lägga märke till hur återupplivandet av de andliga israeliterna framställs i denna bibelbok:
”Och när de har avslutat sitt vittnande, skall vilddjuret, som stiger upp ur avgrunden [detta sjuhövdade vilddjurs tredje huvud föreställde det babyloniska världsväldet], föra krig mot dem och besegra dem och döda dem. Och deras döda kroppar skall ligga på den breda gatan i den stora stad, som i andlig bemärkelse kallas Sodom och Egypten, där deras Herre också blev fastnaglad vid pålen. Och de som är av folken och stammarna och tungomålen och nationerna skall se på deras döda kroppar i tre och en halv dag, och de låter inte deras döda kroppar bli lagda i en grav. Och de som bor på jorden fröjdas över dem och gör sig glada, och de skall sända gåvor till varandra, ty dessa två profeter plågade dem som bor på jorden.
Och efter de tre och en halv dagarna kom livsande från Gud in i dem, och de reste sig upp på sina fötter, och stor fruktan föll över dem som såg dem. Och de hörde en stark röst från himmelen säga till dem: ’Kom upp hit.’ Och de for upp till himmelen i skyn, och deras fiender såg dem.” — Uppenbarelseboken 11:7—12, NW.
20. Hur uppfylldes denna syn som beskrivs i Uppenbarelseboken, och under vilken tidsperiod skedde det? På vilket sätt for dessa ”två vittnen” så att säga upp till himmelen?
20 I det nutida förverkligandet av denna profetiska syn eller bild blev kvarlevans medlemmar, dessa kristna andliga israeliter, dödade i den bemärkelsen att de inte fritt och offentligt kunde utföra sitt arbete med att profetera och frambära vittnesbörd. Detta inträffade då den internationella förföljelsen mot dem nådde sin höjdpunkt under första världskrigets sista år. De råkade i ett andligt tillstånd som påminde om det som de förtorkade benen befann sig i, dessa ben som Hesekiel såg på lågslätten i Babylon. (1 Moseboken 11:2—9) Men de förblev inte i detta tillstånd lika länge som de forntida israeliterna var i landsförvisning i Babylon, dvs. i sjuttio år, utan i synen visas det att detta tillstånd bildligt talat skulle vara i tre och en halv dagar, en tillräckligt lång tid för att likstelhet skall inträda i en människokropp. Redan på våren följande år (1919 v.t.) hände det därför att ”livsande från Gud” kom in i dem och återuppväckte dem till kraftfull, offentlig verksamhet, till att predika ”dessa goda nyheter om riket” i internationell utsträckning. (Matteus 24:14, NW) Att ”de for upp till himmelen i skyn” angav att de i religiöst avseende hade avskilt sig från ”den stora stad, som i andlig bemärkelse kallas Sodom och Egypten” och som är det motbildliga Jerusalem eller kristenheten, den mest framträdande religiösa delen av det stora Babylon. De lämnade detta världsvälde av falsk religion.
21. Vem var det som förde kvarlevan av andliga israeliter ut ur deras gravar i det stora Babylon, vilket de också insåg och erkände, och i vilket avseende måste de efterlikna de forntida israeliterna för att deras besittning skulle bli ett andligt paradis?
21 Den befriade kvarlevan av andliga israeliter fick verkligen förnimma att det var Jehova som hade öppnat deras ”gravar” i det stora Babylon och fört dem ut därifrån, gjort dem levande i andlig bemärkelse, för att de skulle kunna återföras till sin rätta andliga besittning på denna av kriget sargade jord. I den forntida förebilden måste de återställda israeliterna, som var en bild av kvarlevan, arbeta hårt med att odla och bruka Israels land, som hade legat öde så länge, för att få det i ett sådant skick att de som betraktade det skulle förmås att säga: ”Det landet, som var så förött, har nu blivit såsom Edens lustgård.” (Hesekiel 36:35) På samma sätt måste den återställda kvarlevan av andliga israeliter arbeta hårt med att odla ”andens frukt” och frambringa Guds rikes ”frukt”, så att deras besittning efter kriget skulle bli ”såsom Edens lustgård”, ett andligt paradis. (Galaterna 5:22, 23; Matteus 21:43) Detta krävde förenade ansträngningar å deras sida. Att det skulle finnas en sådan inre organisatorisk enhet blev Hesekiel uppmanad av Jehova att åskådliggöra genom följande utmärkta illustration:
22. Vilken illustration blev Hesekiel uppmanad att utföra för att visa att medlemmarna av den israelitiska kvarlevan skulle bli förenade, och vilken förklaring till detta gav Jehova?
22 ”Och HERRENS ord kom till mig; han sade: Du människobarn, tag dig en trästav och skriv på den: ’För Juda och hans fränder bland Israels barn.’ Tag sedan en annan trästav och skriv på den: ’En stav för Josef, Efraim, och för hans fränder av hela Israels hus.’ Foga dem sedan tillhopa med varandra till en enda stav, så att de bliva förenade till ett i din hand. När då dina landsmän säga till dig: ’Förklara för oss, vad du menar härmed’, så svara dem: ’Så säger Herren, HERREN: Se, jag vill taga Josefs stav, den som är i Efraims hand, vilken stav ock gäller för de stammar av Israel, som äro hans fränder, och intill denna vill jag lägga Judas stav, båda tillhopa, och så göra dem till en enda stav, så att de bliva ett i min hand.’ Och stavarna, som du har skrivit på, skall du hålla i din hand inför deras ögon.” — Hesekiel 37:15—20.
DEN INRE ORGANISATORISKA ENHETEN ÅTERSTÄLLS
23. Varför var de beteckningar som skrevs på de båda stavarna mycket lämpliga och i överensstämmelse med historien?
23 Efraims stam hade utgått från Josef, Jakobs (Israels) son. De tio stammar som gjorde uppror och avföll från Davids kungliga hus efter kung Salomos död omfattade också denna Efraims stam, som var den mäktigaste stammen. Det nya tiostammarsrikets, Israels rikes, förste kung var av denna stam, nämligen ”Jerobeam ... son till Nebat, en efraimit”. (1 Konungaboken 11:26—12:25) Det var därför passande att Hesekiel lät den ena av stavarna få en beteckning som visade att den staven representerade de landsförvista från detta omstörtade rike. Juda stam och Benjamins stam samt prästerna och leviterna förblev lojala mot Davids kungliga familj. Det var därför lämpligt att Hesekiel lät den andra staven få en beteckning som angav att den representerade de landsförvista från detta Juda rike, som nyligen hade omstörtats. Det hade profetisk innebörd att de två stavarna fördes samman i Hesekiels hand, vare sig det innebar att de helt enkelt hölls intill varandra i hans hand eller på mirakulöst vis smälte samman till ett. Vad blev förutsagt genom detta?
24. Hur förklarade Jehova vad det betydde att stavarna fördes samman i Hesekiels hand?
24 Jehova förklarar vad detta betydde och vad han hade i sinnet, då han säger följande till Hesekiel: ”Och du skall tala till dem: Så säger Herren, HERREN: Se, jag skall hämta Israels barn ut ifrån de folk, till vilka de hava måst vandra bort; jag skall samla dem tillhopa från alla håll och föra dem in i deras land. Och jag skall göra dem till ett enda folk i landet, på Israels berg; en och samma konung skola de alla hava; de skola icke mer vara två folk och icke mer vara delade i två riken. Sedan skola de icke mer orena sig med sina eländiga [smutsiga, NW] avgudar och styggelser och med alla slags överträdelser. Och jag skall frälsa dem och hämta dem från alla orter, där de hava syndat, och skall rena dem, så att de bliva mitt folk, och jag skall vara deras Gud.” — Hesekiel 37:21—23.
25. Vilket bevis trädde i dagen år 2 f.v.t., som vittnade om att det inte fanns några ”Israels tio förlorade stammar”, och vem blev då identifierad såsom den framtida konungen över hela Israel, den som omnämns såsom ”en och samma konung”?
25 Följaktligen fanns det inte några ”Israels tio förlorade stammar”, som blev kvar i det störtade Babylons områden. Medlemmar av alla Israels tolv ursprungliga stammar återvände till Israels land, sedan kung Cyrus hade utfärdat sitt påbud om befrielse år 537 f.v.t. Längre fram i tiden, år 2 f.v.t., då det fyrtio dagar gamla Jesusbarnet bars fram i Jerusalems återuppbyggda tempel, fanns det följaktligen där i templet en kvinna av Asers stam, en av dessa tio stammar som hade gjort uppror, och Gud fann behag i att bruka också henne såsom profetissa. Vem var det? Det var Hanna, Fanuels dotter. (Lukas 2:36—38) Hanna profeterade då om Jesus, om den som skulle bli konung över alla de återförenade Israels tolv stammar och som omtalas såsom ”en och samma konung”.
26. Vilka var det som genom aposteln Petrus’ ord på pingstdagen fick veta att Gud hade gjort Jesus till ”både Herre och Kristus”?
26 Trettiotre och ett halvt år senare talade den kristne aposteln Simon Petrus på pingstdagen till tusentals israeliter som hade församlats i Jerusalem, och han kunde då med full rätt säga följande om den återuppstånde Jesus som hade farit upp till himmelen: ”Må därför hela Israels hus med säkerhet veta att Gud har gjort honom till både Herre och Kristus, denne Jesus som ni hängde på pålen.” (Apostlagärningarna 2:36, NW) Genom honom kunde de bli försonade med Jehova, som var deras Gud.
27. När insatte Jehova denne Jesus på tronen såsom den konung som hade den ”lagliga rätten”?
27 När ”nationernas fastställda tider” utlöpte år 1914 v.t., insatte Jehova Jesus Kristus såsom konung på tronen i himlarna för att han skulle regera såsom Davids ättling, som hade den ”lagliga rätten” till den kungliga kronan. — Hesekiel 21:25—27; Lukas 21:24; NW.
28. Vilka ansträngningar gjordes i syfte att upplösa kvarlevans, de andliga israeliternas, enhet, och under vem såsom deras ende ”konung”, som hade blivit insatt på tronen av Jehova, blev de förenade år 1919 v.t.?
28 Medlemmarna av den smorda kvarlevan av det andliga Israel måste bli förenade under denne konung som Jehova har förordnat och som omtalas såsom ”en och samma konung”. Under första världskriget, sedan Sällskapet Vakttornets förste president hade dött den 31 oktober 1916, försökte vissa ärelystna medlemmar av Internationella Bibelstudiesällskapet upplösa kvarlevans enhet och åstadkomma att den blev uppdelad i olika religiösa sekter. Men de trogna medlemmarna av kvarlevan motstod de olika påtryckningar som gjordes i syfte att införa sådan oenighet och sekterism som råder i kristenheten. År 1919, då kvarlevan blev befriad, blev de trogna som hade överlevt första världskriget återigen förenade med ett enda syfte för ögonen — att vara lojala mot Jehovas regerande konung, Jesus Kristus, och att världen utöver predika ”dessa goda nyheter om riket”. Jehova förlät dem deras överträdelser och renade dem från den världsliga nationalismens ”smutsiga avgudar” (NW) och andra religiösa styggelser.
29. Hur bad Jesus tillsammans med sina apostlar före sin död för det andliga Israels enhet, och har detta förverkligats i vår tid?
29 Innan Jesus Kristus led offerdöden, bad han tillsammans med sina trogna apostlar om att denna enhet skulle finnas bland alla sanna andliga israeliter. Han sade: ”Jag framställer en begäran, inte endast beträffande dessa, utan också beträffande dem som sätter tro till mig på grund av deras ord; på det att de alla må vara ett, alldeles som du, Fader, är i förening med mig och jag är i förening med dig, att de också må vara i förening med oss, på det att världen må tro att du har sänt ut mig. Jag har också gett dem den härlighet som du har gett mig, på det att de må vara ett, alldeles som vi är ett.” (Johannes 17:20—22, NW) Det som Jesus bad om i denna bön har nu blivit en verklighet i det andliga Israel.
30. Vilka har sedan år 1935 v.t. förenat sig med den smorda kvarlevan under ”en och samma konung”, och vad har de allesammans blivit?
30 Men detta är inte allt. Sedan år 1935 v.t. har den ”stora skaran” av dessa ”andra får” som Jesus talade om brutit ner skiljemurar som orsakas av olikheter i fråga om ras, nationalitet, stam och språk. I likhet med de mer än 7.500 icke-israeliter, som lämnade Babylon tillsammans med den återvändande kvarlevan, har de förenat sig med den smorda kvarlevan av det andliga Israel i att tjäna Jehovas konung, Jesus Kristus, som omnämns såsom ”en och samma konung”. I vår tid har de allesammans, kvarlevan och de ”andra fåren”, blivit ”en hjord” under ”en herde”. — Uppenbarelseboken 7:9—17; Esra 2:64, 65; Johannes 10:11—16.
31. Vem skulle Jehova insätta såsom konung över sitt återställda folk, och var skulle de bo?
31 Att detta tillstånd av enhet under ”en och samma konung” och ”en herde” skulle medföra frid i den andliga ”Edens lustgård” alltsedan år 1919 v.t. blev förutsagt av Jehova, då han vidare sade till profeten Hesekiel: ”Och min tjänare David skall vara konung över dem, och de skola så alla hava en och samma herde; och de skola vandra efter mina rätter och hålla mina stadgar och göra efter dem. Så skola de få bo i det land som jag gav åt min tjänare Jakob, det vari edra fäder bodde. De skola själva få bo där, så ock deras barn och deras barnbarn till evig tid; och min tjänare David skall vara deras hövding evinnerligen.
32. Vilket slags förbund skulle Jehova sluta med sitt återställda folk, och vad skulle han ställa bland dem, varigenom nationerna skulle förnimma att han helgade sitt återställda folk?
32 Och jag skall med dem sluta ett fridsförbund; ett evigt förbund med dem skall det vara. Jag skall insätta dem och föröka dem och låta min helgedom stå bland dem evinnerligen. Ja, min boning [mitt tabernakel, NW] skall vara hos dem, och jag skall vara deras Gud, och de skola vara mitt folk. Så skola folken förnimma, att jag är HERREN [Jehova], som helgar Israel, då nu min helgedom förbliver ibland dem evinnerligen.” — Hesekiel 37:24—28.
33. Hur har den frid som utlovades i Jehovas fridsförbund blivit en verklighet bland hans återställda folk? Vad är det som vittnar om att hans helgedom står bland dem, och på vilket sätt är hans boning eller tabernakel upprest över dem?
33 Jehova har gett sin regerande konung, Jesus Kristus, såsom ett ”förbund” eller såsom en högtidlig garanti för löftet om att frid skall råda bland alla hans lydiga undersåtar. Genom sin ande, som frambringar en frukt av kärlek, glädje, frid, långmodighet, vänlighet, godhet, tro, mildhet och självbehärskning, har Jehova avlägsnat alla djuriska och onda personlighetsdrag hos dem som tillhör hans återställda folk. Hans helgedom, som symboliserar ren, kristen gudsdyrkan, står mitt ibland dessa människor, som ståndaktigt håller fast vid hans skrivna ord, den Heliga skrift. Hans boning eller tabernakel, som innebär gudomligt skydd och familjegemenskap, är upprest över dem. Alla ärliga iakttagare inser helt och fullt att dessa den regerande konungens åt Gud överlämnade, döpta undersåtar har blivit Jehovas folk, eftersom de verkligen har övergett alla världsliga former av avgudadyrkan och tillber Jehova såsom den ende Guden. — Jesaja 42:6; 49:8; Hosea 2:18—20; Mika 4:1—5.
34. Vad har nationerna kommit att förnimma beträffande dessa kristna vittnen för Jehova, på grund av att hans boning är ibland dessa hans regerande konungs undersåtar?
34 Även om dessa hängivna undersåtar under Jehovas regerande konung inte är någon del av denna världen, som helt saknar frid, befinner de sig fortfarande i den. (Johannes 17:14—16; 15:19) Därför lägger de världsliga nationerna i våra dagar märke till något speciellt; de får förnimma något beträffande dessa Jehovas kristna vittnen. Vad då? Att deras Gud är en levande Gud, som är långt högre än alla mänsklighetens nationer, och att han måste bo ibland dem, eftersom han utför de gärningar för dem som är förutsagda i hans ord, bibeln. Ja, han helgar dem på ett förnimbart sätt, gör dem heliga och rena, så att de i moraliskt och religiöst avseende skiljer sig från den övriga delen av mänskligheten. Den ende som kan göra detta är den levande och sanne Guden, han som själv har sagt att hans namn är Jehova. — Psalm 83:1918.