När Kristus kommer i Rikets härlighet

MÅNGA människor världen utöver är livligt intresserade av den tid då Jesus Kristus kommer i Rikets härlighet. I flera hundra år har gudfruktiga människor sett fram emot det. Jesus själv väckte förväntan för sin återkomst genom att säga till fyra av sina lärjungar som hade kommit till honom på Oljeberget:

”När Människosonen kommer i sin härlighet och alla änglar med honom, då skall han sätta sig på sin härlighets tron. Och inför honom skola församlas alla folk, och han skall skilja dem ifrån varandra, såsom en herde skiljer fåren ifrån getterna.” — Matt. 25:31, 32.

Finns det något sätt att fastställa tiden för denna betydelsefulla händelse? Eftersom det sägs att Jesus skulle komma med sina änglar, vilka är osynliga, är det uppenbart att han vid sin återkomst inte skulle kunna ses med mänskliga ögon. Finns det klara bevis i bibeln som fastslår den tid då Jesus kommer osynligt i Rikets härlighet? Låt oss undersöka det.

”Nationernas fastställda tider”

Dessa fyra lärjungar på Oljeberget hade frågat Jesus när det praktfulla judiska templet skulle bli förstört och vad som skulle utgöra tecknet på hans andra närvaro och avslutningen på tingens ordning eller ”ändens tid”. (Matt. 24:1—3, NW; Luk. 21:5—7; Dan. 12:4) Sedan Jesus utförligt dryftat detta, och i samband med att han talade om den ödeläggelse som skulle drabba Jerusalem, sade han: ”De [judarna] skall falla för svärdsegg och föras i fångenskap till alla nationer; och Jerusalem skall bli förtrampat av nationerna, till dess nationernas fastställda tider är fullbordade.” — Luk. 21:24, NW.

Den tidsperiod som uttrycket ”nationernas fastställda tider” avser är verkligen utomordentligt betydelsefull, ty Jesus förknippar den intimt med vad han säger om sin andra närvaro i Rikets härlighet. Om vi kan fastställa den tidpunkten, kan vi också fastställa tidpunkten för Jesu återkomst i härlighet. Således är detta något som förtjänar ett noggrant studium.

Innebörden i det grekiska ordet ”tider”

Ordet ”tider” som används i Lukas 21:24 kommer från det grekiska ordet kairos (pluralis: kairoi), som enligt en auktoritet i grekiska ”betecknade en fastställd eller bestämd period, en tid, ibland en läglig eller passande tid”.a Således används kairos i Skriften med avseende på ”skördetiden”, ”frukttiden” och ”fikonens tid”. — Matt. 13:30; 21:34; Mark. 11:13.

Det är intressant att lägga märke till att kairos också används i samband med tillkommande tider eller tillfällen i Guds anordning eller ”tidtabell”, i synnerhet i samband med Kristi andra närvaro och hans rike. Så till exempel talar aposteln Paulus om den ”heliga hemlighet” som Gud har uppenbarat ”om en förvaltning vid de fastställda tidernas [kairon] yttersta gräns, nämligen att åter församla allt i Kristus”. — Ef. 1:9, 10, NW; se också Apostlagärningarna 1:7 och 3:20.

Med tanke på innebörden i ordet ”tider” (kairoi), såsom det används i bibeln, kan det med rätta förväntas att uttrycket ”nationernas fastställda tider” inte avser något vagt eller obestämt. I stället avser det en ”fastställd eller bestämd period”, en period som har en bestämd början och ett bestämt slut.

Men när börjar ”nationernas fastställda tider”? När utlöper de? Och vad inträffar då denna fastställda tidsperiod utlöper? Svaren på dessa frågor är ofrånkomligt förknippade med Jesu uttalande om att Jerusalem skulle bli förtrampat till dess ”nationernas fastställda tider” var fullbordade.

Jerusalem förtrampat av nationerna

Det är uppenbart att Jesu beskrivning av den förstöring som skulle komma och som kom över Jerusalem år 70 v.t. avsåg den bokstavliga staden Jerusalem. Vid detta tillfälle förstörde de romerska härarna staden och lade dess praktfulla tempel i ruiner. Men uttalandet om ”nationernas fastställda tider” visar att profetian har en långt vidsträcktare innebörd. Många bibelkommentatorer har lagt märke till detta. Så till exempel säger den välkända bibelkommentaren av F. C. Cook om denna del av Jesu uttalande: ”Den tjänar till att skilja den strängt eskatologiska delen i den stora profetian [det vill säga den del som avser Jesu andra närvaro] från den del som egentligen avser Jerusalems förstöring.”

När Jesus talade om att ”Jerusalem” skulle bli förtrampat ”till dess nationernas fastställda tider är fullbordade”, åsyftade han alltså inte bara den bokstavliga staden Jerusalems förtrampande utan någonting annat och större. Vad åsyftade han? Låt oss för att finna svaret undersöka vilken vikt den inspirerade Skriften fäster vid Jerusalem.

Jerusalem var huvudstaden i Israel, vars konungar av Davids ätt sades sitta ”på Jehovás tron”. (1 Krön. 29:23, Åk) Således representerade Jerusalem sätet för den av Gud tillsatta regering eller det förebildliga Guds rike som härskade genom Davids ätt. Med berget Sion utgjorde det ”den store konungens stad”. (Ps. 48:2, 3) Följaktligen kom Jerusalem att representera riket i konung Davids dynasti, ungefär som Washington, London, Paris och Moskva representerar regeringen i respektive nationer i vår tid och omnämns så i nyhetsmeddelanden.

Förtrampandet av detta rike under härskare av Davids ätt började inte först då de romerska härarna ödelade staden Jerusalem år 70 v.t. Det började flera hundra år tidigare då denna dynasti omstörtades år 607 f.v.t.,b när den babyloniske konungen Nebukadnessar förstörde Jerusalem och tillfångatog den avsatte konungen av Davids ätt, Sidkia, och landet lämnades öde. (2 Kon. 25:1—26) Detta var i överensstämmelse med de profetiska ord som riktades till Sidkia och som återfinns i Hesekiel 21:25—27: ”Tag av dig huvudbindeln, lyft av dig kronan. Det som nu är skall icke förbliva, vad det är. ... Omstörtas, omstörtas, omstörtas skall detta av mig; också detta skall vara utan bestånd, till dess han kommer, som har rätt därtill, den som jag har givit det åt.”

De kristna grekiska skrifterna visar att Jesus Kristus är den som har den lagliga rätten till Davids krona, som Sidkia förlorade. Ängeln som tillkännagav hans framtida födelse sade om honom: ”Herren Gud skall giva honom hans fader Davids tron. Och han skall vara konung över Jakobs hus till evig tid, och på hans rike skall ingen ände vara.” — Luk. 1:32, 33.

Sedan konung Sidkia störtades år 607 f.v.t. och Jerusalem och Juda lades öde har de hedniska nationerna alltså utövat herravälde över hela jorden. Det skedde ett avbrott i riket som konung Davids ätt härskade över. Följaktligen skulle Jerusalem, som representerade ”Davids tron”, vilken skulle ges åt den som hade rätten därtill, Jesus Kristus, fortsätta att bli förtrampat så länge som Guds rike, som härskar genom Davids ätt, befann sig i ett förnedrat, overksamt tillstånd under hednanationerna.

Jesus Kristus gjorde inte anspråk på sin rätt att härska i Rikets härlighet när han var människa på jorden. Jerusalem fortfor att förtrampas av nationerna i det första århundradet. När skulle då Jehova Guds rike genom hans smorde, Jesus Kristus, lyftas upp för att ta makten? När skulle Kristus börja sin härliga regering? Svaret finns i Daniels profetiska bok i bibeln, som Jesus åtminstone två gånger hänvisade till när han uttalade profetian om sin närvaro i Rikets härlighet. — Jämför Matteus 24:15, 21 med Daniel 11:31; 12:1.

Synen av det symboliska trädet

I Daniels bok finner vi en målande skildring av de hedniska rikenas herravälde över jorden under deras ”fastställda tider”. Denna upplysning är förknippad med en symbolisk syn som Gud gav den babyloniske konungen Nebukadnessar.

I synen såg Nebukadnessar ett väldigt träd som en ängel från himmelen befallde skulle huggas ned. Därefter skulle stubben bindas med kedjor av järn och koppar. Den skulle förbli bunden bland markens gräs till dess att ”sju tider” hade gått fram över den. Såsom profetian sade: ”Hans hjärta skall förvandlas, så att det icke mer är en människas, och ett djurs hjärta skall givas åt honom, och sju tider skola så gå fram över honom. ... För att de levande skola besinna, att den Högste råder över människors riken och giver dem åt vem han vill, ja, upphöjer den lägste bland människor till att härska över dem.” (Läs om hela synen i Daniel 4:7—14.)

Synen gick i uppfyllelse på Nebukadnessar. Han fick uppleva sju år av vansinne och strövade omkring som ett djur på marken, varefter han blev återställd. (Dan. 4:28—32) Därför anser en del människor att denna syn endast har direkt profetisk tillämpning på honom. De anser att denna syn bara framhäver den eviga sanningen om Guds överhöghet över alla andra makter, mänskliga eller förment gudomliga. Och fastän de erkänner att denna sanning eller princip gäller utöver det som hände Nebukadnessar, inser de inte att den har att göra med någon speciell tidsperiod eller gudomlig tidtabell.

En undersökning av hela Daniels bok uppenbarar emellertid att tidsfaktorn är framträdande i alla de syner och profetior som boken innehåller. Världsväldena och händelserna som beskrivs i boken framställs inte som isolerade eller tillfälliga företeelser, i det att tidsfaktorn lämnas oklar. De passar i stället in i en historisk ram eller tidsföljd. — Jämför Daniel 2:36—45; 7:3—12, 17—26; 8:3—14, 20—25; 9:2, 24—27; 11:2—24; 12:7—13.

Dessutom pekar Daniels bok i bibeln upprepade gånger fram mot det slutresultat som bildar temat i dess profetior: Upprättandet av ett universellt och evigt rike, som Gud styr genom sin utvalde, ”Människosonen”. ”Se”, sägs det i en av Daniels profetior, ”huru en som liknade en människoson kom med himmelens skyar. Åt denne gavs välde och ära och rike, och alla folk och stammar och tungomål måste tjäna honom. Hans välde är ett evigt välde, som icke skall tagas ifrån honom, och hans rike skall icke förstöras.” Denne är naturligtvis härskaren av Davids ätt, Jesus Kristus, som kommer i Rikets härlighet. — Matt. 25:31; Dan. 7:13, 14; 4:14; 2:44.

Daniels bok skiljer sig också från de andra hebreiska skrifterna genom att den talar om ”ändens tid”, då Kristus kommer i härlighet. — Dan. 8:19; 10:14; 11:35, 40; 12:4, 9; Matt. 24:3.

Med hänsyn till ovanstående tycks det inte vara logiskt att tänka sig att synen av det symboliska ”trädet” och dess samband med ”sju tider” endast kan tillämpas på de sju åren av vansinne och den därpå följande återställelsen och återvändandet till makten, som en babylonisk härskare fick erfara. Det finns åtminstone tre starka skäl till att tro att den utförliga synen och dess uttydning togs med i Daniels bok därför att de uppenbarar längden av ”nationernas fastställda tider” och tidpunkten för upprättandet av Guds rike under Kristus.

Det första skälet är tiden då synen gavs. Det skedde vid en kritisk tidpunkt i historien, då Gud, den universelle suveränen, hade låtit själva det rike, som han hade upprättat bland sitt förbundsfolk, bli omstörtat. Det andra skälet är den person till vilken synen gavs, nämligen till just den härskare som tjänade som Guds redskap vid omstörtandet och som därigenom med Guds tillåtelse fick ta emot världsherraväldet, det vill säga utan att något rike som representerade Jehova Gud var inblandat. Det tredje skälet är synens genomgående tema, som lyder: ”För att de levande skola besinna, att den Högste råder över människors riken och giver dem åt vem han vill, ja, upphöjer den lägste bland människor till att härska över dem.” — Dan. 4:14.

De symboler som används i denna profetiska syn är också av stor betydelse. Träd används på andra ställen i bibeln som symbol av härskande makter, däribland Guds förebildliga rike i Jerusalem. (Jämför Domarboken 9:6—15; Hesekiel 17:1—24; 31:2—18.) En stubbe som skjuter skott och ett ”skott” eller en ”telning” används flera gånger, i synnerhet i de messianska profetiorna, som uttryck för att väldet återställs i en viss ätt eller släktlinje. (Jes. 10:33—11:10; Jer. 23:5; Sak. 6:12, 13) Jesus talade om sig själv som både ”Davids rot och avkomling”. — Upp. 22:16, NW.

Synens innebörd

Det är tydligt att det som särskilt framhävs i synen är att Jehova Gud har oemotståndlig suveränitet över ”människors riken”, och detta utgör nyckeln till den fullständiga förståelsen av synen.

Trädet har en första tillämpning på Nebukadnessar, som vid denna tidpunkt i historien var härskare i världsväldet Babylon. Men innan Nebukadnessar erövrade Jerusalem var Guds förebildliga rike, som härskade från denna stad, det redskap varmed Jehova gav uttryck åt sin rättmätiga suveränitet över jorden. Genom att Jehova tillät att detta förebildliga rike i Jerusalem omstörtades, lät han sitt eget synliga uttryck för sin suveränitet genom Davids konungaätt bli ”nedhugget”. Världsherraväldet över ”människors riken” övergick nu, utan hinder från något rike som representerade Gud, i hedniska nationers händer. — Klag. 1:5; 2:2, 16, 17.

I ljuset av dessa fakta ser vi alltså att ”trädet”, förutom att det har sin första tillämpning på Nebukadnessar, representerar Guds rikes suveränitet eller världsherravälde.

Gud klargör emellertid här att han inte för alltid överlämnat sådant världsherravälde åt de hedniska rikena. Synen visar att Guds rike, genom Guds återhållande makt, som kedjorna av järn och koppar var en symbol av, skulle vara overksamt till dess ”sju tider” förflutit. (Dan. 4:13, 20, 22) Eftersom ”den Högste råder över människors riken”, skulle han därefter ge världsherraväldet ”åt vem han vill”, ja, åt den förhärligade ”Människosonen”, Jesus Kristus! (Dan. 4:14; 7:13, 14; Matt. 25:31) Således skall den symboliska ”stubben”, som är en symbol av att Gud hela tiden behöll den suveräna rätten att utöva världsherravälde över ”människors riken”, skjuta skott igen i hans Sons rike. — Ps. 89:28, 36—38.

Men exakt när skulle detta ske? När skulle de symboliska ”sju tiderna” eller ”nationernas fastställda tider” utlöpa? När skulle tiden vara inne då Jerusalem, eller Guds rike som härskar genom Davids ätt, vilket ”Jerusalem” är en symbol av, inte mer blir förtrampat? Ja, när skulle den som har den lagliga rätten till ”Davids tron” komma i Rikets härlighet? — Hes. 21:27; Luk. 1:32.

Hur långa är de ”sju tiderna”?

När Nebukadnessar personligen erfor synens uppfyllelse, var de ”sju tiderna” uppenbarligen sju år, och han erkänner att han var vansinnig under denna tid och lämnade sin tron för att äta gräs likt ett djur på marken. (Dan. 4:30—33) Det är värt att lägga märke till att bibeln använder bilden av djur, som motstår Guds heliga folk och dess ”furstars furste”, när den beskriver de hedniska nationernas utövning av världsherravälde. (Jämför Daniel 7:2—8, 12, 17—26; 8:3—12, 20—25; Uppenbarelseboken 11:7; 13:1—11; 17:7—14.) Och ordboksförfattare visar att ordet ”tider” (på arameiska iddan), såsom det används i Daniels profetia, här betyder ”år”.c

Ett år i detta sammanhang anges vara 360 dagar. Bekräftelse på detta finns i Uppenbarelseboken 12:6, 14, där tre och en halv tider visas motsvara ”ett tusen två hundra sextio dagar”. (Jämför Uppenbarelseboken 11:2, 3.) Om nu tre och en halv symboliska ”tider” är 1.260 symboliska dagar, då skulle två gånger tre och en halv (eller sju) symboliska ”tider” vara två gånger 1.260 dagar, det vill säga 2.520 dagar. Men i den större uppfyllelsen — i förbindelse med längden av ”nationernas fastställda tider” — är dessa inte bokstavliga dagar. Vad är de då?

I den bibliska skildringen kan ett bestämt antal dagar användas för att profetiskt representera ett motsvarande antal år, vilket framgår av 4 Moseboken 14:34 och Hesekiel 4:6. Endast genom att tillämpa den regel som kommer till uttryck där, ”ett år för var dag”, på de ”sju tiderna” i denna profetia, kan synen i Daniels fjärde kapitel få en betydelsefull uppfyllelse efter den nu avlägsna Nebukadnessars tid, vilket de hittills framlagda bevisen ger skäl att förvänta. De ”sju tiderna” representerar alltså 2.520 år.

De resultat man kommer till då man betraktar de profetiska ”sju tiderna” som en period av 2.520 år utgör kanske det starkaste beviset för att detta är vad de verkligen motsvarar. Såsom det har visats började ”nationernas fastställda tider” när Jerusalem omstörtades och förtrampades och Juda ödelades, vilket inträffade omkring mitten av den sjunde judiska månmånaden, Tischri, eller omkring den 1 oktober år 607 f.v.t. När vi räknar 2.520 år från detta datum (och tänker på att det inte finns något år ”noll” mellan f.v.t. och v.t.) kommer vi fram till hösten år 1914 v.t. såsom den tid då dessa ”sju tider” av hedniskt världsherravälde, som utövas med Guds tillåtelse, utlöpte.

Vad detta innebär

Detta innebär alltså att ”nationernas fastställda tider” utlöpte år 1914 v.t. Vid denna tid upphörde förtrampandet av Jerusalem. Guds rike, som verkar genom konung Davids ätt, tog makten och började härska. Ja, Jesus Kristus, den som har den lagliga rätten, insattes då som konung och fick sin ”fader Davids tron”. — Hes. 21:27; Luk. 1:32.

Tvärtemot vad en del människor kunde tro började Jesus inte härska då i det jordiska Jerusalem. I stället började han härska i ”det Jerusalem, som är där ovan”. (Gal. 4:26) Det länge väntade messianska riket är en himmelsk regering, vars säte är i vad bibeln symboliskt kallar ”den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem”. (Hebr. 12:22) Därför sade Jesus till de fyra lärjungarna som var med honom på Oljeberget att han skulle komma i härlighet med alla sina änglar och skulle ”sätta sig på sin härlighets tron”. — Matt. 25:31.

Till all lycka lever vi nu följaktligen vid ”avslutningen på tingens ordning”, i ”ändens tid”. (Matt. 24:3, NW; Dan. 12:4) Det som har inträffat sedan 1914 bevisar och bestyrker detta. År 1914 utbröt det första världskriget i mänsklighetens historia. Det var den första strid som utkämpades, inte bara om väldet över Europa eller Afrika eller Asien, utan om världsherraväldet. När man jämför detta och de andra framträdande dragen i tiden efter 1914 med innehållet i Jesu uttalande om ”nationernas fastställda tider” ser man att profetian verkligen gått i uppfyllelse. Ja, just de ting som Jesus och hans apostlar sade skulle känneteckna hans andra närvaro är nu synliga överallt! — Luk. 21:7—33; 2 Tim. 3:1—5; 2 Petr. 3:3, 4; Upp. 11:15—18.

Detta innebär att den rättmätige härskaren, Jesus Kristus, nu är i färd med att skilja människor ”ifrån varandra, såsom en herde skiljer fåren ifrån getterna”. De fårlika människorna kommer att bli skyddade och få ärva det rike som han tillrett och de getlika människorna kommer att bli tillintetgjorda i den hastigt annalkande Harmageddonstriden. Därför är det livsnödvändigt att du skaffar dig kunskap om vad du måste göra för att få höra till den stora skara människor som blir räddade ut ur Harmageddon. — Matt. 25:31—46.

[Fotnoter]