Endräkt mellan alla människor av en god vilja utlovad
1. a) Vad var det som särskilt utmärkte Mika såsom en Jehovas profet? b) Vilken profetia uttalade Mika angående Jehovas hjord och Hans herde för den?
EN AV Jehovas profeter före Kristus var Mika från Moreset i Juda stams område. Själva Mikas namn betyder ”Vem är lik Jehova?” Vad som särskilt utmärker Mika är hans förutsägelse av Jesu Kristi födelse i Betlehem i Juda. (Mik. 5:2) Sedan Mika hade förutsagt att Jesus skulle födas där, tillade han: ”Och han skall förvisso stå och utföra herdetjänst i Jehovas kraft, i Jehovas, sin Guds, namns höghet. Och de skola förvisso förbliva boende, ty nu skall han vara stor så långt som till jordens ändar. Och denne skall bliva frid.” (Mik. 5:4, 5, NW) När Mika förutsade vad kvarlevan av den lilla hjorden av Jesu andliga får skulle komma att erfara, sade han såsom språkrör för Jehova: ”Jag skall förvisso församla Jakob, dig hel och hållen; jag skall ofelbart samla tillhopa de återstående av Israel. I endräkt skall jag sätta dem, likt en fårflock i fållan, likt en boskapshjord mitt på sin betesmark; de skola sorla till följd av mängden av människor.” — Mik. 2:12, NW.
2. a) I vilket speciellt avseende skulle de återstående av Jakob eller Israel samlas tillhopa och sättas i endräkt? b) På vilka måste då denna Mikas profetia angående endräkt verkligen vara tillämplig?
2 För att förstå denna profetia måste vi komma ihåg att Jakob och Israel är namnen på en och samma organisation, då ju Jehova gav patriarken Jakob tillnamnet Israel. ”Israel” betyder ”En som kämpar (framhärdar) med Gud”. (1 Mos. 32:28, NW, fotnot) Det är tydligt att de återstående av Jakob eller Israel, vilka Jehova Gud lovade att församla och att samla tillhopa likt en flock får i en fålla, skulle sättas i endräkt till den härskares förmån, som skulle födas i Betlehem i Juda och som skulle bli en ”härskare i Israel, vilkens ursprung är från tidiga tider, från obestämd tids dagar”. (NW) Det är till gagn för hela denna kvarleva av Jakob eller Israel som han måste ”stå och utföra herdetjänst i Jehovas kraft, i Jehovas, sin Guds, namns höghet”. Följaktligen måste denna profetia i Mika 2:12 angående endräkt i själva verket vara tillämplig på den kristna församlingen av ”Guds Israel”, det andliga Israel. — Gal. 6:16.
3. Vilken profetia hos Jesaja ger mera direkt till känna vilka som utgör detta ”Guds Israel”?
3 Ett annat förhållande, som mera direkt ger till känna vilka som verkligen utgör detta ”Guds Israel”, omtalas i Jesaja 43:1, 10, där Gud talar till Jakob eller Israel och säger: ”Så säger Jehova, som skapade dig, o Jakob, och han som danade dig, o Israel: Frukta icke, ty jag har förlossat dig, jag har kallat dig vid ditt namn, du är min. I ären mina vittnen, säger Jehova, och min tjänare, som jag har utvalt.” Gud upprepar detta tillkännagivande av vilka som utgör Jakob eller Israel, när han säger i vers 12: ”Det fanns ingen främmande gud bland eder. Därför ären I mina vittnen, säger Jehova, och jag är Gud.” (AS) Därför kan inte heller ”Guds Israel” beteckna kristenheten, utan avser församlingen av Jehova Guds kristna vittnen. Dessa måste ådagalägga endräkt.
4. Vilken iakttagelse beträffande universum ger oss en förvissning angående enheten och endräkten inom de kristna vittnenas församling, och vad visar oss fakta i fråga om ett svar på Jesu bön?
4 Det finns en endräkt som råder allestädes i det universum som vi kan iaktta. Om nu Jehova, den högste och allsmäktige Guden, kan ena och styra ett universum överallt inom de milliarder ljusår av rymd som det omfattar, kan han förvisso ena en församling av kristna vittnen på denna lilla obetydliga jord, även om antalet av de vittnen han nu har på jorden skulle uppgå till många hundra tusen. I sitt profetiska ord har han lovat att ena dem och bevara dem i enhet och endräkt. De faktiska förhållanden som vi kan konstatera i våra dagar bevisar att han har gjort detta, alldeles såsom Jesus bad honom.
5, 6. a) För vilken församling av vittnen för Jehova blev Jesus Kristus huvudet? b) Varför hemsökte oenighet Israels folk efter Salomos död, vad var i själva verket orsaken härtill, och vilket elände vållade detta Israel?
5 Innan församlingen av kristna vittnen för Jehova existerade, fanns församlingen av judiska eller israelitiska vittnen. Jesus Kristus föddes såsom medlem av denna tidigare församling av Jehovas vittnen, men han blev huvudet för den senare församlingen av kristna vittnen. (Joh. 18:37) Jehova brukade sin församling av judiska vittnen såsom ett historiskt exempel, när han lovade att ena sina kristna vittnen. Sedan kung Salomo i Jerusalem hade dött år 997 f. Kr., hemsökte oenighet Israels folk i 460 år. Det kom sig av att kung Salomo hade avfallit från den rena tillbedjan av Jehova Gud. Israels nation fick uppleva att tio av dess tolv stammar gjorde uppror och två riken uppstod, det ena var Juda rike, och det andra var det nordliga Israel. Det nordliga Israels rike bröt sig politiskt sett löst från Jerusalem och Davids kungliga ätt, som härskade där, men inom kort bröt det sig löst också i religiöst avseende. Det upprättade den falska tillbedjan av avgudar, först av guldkalvar och senare av bilder av den hedniske guden Baal.
6 Vilket elände vållar inte avfallet från den ende levande och sanne Gudens rena tillbedjan! År 740 f. Kr. blev det nordliga Israels rike tillintetgjort av världsväldet Assyrien, och de flesta av de överlevande israeliterna fick vandra bort till fångenskap i det avlägsna landet Assyrien. Systerriket Juda tog ingen varning utan avföll till falsk tillbedjan. Det skilde sig från Jehova Gud, och han skilde sig från det. Han lät Jerusalem och dess tempel förstöras och de överlevande judarna föras fångna bort till sina besegrares land, Babylon.
7. Vad var Israels landsflykt i Babylon ett uttryck för från Guds sida sett, men vad gjorde han i sin barmhärtighet till hopp och tröst för dem?
7 Alltifrån 607 f. Kr. var således folket från båda rikena, Israels rike och Juda rike, landsflyktiga i ”sina fienders land”. Att alla tolv stammarna alltså var i fångenskap i Babylon var den tuktan som Jehova gav dem för att de i olydnad hade avfallit från den enda rena, obesudlade religionen. Men Jehova Gud är barmhärtig mot dem som fruktar honom. (Ps. 103:13) För att hålla deras hopp vid liv och trösta dem under de sjuttio åren, medan Jerusalem och Juda land låg öde i ruiner, hade Jehova Gud genom sina profeter förutsagt att de skulle bli befriade från Babylon och föras tillbaka till Jerusalem för att förnya den samfällda tillbedjan av Jehova Gud där.
8—10. a) Vad var det som drev Gud att föra Israels kvarleva tillbaka, och vad var det rätta motivet för dem i denna angelägenhet? b) I vilken profetia förutsade Jeremia deras motiv för att återvända hem?
8 Oberoende och nationell suveränitet för Israel var inte de mål som drev Jehova till att befria den trogna kvarlevan av hans judiska vittnen ur Babylon. Att hans sanna tillbedjan måtte bli återupprättad i den stad, vid vilken han hade fäst sitt namn — det var detta som kom Gud att ”samla tillhopa de återstående av Israel” och barmhärtigt föra dem tillbaka till staden som han fäst sitt namn vid, för att de där åter skulle bygga upp hans tillbedjans tempel. Önskan att förnya den sanne Gudens tillbedjan på den av honom bestämda platsen skulle förmå de ”återstående av Israel” att lämna Babylon, ”nordlandet”, och att vandra tillbaka till Jerusalem och Juda. Vi lägger märke till hur Jehovas profet Jeremia förutsade både deras återförande till sitt hemland och det allt annat överskuggande motivet till deras önskan att återvända hem:
9 ”På den tiden skola de kalla Jerusalem Jehovas tron; och dit måste alla nationer föras tillsammans till Jehovas namn i Jerusalem, och de skola icke mera vandra efter sitt onda hjärtas halsstarrighet. I de dagarna skola de vandra, Juda hus vid sidan av Israels hus, och tillsammans skola de komma ut ur nordlandet in i det land som jag gav såsom ärftlig besittning åt edra förfäder.” — Jer. 3:17, 18, NW.
10 ”’I de dagarna och på den tiden’, är Jehovas uttalande, ’skola Israels söner, de och Juda söner tillsammans, komma. De skola gå, gråtande medan de gå, och efter Jehova, sin Gud, skola de söka. Efter vägen till Sion skola de fortsätta att fråga, med ansiktena i den riktningen, sägande: ”Kom och låt oss sluta oss till Jehova i ett till obestämd tid bestående förbund, som icke skall bliva förgätet.” Den som återbördar dem åt sig är stark, ty härskarornas Jehova är hans namn. Han skall ofelbart utföra deras rättssak, på det att han verkligen må giva ro åt landet och vålla Babylons invånare oro.’” — Jer. 50:4, 5, 34, NW.
Enandet — i forna dagar och nu för tiden
11. a) När och hur uppfylldes Jeremias profetia i liten skala? b) När ägde den fullständiga uppfyllelsen rum, och med vilken verkan bland nationerna?
11 Republiken Israel blev sannerligen inte upprättad år 1948 på det sätt som Jeremia beskriver. De naturliga judarnas återvändande till Palestina och till republiken Israel är ingen uppfyllelse av Jeremias profetia. Den första verkliga uppfyllelsen av denna profetia ägde rum år 537 f. Kr., sedan Babylon hade fallit för de segrande mederna och perserna. Det året utfärdade den persiske konung Cyrus ett påbud och lät en kvarleva av judiska vittnen för Jehova lämna Babylon och vända åter till Juda öde land och på nytt bygga upp Jehovas tempel i Jerusalem. Bibeln redogör för denna uppfyllelse i liten skala av Jeremias profetia. (2 Krön. 36:20—23; Esr. 1:1—3:13) Denna historiska händelse var i sig själv en profetisk bild av den fullständiga uppfyllelsen av Jeremias profetia år 1919, efter det första världskrigets slut. Denna uppfyllelse skedde med dem som utgjorde kvarlevan av Jehovas kristna vittnen. Det var därför som det före 1919 inte fanns någon grupp av till bekännelsen kristna, som frimodigt trädde fram såsom Jehovas vittnen. Sedan dess och i synnerhet från året 1931 har dessa åt Gud överlämnade, döpta kristnas namn blivit känt jorden runt. Det är till och med fruktat i Kommunistryssland och dess satellitstater, där vittnena måste arbeta underjordiskt och därför av sovjetpressen liknas vid ”spindlar”.
12. Hur tvingades Jehovas vittnen i fångenskap, hur sökte de hans ynnest, och i vilken utsträckning har de blivit sammansvetsade?
12 Under första världskriget 1914—1918 drog religiösa konspiratörer fördel av den upphetsade krigsstämningen för att försöka förgöra dessa kristna som studerade bibeln. På så sätt blev Jehovas vittnen förda i en fångenskap under kristenhetens nationer, som liknade de judiska vittnenas fångenskap i Babylon åren 607—537 f. Kr. Men i det första efterkrigsåret (1919) blev de befriade från denna babyloniska fångenskap. De höll en internationell sammankomst det året, vilken var som ett återförsamlande av dem i tusental, och de beredde sig för det största kristna arbete med att vittna för Jehova Gud, som förekommit i människans historia. Under tårar sökte de hans ynnests ansikte. De beslöt att hålla sitt förbund med honom, sitt ”förbund med mig [Jehova] vid offer”, det nya förbundet, som är grundat på Jesu Kristi mänskliga offer. (Ps. 50:5) Fastän vittnena har kommit från de många nationaliteterna, raserna, hudfärgerna och språken i världen och i synnerhet från de många religiösa systemen inom och utom kristenheten, så har de likväl blivit sammansvetsade till en enhet som efter vad det har visat sig varken fascister, nazister, kommunister eller religiösa förföljare har kunnat bryta.
13. På vilket handlingssätt beror deras makalösa enhet?
13 Deras makalösa enhet och endräkt beror på att de håller sig avskilda från denna världens politik och först söker Guds rike och hans rättfärdighet, som Jesus Kristus instruerade sina sanna efterföljare att göra. (Matt. 6:9, 10, 33) De är förenade i att ge sin helhjärtade, odelade tro och lydnad åt den ende konungen, som Jehova Gud har utvalt och insatt till att härska å hans vägnar över hela människosläktet, nämligen Jesus Kristus. Den tid då han enligt Guds bestämmelse tillträdde sitt himmelska konungadöme på Guds högra sida var år 1914. Vittnenas enhet i att underordna sig honom, ”Davids Son”, var förutsagd av profeten Hesekiel.
14. Inför vilken nära förestående händelse profeterade Hesekiel, och varför lämnade hans profetior inte judarna i hopplös förtvivlan?
14 Hesekiel var en samtida till profeten Jeremia. Hundra år före Hesekiel hade det nordliga Israels rike, där Efraims, Josefs sons, stam var den härskande, blivit krossat och dess överlevande israeliter förts långt bort i fångenskap. Nu var turen kommen till Juda rike, som styrdes av Davids kungliga hus, att bli tillintetgjort. Hesekiel profeterade om detta fördärv som skulle komma över riket och om förstöringen av Jehovas tempel i Jerusalem och om hur de överlevande judarna skulle släpas bort i landsflykt till Babylon. Hans profetior lämnade emellertid inte judarna och israeliterna i hopplös förtvivlan, ty han förutsade deras förenade återkomst från Babylon för att återupprätta Jehovas tillbedjan i sitt älskade hemland. Han förutsade att israeliterna från norr och judéerna från söder skulle återförenas såsom en enda nation under en enda ledare, Davids son. Låt oss nu höra Hesekiel tala om hur de skulle komma upp ur sina gravar av tynande förhoppningar i Babylon och skulle återförenas i sitt av Gud givna hemland under en enda härskare av Davids ätt!
15, 16. a) Hur illustrerade Hesekiel det söndrade Israels återförening? b) Vad fick Hesekiel befallning att säga till förklaring av detta tecken?
15 För att illustrera återföreningen fick Hesekiel befallning att ta två stavar, och på den ena skulle det skrivas: ”En stav för Josef, Efraim”, och på den andra: ”För Juda”, och de skulle representera de båda riken, som det enda folket, Israel, förut varit delat i. Inför ögonen på medlemmarna av dessa stammar skulle Hesekiel foga den ena staven till den andra, och på mirakulöst vis skulle de bli till en enda lång stav i hans hand. Till förklaring på detta mirakulösa tecken blev Hesekiel befalld att säga:
16 ”’Så säger Herren, HERREN [Jehova]: Se, jag vill taga Josefs stav, den som är i Efraims hand, vilken stav ock gäller för de stammar av Israel, som äro hans fränder, och intill denna vill jag lägga Judas stav, båda tillhopa, och så göra dem till en enda stav, så att de bliva ett i min hand.’ Se, jag skall hämta Israels barn ut från de folk, till vilka de hava måst vandra bort; jag skall samla dem tillhopa från alla håll och föra dem in i deras land. Och jag skall göra dem till ett enda folk i landet, på Israels berg; en och samma konung skola de alla hava; de skola icke mer vara två folk och icke mer vara delade i två riken. Och min tjänare David skall vara konung över dem, och de skola så alla hava en och samma herde; och de skola vandra efter mina rätter och hålla mina stadgar och göra efter dem. ... Och min tjänare David skall vara deras hövding evinnerligen. Och jag skall med dem sluta ett fridsförbund; ett evigt förbund med dem skall det vara.” — Hes. 37:19, 21, 22, 24—26.
Den varaktiga återföreningen
17. Vilka har i våra dagar blivit förenade till en enda symbolisk stav, och vem avses med uttrycket ”en och samma konung”, som de har över sig?
17 De naturliga judarna i vår tid är inte förenade, inte ens i den politiska sionismens sak. Inte heller har republiken Israel, under en president med en premiärminister, Jesus Kristus, ”Davids Son”, såsom konung och herde. Men hur är det med kvarlevan av ”Guds Israel”, de andliga israeliterna, Jehovas kristna vittnen? Sedan sin befrielse ur den babyloniska fångenskapen under första världskriget har de blivit återinsatta i Guds ynnest och godkännande. I detta andliga tillstånd har de verkligen en konung, Jehovas smorde Son, Jesus Kristus, ”Davids Son”. Trots olikheterna i deras ursprung, vad politiska och sociala förhållanden, ras och religion beträffar, har den allsmäktige Guden gjort dem till en enda helig andlig nation under en herde och konung, den på tronen insatte Jesus Kristus. De är inte delade, inte två stavar så att säga, liksom det forntida Israels folk med en konung uppe i norr i Samaria och en annan konung nere i söder i Jerusalem. Eftersom Jehovas kristna vittnen har tagit emot Guds konung, Jesus Kristus, såsom sin härskare och herde, har de ingenting att göra med denna världens politiska angelägenheter. De låter inte politiska metoder och val, resningar och uppror splittra dem. Jehovas allsvåldiga makt har gjort dem till ”en enda stav”, ”ett enda folk” eller en enda nation, under ”en och samma konung”, som han satt över dem. De är en enda stav eller ett enda redskap i hans mäktiga hand för att utföra hans verk.
18—20. a) Trots vilka faktorer ådagalägger Jehovas vittnen endräkt, och vad blir resultatet av detta? b) Hur blev denna endräkt och tillväxt förutsagd av Hosea, och på vilka tillämpar Petrus Hoseas profetia?
18 Jehovas vittnen rapporteras nu vara verksamma såsom hans redskap i 176 olika länder och områden och är alltså i beröring med folk av många nationaliteter, raser, hudfärger, språk, samhällsskikt och lokala sedvänjor. Likväl tror, handlar och predikar alla dessa vitt kringspridda vittnen på samma sätt och håller fast vid sina enande band. Många fårlika människor i alla dessa länder tar emot budskapet om Guds konung och rike, och således tillväxer antalet vittnen. Genom denna tillväxt och endräkt uppfylls på ett iögonenfallande sätt den profetia som Hosea för länge sedan uttalade under ett söndrat Israels dagar:
19 ”Antalet av Israels barn skall bliva såsom havets sand, som man icke kan mäta, ej heller räkna; och det skall ske, att i stället för att det sades till dem: ’I ären icke mitt folk’ skola de kallas ’den levande Gudens barn’. Och Juda barn och Israels barn skola samla sig tillhopa och skola sätta över sig ett gemensamt huvud och skola draga upp ur landet [Babylons land]; ty stor skall Jisreels dag vara.” — Hos. 1:10, 11.
20 Petrus tillämpar Hoseas profetia på det andliga Israels hjord, så vi vet att det är rätt av oss att i våra dagar söka dess uppfyllelse hos Jehovas kristna vittnen. — 1 Petr. 2:9,10.
21. Varför är det så underbart att dessa vittnen har samlats tillhopa till en enhet, och av vilket handlingssätt har detta blivit följden?
21 Hur underbart är det inte att dessa vittnen, som förut var så söndrade religiöst och politiskt och socialt både i kristenheten och i hednavärlden, nu har blivit församlade tillhopa till en enhet! Det beror på att de har dragit upp ur den tingens ordning, som råder i denna splittrade värld, och har satt över sig ett gemensamt huvud, nämligen Jehovas smorde och på tronen insatte konung, Jesus Kristus. Denna samfällda hängivenhet för Jehovas utvalde härskare över den nya, rättfärdiga världen har rönt Guds godkännande och har därför resulterat i tillväxt, i en stor utbredning av Jehovas vittnen, i att de har blivit ”utsådda” vida omkring.
22. Hur har denna tid visat sig vara den stora ”Jisreels dag”, och hur har den fålla, där endräkt råder, kommit att ”sorla till följd av mängden av människor”?
22 I detta hänseende är det i sanning en ”stor” dag, ty det är ”Jisreels dag”. Namnet Jisreel betyder: ”Gud [El] skall så säd.” Den säd som Gud sår på hela jorden är hans överlämnade vittnen. Han kommer denna symboliska säd att växa, så att den frambringar mer säd. (1 Kor. 3:6—9) Fördenskull blir det en tillväxt i antalet av hans vittnen jorden runt. De blir många, och då ju deras antal inte hade blivit förutsagt ens av Gud själv, måste de till antalet bli ”såsom havets sand, som man icke kan mäta, ej heller räkna”. Det är därför som de, såsom det förutsägs i Mika 2:12 har kommit att ”sorla till följd av mängden av människor” i den fålla vari Jehova Gud har satt dem i endräkt. Deras glada sorl ljuder högre och högre överallt på jorden.
23. Vilken profetia uttalade Jesus om fårens församlande till en hjord, och varför måste dessa får bevara endräkten trots alla omvälvningar i världen?
23 Deras ende herde och konung, Jesus Kristus, talade för länge sedan om att församla en stor skara av ”andra får” till kamratskap och samarbete med den ”lilla hjorden” av det andliga Israel. I en profetia, som nu på ett märkligt sätt går i uppfyllelse, sade han: ”Jag är den rätte herden, och jag känner mina får, och mina får känna mig, alldeles såsom Fadern känner mig och jag känner Fadern; och jag utgiver min själ [eller: mitt liv] för fårens skull. Och jag har andra får, som icke äro av denna fålla; också dem måste jag föra hit, och de skola lyssna till min röst, och de skola bliva en hjord, en herde.” (Joh. 10:14—16, NW) Denne ende herde utgav sitt jordiska liv för alla fåren, vare sig dessa hör till den lilla hjorden eller till den större hjorden av andra får. För sitt liv och sin frälsning har de alla honom att tacka, inte någon religiös pastor eller politisk härskare i kristenheten. Då det ju är tillbörligt för dem att betala sin tacksamhetsskuld och då de är fullständigt beroende av honom för att få evigt liv i Guds nya värld, måste de följa hans rätte Herde, Jesus Kristus. Eftersom de följer just denne ende herde, måste de alla hålla ihop i endräkt, såsom ”en hjord”, trots alla omvälvningar i världen.
24. Vilken bedrövlig erfarenhet har kristenheten nu på 1900-talet haft av att följa mänskliga ledare, men varför har Jehovas vittnen överlevt dessa ledare?
24 Emedan Jesus är den ende rätte herde som fåren bör följa, varnade han sina fårlika efterföljare för att följa en mänsklig ledare. Under ett avsevärt antal år följde en stor del av den romersk-katolska kristenheten en italiensk Duce (”ledare”) vid namn Mussolini, och en annan stor del av den romersk-katolska kristenheten följde en tysk Führer (”ledare”) vid namn Adolf Hitler, en ”kyrkans son”. Men Jehovas vittnen vägrade att göra så, trots förföljelse. De överlevde, men dessa mänskliga politiska ledare, som understöddes av romersk-katolska präster, överlevde inte och lämnade sina efterföljare i ett beklagansvärt tillstånd. Jehovas vittnen lydde visligen sin ende herdes befallning: ”Kalla ingen eder [andlige] fader på jorden, ty en är eder Fader, Han som är i himmelen. Låt icke heller kalla eder ’ledare’, ty en är eder Ledare, Kristus.” — Matt. 23:9, 10, NW.
25. Vid vilken internationell sammankomst under andra världskriget uttalade sig, Jehovas vittnen med avseende på mänskligt ledarskap, och vem var det som väckte frågan?
25 Vid en internationell sammankomst i Nordamerika av många tusen Jehovas vittnen gav de samfällt med hög röst till känna att de inte ville ha någon mänsklig ledare över huvud taget, inte ens en religiös ledare. Detta var sommaren 1941, medan andra världskriget rasade och medan det bland de romerska katolikerna i Amerika rådde en stark stämning till förmån för axelmakternas ledare, Hitler och Mussolini. Denna internationella sammankomst hölls den 6—10 augusti 1941 på The Arena i St. Louis i Missouri. På söndagen, sammankomstens sista dag, frambar dåvarande presidenten för Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet, Joseph F. Rutherford, trots sin hastigt avtagande hälsa ett offentligt budskap om Riket inför en väldig åhörarskara, som uppskattades till 115.000 personer. Därefter höll han sitt avslutningstal till de församlade vittnena, vilket sedan visade sig också ha varit hans sista offentliga framträdande, innan han dog den 8 januari 1942. Vad Rutherford sade i detta sista tal till tiotusentals Jehovas vittnen angående ledarskap är av särskilt intresse i detta sammanhang. Vi låter en person, som vid detta tillfälle var en intresserad iakttagare, ge oss en skildring, vilken för övrigt stod att läsa i Vakttornet för 1 december 1941, sidan 368, femte stycket:
26. Hur framlade J. F. Rutherford saken inför deltagarna i sammankomsten, och vilka svar fick han?
26 ”För att för alltid vederlägga alla publicerade falska beskyllningar och insinuationer om att han [Rutherford] är Jehovas vittnens ledare sade han: ’Jag önskar låta alla främlingar, som är här, få veta vad ni tänker om att en människa skulle vara er LEDARE, och det på ett sådant sätt att de inte glömmer det. Varenda gång som någonting uppstår och börjar tillväxa, säger folk, att det är en människa som är ledare och har många anhängare. Om det finns någon här bland dessa åhörare, som anser att jag, den man som står här, är Jehovas vittnens ledare, så säg Ja.’ Men svaret blev ett enstämmigt och eftertryckligt ’Nej!’ ’Om ni som är här tror, att jag endast är en av Herrens tjänare och att vi arbetar tillsammans skuldra vid skuldra i enighet för att tjäna Gud och Kristus, så säg Ja.’ Ett enstämmigt ’Ja!’ hördes starkt och otvetydigt. ’Nå, ni behöver inte mig som jordisk ledare för att få en sådan skara som denna att arbeta.’ Han bjöd dem nu att återvända till sina respektive orter och ’bruka ännu litet mera energi ... använd all den tid ni kan’. Därpå uttalade han välgångsönskningar för deras verksamhet.”
27. Vem följer då Jehovas vittnen såsom sin ledare?
27 I full överensstämmelse med denna teokratiska inställning, som dessa tiotusentals representanter tillkännagav den gången vid sammankomsten 1941, följer inte heller Jehovas vittnen i våra dagar någon amerikan som ledare, han må vara president för Sällskapet Vakttornet eller något annat. De följer ingen mänsklig ledare över huvud taget. I en hela jorden omfattande enhet och endräkt följer de sin självuppoffrande ende herde, Jesus Kristus, som nu regerar på Jehova Guds högra sida i himmelen. — 1 Petr. 3:22.
28. Till och med under vilka ogynnsamma internationella omständigheter skulle de avhålla sig från att följa någon föregiven mänsklig ledare, och varför det?
28 Om det ännu skulle komma att hända, att Jehovas vittnen bleve avskurna från förbindelse med varandra på grund av svårigheter och fientligheter i olika länder, där de befinner sig, så skulle de likväl fortsätta att följa just den ende ledaren och konungen som Gud har utvalt. Ingen bland Jehovas sanna vittnen skulle dra fördel av att den internationella förbindelsen bleve avbruten och med självisk ärelystnad försöka sätta sig upp som nationell ledare och upprätta en nationell religiös organisation. Jehovas vittnen har allesammans blivit så väl undervisade i bibelns tro och så väl övade i att predika dess budskap, att de alla skulle fortsätta att utöva sin teokratiska tillbedjan och verksamhet, även om de bleve avskilda från bröder i andra länder. De skulle inte lyssna till någon föregiven ledares röst, utan skulle bara känna igen och lyssna till sin ende herdes röst. Han står över alla jordiska nationer och skall ”som en herde vakta alla nationer med en järnstav” och slå sönder dem i den kommande striden vid Harmageddon, ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”. — Upp. 12:5; 16:14, 16; NW; Joh. 10:4, 5; Ps. 2:8, 9.
Enhet i tal och handling
29, 30. a) Vilket effektivt sammanbindningsmedel har Jehovas vittnen, som kan hålla ihop den teokratiska organisationen? b) Vad underkänner Gud i sin organisation, och för vilka människor varnar han oss därför genom Paulus?
29 Utom när det gäller motstånd mot Guds rike drar denna världens ande den isär. Dess söndrande ande kommer emellertid inte att infektera hjorden av Jehovas får under hans rätte Herde, Jesus Kristus. Förutom att Jehovas vittnen har den enda övernationella ledningen från himmelen, har de det enda effektiva sammanbindningsmedlet, som kan hålla ihop deras teokratiska organisation mitt i denna värld. Detta medel är Jehova Guds ande, och ”andens frukt [är] kärlek, glädje, frid, långmodighet, vänlighet, godhet, tro, mildhet, självbehärskning”. (Gal. 5:22, 23, NW) Ingenting förmår bättre än Kristuslik kärlek hålla tillsammans Guds hjord av får, för vilka hans Son kärleksfullt utgöt sitt blod. Aposteln Paulus manade till enhet och endräkt inom Guds hjord, när han skrev till dem som hör den till: ”Ikläd eder kärleken, ty den är ett fullkomligt föreningsband. Må också Kristi frid råda i edra hjärtan, ty ni blevo ju kallade till den i en kropp.” (Kol. 3:14, 15, NW) När de odlar denna andens frukt, kärlek, kommer det fullkomliga föreningsbandet att bli starkare i sin obrytbarhet. Och där det finns förening eller endräkt, där finns det frid, ordning och harmoni. Gud kallar sitt överlämnade folk till att vara en kropp, en organisation. Han underkänner all oenighet, oordning och söndring. Han har låtit aposteln Paulus uttala hans befallning i dessa ord:
30 ”Nu uppmanar jag eder, bröder, att hålla ögonen på dem som skapa söndringar och orsaker till anstöt, tvärtemot den undervisning som ni hava inhämtat, och undvika dem. Ty människor av det slaget äro slavar, icke åt vår Herre Kristus, utan åt sin egen buk, och de förleda genom inställsamma ord och smickrande tal de sveklösas hjärtan.” — Rom. 16:17, 18, NW.
31. a) Såsom vad för slags varning bör krigföringen mellan det forntida Israels stammar tjäna, och för vilka i våra dagar? b) Hur bör Jehovas synliga organisation vara lik Jerusalem på Davids tid, och vad gör därför all krigföring mellan stammarna otillbörlig?
31 I några länder, som nyligen har vunnit nationellt oberoende och där imperialistiska kolonialmakter inte längre utövar herraväldet, har den inhemska regeringen stött på stor svårighet på grund av fejder och krigföring mellan stammarna, som sätter regeringens stabilitet i fara. Krigföringen mellan stammarna i Israels forntida nation tjänar som en biblisk varning för den lilla hjorden av det andliga Israel och alla dess följeslagare, den stora hjorden av ”andra får”. Jesus sade varnande: ”Varje rike, som är söndrat mot sig självt, kommer att bliva förött, och ingen stad, intet hus, där söndring råder, kommer att bestå.” (Matt. 12:25, NW) Den synliga organisationen av vittnen för Jehovas rike måste vara lik Jerusalems stad på den trogne kung Davids tid, denna stad som var fast sammanbyggd och var en mötesplats för människor som var endraktigt lojala mot den smorde konung som satt på Jehovas tron. Kung David beskrev detta Jerusalem, dit Israels tolv stammar troget drog upp för att tillbedja i Jehovas hus där, och sade: ”Jerusalem är byggt likt en stad som har blivit sammanfogad i enhet, till vilken stammarna hava dragit upp, Jahs stammar, såsom en påminnelse till Israel om att lova Jehovas namn.” (Ps. 122:3, 4, NW) Det var tillbedjan av den ende levande och sanne Guden, Jehova, som band dessa tolv stammar samman, och med denna tillbedjan förbands en glödande lojalitet mot Jehovas smorde konung. Detta gjorde all krigföring mellan stammarna otillbörlig. Det befrämjade freden.
32. Vad förråder fiendestyrkornas bemödanden om ”denna tingens ordnings gud”, och hur bör Jehovas vittnen möta Gogs angrepp?
32 De bemödanden som görs av kommunistiska makter och av andra fientliga krafter förråder att Satan, djävulen, ”denna tingens ordnings gud”, nu är särskilt inställd på att spränga sönder och tillintetgöra den föredömliga endräkten inom den nya världens samhälle av Jehovas vittnen. Hesekiels profetia (kap. 38, 39) underrättar oss i förväg om att Satan kommer att spela rollen som Gog i Magog. Som sådan kommer han att samla ihop alla sina medsammansvurna på jorden och förena dem i ett slutligt, alltomfattande angrepp på det andliga ”Guds Israel” och alla dess lojala följeslagare, de ”andra fåren”. Eftersom det är med en sammansatt, förenad här som Gog kommer att angripa oss, må det då vara med en aldrig sviktande, enad front som vi möter Gog och hans härskara, överallt på jorden. Vi måste göra det, även om vi fysiskt talat blir avskurna från våra bröder i andra länder och kanske ingen medlem av den synliga styrande kretsen inom Guds församling är närvarande hos oss och direkt ger akt på oss.
33. Hur yrkade aposteln Paulus på en enad front av kristna, och vad kommer att ske inför vår enade front mot Gog?
33 Aposteln Paulus yrkade på en enad front mot den förenade fienden, när han uttryckte den önskan att ”jag — vare sig jag kommer och besöker eder eller är frånvarande — må höra om de ting som angå eder, att ni stå fasta i en ande, i det att ni med en själ kämpa sida vid sida för tron på de goda nyheterna och icke i något avseende låta skrämma eder av edra motståndare. Just detta är ett bevis på tillintetgörelse för dem, men på frälsning för eder, och det är Gud som angiver detta. Ty åt eder blev för Kristi skull privilegiet givet, icke endast att sätta eder tro till honom, utan också att lida för hans skull.” (Fil. 1:27—29, NW) Kristus kommer inte att överge oss, om vi lider för hans skull. Kristus har givit oss såsom hans lydiga efterföljare detta löfte: ”Se, jag är med eder alla dagar intill fullständigandet av tingens ordning.” (Matt. 28:20, NW) När vi har honom med oss på alla fronter, måste vi givetvis gå segrande ur striden. Det förenade angreppet från Gogs härskaror kommer att brista sönder inför vår enade front, när Gud, den Allsmäktige, står upp till vårt försvar, slår Gogs styrkor med oenighet, oordning, förvirring och panik och vållar deras absoluta tillintetgörelse.
34. Hur skall vi hålla våra led obrutna, och vad kräver det arbete som nu måste utföras?
34 Vi får aldrig låta personlig missunnsamhet och avund, själviska strävanden, rivalitet, konkurrens, tvister, stolthet över vår nation, hudfärg, bildning eller sociala kultur — och aldrig någon förbittring — komma in ibland oss och söndra oss. I en värld som är splittrad i allt utom i fientligheten mot Guds rike och dess predikande vittnen måste vi hålla våra led obrutna, våra ansikten vända mot fienden. Trots de nuvarande förhållandena i världen, som ständigt förvärras, har vi ett arbete att utföra, och det kräver en förenad ansträngning hos oss alla jorden runt, om vi skall kunna utföra det med god verkan, till Guds ära. Vår förväntan om att han skall stå upp för att ta itu med våra fiender och förföljare kommer inte att gäckas.
35. Vad säger Jehova i Sefanja 3:8, 9 om att han skall stå upp, vilken förändring har han låtit oss erfara, och varför?
35 I Sefanja 3:8, 9 (NW) säger han till oss: ”’Håll eder därför i förväntan på mig’, är Jehovas uttalande, ’till den dag då jag står upp till bytet, ty mitt rättsliga beslut är att församla nationer, att jag skall samla tillhopa konungariken, för att över dem utgjuta min förkastelsedom, all min glödande förbittring; ty genom min nitälskans eld skall hela jorden förtäras. Ty då skall jag giva folken förändringen till ett rent språk, på det att de alla må åkalla Jehovas namn för att tjäna honom skuldra vid skuldra [ordagrant: med en skuldra].’” Oavsett de många olika folk, som alla vi vittnen kom ifrån, när vi överlämnade oss åt Jehova, har han nu givit oss förändringen till ett ”rent språk” för ett visst ändamål. Detta ändamål är att tjäna Jehova skuldra vid skuldra i fast tjänsteformering. Enheten i vårt rena språk beträffande Guds rike och hans nya värld undanröjer söndrande missförstånd. Den utgör en starkt förenande faktor, när det gäller allas vårt tal och handlingssätt.
36. Hur visar Psalm 102:19—23 att den frihet, som Gud ger åt de fångar som var dömda att dö, bör brukas, och på vilka finner denna profetia sin uppfyllelse?
36 Den ”Gud som giver frid” har befriat oss ur babylonisk fångenskap. Han har fört oss till sin heliga stad, den nutida motsvarigheten till det forntida Sion eller Jerusalem, hans upprättade rike under Kristus. Åt oss forna fångar har han givit religiös frihet med det syftet att vi skall använda vår frihet rätt, i överensstämmelse med hans uttalade vilja. När det forntida Israel blev befriat ur det forntida Babylon, var det en historisk illustration av detta; och den profetia som en gång var tillämplig på denna forntida illustration är nu tillämplig på den nutida företeelse som illustrationen hade avseende på. ”Detta är skrivet för det framtida släktledet; och det folk som skall skapas kommer att prisa Jah. Ty han har sett ned från sin heliga höjd, från själva himlarna har Jehova själv sett till och med på jorden, för att höra fångens suckan, för att lösa dem som [av fienden Babylon] voro bestämda till att dö, på det att Jehovas namn må kungöras i Sion och hans pris i Jerusalem, när alla folken samlas tillhopa, och rikena, för att tjäna Jehova.” (Ps. 102:19—23, NW) Den politiska sionismen, som republiken Israel är ett uttryck för, uppfyller inte denna profetia, ty den bär inte Jehovas namn; den kungör inte hans namn vare sig i den gamla eller i den moderna staden Jerusalem, och inte heller prisar och tjänar den honom. Av de verkliga förhållandena i vår tid att döma finner profetian sin uppfyllelse i Jehovas vittnen för hans rike, dessa som har samlats tillhopa ur många folk och från många politiska riken på jorden.
37. Vad bör enligt Jesaja 52:8—10 de göra, som beskådar och urskiljer Guds befrielse- och återställelseverk?
37 Då hans vittnen på detta sätt blivit befriade och återupprättade, är det nu ordningen för dagen för alla som beskådar och urskiljer detta Guds verk att kungöra denna frälsning som han utfört. ”Hör, dina egna väktare hava höjt sin röst! De hålla i med att unisont ropa av fröjd, ty det skall vara ansikte mot ansikte som de skola se när Jehova kommer tillbaka till Sion. Gläd eder, ropa unisont av fröjd, ni Jerusalems förödda platser, ty Jehova har tröstat sitt folk, han har återbördat Jerusalem åt sig. Jehova har blottat sin heliga arm inför alla nationers ögon, och alla jordens ändar måste se vår Guds frälsning.” — Jes. 52:8—10, NW.
38. Vad ser människovärlden verkligen i våra dagar i uppfyllelse av denna profetia?
38 Det är därför som människovärlden ser Jehovas vittnen bege sig ända till jordens ändar med budskapet om Guds rike och dess välsignelser för alla människor av en god vilja. Själva det faktum att dessa vittnen finns och är verksamma på hela jorden är ett levande vittnesbörd om den befrielse som den allsmäktige Guden har givit dem från denna babyloniska värld under Satan, djävulen. Varthelst de beger sig höjer de sin röst, och med fröjd utropar de unisont de goda nyheterna. De är inte längre lika det forntida Jerusalems förödda platser, andligen talat, utan de överflödar av Guds rikes frukt. Överallt ropar de unisont av glädje, ty de är alla ense och bevarar endräkten.
39. a) På vilket sätt är det gott och ljuvligt för bröder att bo tillsammans i endräkt? b) Varför bör vi gemensamt lova Jehova och upphöja hans namn? c) Hur har han hävdat och upphöjt sig själv i sitt löfte om endräkt?
39 När de som älskar Gud ger akt på detta nutida underverk, som Jehova har utfört med sitt överlämnade folk, hur underbart och hjärtevärmande ter det sig då inte för dem! ”Se, huru gott och ljuvligt det är, att bröder bo endräktigt tillsammans.” (Ps. 133:1) Det är inte endast ljuvligt att se. Att på detta sätt bo endräktigt tillsammans är något av det allra bästa för dessa andliga bröder, och det gör förhållandena bland dem behagliga och ljuvliga. Tillsammans kan vi utföra det arbete som Gud vill ha gjort i denna tid, i det vi styrker varandra och uppehåller varandra och så försäkrar oss om framgång. Psalmisten Davids ande genomströmmar själva vår varelse och kommer oss att utropa: ”Loven med mig Jehová och låtom oss gemensamt upphöja hans namn.” (Ps. 34:4, Åk) Ja, må vi tillsammans lova honom och upphöja hans värdiga namn, därför att han med makt har löst fiendens grepp om oss och har samlat oss tillhopa och har satt oss som sina vittnen i endräkt, såsom hans hjord i hans trygga fålla under Kristus. Han har lovat att det skulle råda endräkt mellan alla människor av en god vilja i denna splittrade värld; han har hävdat och upphöjt sig själv genom att göra endräkten till en välsignad verklighet, och han kommer att bevara den in i sin härliga, nya värld.