Sätter du värde på skönheten?
VÅR store Skapare älskar skönheten. Att han uppskattar den framgår av alla de ting han har gjort. Var vi än ser oss omkring i naturen, så är den skön och vacker, när människor inte har fördärvat den; för att nu inte tala om den skönhet som präglar en människas gestalt och drag. Det är alldeles i sin ordning att också vi uppskattar skönheten, att vi har ögon för skönheten och att vi njuter av den. Om all sådan skönhet, jämte vår förmåga att njuta av den, kan man bara säga att den är ett ytterligare bevis för att ”Gud är kärleken”.
Ja, ”allt har han gjort skönt för sin tid”. Detta gäller också allt som har med tillbedjan av Gud att göra. I forna tider påbjöd Gud att de särskilda byggnader, som skulle användas för dyrkan av honom, såväl som alla deras tillbehör, skulle vara utomordentligt vackra. Det är inte att undra på att psalmisten utropade: ”Från Sion, skönhetens fullhet, träder Gud fram i glans.” ”Styrka och skönhet äro i hans helgedom.” — Pred. 3:11; Ps. 50:2; 96:6, Åk.
Ett annat slags skönhet som Skaparen har berett åt sina jordiska skapelser finner vi i hans ord. Hans ord är sannerligen en bok full av sköna tankar, klädda i sköna ord. Därför kunde en av Israels skalder säga: ”Dina stadgar äro lovsånger för mig.” — Ps. 119:54.
Även om vi finner stort behag och stor njutning i skönheten, så har Gud likväl inte avsett att skönheten skall vara vårt främsta mål i livet. Han avsåg inte att vi skulle förlora oss i skönheten, att vi skulle gå upp i den till den grad, att vi skulle försumma vår gudsdyrkan eller att vi rentav skulle bryta Guds lagar för att kunna glädja oss åt skönheten.
Låt oss för det första aldrig glömma att under nuvarande, ofullkomliga förhållanden är mycken skönhet obeständig, övergående. Gud påminner oss upprepade gånger om detta i sitt ord: ”Allt kött är gräs och all dess härlighet såsom ett blomster på marken. Gräset torkar bort, blomstret förvissnar, men vår Guds ord förbliver evinnerligen.” — Jes. 40:6, 8.
Inte nog med att skönheten är obeständig; den kan också mycket lätt bli en snara, och det på två sätt: en snara för dem som äger den och en snara för dem som törstar efter den. Så läser vi till exempel om honom som blev Satan, djävulen: ”Ditt hjärta högmodades över din skönhet och du förspillde din vishet för ditt pråls skull.” En av konung Davids söners, Absaloms, skönhet hade sannolikt sin andel i att förvrida huvudet på honom, så att han sökte rycka konungaväldet ifrån sin fader: ”Men i hela Israel fanns ingen så skön man som Absalom, ingen som man så mycket prisade.” — Hes. 28:17; 2 Sam. 14:25.
Den kvinna i våra dagar, som är utomordentligt vacker, blir förmodligen bortskämd, fördärvad; kanske inte så mycket på grund av sin egen fåfänga som på grund av den själviskhet hennes skönhet uppväcker hos andra. I likhet med Absalom blir hon prisad till övermått. Det är fördenskull nyttigt att ta de ord till hjärtat, som för länge sedan skrevs av en vis konung: ”Behagfullhet kan vara bedräglig, och fägring kan vara fåfänglig; men den kvinna som fruktar Jehova skaffar sig lovprisning.” — Ords. 31:30, NW.
Att överdriven kärlek till skönheten, hunger och törst efter den, kan bli en snara framgår också av Skriften. Blev inte själva Guds änglasöner tjusade av dödliga kvinnors skönhet? Jo, ”den sanne Gudens söner [började] lägga märke till människornas döttrar att de voro fagra; och de gåvo sig till att taga sig hustrur”. Vilken snara visade sig inte mänsklig, kvinnlig skönhet vara för dem, i det att de föredrog den framför den himmelska härligheten! Och vi kan även tänka på skönhetsälskaren konung David. Med rätta talade han högstämda ord om himmelens skönhet och om hur underbart människan är danad. Men det var orätt av honom att tappa huvudet, när han fick se Batseba, som höll på att bada, och lade märke till att hon ”var mycket fager att skåda”. Hennes skönhet blev honom en snara, som fick honom att göra något som han alltid måste ångra. Skönheten kan förmå en man att glömma att en kvinna är dålig eller att hon tillhör en annan man. Fördenskull får vi detta visa och förståndiga råd: ”Hav icke begärelse i ditt hjärta till hennes skönhet och låt henne icke fånga dig med sina blickar.” — 1 Mos. 6:2, NW; 2 Sam. 11:2; Ords. 6:25.
Också när det gäller religiösa ting kan skönheten vara en snara. Många människor är så hänförda över sina vackra kyrkobyggnader och stämningsfulla gudstjänster, att de aldrig blir medvetna om sitt andliga behov utan nöjer sig med att livnära sig av andliga agnar. Till samma kategori måste man hänföra dem som finner fel hos nyare, mera exakta bibelöversättningar, därför att de anser att dessa saknar den språkliga skönhet, som präglar de äldre översättningarna. Men är då inte innebörden betydelsefullare än själva framställningssättet?
De som gör skönheten till en avgud, som låter den gå före sanningen, kan liknas vid de forntida skönhetsdyrkarna, grekerna. Historieskrivaren Lord säger oss till exempel att ”den grekiska gudsdyrkans egentliga föremål var skönheten, behagfullheten och den heroiska styrkan”. Och en framträdande religiös encyklopedi säger: ”Grekerna utmärkte sig för sin uppskattning av skönheten i alla dess former; ja, deras religiösa trosbekännelse hade huvudsakligen denna egenhet hos deras sinne att tacka för sin utformning.” Att deras religiösa gudar och gudinnor var omoraliska var för dem av underordnad betydelse, såvida dessa gudomligheter bara var vackra. Det är inte att undra på att omoraliskheten då på den tiden var så utbredd! — 1 Kor. 7:2.
Att kärlek till skönheten inte i sig själv är en kraft till rättfärdighet framgår tydligt och klart av det gensvar profeten Hesekiel fick från dem som hörde det budskap han frambar: ”Se, du är för dem såsom ... en skön röst ... och som om någon spelar väl på instrument; och de höra dina ord”, ja, de lyssnar till dem, därför att de ljuder skönt och behagfullt, ”men de göra icke efter dem”. Skönheten i sig själv manar inte till ånger och bättring eller till rätta gärningar. — Hes. 33:32, Åk.
Skaparen, Jehova Gud, älskar skönheten, och han önskar att hans skapelser också skall älska skönheten. Att han har berett så många sköna ting åt människan och därtill givit henne förmåga att sätta värde på dem — vilket djuren inte kan göra — är ett uttryck för hans kärlek. Visa inte otacksamhet genom att sätta större värde på gåvan än på givaren. Om man gör det, visar man sig både självisk och dåraktig, ty endast de som sätter värde på skönheten, samtidigt som de låter den inta sin rätta plats, kan hoppas på att för alltid få njuta av skönheten i Guds nya värld, i vilken rättfärdighet skall bo. — 2 Petr. 3:13.