Tyrus’ slut — en tillfällighet?

HAR du någonsin hört talas om Sur? Det har du kanske inte, för denna hamnstad vid Libanons kust är inte så väl känd. Den har en befolkning på knappt 20.000. Invånarna lever huvudsakligen på att fiska eller bygga småbåtar. Sur och dess närliggande ruiner ger knappast någon antydan om stadens forna glansdagar. Ja, denna stad med dess ruiner är allt som finns kvar av vad som en gång var staden Tyrus.

Redan på 1000-talet f.v.t., under de judiska kungarna Davids och Salomos regeringar, var Tyrus den förnämsta hamnen i Fenicien. (Jämför 1 Konungaboken 9:11, 26—28.) Feniciens flotta seglade på Medelhavets vatten så långt bort som till Spanien. Tyrus blev rikt på sin handel, däribland slavhandeln.

Men varför har Tyrus upphört att vara en viktig stad? Är det endast en tillfällighet?

Det finns tydliga bevis på att slutet för Tyrus inte kom på grund av en tillfällighet. De hebreiska profeterna hade förutsagt det århundraden i förväg. Varför det? Därför att invånarna i Tyrus, som en gång upprätthöll vänskapliga förbindelser med de judiska kungarna, senare blev förrädare och sålde sina forna vänner till slaveri.

Läs här ett par av de många profetiska tillkännagivanden som uttalades mot Tyrus: ”Snart ... skall jag [Jehova] låta det I haven gjort komma tillbaka över edra egna huvuden, ... eftersom I haven sålt Judas och Jerusalems barn åt Javans [Greklands] barn.” (Joel 3:4—6) ”Så säger HERREN [Jehova]: Eftersom Tyrus har trefalt förbrutit sig, ja, fyrfalt, skall jag icke rygga mitt beslut: eftersom de hava överlämnat allt folket såsom fångar åt Edom utan att tänka på sitt brödraförbund. Därför skall jag sända en eld mot Tyrus’ murar, och den skall förtära dess palatser.” — Am. 1:9, 10.

En sådan förrädisk handling skulle inte för alltid tolereras av den högste Suveränen, Jehova Gud. Historiska fakta bevisar onekligen att profetiorna om Tyrus uppfylldes gradvis.

Nebukadnessars belägring

Staden fick erfara det första hårda slaget från den babyloniske kungen Nebukadnessars hand på 500-talet f.v.t. Belägringen av Tyrus varade enligt det första århundradets judiske historieskrivare Josefos i 13 år. (Against Apion, band 1, par. 21) Förlusterna i liv och egendom måste ha varit oerhört stora.

Nebukadnessars soldater var också utsatta för hårda påfrestningar. Deras huvuden blev ”skalliga” av hjälmarna som skavde dem, och skuldrorna blev ”sönderskavda” av allt det material som de burit och som användes vid uppbyggandet av belägringsverken. Tyrus’ alla rikedomar kom inte i belägrarnas händer. Profeten Hesekiel, som levde samtidigt med Nebukadnessar, skrev: ”Men han [Nebukadnessar] och hans här hava icke fått någon lön från Tyrus för det arbete som han har förrättat mot det.” (Hes. 29:18) Varför då?

Staden Tyrus var byggd både på fastlandet och på en ö omkring en kilometer från land. Det tycks som om den stad som låg på ön inte föll, utan bara den stad som låg på fastlandet. Detta förklarar varför Tyrus återhämtade sig så snabbt från det slag som riktats mot det. Då israeliterna återvände från den babyloniska fångenskapen, var invånarna i Tyrus redan i stånd att tillhandahålla timmer för återuppbyggandet av templet. (Esr. 3:7) Senare bedrev köpmän från Tyrus en blomstrande affärsverksamhet i Jerusalem. — Neh. 13:16.

Tyrus’ fullständiga slut förutsagt

Trots detta var Jehovas ord riktade mot Tyrus, men dess fullständiga slut hörde ännu framtiden till.

De hebreiska profeterna Sakarja och Hesekiel förklarade: ”Herren skall åter göra henne [Tyrus] fattig, han skall bryta hennes murar ned i havet, och hon skall själv förtäras av eld.” (Sak. 9:4) ”Jag [Jehova] skall komma över dig, Tyrus, och jag skall upphäva många folk mot dig, likasom havet upphäver sina böljor. De skola förstöra Tyrus’ murar och riva ned dess torn. Så skall jag sopa bort själva dess grus och förvandla staden till en kal klippa. En torkplats för fisknät skall den vara ute i havet.” — Hes. 26:3—5.

Alexander den stores belägring

År 332 f.v.t. uppfylldes dessa och tidigare profetior angående Tyrus. Alexander den store hade satt i gång sitt erövringståg i Mellersta Östern.

Sedan staden Sidon överlämnat sig åt Alexander, förde denne sin här mot Tyrus. En delegation av ledande tyrier, däribland kung Azemilcus’ son, gick honom till mötes och förklarade sig villiga att efterkomma det han begärde. Alexander uttryckte en önskan att få komma in i staden för att frambära ett offer åt Herakles (inte den Herakles som var den mäktige heroen eller halvguden i den grekiska mytologin, utan guden Melkart eller Baal). När tyrierna blev underrättade om detta, avvisade de orubbligt Alexanders begäran.

Eftersom utgången av Alexanders konflikt med den persiske kungen, Darius, fortfarande var osäker, ansåg tyrierna att det var i deras intresse att vägra någon från Macedonien eller Persien inträde i deras stad.a Deras handlingssätt tvingade Alexander att handla utan dröjsmål.

Alexander vände sig då till sina män och sade: ”Vänner och medsoldater, jag ser inte hur vi tryggt kan fortsätta till Egypten så länge som Persien har kontroll över havet; och att förfölja Darius med den neutrala staden Tyrus i ryggen och med Egypten och Cypern fortfarande i fiendehänder skulle vara en allvarlig risk, i synnerhet med tanke på situationen i Grekland. ... Men om Tyrus blir ödelagt, skulle hela Fenicien bli vårt, och den feniciska flottan, som både i storlek och skicklighet är det dominerande inslaget i Persiens sjömakt, skulle troligtvis gå över till oss.” — Arrianos: The Campaigns of Alexander, Penguin Classics, sid. 131, 132.

Alexanders officerare blev övertygade, och Tyrus lades under belägring. De inledande ansträngningarna, som gjordes vid belägringen, visade sig vara i överensstämmelse med bibelns profetia. Hesekiel hade skrivit: ”Jag [skall] sopa bort själva dess grus och förvandla staden till en kal klippa.” (Hes. 26:4) Alexander beslöt att bygga en stenpir eller broväg till staden på ön. För detta ändamål använde han stenar och spillror från den gamla staden på fastlandet.

Allteftersom arbetet med brovägen fortskred, gjorde tyrierna med sina fartyg allt de kunde för att omintetgöra projektet. Alexander gick till motattack och byggde två torn vid änden av brovägen. Men tyrierna lyckades sätta eld på dessa. Då befallde Alexander att brovägen skulle vidgas för att ge mer rum åt torn. Han började också samla en oerhört stor flotta från Sidon, Rhodos, Mallus, Lykien, Macedonien och från andra håll, och på så sätt skar han av Tyrus’ fria väg ut till havet.

Uppbyggandet av brovägen uppfyllde profetian, men det var sjökrigföringen som orsakade Tyrus’ fall efter sju månaders belägring. Enligt Arrianos dödades 8.000 under belägringen, och 30.000 såldes till slaveri.

Tyrus’ fall kan i sanning inte tillskrivas enbart tillfälligheter. Det skedde enligt Jehova Guds uttryckliga uppsåt på grund av Tyrus’ eget onda uppförande. Denne de sanna profetiornas Gud kunde säga med avseende på sig själv: ”Ty likasom regnet och snön faller ifrån himmelen och icke vänder tillbaka dit igen, förrän det har vattnat jorden och gjort den fruktsam och bärande, så att den giver säd till att så och bröd till att äta, så skall det ock vara med ordet som utgår ur min mun: det skall icke vända tillbaka till mig fåfängt utan att hava verkat, vad jag vill, och utfört det, vartill jag hade sänt ut det.” — Jes. 55:10, 11.

Tyrus’ förstöring är inte bara en händelse i det förflutna. Den framstår som en oföränderlig garanti för att alla den Högstes domar kommer att uppfyllas. I sitt ord har Jehova Gud kungjort slutet på hela den ogudaktiga tingens ordning, i vilken det, liksom i Tyrus, överflödar av trolöshet och förräderi. (2 Petr. 3:9—12) Vi tillråder dig därför att själv göra dig bekant med vad bibeln säger om detta och hur du kan undfly den plötsligt annalkande olyckan.

[Fotnoter]

”Ni vet ju först och främst detta, att ingen profetia i Skriften blir till av någon privat utläggning. Ty aldrig har en profetia framförts av en människas vilja, utan människor talade ord från Gud, under det att de drevs av helig ande.” — 2 Petr. 1:20, 21.