Kapitel 17

En ”Edens lustgård” för hans namns skull

1, 2. Vilken del av landet Palestina var på 1900-talet f.v.t. såsom ”Jehovas lustgård”, och hur kom det sig att Juda rikes land blev likt en djungel?

PÅ 1900-talet före den vanliga tideräkningens början var åtminstone en del av landet Palestina såsom Edens lustgård, där Skaparen hade satt den första människan, Adam.

² I Första Moseboken 13:10 (NW) läser vi: ”Då lyfte Lot upp sina ögon och såg hela distriktet kring Jordan, att det alltsammans var en väl bevattnad trakt, innan Jehova fördärvade Sodom och Gomorra, likt Jehovas lustgård.” (1 Moseboken 2:7—15) Fyra hundra år senare var det utlovade landet, Palestina, fortfarande mycket vackert, såsom en ”prydnad” på vår jord. Jehova talade om det såsom ”ett land, som jag hade utsökt åt dem [israeliterna], vilket flyter av mjölk och honung och som är en prydnad för alla länder”. (Hesekiel 20:5, 6, Åk) Detta land omfattade också det område som blev Juda rike, vars huvudstad var Jerusalem. Då babylonierna erövrade Juda land år 607 f.v.t., ledde detta till att landet lades öde utan mänskliga invånare och husdjur. Det blev såsom en djungel. (Mika 3:12; Jeremia 26:17, 18) Skulle det någonsin mer bli förvandlat till ett land likt Edens lustgård?

3, 4. Vilket hjärtevärmande budskap gav Jehova Hesekiel efter Jerusalems förstöring, och när talade fienderna illa om Jehovas smorda kvarlevas andliga besittning, såsom det anges i Hesekiel 36:1, 2?

³ Kort efter det att de landsförvista judarna i Babylon direkt hade fått veta av en flykting att Jerusalem hade intagits av babylonierna, gav Jehova en hjärtevärmande försäkran om att Juda land, som då var så förött, inte för alltid skulle ligga öde på detta sätt utan vare sig människor eller husdjur. Han skulle avlyfta smäleken från sitt namn och förhärliga detta namn genom de mirakulösa gärningar som han skulle utföra till gagn för Juda land. Till sin trogne profet Hesekiel sade han: ”Och du, människoson, profetera för Israels berg och säg: Israels berg, hören Jehovás ord: Så säger [den suveräne] Herren, Jehová: Emedan fienden sade om eder: ’Rätt så!’ och: ’De urgamla höjderna hava blivit vår egendom’.” — Hesekiel 36:1, 2, Åk.

⁴ Det var så de världsliga fienderna resonerade om den smorda kvarlevans, de andliga israeliternas, andliga besittning, sedan denna besittning hade ödelagts genom religiös förföljelse och religiöst förtryck under första världskriget. Kristenheten var då beredd att överta hela det religiösa verksamhetsområdet under efterkrigsperioden, varvid den förtrampade kvarlevan av andliga israeliter skulle bli utestängd. Men Jehova hade andra tankar i sinnet, och han sade profetiskt genom Hesekiel:

5. Vilket tillstånd hade Israels land råkat i, och vilken hållning intog de övriga folken eller nationerna gentemot landet?

⁵ ”Därför må du profetera och säga: Så säger Herren, HERREN: Eftersom, ja, eftersom man har förött eder och fikar efter eder från alla sidor, för att I måtten tillfalla de övriga folken såsom deras besittning, och eftersom I ären så utsatta för onda tungors hån och folks förtal, därför, I Israels berg, mån I nu höra Herrens, HERRENS ord: Så säger Herren, HERREN till bergen och höjderna, till bäckarna och dalarna, till de förödda ruinerna och de övergivna städerna som hava lämnats till rov och spott åt de övriga folken runt omkring, därför är detta vad den suveräne Herren Jehova har sagt:

6. Hur skulle Jehova tala till dessa nationer, enligt vad han sade till Hesekiel?

⁶ ’I min nitälskans eld skall jag sannerligen tala emot de återstående av nationerna och mot Edom, hela landet, dem som har gett mitt land åt sig själva såsom besittning, med hela hjärtats fröjd, med förakt i själen, för dess betesmarks skull och för bytet.’” — Hesekiel 36:3—5; v. 5 enl. NW.

7, 8. Vad var Jehovas vilja beträffande landet? Hur skulle han bli tvungen att tala för att hindra nationerna att fullfölja sina vinningslystna syften, som var i strid med hans vilja, och vad skulle Edoms land fördenskull bli?

⁷ Genom att gång på gång hänvisa till sig själv lämnar Jehova inte rum för något tvivel beträffande vem det är som talar. Fiendenationerna runt omkring Juda förödda land hade ett eget, själviskt syfte för ögonen beträffande det obebodda området, men Jehova hade ett annat syfte, ett som skilde sig från deras. Dessa nationer visade sitt hat till Jehova genom att de girigt eftertraktade att komma i besittning av hans landsförvista folks förödda land. Men Jehova hade bestämt att landet skulle hålla sabbat och förbli obebott och obrukat under sjuttio år. (2 Krönikeboken 36:19—21; Daniel 9:2) Dessa egoistiska nationer måste hindras från att fullfölja sina vinningslystna syften, som var i strid med Jehovas vilja. Jehova blev därigenom tvungen att tala, inte bara genom ord utan mera uttrycksfullt genom handlingar, ”emot de återstående av nationerna och mot Edom, hela landet”. Han talade i sin nitälskans eld för sitt namn och för sin sak. Därigenom skulle bland annat de ord uppfyllas som han hade uttalat i det föregående kapitlet mot Edom och dess bergstrakter, Seirs berg:

⁸ ”Jag skall göra dig till en ödemark för evärdlig tid, och dina städer skola icke mer bliva bebodda; och I skolen förnimma, att jag är HERREN [Jehova]. ... Du skall bliva en ödemark, du Seirs berg, du hela Edom, så långt du sträcker dig; och man skall förnimma, att jag är HERREN.” — Hesekiel 35:9, 15.

9. Måste Israels land ligga öde lika länge som Edoms land, och vad har Israels land fått utstå som gör att Jehova måste tala?

⁹ Jehovas landsförvista folks land skulle ligga öde, och inga edoméer eller andra fientliga nationer fick plundra dess övergivna städer och använda dess betesmark. Ja, landet måste ligga öde, men inte för alltid, såsom det var bestämt beträffande Edoms land. ”Profetera därför om Israels jord”, sade Jehova till sin profet Hesekiel, ”och du skall säga till bergen och till höjderna, till flodbäddarna och till dalarna: ’Detta är vad den suveräne Herren Jehova har sagt: ”Se, i min nitälskan och i mitt raseri skall jag själv tala, därför att ni har fått utstå förödmjukelse av nationerna.”’” — Hesekiel 36:6, NW.

10. Varför var Jehova vid första världskrigets slut missnöjd över det sätt varpå fientligt inställda religionsanhängare (i synnerhet i kristenheten) hade handlat, och varför borde hans andliga Israels andliga besittning ha respekterats?

¹⁰ Jehova vredgades över det sätt varpå fiendenationerna förödmjukade ”Israels jord” till följd av att han hade låtit landet läggas öde såsom straff för israeliternas blodsutgjutelse och avgudadyrkan. I inte mindre grad var Jehova vred eller missnöjd vid första världskrigets slut år 1918 v.t. över det sätt varpå de fientligt inställda religionsanhängarna, i synnerhet i kristenheten, talade om Jehovas överlämnade folks (det andliga Israels) religiösa besittning. Dessa religionsanhängare hade ödelagt denna besittning genom förföljelse och egenmäktiga åtgärder under de hysteriska dagar då mänsklighetens första världskrig rasade. Visserligen var hans smorda kvarlevas, dessa andliga israeliters, förflutna inte helt klanderfritt på den tiden, men deras religiösa besittning skulle likväl respekteras. Varför? Därför att den var förbunden med hans heliga namn, och hans namn skulle respekteras. Det fick inte ställas i oriktig dager. Hur skulle han då tala i sin nitälskan och i sitt raseri under denna efterkrigsperiod? Skulle dessa andliga israeliter, som var helt hängivna hans namn, få uppleva att deras andliga besittning återfick sin skönhet? Lyssna:

11. Vad sade Jehova till Israels berg, enligt Hesekiel 36:7—12, som visar huruvida de skulle återfå sin skönhet eller inte?

¹¹ ”Därför säger Herren, HERREN [den suveräne Herren Jehova, NW] så: Jag upplyfter min hand och betygar: Sannerligen, folken runt omkring eder skola själva få lida smälek. Men I, Israels berg, I skolen åter grönska och bära frukt åt mitt folk Israel, ty snart skola de komma åter. Ty se, jag skall komma till eder, jag skall vända mig till eder, och I skolen bliva brukade och besådda. Och jag skall församla på eder människor i myckenhet, alla Israels barn, så många de äro; och städerna skola ånyo bliva bebodda och ruinerna åter byggas upp. Ja, jag skall församla på eder människor och boskap i myckenhet, och de skola föröka sig och bliva fruktsamma. Jag skall låta eder bliva bebodda, alldeles såsom I fordom voren; ja, jag skall göra eder ännu mer gott, än I förut fingen röna; och I skolen förnimma, att jag är HERREN [Jehova]. Jag skall låta människor åter vandra fram över eder, nämligen mitt folk Israel; de skola hava dig till besittning, och du skall vara deras arvedel; och du skall icke vidare döda deras barn.” — Hesekiel 36:7—12.

DEN ANDLIGA BESITTNINGEN YTTERLIGARE FÖRSKÖNAD

12. Vilken försäkran innebär det, då Jehova med ed bekräftar ett tillkännagivande av sitt uppsåt? På vilket sätt uppfylldes profetiorna år 537 f.v.t., men vilken smälek eller förödmjukelse fick fiendenationerna utstå?

¹² När Jehova upplyfter sin hand i en ed och svär eller betygar att han skall genomföra det som han har för avsikt att göra, då kan detta omöjligen slå fel; det måste inträffa. (Hebréerna 6:17, 18) Välgrundade historiska fakta visar att Jehovas svurna ord uppfylldes på Juda land efter det att den period, under vilken det hade fått ligga öde utan vare sig människor eller husdjur, upphörde år 537 f.v.t. (Esra 1:1—3:7) Men vad Edom beträffar, så uppfylldes profetian i Jeremia 25:15—21 på denna urgamla fiende till Israel då den babyloniske kungen underkuvade Edoms land år 602—601 f.v.t., alltså innan Juda lands ödeliggande upphörde. Längre fram blev edoméerna, till följd av historiens vågrörelser, ett hemlöst, fördrivet folk, och sedan Jerusalem hade blivit förstört för andra gången, år 70 v.t., upphörde edoméerna att finnas till såsom ett folk. Andra fiendenationer, som hade glatt sig åt att Juda land lades öde, fick var och en utstå smälek eller förödmjukelse av den babyloniske kungens hand. (Jeremia 25:21—24) En gudomlig vedergällning!

13. På vilket sätt fick kristenheten utstå svår förödmjukelse år 1919, när det gällde dess förutsägelser och förhoppningar beträffande kvarlevan av andliga israeliter?

¹³ I den nutida uppfyllelsen av Hesekiels profetia fick kristenheten med dess hundratals religiösa sekter och samfund utstå svår förödmjukelse år 1919 v.t. Hur så? Därför att de förödmjukande ting, som kristenheten hade förutsagt och hoppats att den förföljda kvarlevan av andliga israeliter skulle få utstå, aldrig inträffade. Dessa andliga israeliters andliga besittning förblev inte obebodd och öde, utan det året, år 1919, började den åter bli befolkad, myllra av dessa andliga israeliter, när de oförskräckt återupptog sitt världsvida arbete med att förkunna om Jehovas rike. — Matteus 24:14.

14. Med anledning av vilket hot ökade antalet medlemmar i kristenheten? Vad hände sedan med dess medlemsantal, enligt en rapport från år 1969, och vad rapporterades det från romersk-katolskt håll i Amerika år 1970?

¹⁴ På grund av det ökade hotet om att den ateistiska kommunismen skulle komma att behärska världen talade demokratiska politiska ledare till förmån för kristenheten såsom ett mäktigt religiöst bålverk mot den internationella kommunismens hotande flodvåg. Enligt årsboken Britannica Book of the Year för 1968 ökade antalet medlemmar i kristenheten, så att det slutligen nåddes ett högsta antal om 977.383.000 medlemmar inom de romersk-katolska, öst-ortodoxa och protestantiska kyrkosamfunden. Men redan året därpå upplevde kristenheten, enligt vad rapporterna visar, en anmärkningsvärd tillbakagång! I Britannica Book of the Year för 1969 uppges det på sidan 647 att kristenhetens medlemsantal hade sjunkit till 924.274.000. Detta var en lägre siffra än den som angavs för år 1963, då man beräknade att det fanns sammanlagt 933.055.000 medlemmar.a Under de två följande åren (1970 och 1971) gavs det inga rapporter om att man hade tagit igen förlusten; inga nya siffror meddelades. Men det som stod att läsa i New York Times för 21 maj 1970 vittnar om vad som verkligen håller på att ske. Under fetstilsrubriken ”Katoliker rapporterar nedgång i medlemsantalet i USA — första gången under detta århundrade” framhölls det följande:

Den romersk-katolska kyrkan i Förenta staterna upplevde för första gången under detta århundrade en minskning i antalet medlemmar, enligt de siffror som offentliggörs i den senaste upplagan av den officiella katolska medlemsförteckningen.

Det totala antalet kyrkomedlemmar uppgår nu till 47.872.089, vilket är 1.149 färre än för ett år sedan, enligt 1970 års upplaga av den statistiska rapport som sammanställts och utgetts av P. J. Keney & Sons i New York.

. . .

Vad prästseminarierna beträffar, så sjönk det sammanlagda antalet inskrivna till 17.317, en minskning med 2.256, och sammanlagt fanns det 118 stiftsseminarier, vilket var 19 färre jämfört med föregående år. ...

Till följd av befolkningsexplosionen hade folkmängden i världen under tiden ökat, så att den uppgick till mer än 3.552.000.000.

15. Vilken fråga väcks fördenskull beträffande befolkningen på de symboliska ”bergen”, som utgjorde ”Guds Israels” andliga besittning?

¹⁵ Hur förhåller det sig då med de symboliska ”bergen”, ”Guds Israels” andliga besittning, sedan första världskrigets slut år 1918? Har dessa ”berg”, i betraktande av den befolkning som finns på dem, nu orsak att förnimma att Jehovas ynnest vilar över dem och att den Gud som med ed bekräftade sitt goda löftesord verkligen är Jehova? Må dessa symboliska ”Israels berg” göra en återblick på sin egen historia i nyare tid.

16. Hur kom det sig att kvarlevans, de andliga israeliternas, offentliga verksamhet drabbades av förödelse år 1918, men vad inträffade året därpå?

¹⁶ När Canadas regering förbjöd boken Den fullbordade hemligheten i februari 1918 och spridningen av denna bok, som innehöll en kommentar till bibeln, upphörde i mars 1918, på grund av ingripande från Förenta staternas regering, fanns det 7.000 medlemmar av den smorda kvarlevan som var aktivt verksamma med att sprida denna bok och andra av Sällskapet Vakttornets publikationer genom att personligen gå från hus till hus. (Se Vakt-Tornet för 15 november 1919, sidan 327, stycket 3; se också The Watch Tower för 1 mars 1918, sidan 78.) Kort därefter inträffade det en ödeläggelse i fråga om den offentliga verksamhet som utfördes av kvarlevan av det andliga Israel på ”Israels berg”. Men följande år (1919) upphörde detta förödda tillstånd, och dessa ”berg” började åter bli befolkade av en frimodig kvarleva av andliga israeliter, som kommit till liv igen.

17. Vad hände sedan på dessa ”berg”, som var det andliga Israels andliga besittning, och hur har de andliga israeliterna visat att de inser att det är Jehova som har åstadkommit allt detta?

¹⁷ Från och med den tiden ökades ständigt skaran av dessa verksamma andliga israeliter på dessa berg, som utgjorde deras andliga besittning, och de gladde sig åt den rika frukt som Jehova välsignade dem med, då de nu återigen stod i ett rätt förhållande till honom. År 1928 fanns det 44.080 medlemmar av den smorda kvarlevan som rapporterade att de hade varit verksamma med att kungöra de goda nyheterna om Jehovas messianska rike. Vid den tiden visste de att den Gud som hade gjort sådana underbara ting för dem — trots världsvitt motstånd — var Jehova. På den fråga som ställdes i The Watch Tower, i numret för 1 januari 1926, sidan 3 (på svenska i Vakt-Tornet för 1 april 1926, sidan 99), och som löd: ”Vem vill ära Jehova?” svarade de: ”Vi vill göra det.” Detta beslut understödde de sedan med full kraft, genom energisk verksamhet. De insåg att den tid hade kommit då Jehova skulle göra ”sig ett evigt namn”. (Jesaja 63:12; 2 Samuelsboken 7:23) Då den smorda kvarlevans medlemmar nu insåg tydligare än någonsin att Jehova var i färd med att ur alla nationer ta ut ett ”folk för sitt namn”, fann de det lämpligt att inför hela världen ge till känna vilka de var. De gjorde det genom att omfatta namnet Jehovas vittnen, det namn som var hämtat från den Heliga skrift. — Jesaja 43:10; 44:8.

18. Vilka började verka tillsammans med den smorda kvarlevan på dessa symboliska ”Israels berg” år 1935, och hur har dessa ”berg” i dag mer än någonsin orsak att förnimma ”att jag är Jehovah”?

¹⁸ Omkring år 1935 började den ”stora skaran” av den förträfflige herdens ”andra får” sluta sig till den smorda kvarlevan av andliga israeliter, och på så sätt blev också de verksamma på dessa symboliska ”Israels berg”. Följaktligen steg antalet av dem som aktivt tog del i att predika de goda nyheterna om Guds rike till 59.047 år 1938, och bland dessa befann sig ett antal av dessa ”andra får”. (Johannes 10:16; Uppenbarelseboken 7:9—17) Den världsvida förföljelsen under andra världskriget kunde inte beröva dessa symboliska ”Israels berg” deras befolkning, nej, inte ens reducera den. Vid andra världskrigets slut år 1945 fanns det nämligen över hela världen 127.478 som förkunnade om Jehovas upprättade messianska rike. Under de år som gått sedan dess har befolkningen på dessa symboliska ”Israels berg” ständigt ökat, år efter år, så att det i februari år 1971 fanns 1.502.180 som rapporterade att de hade tagit del i det världsvida arbetet med att vittna om Guds namn och rike. Det är i sanning Jehova som har åstadkommit att människor har församlats i myckenhet på dessa ”Israels berg”, och i dag har de mer än någonsin orsak att förnimma ”att jag är Jehovah”. — My.

19. Vilken fråga uppstår beträffande besittningstagandet av dessa symboliska ”Israels berg”, som hade blivit det återställda andliga Israels ”arvedel”, och beträffande det namn som kvarlevans medlemmar hade omfattat för att ge till känna vilka de var?

¹⁹ Sedan år 1919 har kvarlevan av det andliga Israel således tagit dessa ”Israels berg” i besittning, och bergen har blivit ”deras arvedel”. (Hesekiel 36:12) De har delat Rikets frukt och denna andliga besittnings privilegier med den ökande ”stora skaran” av fårlika människor, som den regerande konungen, Jesus Kristus, nu skiljer från de getlika människorna i alla nationer. (Matteus 25:31—46) När namnet Jehovas vittnen först omfattades av den smorda kvarlevans medlemmar år 1931, väcktes denna fråga i många världsliga iakttagares sinnen: ”Kommer det namnet att stå sig?” En annan fråga som krävde ett svar var: ”Kommer den andliga besittningen, som ’Israels berg’ var en bild av, att visa sig vara en alltför tung ansvarsbörda, en alltför svår påfrestning, för den smorda kvarlevan av andliga israeliter att inta och behålla — i synnerhet under efterkrigsperioden med dess ateistiska kommunism, fascism och nazism, diktatorer, militanta Katolsk aktion, nationalism, intellektualism, gudlöshet och sjunkande moralnormer?”

20, 21. Vilken fråga väcktes, till följd av påtryckningar från olika ting i världen, beträffande hur dessa ”berg” skulle förfara med dem som hade tagit dem i besittning, och vilken försäkran gav Jehova i de ord som han riktade till dessa ”berg”?

²⁰ Skulle påtryckningarna från sådana världsliga ting i denna anarkins och våldets tidsålder kunna förmå de återställda andliga israeliterna att försvinna från den andliga besittning som de nyligen hade intagit, alldeles som om de hade blivit förtärda eller uppslukade av invaderande angripare eller av en hungersnöd i landet? Nej! Denna återställda andliga besittning skulle helt visst i fortsättningen hålla kvar, nära och uppehålla en trogen kvarleva av dessa andliga israeliter. Deras Gud gav dem en försäkran om detta i de profetiska ord som han riktade till Israels land:

²¹ ”Så säger Herren, HERREN [den suveräne Herren Jehova, NW]: Eftersom man säger till dig: ’Du är en människoäterska, du har dödat ditt eget folks barn’, därför skall du nu icke mer få äta upp människor och icke mer få döda ditt folks barn, säger Herren, HERREN. Jag skall icke mer låta dig höra smälek av folken, och du skall icke mer nödgas bära folkslagens förakt; ej heller skall du mer bringa ditt folk på fall, säger Herren, HERREN.” — Hesekiel 36:13—15.

22, 23. Hur hade Kanaans land fått rykte om sig att förtära sina inbyggare, och hur avlägsnade Jehova detta ”förakt”, denna ”smälek”, från såväl det köttsliga som det andliga Israel?

²² Kanaans land hade ett dåligt rykte; det tillintetgjorde sina inbyggare, och det var som om dessa blev uppätna eller förtärda av landet. (4 Moseboken 13:3332) När Jehova förde israeliterna in i Kanaans land år 1473 f.v.t. och de grep sig an med att tillintetgöra sju nationer, var det som om landet åt upp eller förtärde dessa inbyggare.

²³ År 607 f.v.t. erövrade den babyloniske kungen Juda land och förde bort hundratals överlevande judar, och landet lades öde utan vare sig människor eller husdjur. Återigen tycktes det som om landet hade förtärt sina inbyggare och dödat denna nations, Juda rikes, barn, liksom det hade gjort tidigare, år 740 f.v.t., då det hade dödat Israels rikes barn. Men på grund av Jehovas särskilda välsignelse och beskydd skulle landet, som tidigare hade varit så förött, inte ännu en gång få uppleva något liknande i förbindelse med den kvarleva av trogna israeliter som återvände från landsförvisningen i Babylon år 537 f.v.t. och därefter. Så har det också förhållit sig med den andliga besittning som en kvarleva återfördes till under efterkrigsåret 1919 v.t. Medlemmarna av denna kvarleva befinner sig fortfarande där; de är verksamma, frambringar frukt och förökar sig.

JEHOVA HAR MEDLIDANDE MED SITT HELIGA NAMN

24, 25. Var det på grund av egen förtjänst som Jehovas kvarleva fick röna sådan godhet från hans sida? Hur förklarar Jehova detta i Hesekiel 36:16—21?

²⁴ Hur kom det sig att Gud visade sådan godhet mot den förebildliga kvarlevan alltifrån år 537 f.v.t. och också mot den motbildliga kvarlevans medlemmar alltifrån år 1919 v.t.? Var det därför att de hade gjort sig förtjänta av detta? Nej! De hade ju orenat den besittning som de tidigare hade fått av Gud, i det att de hade utgjutit blod och bedrivit avgudadyrkan. Fördenskull förklarar Jehova:

²⁵ ”Och HERRENS [Jehovas] ord kom till mig; han sade: Du människobarn, när Israels barn ännu bodde i sitt land, då orenade de det genom sitt väsende och sina gärningar; såsom en kvinnas orenhet var deras väsende för mig. Då utgöt jag min vrede över dem för det blods skull, som de hade utgjutit över landet, och därför att de hade orenat det med sina eländiga avgudar. Jag förskingrade dem bland folken, och de blevo förströdda i länderna; efter deras väsende och deras gärningar dömde jag dem. Men till vilka folk de än kommo, vanärade de mitt heliga namn, i det att man sade om dem: ’Detta är HERRENS [Jehovas] folk, och de hava likväl måst draga ut ur sitt [hans, My] land.’ Och jag skall ha medlidande med mitt heliga namn, som Israels hus har vanhelgat bland de nationer, dit de har kommit.” — Hesekiel 36:16—21; v. 21 enl. NW.

26. Vad föreföll det som om Jehova inte kunde göra, eftersom israeliterna hade måst dra ut ur sitt eget land såsom landsförvista? Hur påverkade detta Jehovas namn, och varför måste han visa självaktning också i förbindelse med sin kvarleva i denna tid?

²⁶ Eftersom israeliterna hade måst dra ut ur Jehovas land såsom landsförvista, tycktes det som om Jehova, den Gud som de bekände sig dyrka, inte var i stånd att skydda dem mot deras fiender. Detta drog smälek över hans heliga namn. Det fick till följd att de hedniska nationerna talade vanvördigt om hans namn. På liknande sätt förhöll det sig då den smorda kvarlevan av andliga israeliter råkade i fångenskap under det stora Babylon och dess politiska och militära älskare under första världskriget. Det föreföll då som om de såsom medlemmar av Internationella Bibelstudiesällskapet inte var sanna kristna. Det tycktes som om den sanne Guden inte stod på deras sida och inte beskyddade dem. Detta drog smälek över det namn som bibelns Gud bär, den Gud som de var uppriktigt hängivna såsom döpta Kristi lärjungar. Följaktligen måste Jehova visa att han hyser självaktning genom att ha medlidande med sitt eget namn. Det var ett heligt namn, och det förtjänade inte att bli vanhelgat av världsligt inställda människor. Eftersom han hade en hängiven kvarleva, som var förbunden med hans namn, skulle allt det som han gjorde av medlidande med sitt namn kräva att han visade medlidande med denna kvarleva.

27, 28. Av hänsyn till vem eller vad skulle Jehova föra israeliterna tillbaka till deras eget land, och vilket förhållande skulle sedan råda mellan honom och dem?

²⁷ Gud klargjorde för Hesekiel att det först och främst var Guds eget heliga namn och dess rykte och anseende som skulle tas i betraktande, när han sade:

²⁸ ”Säg därför till Israels hus: ’Detta är vad den suveräne Herren Jehova har sagt: ”Inte för er skull gör jag det, o Israels hus, utan för mitt heliga namns skull, som ni har vanhelgat bland de nationer, dit ni har kommit.”’ ’Och jag skall sannerligen helga mitt stora namn, som vanhelgades bland nationerna, vilket ni vanhelgade ibland dem; och nationerna skall få lära känna att jag är Jehova’, är den suveräne Herren Jehovas uttalande, ’när jag blir helgad bland er inför deras ögon. Ty jag skall hämta eder ifrån folken och församla eder ifrån alla länder och föra eder till edert land. Och jag skall stänka rent vatten på eder, så att I bliven rena; jag skall rena eder från all eder orenhet och från alla edra eländiga avgudar. Och jag skall giva eder ett nytt hjärta och låta en ny ande komma i edert bröst; jag skall taga bort stenhjärtat ur eder kropp och giva eder ett hjärta av kött. Jag skall låta min Ande komma i edert bröst och så göra, att I vandren efter mina stadgar och hållen mina rätter och gören efter dem. Så skolen I få bo i det land som jag gav åt edra fäder, och I skolen vara mitt folk, och jag skall vara eder Gud.’” — Hesekiel 36:22—28; v. 22 och 23 enl. NW.

29. Av vilket skäl återupprättade Jehova sin smorda kvarleva år 1919, och hur blev det uppenbart att det var han som hade befriat och återupprättat den?

²⁹ Det var inte på grund av någon förtjänst från kvarlevans sida utan för sitt eget heliga namns skull som Jehova återförde denna smorda kvarleva av det andliga Israel till deras privilegierade besittning år 1919 v.t., kort efter första världskrigets slut. Detta kom som en överraskning för nationerna i både kristenheten och hednavärlden. De insåg att Herren Gud trots allt stod på kvarlevans sida. Och när kvarlevans medlemmar klart och offentligt gav till känna att namnet på den Gud som de tjänade var Jehova (såsom på sidan 12 i boken Guds Harpa, som utgavs på engelska år 1921; på svenska år 1923)b, då kunde nationerna inte framföra någon som helst ursäkt för att de inte visste vem det var som hade befriat och återupprättat denna kvarleva av andliga israeliter. Jehovas tillkännagivna uppsåt beträffande de nationer, som hade vanhelgat Guds namn på grund av det som de andliga israeliterna hade fått genomgå, förverkligades nu:

30. Vilket gudomligt uppsåt av internationell betydelse förverkligades då?

³⁰ ”’Och nationerna skall få lära känna att jag är Jehova’, är den suveräne Herren Jehovas uttalande, ’när jag blir helgad bland er inför deras ögon.’” — Hesekiel 36:23, NW; AS.

31. Trots vilka åtgärder från nutida bibelöversättares sida har det gudomliga namnet blivit känt i ännu större utsträckning?

³¹ Det gudomliga namnet har blivit starkt förknippat med Jehovas kristna vittnen, och detta tycks vara orsaken till att översättare i kristenheten, som ger ut nya, moderna översättningar av den Heliga skrift, praktiskt taget eller helt och hållet utelämnar namnet Jehova och ersätter det med ordet ”GUD” eller ”HERREN”. Likväl blir Jehovas namn känt i ännu större utsträckning, därför att han har helgat det bland sin kvarleva av andliga israeliter inför de hedniska nationernas ögon, både inom och utanför kristenheten.

32. På vilket sätt har Jehovas överlämnade folk strävat efter att helga hans namn bland nationerna, och vad har nationer, som handlat bedrägligt mot hans trogna folk, kommit underfund med?

³² Nationerna får bevittna att Jehova har frambringat ett överlämnat folk, som anser att hans namn är så heligt, så vördnadsbjudande och så aktningsvärt att de strävar efter att inte dra smälek och vanära över det genom något orätt uppförande från deras sida. De söker att göra allt till hans namns ära. Därför väljer de att lyda Jehova såsom härskare mer än människor, när det uppstår konflikt mellan Guds lag och de lagar som har utformats av människor som ignorerar Gud. (Apostlagärningarna 5:29) När nationerna plågar och förföljer det folk som Jehova har tagit ut för sitt namn, märker dessa nationer att de har stött på ett verkligt svårt problem. När de brukar sin politiska makt för att öva ”våld i lagens namn”, för att anstifta ”ofärd genom påbud” (NW), mot det folk som bär Jehovas namn, kommer de underfund med att sådana lagliga förevändningar inte fungerar i längden och att Jehova klart ger till känna att han inte är i förbund med eller har gemenskap med sådana orostiftare. (Psalm 94:20; Sakarja 12:2—4) Ingen nation kan handla bedrägligt och orättvist mot Jehovas trogna vittnen utan att slutligen ställas till räkenskap inför Jehova.

33. Hur har Jehova renat den återställda kvarlevans medlemmar, också från ”smutsiga avgudar”, och vilket slags ”hjärta” har han gett dem?

³³ Liksom en kvinnas orenhet efter månadsreningen tvättas bort med rent vatten, så har Jehova renat den återställda kvarlevans medlemmar från religiös orenhet genom sina renande medel; det är som om han har stänkt rent vatten på dem. Eftersom han har renat dem från alla ”eländiga [smutsiga, NW] avgudar” i denna världsliga tingens ordning, måste de helt naturligt avhålla sig från att dyrka politiska, militära eller religiösa dignitärer som gudar och från att göra avgudiska åtbörder eller inta en viss ställning inför bilder, beläten, statyer och emblem! Jehova har tagit bort varje rest av stenhjärta ur dem och gett dem ett ”hjärta av kött”, som har kärlek och tillgivenhet och manar dem att hålla fast vid hans rättsliga beslut och vandra efter hans stadgar.

34. Vad frambringar den nya ande som han har gett dem, och i vilken utsträckning har han blivit deras Gud?

³⁴ Han har låtit en ”ny ande”, sin egen ande, komma i deras bröst, så att de frambringar hans andes frukt, som är ”kärlek, glädje, frid, långmodighet, vänlighet, godhet, tro, mildhet, självbehärskning”, och mot sådant finns ingen gudomlig lag. (Galaterna 5:22, 23, NW) Som döpta efterföljare till Jehovas Son, Jesus Kristus, har de i sanning blivit Jehovas folk. Jehova har blivit deras Gud, och de ägnar honom odelad hängivenhet. — Hesekiel 36:25—28.

35. På vilket sätt skulle Jehova välsigna sitt återställda folk enligt det löfte han gav, och varför skulle deras känslor visa att det inte var för deras skull som han gjorde detta?

³⁵ Alltsedan år 1919 har Jehova rikligen välsignat sin återställda kvarleva, och på så sätt har han rättat till varje felaktigt intryck som nationerna kunde ha fått av honom till följd av att han tuktade sitt folk. Det har blivit exakt så som Jehova profetiskt lovade genom sin profet Hesekiel: ”Och jag skall frälsa eder från all eder orenhet. Och jag skall kalla fram säden och låta den bliva ymnig och skall icke mer låta någon hungersnöd komma över eder. Ja, ymnig skall jag låta trädens frukt och markens gröda bliva, för att I icke mer skolen lida hungersnödens smälek bland folken. Då skolen I tänka på edra onda vägar och på edra gärningar som icke voro goda; och I skolen känna leda vid eder själva för edra missgärningars och styggelsers skull. Men icke för eder skull gör jag detta, säger Herren, HERREN; det vare eder kunnigt. I mån skämmas och blygas för edra vägar, I Israels barn.” — Hesekiel 36:29—32.

36. Hur känner de det beträffande de gärningar de har gjort i det flydda, då de nu har blivit föremål för sådan oförtjänt godhet, och vad har Gud gjort kunnigt för dem, vilket gör att de känner stor tacksamhet?

³⁶ Eftersom den smorda kvarlevans medlemmar får röna denna godhet från Gud i sin återställda andliga besittning, känner de leda vid sig själva, när de ser tillbaka på sin forna vandel och tänker på sina missgärningar, sina onda handlingar, som inte förhärligade Guds namn. Blotta tanken på detta får dem att skämmas, att blygas. Denna inställning avlägsnar hos dem varje benägenhet att än en gång och med berått mod hänge sig åt andlig och moralisk orenhet. Jehova frälsar dem således från all deras orenhet, och det sker genom den inverkan som Jehovas oförtjänta godhet har på dem i deras återställda besittning. De inser helt och fullt att det inte var på grund av några goda gärningar som de tidigare hade gjort, inte för deras skull, som Jehova bildligt talat kallade på den livsuppehållande säden att den skulle skjuta upp ur marken och bli ymnig, frambringa rik skörd, så att de världsliga nationerna inte kunde smäda dem på grund av att de led hungersnöd, saknade andlig föda och andliga förnödenheter. De är tacksamma för att Gud har låtit det bli kunnigt för dem att det är för sitt heliga namns skull som han har gjort allt detta för dem. I all ödmjukhet håller de därför Jehovas namn heligt i sina liv.

”SÅSOM EDENS LUSTGÅRD” MED EN BEFOLKNING

37, 38. Vad har således den återställda kvarlevans andliga besittning nu blivit, och hur förutsade Jehova detta för Hesekiel?

³⁷ Eftersom Jehova Gud har haft medlidande med sitt namn, har den återställda kvarlevans andliga besittning blivit ett andligt paradis. Informerade iakttagare, som har lagt märke till förvandlingen, har erkänt detta. Det förhåller sig alldeles som den Gud som har aktning för sitt namn har förutsagt med dessa ord:

³⁸ ”Så säger Herren, HERREN [den suveräne Herren Jehova, NW]: När jag har renat eder från alla edra missgärningar, då skall jag låta städerna ånyo bliva bebodda, och då skola ruinerna åter byggas upp, och det förödda landet skall åter bliva brukat, i stället för att det har legat såsom en ödemark inför var man som har gått där fram. Och då skall man säga: ’Det landet, som var så förött, har nu blivit såsom Edens lustgård, och städerna, som voro så ödelagda, förödda och förstörda, de äro nu bebodda och befästa.’ Då skola de folk, som äro kvar runt omkring eder, förnimma, att jag, HERREN [Jehova], nu åter har byggt upp det som var förstört och ånyo planterat det som var förött. Jag, HERREN [Jehova], har talat det, och jag fullbordar det också.” — Hesekiel 36:33—36.

39. Hur och när började denna profetia uppfyllas i forna dagar, enligt vad vi läser i Esra 3:1, 2?

³⁹ I Esra 3:1, 2 kan vi läsa om hur denna hoppingivande profetia började uppfyllas i forna dagar. Det heter: ”När sjunde månaden [Tischri] nalkades [vid slutet av de sjuttio årens ödeliggande år 537 f.v.t.] och Israels barn nu voro bosatta i sina städer, församlade sig folket såsom en man till Jerusalem. Och Jesua, Josadaks son, och hans bröder, prästerna, och [ståthållaren] Serubbabel, Sealtiels son, och hans bröder stodo upp och byggde Israels Guds altare för att offra brännoffer därpå, såsom det var föreskrivet i gudsmannen Moses lag.” Det var 42.360 israeliter som återvände från Babylon den gången, och de åtföljdes av 7.337 slavar och 200—245 sångare och sångerskor. Det innebar att det var bortemot 50.000 personer som återvände. — Esra 2:64, 65; Nehemja 7:66, 67.

40. Vad hände är 1919 v.t. med avseende på Jehovas återställda folk, vilket utgör en motsvarighet till det första församlandet till Jerusalem efter fångenskapen?

⁴⁰ Något liknande hände år 1919 v.t. I mars det året blev åtta framträdande representanter för Sällskapet Vakttornet frigivna från det federala tukthuset i Atlanta i Georgia i USA, såsom en symbol av att de så kallade internationella bibelforskarna blivit befriade från fångenskap och förtryck under det stora Babylon. Redan nästa månad kom tusentals av dessa åt Gud överlämnade bibelforskare, som kände tacksamhet i hjärtat, tillsammans i sina församlingar världen runt för att fira Herrens aftonmåltid på söndagskvällen den 13 april, på årsdagen av det tillfälle då Jesus instiftade denna högtid till minne av sin död. Tidiga rapporter från församlingar som hade minst trettio närvarande, rapporter som kom endast från åtta europeiska städer och 164 städer i Nord- och Sydamerika, visade att det sammanlagda antalet närvarande var 17.961. Senare inkommande rapporter publicerades inte. (Se The Watch Tower för 15 maj 1919, sidan 151.) Längre fram det året, den 1—8 september, höll Internationella Bibelstudiesällskapet sitt första allmänna konvent under efterkrigsperioden i Cedar Point i Ohio. Omkring 6.000 bibelforskare var närvarande, och det offentliga föredraget, som hölls söndagen den 7 september 1919, åhördes av 7.000.

41. Hur blev de symboliska ”städerna”, som varit så förödda, ”befästa” och ”bebodda”?

⁴¹ Den återställda kvarlevans, de andliga israeliternas, församlingar var såsom det forntida Israels städer. De blev ”befästa”, i synnerhet därigenom att de blev bättre organiserade, så att de kunde uppfylla Jesu profetia i Matteus 24:14 och vara verksamma med att predika de goda nyheterna om Guds upprättade rike på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer. De blev ännu mer ”befästa” år 1938, då det, vad organisationen beträffar, infördes ett centraliserat teokratiskt styre i stället för ett lokalt församlingsstyre i alla församlingarna jorden utöver. Dessa ”befästa” församlingar och de som ”bebodde” dem ökade i antal.

42. Varför kan det inte råda något tvivel om att det var Jehova som åstadkom detta, och på vilket sätt utvidgades frambringandet av Guds rikes ”frukt”?

⁴² Det är uppenbart att det var Jehova som åstadkom detta, eftersom världens nationer, kristenhetens inbegripna, motstod det; i varje fall samverkade de inte till det. Det var Jehova som välsignade sin återställda kvarlevas andliga besittning, så att den blev mycket fruktbar och produktiv. För att utvidga frambringandet av Guds rikes ”frukt” till hela den bebodda jorden byggde Sällskapet Vakttornet tryckerier i många delar av jorden och utvidgade de tryckerier som redan fanns, för att biblisk litteratur skulle kunna framställas i milliontals exemplar på många språk. Dessa skrifter spreds sedan bland allmänheten av den återställda kvarlevan, kostnadsfritt eller mot ett förvånansvärt ringa nominellt bidrag. Denna verksamhet minskade inte genom den fruktansvärda förödelse som andra världskriget vållade under åren 1939—1945. — Matteus 21:43.

43. Vilken frukt förutom Guds rikes ”frukt” frambringades i Jehovas folks församlingar, och vad måste ärliga iakttagare utropa beträffande deras andliga besittning?

⁴³ Förutom det att frambringandet av Rikets ”frukt” ökade genom att förkunnandet om Riket bredde ut sig över hela världen, ökade också andligheten i församlingarna. I synnerhet förhöll det sig så efter andra världskriget, trots att det moraliska förfallet i det mänskliga samhället nu ökade i allt snabbare takt, både inom och utanför kristenheten. I församlingarna frambringades det en ymnighet av Guds andes ”frukt”, av ”kärlek, glädje, frid, långmodighet, vänlighet, godhet, tro, mildhet, självbehärskning”. (Galaterna 5:22, 23, NW) Detta har kommit till synes inte bara i Jehovas vittnens ortsförsamlingar, utan också i samband med de större offentliga sammankomsterna, till exempel vid krets- och områdessammankomster, vid landskonvent och internationella konvent jorden utöver. Ärliga iakttagare, som har lagt märke till kontrasten mellan kristenhetens förfallna religiösa tillstånd och det andliga välstånd som råder i Jehovas vittnens andliga besittning, har måst utropa: ”Det landet, som var så förött, har nu blivit såsom Edens lustgård.” (Hesekiel 36:35) Vem skall ha äran för detta?

44. Vem skall ha äran för denna förvandling, och vilka bör ge akt på detta?

⁴⁴ Det är Jehova, inte den smorda kvarlevan och den ”stora skaran” av Kristi ”andra får”, som skall ha den verkliga äran för att ha åstadkommit detta. För länge sedan talade Jehova om detta i profetiska ordalag. I vår tid har han fullbordat det. För sitt illa nedsvärtade namns skull har han förvandlat sin smorda kvarlevas andliga besittning, som en gång var så förödd, till ett andligt paradis, en ”Edens lustgård”, som är en Jehovas plantering, alldeles som fallet var med den ursprungliga Edens lustgård på Adams tid. (1 Moseboken 2:7—9) Må nationerna i världen ge akt på detta!

45. Vad skulle Jehova göra med Juda obebodda städer, enligt det löfte han gav genom Hesekiel, och vad skulle de landsförvista israeliterna fördenskull förnimma?

⁴⁵ På profeten Hesekiels tid, när israeliterna befann sig i landsförvisning i Babylon, var denna paradisiska förvandling av det ödelagda hemlandet något som de ännu måste eftertrakta och utbedja sig av Gud, eftersom dessa landsförvista alltjämt måste stanna kvar i Babylon under flera årtionden. Gud uttalade sig om det sakernas tillstånd som rådde på den tiden, då han sade följande till profeten Hesekiel: ”Så säger [den suveräne] Herren Jehovah: Ännu detta vill jag låta Israels hus utbedja sig av mig och göra för dem: Jag skall där föröka människorna, så att de bliva såsom fårhjordar. Såsom hjordar av offerdjur [Såsom en hjord av heliga människor, NW], såsom fårhjordar i Jerusalem vid dess högtider, så skola de hjordar av människor vara, som skola uppfylla de ödelagda städerna. Och man skall förnimma, att jag är HERREN [Jehova].” — Hesekiel 36:37, 38; v. 37 delvis enl. My.

46. När det gäller profetian om att Juda lands städer återigen skulle bli bebodda, hur är då den smorda kvarlevans situation i vår tid helt olik den som de landsförvista judarna befann sig i?

⁴⁶ Den gången, för mer än två tusen fem hundra år sedan, måste dessa landsförvista judar, som ångrade sig och längtade efter att få se Jehovas barmhärtiga löften uppfyllas, i synnerhet därför att hans heliga namn då skulle bli helgat och rättfärdigat, begära eller utbedja sig av Jehova att de ödelagda städerna i Juda land återigen skulle bli bebodda. Ett antal av dessa landsförvista judar fick verkligen överleva och återvända till sitt hemland, och de fick erfara att Jehova uppfyllde sitt löfte, då deras älskade hemland återigen blev befolkat. (Esra 3:12) I dag, i det tjugonde århundradet, har det gått flera årtionden sedan år 1919 — befrielsens år. För den smorda kvarlevans del är det inte längre en fråga om att utbedja sig av Jehova att han skall låta ”Guds Israels” andliga besittning återigen bli befolkad med heliga människor. Detta är nu ett fullbordat faktum, och profetian kommer att uppfyllas i ännu högre grad. — Galaterna 6:16.

47. I vilken omfattning har Jehovas kristna vittnens församlingar ökat eller brett ut sig, och hur har det, vad en ”hjord av heliga människor” (NW) beträffar, blivit uppenbart att Jehova har gjort mera gott för deras andliga besittning än vid dess begynnelse?

⁴⁷ På de sex stora kontinenterna norr om Antarktis och på öarna i de sju haven har antalet församlingar bland Jehovas kristna vittnen ökat i antal, för att man i så stor utsträckning som möjligt skall kunna glädja sig åt välsignelserna i det kristna Guds Israels andliga besittning, det andliga paradiset. Jehova har fyllt sina kristna vittnens andliga besittning med väldiga ”hjordar av människor”, och därigenom har han gjort den ännu mera gott än vid dess ”begynnelse”. (Hesekiel 36:11, Åk) Liksom Israels tolv stammar brukade dra upp till Jerusalem och dess tempel i stora skaror i samband med årets tre ”högtider” (påsk-, pingst- och lövhyddohögtiden), så har Jehovas kristna vittnen kunnat glädja sig åt att komma tillsammans, inte bara i sina Rikets salar i hemorten, utan också i stora skaror, och på ett sätt som väcker förvåning, vid deras regelbundet återkommande krets- och områdessammankomster och vid landskonvent och internationella konvent.

48. Hur är områdessammankomsterna ”Människor av en god vilja”, som hölls under juni—december 1970, ett exempel på ett sådant församlande?

⁴⁸ Låt oss ta ett exempel: Vid 1970 års områdessammankomster ”Människor av en god vilja” överträffade antalet närvarande alla förväntningar. Vid flertalet av dessa områdessammankomster på de sex kontinenterna hölls det offentliga föredraget över ämnet: ”Människosläktet räddas — genom Guds rike”.c Det sammanlagda antalet närvarande vid dessa sammankomster under juni—december uppgick till mer än en million.

49. Vilken väg till frälsning, som framhölls av Petrus då han talade till judarna på pingstdagen, tror Jehovas kristna vittnen alltjämt på?

⁴⁹ Vid pingsthögtiden år 33 v.t., då den kristna församlingen grundades, sade aposteln Petrus följande till en skara judar, som var intresserade av att vinna evig frälsning: ”Och var och en som åkallar Jehovas namn skall bli frälst.” (Apostlagärningarna 2:21, NW; citerat från Joel 2:32) Jehovas kristna vittnen i vår tid tror fortfarande på denna oföränderliga väg till frälsning.

50. Lär människor känna Guds namn enbart därigenom att Jehovas kristna vittnen kommer tillsammans i stora skaror, och vad kan sägas om människor som söker livgivande gemenskap med dessa vittnen?

⁵⁰ Det är skälet till att de inte endast kommer tillsammans, utan också gör Jehovas namn känt, kungör namnet på den Gud som är upphovet till frälsning genom sin Son, Jesus Kristus. (Romarna 10:10—14) Enbart därigenom att Jehovas överlämnade folk kommer tillsammans skulle människor nämligen inte lära känna eller förnimma att, såsom han sade, ”jag är Jehovah” (My). Men genom att den ökande hjorden av Jehovas kristna vittnen överallt kungör hans namn såsom det enda namn som människor måste åkalla för att vinna frälsning genom Jesus Kristus, är det fler och fler människor som söker den livgivande gemenskapen med dessa vittnen. Hur många var närvarande jorden utöver vid det årliga firandet av Herrens aftonmåltid den 29 mars 1972? Det sammanlagda antalet mottagna rapporter visade att det var 3.662.407 närvarande. (1973 Yearbook of Jehovahs Witnesses, sidan 31) Dessa rapporter kom från drygt 28.000 församlingar av Jehovas vittnen.

51. Om vi jämför antalet av dem som förkunnar om Riket med antalet närvarande vid Herrens aftonmåltid, vad visar då denna jämförelse beträffande Jehovas tillkännagivna uppsåt? Förklara.

⁵¹ Vid denna tidpunkt, då Jehovas vittnen firade den årliga åminnelsen av Herren Jesu Kristi offerdöd, hans som är ”Guds lamm, som borttager världens synd”, var det i medeltal 1.596.442 Jehovas vittnen som regelbundet förkunnade de goda nyheterna om Jehovas messianska rike i mer än två hundra länder. Om vi jämför detta antal verksamma förkunnare med antalet närvarande vid firandet av Herrens aftonmåltid världen utöver, finner vi att över två millioner människor då fick erfara det som förutsades av Honom som förmår utföra alla dessa underbara ting: ”De skola förnimma, att jag är Jehovah.” (Hesekiel 36:38, My) Det kan inte bestridas — Jehova har förvandlat sina smorda vittnens, den nutida kvarlevans av det andliga Israel, andliga besittning, som en gång var så förödd, till en ”Edens lustgård” i andligt avseende, och han har gjort det för sitt eget aktningsvärda namns skull. — Hesekiel 36:22.

[Fotnoter]

[Tabell på sidan 321]

Ökning i antalet förkunnare av GUDS NAMN

(Varje figur representerar 100.000 förkunnare)

ÅR

1939 61.589

1942 106.000

1945 127.478

1948 230.532

1951 384.694

1954 525.924

1957 653.273

1960 851.378

1963 956.648

1966 1.058.675

1969 1.256.784

1971 1.502.180 (febr.)