Öden avgöres i denna domsperiod
1. Hur har den nuvarande domsperioden fortskridit?
UTOM all fråga träder vi in i en domsperiod i och med början av Kristi andra närvaro. Domen begynte på Guds hus, renade den smorda kvarlevan från Babylons smuts, frigjorde den från Babylons träldom, satte den i stånd till att fly från det större Babylon för att undgå att få del i dess plågor. Den blev befriad för att predika, för att ropa ut det himmelska rikets upprättande, för att låta en varnande underrättelse om det annalkande ”fullbordade slutet” ljuda: ”Dessa goda nyheter om riket skola bliva predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer, och därpå skall det fullbordade slutet komma.” (Matt. 24:14, 21, 22, NW; 1 Petr. 4:17) Denna upplysning förde med sig ansvar och lade en grundval för dom: ”Nu är detta grundvalen för domen, att ljuset har kommit i världen.” (Joh. 3:19—21, NW) Därför utbredde sig den dom som började på Guds hus till att omfatta alla människor i alla nationer, såsom Jesus hade sagt att den skulle göra vid hans andra närvaro: ”När Människosonen kommer i sin härlighet och alla änglarna med honom, då skall han sätta sig på sin härliga tron. Och alla nationer skola bliva församlade inför honom, och han skall skilja människor, den ena från den andra, alldeles såsom en herde skiljer fåren från getterna. Och han skall ställa fåren på sin högra sida, men getterna på sin vänstra.” Fåren, som har visat godhet mot Kristi bröder, ärver den nya världens välsignelser, men getterna, som vägrat att visa godhet mot dem, går bort ”till den eviga eld, som är beredd åt djävulen och hans änglar”. Kristi dom lyder: ”Dessa skola gå bort till evigt avskärande, men de rättfärdiga till evigt liv.” Getterna stannar kvar i det större Babylon och får del i dess plågor; fåren tillhör Gud och får leva genom att rätta sig efter befallningen: ”Gå ut ur henne, mitt folk.” — Matt. 25:31—46, NW.
2. Vilken spekulation föres fram och på vilka grunder?
2. Denna domsperiod kommer att fullbordas under denna generations tid, och när domens verkställande börjar i Harmageddonslaget, kommer alla då levande människors öden att vara avgjorda. Några blir oroade över detta och funderar på, om det inte finns en tredje klass, som inte blir uppdelad i kategorierna får och getter och som kommer att få uppstå i tusenårsriket för att då få sin domsperiod. I denna tredje klass skulle de vilja placera alla barn i olika åldrar och alla de vuxna människor som inte har nåtts av budskapet om Riket vid den tid då Harmageddonstriden bryter ut. De som spekulerar så kan inte från Skriften dra fram något hållbart stöd för sin teori. Den tycks vara framsprungen antingen ur mänsklig känslosamhet vid tanken på skapelsernas frälsning eller också ur en negativ, defaitistisk inställning, som kommer dem att tvivla på att predikoverket kan få en framgångsrik fullbordan. Eller av båda delarna.
3, 4. Varför är teorien om en tredje klass ohållbar?
3. Jehovas ord ger till känna att budskapet om Riket ”skall bliva predikat på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer”. Kommer hans ord att återvända fåfängt, hans uppsåt att förbli ofullbordat? Nej, till och med stenarna skulle ropa för att förhindra detta! (Jes. 46:11; 55:11; Luk. 19:40) Det vittnesbörd som avges för alla nationer, på hela den bebodda jorden, kommer att vara tillräckligt för att verkställa Jehovas uppsåt, och det kommer att avslutas innan det ”fullbordade slutet” eller striden vid Harmageddon kommer. Detta vittnesbörd kommer att utgöra grundvalen för den dom, vari Kristus Jesus åtskiljer människor av alla nationer och uppdelar dem i fårklassen och getklassen. Kommer domaren Kristus att lämna ifrån sig ett halvgjort arbete? Kommer han att underlåta att fullgöra det verk, vartill arbetsplanen blivit honom förelagd, och lämna kvar en oförutsagd tredje klass, som han underlåtit att dela upp? Eller kommer han att fullgöra det uppdelningsverk som Jehova anförtrott åt honom och skilja alla nationers människor ifrån varandra, så att de kommer att utgöra endast de båda förutsagda klasserna, och därigenom verkställa Guds uppsåt och uppfylla Guds ord?
4. Denna domsperiod från 1914 till striden vid Harmageddon är avsedd för detta åtskiljande verk och är en del av tecknet på att vi befinner oss i ”ändens tid”. Kommer Kristus att söla med det åtskiljande arbetet, så att han måste avsluta det på en framtida domsdag, och underlåta att till fullo åvägabringa denna del av tecknet? Några påstår att tillämpningen av liknelsen om fåren och getterna kommer att sträcka sig in i tusenårsriket. De lämnar det förhållandet utan avseende, att åtskiljandet är fullständigt innan fåren ärver den nya världens välsignelser, som tusenårsregeringen skänker, att detta åtskiljande äger rum när han kommer, inte århundraden därefter. Nationerna existerar; det kommer inte att finnas några sådana indelningar efter nationella linjer i den nya världen. Det domsverk som avsetts för denna period måste fullgöras, innan verkställandet av domen sätter i gång i striden vid Harmageddon. Domen på Guds hus utfördes till fullo, inte bara till hälften, och så kommer det också att bli med domen över nationerna under samma domsperiod.
5. Hur lämnar Hesekiels profetia och Jesu ord inte rum för en tredje klass?
5. I överensstämmelse med liknelsen eller illustrationen med fåren och getterna visar Hesekiel 9:4—6 endast två klasser, de människor som är märkta för att bevaras och de omärkta, som är bestämda till att förgöras. Och i denna profetiska bild av slaktandet vid Harmageddon ger vi akt på att exekutionsstyrkorna inte skonar individer på grund av ålder eller kön: ”Dräp utan barmhärtighet eller medömkan. Gamla män, unga män och jungfrur, små barn och kvinnor — slå dem alla till döds! Men rör ingen som har märket på sig.” (AT) Observera att i denna bild är de som blir bevarade de som verkligen har ”suckat och jämrat sig över alla styggelser” som bedrivits i landet och varigenom Jehovas sanna tillbedjan blivit smädad. I liknelsen om fåren och getterna har de som blir bevarade visat godhet och välvilja mot Kristi bröder. I båda fallen är de som blir förgjorda just de som har förblivit likgiltiga eller neutrala såväl som de som är motståndare. Under den domsperiod dä Kristus Jesus var på jorden fastställde han den princip som skulle gälla för sådana tider: ”Den som icke är på min sida är emot mig, och den som icke församlar med mig förskingrar.” (Matt. 12:30, NW) Det finns inte rum för en tredje klass.
Familjeansvarighet
6. Vilken princip verkar, i fråga om till vilken klass små barn skall hänföras?
6. Då nu Hesekiel 9:4—6 visar, att några ”små barn” befinner sig i den klass som blir förgjord för evigt i striden vid Harmageddon, på vilken grund placeras de då i denna klass? De är ju alldeles för unga att ha något eget ansvar. Skriften antyder en familjeansvarighet eller en familjeförtjänst, varunder oansvariga barns öde avgöres. Exempel från Skriften på denna princips tillämpning kommer att hjälpa de ödmjuka och läraktiga att forma sina sinnen så, att de passar ihop med Guds uppfattning i denna sak, kommer att hjälpa dem att tillägna sig Guds tankar om den i stället för att envist haka sig fast vid sina egna. Deras tankar är inte endast otillförlitliga, utan också utan betydelse, eftersom det är Jehovas tankar som fastställer de principer, vilka avgör utgången i denna angelägenhet.
7, 8. Vilka exempel från Skriften fastslår principen?
7. När Datan och Abiram gjorde uppror mot Jehovas teokratiska anordning i öknen, blev de uppslukade av jorden. Men inte bara de själva, ty berättelsen visar, att tillsammans med dem förgicks deras ”hustrur och barn, både stora och små”. (4 Mos. 16:23—33; 5 Mos. 11:6) Drog inte Akan genom sin girighet död inte endast över sig själv, utan också över sina söner och döttrar, i det att hela hans familj och alla hans ägodelar förintades med honom? (Jos. 7: 24—26) Förde inte Davids synd med sig att hans barn dog? (2 Sam. 12:15—18) Hams överträdelse bragte en förbannelse över hans son Kanaan. (1 Mos. 9:22—27) Konung Sauls avkomlingar fick lida för hans synder. (2 Sam. 21:1—9) Likaså tillkännagav den mosaiska lagen, att föräldrarnas missgärningar skulle hemsökas på barnen alltintill tredje och fjärde generationen.
8. I en tid av dom sade Jesus: ”Om alltså en blind leder en blind, så komma båda att falla i en grop.” (Matt. 15:14, NW) Detta har avseende inte bara på präster och lekmän, utan också på föräldrar och barn. Om en far eller mor väljer att synda mot den heliga anden, vilket är i strid med hans eller hennes barns eviga intressen, så är det fadern eller modern som har ansvaret för detta. Vi har sett, hur den tillintetgörelse som ägde rum i tiden för syndafloden och den som skedde då eld regnade ner över Sodom och Gomorra båda var slutgiltiga. Inga små barn blev bevarade i arken; de måste ha blivit dräpta av Jehova. Många spädbarn och större barn måste ha funnits i Sodom och Gomorra, men deras ungdomliga oskuld kom inte Jehova att räkna dem som rättfärdiga. Om det hade funnits tio rättfärdiga i dessa städer, skulle det ha räddat dem. Det fanns säkert mer än tio oansvariga barn. Tillsammans med sina orättfärdiga föräldrar blev de dödade av Jehova. — 1 Mos. 18:20-33; 19:1—26.
9. Hur verkar denna princip till frälsning för barn?
9. Denna princip om familjeansvarighet verkar också i omvänd riktning, i vad vi kalla för familjeförtjänst. Israeliternas förstfödda blev skonade i den tionde plågan, därför att familjernas överhuvuden lydde Jehovas befallning att stänka påskalammets blod på dörrposterna. (2 Mos. 12:7, 13) Mefiboset blev skonad, därför att han var Jonatans son. (2 Sam. 21:7) Rahabs visa handlingssätt medförde att hennes familj blev bevarad. (Jos. 2:12—14) Det var delvis för Abrahams skull som hans brorson Lot blev gynnad, och änglarna som besökte Sodom ämnade för Lots skull tillåta denne att föra sina släktingar med sig i säkerhet. Dessas vägran och därpå följande död visar, att det måste råda samverkan med familjeöverhuvudet, om familjeförtjänsten skall träda i kraft. (1 Mos. 19:12—14, 29) Av särskilt intresse för föräldrar i dessa yttersta dagar är Paulus’ ord: ”Den icke troende mannen är helgad i förhållande till sin hustru, och den icke troende hustrun är helgad i förhållande till brodern. Annars skulle edra barn verkligen vara orena, men nu äro de heliga.” (1 Kor. 7:14, NW) ”Jehova känner dem som tillhöra honom”, och detta inbegriper också små barn i striden vid Harmageddon, vilkas föräldrar tillhör Jehova och försöker uppfostra dem i enlighet med Guds ord. — 5 Mos. 6:6, 7; Ef. 6:4; 2 Tim. 2:19, NW.
10. Varför är det så viktigt att föräldrar ger barnen tillbörlig fostran?
10. Dessa förhållanden bör komma dem av Jehovas vittnen som är föräldrar att nyktert tänka över den teokratiska fostran som de nu ger sina barn. Föräldrar är befallda att undervisa sina barn om Guds vägar, och om föräldrar nu i dessa yttersta dagar underlåter att rätta sig efter de gudomliga föreskrifterna, kan de bringa tillintetgörelse inte endast över sig själva, utan också över sina små barn i striden vid Harmageddon. Och om dessa små barn växer upp och får eget ansvar, innan Harmageddon bryter ut, kan den fostran de fått av sina föräldrar bli avgörande för om de väljer livets eller dödens väg. (Ords. 22: 6) Det kommer en tid då barnen, i den mån de når mognad, tar på sig ansvaret för sig själva, i det att de har nått en ålder av tillräknelighet och med fullt ansvar väljer den kurs de vill följa. De kommer då ut ur sin ställning under familjeansvarigheten eller familjeförtjänsten och in under den personliga ansvarighetens princip: ”Den människa som syndar skall dö. En son skall icke lida för sin faders missgärning, icke heller en fader för sin sons missgärning; den som är god skall få sin, egen godhet sig tillräknad, och den som är ond sin egen ondska.” — Hes. 18:20, Mo.
11. Varför är Hesekiel 18:20 inte tillämpligt på barn? Vad visar det i själva verket?
11. Några kommer att göra gällande, att detta skriftställe vederlägger den tron, att små barn skall förgås med sina onda föräldrar vid slutet av domsperioder. Men detta skriftställe har inte avseende på minderåriga. Sammanhanget visar tydligt, att den son, som det här talas om, är vuxen och inte ett litet barn. De föregående verserna säger, att om en man gör vad som är lovligt och rätt, kommer han att få leva. Om han föder en son, som är en våldsverkare, är sexuellt lastbar, förtrycker den arme och fattige, är en rövare och en avgudadyrkare, då skall denne onde son dö för sin egen missgärning. Om sonen undviker alla dessa synder och gör vad rätt är, hjälper de fattiga, inte begår något brott, håller Guds lag, då kommer denne son att få leva, vare sig hans far är god eller ond. Var och en svarar för sig, eftersom han är gammal nog för personligt ansvar. Därpå göres en sammanfattning av allt detta i vers 20, som vi förut har citerat. De följande verserna visar, att om den onde sonen eller fadern överger sitt onda handlingssätt och gör vad som är rätt, kommer han att få leva och att om den gode sonen eller fadern blir ond, så dör han fördenskull. Nåväl, vilket spädbarn eller annat litet barn skulle kunna begå de sexuellt lastbara handlingar eller utöva den religiösa avgudadyrkan, som omnämnes, eller göra de goda gärningar, som anföres, eller vara i stånd till att överväga sitt handlingssätt och besluta sig för att ändra det? Sammanhanget utesluter varje tillämpning av Hesekiel 18:20 på små barn. När alltså små barn under en domsperiod givetvis måste hänföras till endera av två klasser, så sker det på föräldraansvarighetens och inte den personliga ansvarighetens grundval.
12. Varför förbinder skriftstället fader och son på det sätt det gör?
12. Hesekiel 18:20 förbinder fader med son på det sätt det gör, därför att fullvuxna söner i dessa forna dagar ofta stannade kvar i sin fars hushåll och under hans myndighet, och detta ibland även sedan de hade gift sig. Så länge de stannade kvar i sin fars hushåll, erkände de hans ställning som familjens överhuvud, men det var inte så att de i Guds ögon stod eller föll på grund av sin faders uppförande, på det sätt som de en gång hade gjort, när de var små. Fastän de fortfarande hörde till hans hushåll, var de ansvariga för sig själva. De valde sin egen kurs i fråga om rätt och orätt. Kom ihåg, att i upproret i öknen för gicks Datans och Abirams avkomlingar med sina fäder, men att Koras söner inte dog med honom. (4 Mos. 26:9—11) Tydligtvis hade Koras söner nått ansvarig ålder och följde inte sin fader i upproret.
Samhällsansvarighet
13. Vilka exempel fastslår principen om samhällsansvarighet?
13. Med tanke på att de, som blir slagna av Jehova i striden vid Harmageddon, blir tillintetgjorda för evigt, kommer några att fråga, hur det går för dem, som kanske inte personligen hör budskapet, i synnerhet i några länder som förbjuder arbetet med att frambära vittnesbördet. Förutom familjeansvarighet visar bibeln också på, om man så får säga, kommunal- eller samhällsansvarighet, då ett samhälle understöder eder gör gemensam sak med styresmän som förföljer Jehovas folk eller på annat sätt är onda. Fick inte egyptierna lida plågor på grund av Faraos hårdhet? (2 Mos. 5:1, 2; 9:13—16) Fick inte amalekiterna lida i generationer efteråt till följd av Amaleks motstånd mot Israel i öknen? (2 Mos. 17:8, 14, 16) Kung Saul bragte svårigheter över Israel åratal efter sin död. (2 Sam. 21:1) Davids synder drog straff över folket. (2 Sam. 12:10—23; 24:10—17) Några hänför en del av detta till straff som kom över härskaren, snarare än till samhällsansvarighet, men under alla förhållanden visar det, hur en endas synder kan beröra många. Det var utan tvivel en samhällsansvarighet, när Akan begick en överträdelse och drog ett militärt nederlag över Israel. (Jos. 7:5, 13—21) Onda män bragte förstöring över hela staden Gibea, och de som understödde staden eller endast avhöll sig från att hjälpa till med att straffa den fick lida tillsammans med den. (Dom. 19:22—30; 20:40; 21:9, 10) Emedan Konung Joram i Juda avvek från Gud, förirrade sig hela nationen in på fel väg och blev straffad. (2 Krön. 21:11—15) Om avgudadyrkan började i en stad i Israel och fördärvade invånarna, blev staden förstörd. Och det kan också ges andra exempel. (1 Mos. 12:17; 20:9, 17; 26:10; 5 Mos. 13:12—18) Matteus 10:14, 15, 23 visar, att hem eller städer som är oemottagliga för budskapet kommer att finna domens dag outhärdlig. Principen är tillämplig också i nationell skala.
14. Varför kan nationernas folk inte knota, om Gud handlar enligt principen om samhällsansvarighet?
14. Folket måste taga på sig ansvaret för nationens handlingar. Om regeringen blir alltför förtryckande mot medborgarna, avlägsnar dessa regeringen, antingen genom omröstning eller med vapenmakt. Men om den visar en ond inställning gentemot Gud, finner de sig helt lugnt i detta. För dem är personlig bekvämlighet och frihet dyrbarare än gudaktighet. De gör uppror mot hårda styresmän, men understöder de gudlösa. De saknar den brinnande kärlek till rättfärdighet och det allt uppslukande hat till det onda som skulle ta itu med och göra ände på den korruption och omoraliskhet som nu griper omkring sig inom alla mänskliga regeringar. Både de styrande och de styrda vältrar sig bildlikt talat i den träck som ett moraliskt sammanbrott av internationell omfattning utgör. (2 Tim. 3:1—5) Nationerna är verksamma enligt principen om samhällsansvarighet. Må vara att de styrande sätter i gång krigen, men folket utkämpar dem. Det är över folket i allmänhet, unga och gamla, män och kvinnor, som fiendenationen låter förintelse regna ner, och inte över de onda styresmännen. Nationerna sår i sina krig ut död på grundvalen av samhällsansvarighet. Blir det inte rättvist att de får skörda detsamma på samma grundval i striden vid Harmageddon? Kan de med rätta klaga, om de får skörda vad de sår, om de blir dömda så som de själva har dömt, om samma barmhärtighet visas dem som de har visat? Om folket antingen aktivt eller passivt understöder det som är fördärvat, omoraliskt och mordiskt, bär det då inte något ansvar för detta? — Matt. 5:7; 7: 1, 2; Gal. 6:7; Jak. 2:13.
15. Varför måste folket taga på sig ansvaret för sina styresmäns handlingar?
15. När israeliterna ville ha en mänsklig konung, blev de varnade för de former av förtryck som de därigenom skulle bli utsatta för. (1 Sam. 8:4—22) Men de envisades med att vilja ha mänsklig styrelse och fick därför med full rätt bära ansvaret för den mänsklige konungens onda gärningar, eftersom de var ansvariga för att han blivit satt i en ställning, där det var möjligt för honom att i nationell skala eller omfattning begå sina skriande synder. I våra dagar väljer folk till olika ämbeten politiker, som är kända för att vara korrumperade, och bemyndigar dem därigenom att profitera av onda gärningar. Att folket måste bära ansvaret inför Gud visas inte endast i Israels ovannämnda fall, utan också av Paulus’ råd till Timoteus angående förordnanden i den kristna församlingen: ”Lägg aldrig för hastigt dina händer på någon; bliv icke heller delaktig i andras synder; bevara dig ren.” Förutom att Timoteus blev varnad för att för hastigt förordna någon, blev han också underrättad om vilka egenskaper han skulle fordra hos dem som skulle förordnas till att inneha tjänsteposter. (1 Tim. 3:1—13; 5:22, NW; 2 Joh. 10, 11) Varför all denna försiktighet? Jo, för att han skulle undgå att bli ”delaktig i andras synder”. Om han förordnade sådana som var olämpliga, skulle han bli ansvarig för deras synder, eftersom han hade satt dem i en ställning där de kunde begå sina synder, vilka var till skada för församlingen i Guds ögon. Därför måste folket, som antingen genom val tillsätter onda styresmän eller också tillåter dem att behålla makten, påtaga sig ansvaret för dessa styresmäns ämbetshandlingar och synder mot Gud och människor.
16. Vad saknas hos flertalet människor i våra dagar?
16. Det är i själva verket så, att flertalet människor i våra dagar saknar kärlek till det rätta och hat till det orätta. De vet att världen är alltigenom fördärvad. Likväl är de synbarligen tillfredsställda med den. Åtminstone håller de fast vid den och hånar Jehovas vittnen, när dessa avslöjar den. De tycks ”älska att hava det så”. (Jer. 5:31, AV; 6:13) Fördärvet omkring dem ger frihet åt deras egna lustar, dödar alla svaga protester från anemiska samveten, får dem att kasta alla återstående betänkligheter över bord. De fruktar endast för straff, inte för att göra det onda: ”Emedan domen över en ond gärning icke snabbt verkställes, därför äro människobarnens sinnen fullt beslutna att göra det onda.” (Pred. 8:11, AT) De bemödar sig inte om att ”söka rättfärdighet”, och de ”sucka och jämra sig” inte heller på grund av någon sårad rättfärdighetskänsla, utan endast när missförhållanden vållar dem avbräck eller hindrar dem i deras själviska strävanden. (Hes. 9:4; Sef. 2:3) De stötes tillbaka av Jehovas budskap, därför att det kräver ett avskiljande från denna fördärvade, omoraliska, nöjesgalna värld.
17. Vilka är de inte lika? Vad kommer ärliga människor att göra, även utan ett särskilt budskap från Gud?
17. De är inte sådana som Noa var, ty han stöttes tillbaka av sina medmänniskor, vilkas ”tänkandes hela inriktning aldrig var annat än ond”. De är inte sådana som Lot var, ty ”genom vad denne rättfärdige man såg och hörde, medan han bodde ibland dem dag efter dag, plågade han sin rättfärdiga själ på grund av deras laglösa gärningar”. De är inte lika dem som blir märkta för att bevaras i Harmageddon, dem som ”sucka och jämra sig över alla styggelser som bedrivas”. De är inte lika de människor i vår tid som har en god vilja gentemot Gud och som med glädje skiljer sig från världen, därför att de inte har någonting gemensamt med dess fördärv. (1 Mos. 6:5; Hes. 9:4; Jak. 1:27; 4:4; 2 Petr. 2:8, NW) De behöver inte höra ett särskilt budskap från Gud för att känna sig tillbakastötta av denna världens ondska, inte om de älskar det rätta och hatar det orätta. Också utan Guds ord kan människor av naturen och genom sitt samvete lägga märke till rätt och orätt. (Rom. 2:12—16) De som har ärliga hjärtan kommer att känna vämjelse vid denna världen och kommer att göra detta mer och mer, allteftersom vi närmar oss Harmageddon, ty ända fram till den tiden ”komma onda människor och bedragare att bliva allt värre, vilseleda andra och själva bliva vilseledda”. — 2 Tim. 3:13, NW.
18. Hur resonerar några angående okunnighet, och varför gör de det med orätt?
18. Några vill göra gällande att okunnighet är en ursäkt, som kommer att förhjälpa många av de i Harmageddonstriden dräpta till en uppståndelse, som t. ex. dem som förgåtts på grund av samhällsansvarighet. De som resonerar så åberopar sig på Paulus’ fall. Denne förre förföljare sade: ”Jag fick röna barmhärtighet, eftersom jag var okunnig och handlade av brist på tro.” Men han fick röna denna barmhärtighet under en domsperiod och visade den inte föraktfullt ifrån sig. Han begagnade den till att undanröja sin okunnighet och uppbygga sin tro. Denna barmhärtighet blev honom visad också av ett annat skäl, nämligen för att ådagalägga Guds långmodighet. (1 Tim. 1:12—16, NW) Att säga att Paulus blev frälst på grund av sin okunnighet är alltså fel. Därför att han handlade i okunnighet, var det möjligt för honom att ångra och bättra sig, ty han hade inte på ett oförlåtligt sätt syndat mot kunskap eller mot manifesterandet av den heliga anden. Världen är full av biblar, på mer än 1.125 språk, och en blick på bibelns blad är tillräcklig för att övertyga en om det orätta i världens uppförande. Men den stora massan av människor förblir i okunnighet ”enligt deras egen önskan”. (2 Petr. 3:5, NW) Under vissa tider i det flydda har Gud haft överseende med okunnigheten, men det är inte så under en domsperiod, vare sig det är fråga om den i Noas dagar eller den i Lots dagar eller den på Jesu tid eller den som vi nu upplever eller den som kommer under tusenårsriket. Det var detta Paulus ville framhålla, när han sade: ”Det är sant, att Gud har haft överseende med denna okunnighets tider, men nu säger han till människorna, att de alla överallt skola göra bättring.” Varför? ”Ty han har fastställt en dag, då han ämnar döma den bebodda jorden.” (Apg. 17:30, 31, NW) Som förut har sagts, kommer den dagen för de flesta människor att bli tusenårsregeringen, men andra har haft eller har sin domsperiod tidigare. Dessa perioder är inte någon tid för okunnighet, utan för ånger och bättring.
Varför vi vittnar nu
19. Varför är den uppfattningen, att okunnighet kommer att vara till ursäkt för många av de i Harmageddon dräpta, inte befrämjande för ett nitiskt vittnande nu?
19. Om okunnighet under denna nuvarande domsperiod är en ursäkt och kommer att innebära att de okunniga får uppstå i tusenårsriket, skulle det då inte vara förmånligt att låta alla förbli okunniga nu? Om alla de, som nu inte personligen har fått sanningen predikad för sig och som blir dräpta av Jehova i Harmageddon, kommer att återvända i människosläktets uppståndelse, varför skall vi då alls predika nu? Till och med de som opponerar sig mot den uppfattningen, att alla som blir slagna i Harmageddon är döda för alltid, måste medge, att de som hör men inte tar emot vittnesbördet nu kommer att förgås för evigt i striden vid Harmageddon. Låt oss för att kunna resonera med varandra antaga deras syn på saken för ett ögonblick. Vi predikar för tusen personer nu, och kanske en av dem tar emot sanningen, medan alla de andra förkastar den och dör för alltid i Harmageddon. Men om vi avhölle oss från att predika för dessa tusen, skulle alla dö i Harmageddon, men alla skulle komma tillbaka i en uppståndelse, eftersom de inte hade hört budskapet. När de vände åter i denna nya värld, som redan vore ett gott stycke på väg mot ett fullkomligt paradisiskt tillstånd, då inga människor som kunde förleda till ont funnes omkring dem och demonernas inflytande hade upphört, då skulle, enligt vad våra opponenter synes vara benägna för att tänka och säga, många fler än en av dessa tusen rätta sig efter den nya världens fordringar. Kanske endast en skulle vägra. Varför då predika nu och frälsa en av tusen? Varför inte tiga nu och frälsa 999 av tusen?
20, 21. a) Varför skulle detta handlingssätt vara dåraktigt? b) Hur bestyrker Johannes 5:28, 29 och Jeremia 25:33 den uppfattningen, att de som dödas i Harmageddon förblir döda?
20. Detta skulle naturligtvis vara dårskap. Det skulle betyda evig tillintetgörelse för det vittne som förbleve tyst. Det betyder att stenarna skulle ropa ut varningen, om väktareklassen försummade att göra det. (Hes. 33:7—9; Luk. 19:40) Predikandet av evangelium kommer att ske jorden runt, ty Jehova säger så. Och vare sig det blir på den personliga eller familje- eller samhällsansvarighetens grund, så kommer människorna inom alla nationer att skiljas från varandra och uppdelas i två klasser: ”fåren” och ”getterna”, ty Jehova säger det. De som han dräper i striden vid Harmageddon kommer att förbli döda för alltid, ty hans profetiska bilder, som han framställde vid tiden för syndafloden och vid tiden för Sodoms och Gomorras förstöring, säger det, liksom också liknelsen om fåren och getterna. Denna uppfattning bestyrkes av Johannes 5:28, 29 (NW): ”Den stund kommer, då alla de som äro i minnesgravarna skola höra hans röst och komma ut.”
21. Lägg märke till att Johannes 5:28, 29 begränsar uppståndelsen till dem ”som äro i minnesgravarna”. Detta betyder att endast de, vilkas existens Jehova kvarhåller i sitt minne, kommer att få uppstå, och det är denna hans hågkomst som uttrycket ”minnesgravar” häntyder på eller symboliserar. Det var därför som brottslingar, vilka ansågs ovärdiga en uppståndelse, utan cermonier kastades ned i Hinnoms dal eller Gehenna, där deras kroppar förtärdes. Ingen höll dödsklagan över dessa människor, ingen begrov dem, de fick ingen grav som kunde erinra om eller hugfästa minnet av deras förra tillvaro. De som inte är ”i minnesgravarna” eller inte på detta vis symboliskt säges vara i Guds minne blir inte ihågkomna vid tiden för uppståndelsen. Vad detta betyder för oss i denna tid är, att de som lever nu i denna domstid och som av en eller annan orsak underlåter att ställa sig på Jehovas sida — och som därför blir slagna av honom i striden vid Harmageddon — inte kommer att bli bevarade i hans minne för att få uppstå. Att denna kategori kommer att omfatta flertalet av de människor som nu lever på jorden, det visas av Jeremia 25:33: ”De som bliva slagna av HERREN på den tiden skola ligga strödda från jordens ena ända till den andra; man skall icke hålla dödsklagan efter dem eller samla dem tillhopa och begrava dem, utan de skola bliva gödsel på marken.” Dessa ofantliga skaror, som blir slagna av Jehova och liknas vid gödsel, som sprides ut över jorden, kan knappast betraktas som varande ”i minnesgravarna” för att Kristus skall konuna ihåg dem och kalla fram dem under tusenårsriket. Han kommer inte ihåg gödsel.
22. Vilket dop väntar denna världen?
22. I striden vid Harmageddon kommer Jehova att döpa denna världen med förintande eld: ”De himlar och den jord som nu finnas förvaras åt eld och sparas till de ogudaktiga människornas doms och tillintetgörelses dag. ... Jehovas dag skall komma såsom en tjuv, då himlarna skola försvinna med vinande dån, men de intensivt upphettade elementen skola upplösas, och jorden och de verk som äro därpå skola blottläggas ... himlarna, som blivit satta i brand, skola upplösas och de intensivt upphettade elementen skola smälta.” (2 Petr. 3:3—13, NW) Lägg märke till att denna period av yttersta dagar, vars kulmen blir striden vid Harmageddon, kallas för en ”doms och tillintetgörelses dag”, efter vilken den utlovade nya rättfärdiga världen kommer, den tusenåriga regeringen.
23. Vilka andra elddop omnämner bibeln?
23. etta elddop visades i en skuggbild genom ett som skedde i forntiden, då det över Sodom ”regnade eld och svavel ned från himmelen och förgjorde dem allasammans”. Senare ”förbrände [Jehova] Jakob lik en lågande eld” och ”utgöt ... sin vrede såsom en eld” och ”tände en eld i Sion”, när han år 607 f. Kr. brukade Nebukadnessar till att nedsänka Jerusalem och Juda i ett elddop på grund av deras skändliga synder. (Klag. 2:3, 4; 4:11, 1878) När Kristus kom till jorden, talade Johannes döparen om att ett elddop snart skulle komma över nationen av icke troende naturliga judar, då de skulle vara såsom ett träd som hugges ned och kastas i elden”, och han sade vidare, att såsom agnar ”skall han [Kristus] bränna upp [dem] i eld som icke kan utsläckas [av människor]”. (Matt. 3:10—12, NW) Detta elddop kom år 70 e. Kr., då Roms kejserliga legioner förstörde Jerusalem och dödade 1.100.000 judar och förde 97.000 i fångenskap. Ett slutligt elddop skall komma över dem som ställer sig på Satans sida vid slutet av tusenårsregeringen: ”Eld kom ned från himmelen och uppslukade dem.” (Upp. 20:9, NW) Likt andra elddop kommer detta vid slutet av en domsperiod, en som varar i tusen år. Det blir förvisso ingen uppståndelse från detta dop i eld, ty det är förbundet med den andra döden, sjön av eld och svavel. Eld är alltså otvivelaktigt symbolen av en tillintetgörelse som är slutgiltig, vare sig denna symbol brukas i samband med Harmageddon eller med tusenårsregeringens slut.
24. Vilka saker bör de som känner sig oroade komma ihåg?
24. De som känner sig oroade av denna syn på förhållandena bör komma ihåg flera saker. För det första: Om Jehova tillintetgjorde varenda en, skulle det inte innebära någon orättvisa, eftersom ingen har någon inneboende rätt till liv. För det andra: Arbetet med att frambära vittnesbördet kommer att utföras i den utsträckning han finner nödvändig för att skilja och uppdela alla människor, och han kommer inte att begå något misstag. Visste han inte, innan Noa någonsin hade börjat predika eller bygga en ark, att inga andra skulle sluta sig till Noa och dennes familj i arken? Visste han inte, innan Lot predikade eller änglarna utförde underverk i Sodom, att det inte fanns ens tio rättfärdiga där? Långt innan vi kan avgöra om människor har en fårliknande eller en getliknande sinnesinställning, kan Jehova och Kristus döma och dela upp dem utan att begå misstag. Och det är de som är domare, inte vi. För det tredje: Uppdelningen är inte fullbordad ännu, domsperioden är inte förbi. Det är inte den nuvarande oavslutade uppdelningen som gäller, utan den avslutade som föreligger vid Harmageddons utbrott. Fastän vi lever i en domsperiod, behöver vi inte betrakta alla dem som slutgiltigt tillintetgjorda, vilka dör av olika orsaker före domens verkställande i striden vid Harmageddon. Några i världen före floden, som dog innan katastrofen kom, kan komma att uppstå; några sodomiter, som dog innan eld och svavel regnade ned, kan komma att återvända; några judar från Jesu och apostlarnas dagar, som inte blev dödade av de romerska exekutionsstyrkorna, kan komma till liv igen. Men inte de som blivit dödade av Herren i syndafloden eller i eldregnet över Sodom eller i de domar som verkställdes år 70 e. Kr. eller under striden vid Harmageddon. Några kan komma att dö under Harmageddonstriden, som inte blir slagna av Jehova, såsom några av hans folk, vilkas fysiska organismer kanske inte kan uthärda den hårda påfrestningen, men det överväldigande flertalet blir ”de som bliva slagna av HERREN”, vilka ligger kringströdda på jorden likt gödsel. De förblir döda för alltid.
25. Vad ligger framför oss, efter vad bibelns profetior anger?
25. Kom också ihåg, att bibelns profetior anger, att människor och nationer kommer att intensifiera sina angrepp på Jehovas folk och det verk det utför. Hesekiels trettioåttonde och trettionionde kapitel talar om demoninspirerade styrkor som kommer emot Jehovas återupprättade teokratiska organisation: ”Du skall rycka fram såsom ett oväder, du skall komma såsom ett moln, som övertäcker landet, du och alla dina horder och månget folk med dig. ... Det skall ske vid dagarnas ände, att jag skall låta dig komma emot mitt land, så att nationerna må lära känna mig.” När detta ondskefulla angrepp inträffar, säger Jehova: ”Mitt raseri skall stiga upp i mina näsborrar.” Hans förtörnelse och glödande vrede är så skräckinjagande och förfärlig, att allt levande kommer att darra, bergen att falla överända och klipporna att störta till marken. I sin förvirring börjar människorna nedgöra varandra, och Jehova sänder därtill sina förgörande styrkor till att förinta denna onda värld. (AT) Intensiva förföljelser och sammansvärjningar kommer utan tvivel att riktas mot Jehovas vittnen, innan Jehovas raseri stiger till den punkt då han släpper lös sina tillintetgörande krafter i Harmageddonslaget.
26. Hur kommer en ytterligare och skarpare uppdelning ännu att ske, och vilket ökat ansvar kommer den att medföra för människorna?
26. Vilket exempellöst tillfälle för de fårlika människorna att visa välvilja och för de getlika att lägga sin likgiltighet i dagen kommer inte Jehovas vittnens trogna uthärdande av allt detta att ge! Alldeles såsom många nu ser våra väldiga sammankomster och förundrar sig över den storslagna enhet som möjliggöres genom Guds ande, så kommer de då att mer än någonsin se den ståndaktiga ostrafflighet som vi med hjälp av Jehovas ande ådagalägger. Det predikoarbete som ännu skall utföras, den till växt som ännu skall komma, de förföljelser som ännu måste uthärdas — allt detta kommer att ytterligare ge till känna, hur Jehovas ande verkar på hans folk och kommer att åvägabringa en ytterligare, skarpare uppdelning av mänskligheten, innan Harmageddonstriden brakar lös. Det är inte genom vår egen kraft och makt som vi kommer att arbeta och tillväxa i antal och uthärda, utan genom Guds ande. De som strider mot Jehovas synliga organisation, över vilken hans ande uppenbarligen vilar, de syndar mot den heliga anden, på ett oförlåtligt sätt. De som inte tar del i detta motstånd, men som överser med det eller är likgiltiga för det, de svarar mot dem som liknelsen framställer under bilden av getter. Vare sig individerna aktivt eller passivt eller likgiltigt följer världen åt i dess angrepp mot Jehovas vittnen, kommer de in under antingen personligt ansvar eller samhälleligt, gemensamt, ansvar för detta. — Sak. 4:6.
27. Vad bör vi nu veta?
27. Må därför alla veta, att denna tid av dom över nationerna inte är endast en generalrepetition inför en framtida och avgörande andra dom, vilket skulle innebära att individernas tillintetgörelse i Harmageddon inte skulle komma att gälla för evigt. Vet, att alla levande i Harmageddon kommer att bli döpta, antingen med eld till förintelse tillsammans med de onda eller med frälsning till liv tillsammans med den teokratiska organisationen. Vet, att känslosamhet — som inte tar hänsyn till vad saken i grund och botten gäller — i fråga om människors frälsning inte kommer att ändra Guds ord eller få honom att vika från sitt uppsåt. Vet, att de som verkligen på ett praktiskt sätt har sina medmänniskors bästa för ögonen inte kommer att slösa bort tid på att gräma sig över att tillintetgörelsen i Harmageddon blir evig, utan kommer att nitiskt predika för att frälsa både sig själva och andra. (1 Tim. 4:16) Kort sagt, vet, att Gud menade vad han sade, när han yttrade denna varning: ”Gå ut ur henne, mitt folk.”
(The Watchtower, 1 juni 1952)