Världsregeringen på fridsfurstens skuldror
1. Vad kommer en världsregering att betyda och bli en symbol för?
EN VÄRLDSREGERING över hela mänskligheten betyder en enda suverän regering över hela jorden. Den blir en symbol för enheten bland alla människor, förenade i ett fridsamt mänskligt broderskap. Tanken svindlar inför de möjligheter en sådan regering skulle ha att göra gott mot alla människor under dess styrelse utan att vara partisk i någon riktning.
2. Vad gör människor på jorden nu på 1900-talet med avseende på en världsregering?
2 Skall en sådan världsregering någonsin bli upprättad över hela den mänskliga familjen? I varje fall talar man nu mycket allvarligt om denna sak på grund av de hotfulla förhållandena i världen. Ett välkänt uppslagsverka säger så här om detta spörsmål: ”Det oerhörda problemet en världsregering utgör en uppfordran för människorna nu på 1900-talet i mycket högre grad än det varit detta för folk under förflutna århundraden.”
3. Vilka förhållanden måste först inträda, om man skall kunna upprätta en världsregering, att döma av de resultat man kommit till vid ett visst studium av detta ämne?
3 Hittills har man aldrig försökt ett sådant politiskt styre med stöd av alla folk som skulle komma under dess välde. Mänskligt talat kräver en världsregering en vittutbredd åstundan hos folken efter en sådan. Det nyss citerade uppslagsverket säger att ett studium av detta ämne ”ger vid handen att det inte kommer att upprättas någon världsregering, om det inte först och främst i sinnet och hjärtat hos många millioner människor i de olika länderna i världen förefinns en samstämmighet, en gemensam åstundan eller en gruppmedvetenhet som grundval för en världsstyrelse och det inte dessutom upprättas ett slags regeringsmaskineri, som har till uppgift att stifta lagar som direkt reglerar de enskilda individernas liv — i en del avseenden, men inte i alla — inom alla världens nationer eller stater, som framtvingar lydnad för sådana lagar genom direkta ingripanden mot individer och som skyddar olika folkgrupper mot ett aggressivt eller förtryckande uppträdande å andra gruppers sida”.
4. Varför har Nationernas förbund och Förenta nationerna inte varit några verkliga världsregeringar?
4 Någon kanske nu helt naturligt frågar: Har vi inte redan en världsregering i Förenta nationerna med sitt högkvarter i New York? Nej, svarar samma uppslagsverk: ”Varken Nationernas förbund eller Förenta nationerna har byggts upp på grundval av det omfattande gruppmedvetande, som är oundgängligt för en världsregering; inte heller fick någondera [organisationen] makt att stifta lagar, genomdriva lagar eller effektivt stävja ett aggressivt eller förtryckande uppförande hos nationer eller grupper av människor.”
5, 6. a) Vilket slags ”myndighet” talade påven Johannes XXIII om i sin encyklika ”Fred på jorden” av år 1963? b) Redogör för den ”innerliga önskan” som encyklikan sade att man hade beträffande Förenta nationerna.
5 Vatikanstadens framlidne pontifex maximus, påven Johannes XXIII, ansåg inte Förenta nationerna vara en världsregering. Torsdagen den 11 april, under påskveckan, år 1963, undertecknade han sin mycket omtalade encyklika ”Pacem in terris” (”Fred på jorden”), som han inte endast riktade till ”prästerskapet och de troende i hela världen” utan också ”till alla människor med god vilja”. I fjärde avsnittet av denna rundskrivelse talade han om en ”världsgemenskapens offentliga myndighet” och sade vidare:
6 ”Vår innerliga önskan är att Förenta nationerna — i vad det gäller organisation och resurser — skall bli alltmera vuxet det storslagna och ädla i sina uppgifter och att den dag måtte komma, då varje människa i denna organisation kommer att finna ett verksamt skydd för de rättigheter, som hör direkt samman med hennes människovärde och som fördenskull är universella, okränkbara och omistliga rättigheter. Vi har så mycket större orsak att hoppas härpå, då ju alla människor ... blir alltmera medvetna om att de är levande medlemmar i en världsgemenskap.”
7, 8. a) Vilken konferens gav denna encyklika uppenbarligen anledning till, och vad för en organisation underströk talarna behovet av? b) Vad sade historikern Toynbee om behovet av en världsregering?
7 Det var uppenbarligen denna encyklika som föranledde den fyra dagars internationella fredskonferens, som sammanträdde 17—20 februari 1965 i New York på inbjudan av en organisation som har till uppgift att studera de demokratiska institutionerna. Det har sagts att den där församlade skaran ”hade till uppgift att diskutera de praktiskpolitiska aspekterna av påven Johannes XXIII:s encyklika Pacem in terris (Fred på jorden), som publicerades i april 1963”. Drygt två tusen inbjudna gäster var närvarande vid sessionerna i Hilton Hotel i New York. De församlade representerade fjorton nationer, och bland dem märktes präster, akademiker, vetenskapsmän och politiker. Förenta nationernas generalsekreterare tog del i sammanträdena och framträdde såsom talare. De olika talarna underströk ”behovet av en stark internationell organisation med tanke på alternativet, kärnvapenkrig”. (New York Times för 21 februari 1965) Ett meddelande från Associated Press, daterat New York 20 februari, löd så här:
8 ”Den välbekante brittiske historikern Arnold J. Toynbee poängterade i dag att vår civilisation har nått en punkt, där människosläktets själva fortvaro är beroende av att en världsregering bildas. ’Det ligger i nationernas gemensamma intresse att låta sin nationella suveränitet bli underställd en världsmyndighet’, sade han. ’Detta är ett ofrånkomligt krav, om nationerna skall kunna överleva i en atomålder.’”
9, 10. a) Vad bör en världsregering inte innebära? b) Vad arbetar sammanslutningen United World Federalists, Incorporated, för, och i vilken fråga håller dess ledare inte med de ryska kommunisterna?
9 Hur skall man få en sådan institution till stånd? Rättsinnade förespråkare för en sådan organisation är ense om att en världsregering inte bör innebära att en enda mäktig nation får utöva världsherraväldet, en nation som tillvällar sig makten och som med brutalt våld håller sig kvar i denna maktställning. Västerlandets demokratiska nationer påstår att det är den internationella kommunismens avsikt att behärska världen; och dessa nationer ryser vid tanken på något sådant. Det tidigare citerade uppslagsverket har följande att säga om denna sida av saken:
10 ”En av de största grupperna som verkar för ’understöd åt och utveckling av Förenta nationerna till en världsregering med begränsad makt, tillräckligt stor för att säkerställa freden’, är en sammanslutning av världsfederalister kallad United World Federalists, Incorporated. Världsfederalisternas ledare kommer troligen inte utan vidare att hålla med de ryssar, som önskar åstadkomma en världsregering genom att omvandla Socialistiska sovjetrepublikernas förbund till en världsomfattande socialistisk sovjetrepublik.”
11. Vilka bistra verkligheter nu i vår tid försvagar människors förhoppningar om att kunna upprätta en tillfredsställande världsregering?
11 När vi tänker på vår tids bistra verkligheter, är det då inte fåfängt av oss att hoppas på att människor skall kunna upprätta en tillfredsställande världsregering? Det kalla kriget rasar nu mellan östblockets nationer och västblockets nationer, som behärskas av motstridiga politiska åskådningar. Ja, mellan nationerna inom vart och ett av dessa block råder också stor söndring, och inre politiska misshälligheter orsakar dessutom schismer inom de enskilda nationerna. Detta ger oss ingen orsak att hoppas på att den behövliga världsregeringen skall bli en verklighet, inte ens fastän vi alla hotas av kärnvapenkrig med hela mänskligheten såsom offer. Kärleken till nationellt oberoende är för stark i de människors hjärtan, som har denna världens ande. Den fanatiska ivern för politiska åskådningar är för stark bland de människor, som menar sig ha det enda praktiska regerings systemet. Vi bör inte förvänta någon hjärteförändring hos människor som inte kan bli övertygade mot sin vilja. Om vi skall döma efter de experiment, som människor har gjort med alla slag av politiska styrelser, och efter de faktiska resultaten av deras experiment, vilket slag av världsregering skulle väl människor då kunna ge oss, när allt kommer omkring?
12. Varför behövs det en världsregering, och vem kan vi vända oss till med förväntan om en sådan?
12 Det behövs en världsregering för människosläktets bevarande och för dess lycka. Detta medges av allt fler människor, allteftersom tiden går. Men kan en sådan åstadkommas med blott och bart mänskliga medel? Är det ytterst till människan i denna s. k. hjärnålder som vi skall vända oss med en förväntan om att hon skall införa en sådan alldeles nödvändig världsregering? Finns det ingenting utöver människan och hennes omskrutna vetenskap som vi kan vända oss till och vädja till? Jo, lyckligtvis finns det det! Det finns en mäktig regent över universum, som vår jord bara är en liten del av. För honom skulle det inte vara svårt att regera över vår jord. Eftersom han är jordens Skapare, bör vi förvänta att han skall regera över jorden. Det kommer han också att göra. Vem kan hindra honom från att göra detta?
13. Varför är det nu onödigt att människor fortsätter med att diskutera frågor som gäller en världsregering, och vad kommer en sådan fortsatt diskussion att leda till?
13 Sedan människorna i denna tid kommit till insikt om behovet av en världsregering, behöver de inte i all oändlighet diskutera om vilket slag av världsregering detta bör vara, hur den skall bringas att fungera och vem som skall vara regent samt vad en sådan världshärskare skall kallas och hur han skall utses. Långt innan den nuvarande tingens ordning blev till, hade den högsta levande myndigheten redan bestämt om en världsregering över hela mänskligheten. Människor i allmänhet har ignorerat denna myndighet och hans beslut och uppsåt. Att de ledande männen i denna atomålder fortsätter med att ignorera honom betyder ingenting annat än onödiga bekymmer för dem och medför till sist att de hamnar i just den olycka, som de hoppas undvika genom en av människor frambragt världsregering.
14, 15. a) Varför är idén om en världsregering inte ny för den högsta myndigheten? b) Vilket regeringsdekret lät den som äger denna myndighet kungöra i Jerusalem på 700-talet f. Kr.?
14 Den högsta myndigheten är den enda källan till all rättmätig regeringsmakt. För den som äger denna myndighet är en världsregering över hela mänskligheten inte något nytt eller nymodigt. Mer än 2.600 år innan den nuvarande atomåldern inbröt, lät han ett regeringsdekret kungöras, som enligt löftet skall bli verkställt i vår egen tid. Dekretet kungjordes på 700-talet f. Kr. Vid den tiden var Assyrien, med Nineve såsom huvudstad, den ledande världsmakten, men trots sina omfattande angreppshandlingar blev det inte en världsregering. Det fanns en stad som Assyrien hotade men som det aldrig kunde besegra. Detta var Jerusalem. I denna stad utfärdades och kungjordes följande regeringsdekret, som vi återger enligt en av den framlidne påven Johannes XXIII godkänd engelsk översättning:
15 ”Ett barn födes åt oss, och en son gives åt oss, och herradömet vilar på hans skuldra; och hans namn skall vara: Underbar, Rådgivare, Gud den väldige, Fader för den kommande världen, Fredens furste. Hans välde skall breda ut sig, och på freden skall det icke vara någon ände. Han skall sitta på Davids tron och på hans rike för att befästa det och stärka det med dom och med rättvisa, hädanefter och för evigt. Härskarornas Herres nitälskan skall utföra detta.” — Jes. 9:6, 7, Dy.
Den utlovade fursten
16, 17. a) Vad förutsades i detta dekret? b) Hur använde man ganska nyligen titeln ”Fridsfurste” felaktigt i Indien?
16 Med dessa ord förutsade Gud att det skulle upprättas en världsregering, vars styrelse skulle kännetecknas av ändlös fred, ty herradömet eller regeringsmakten skulle vila på dens skuldror som skulle kallas ”Fredens furste” eller ”Fridsfurste” (1917 års sv. övers.). Denna titel skulle inte bäras av någon annan än av den som skulle härska över hela mänskligheten. För några få år sedan gav man med orätt denna titel åt en mäktig general och politisk styresman. Medan denne man alltjämt var president i den militärt mäktigaste republiken bland västblockets nationer, avlade han under en goodwillresa ett besök i Indien. Den 9 december 1959 kom han till den indiska huvudstaden, New Delhi, och i en av de många tidskrifter, som skrev om denna händelse, stod följande att läsa:
17 ”I Indien hade man inte sett ett sådant folkuppbåd sedan [Mahatma] Gandhis död. Mer än en million lant- och stadsbor trängdes på New Delhis gator och vinkade och skrek: ... (’Länge leve Eisenhower!’) ... (’Hell Eisenhower!’) Över de larmande massorna sträckte sig banderoller i rött och vitt, på vilka man läste: ’Eisenhower — Fridsfurste.’” — Vakttornet för 15 mars 1961, sidan 141.
18. Varför kunde den utlovade Fridsfursten, som också kallas ”Gud den väldige”, inte vara president i någon republik på jorden i våra dagar?
18 Tyvärr har denne mans egen nation sedan dess tagit del i krigshandlingar i Sydöstasien, vilka hotat att övergå till ett krig som skulle kunna ta friden bort från hela jorden. Allt detta bevisar hur fåfängt det är att ge titeln ”Fridsfurste” åt en människa, även om några hinduer menade att han var Visjnu ka avatár, en reinkarnation av guden Visjnu. Det är sant att härskarornas Herres regeringsdekret tillkännagav att den utlovade Fridsfursten också skulle kallas ”Gud den väldige”, men han skulle inte kunna vara president i Förenta staterna eller i någon annan republik på jorden i våra dagar. Härskarornas Herre säger att denne Fridsfurste skall ”sitta på Davids tron och på hans rike”.
19, 20. a) Vilket ursprung måste fördenskull Fridsfursten ha? b) Vilket förbund, som fastställde detta krav, ingick härskarornas Herre med den trogne David?
19 Detta betydde att Fridsfursten skulle vara en avkomling av David från Betlehem, som var konung i Jerusalem på 1000-talet före vår tideräknings början och vars rike slutligen kom att sträcka sig från floden Eufrat söderut till Egyptens flod. (1 Mos. 15:18) Åt den trogne David gav härskarornas Herre ett högtidligt löfte om att konungamakten skulle förbli inom hans ätt för all framtid och att hans rike därför skulle bestå till evig tid. (2 Sam. 7:1—17) Så här lyder en forntida inspirerad psalmists formulering av Guds löfte:
20 ”På den tiden talade du i en syn till dina fromma och sade: ’Jag har lagt hjälp i en hjältes hand, jag har upphöjt en yngling ur folket. Jag har funnit min tjänare David och smort honom med min heliga olja. Min nåd skall jag ej taga ifrån honom, och jag skall icke svika i trofasthet. Jag skall icke bryta mitt förbund, och vad mina läppar hava talat skall jag ej förändra. En gång har jag svurit det vid min helighet, och mitt löfte till David skall jag icke bryta. Hans säd skall förbliva evinnerligen och hans tron inför mig så länge som solen; såsom månen skall den bestå evinnerligen. Och trofast är vittnet i skyn.’” — Ps. 89:20—38.
21, 22. a) Vem måste fördenskull denne Fridsfurste vara arvinge till? b) Vilken annan profetia uttalade Jesaja om denne furstes födelse?
21 Eftersom härskarornas Herre lät kungöra följande om Fridsfursten: ”Hans välde skall breda ut sig, och på freden skall det icke vara någon ände”, måste denne furste, på vars skuldror regeringsmakten blir lagd, vara konung Davids förblivande arvinge. För att det skulle kunna bli så, måste arvingen till Davids eviga rike födas här på jorden i Davids ätt. Hans födelse blev förutsagd, och den skulle markera en vändpunkt i historien. En annan profetia om denne furstes födelse uttalades av profeten Jesaja vid en tid då det konungavälde, som utövades av Davids konungsliga hus i Jerusalem hotades av fientliga nationer, som ingått förbund med varandra. Till den då regerande konungen sade Jesaja:
22 ”Så hören då, I av Davids hus: Är det eder icke nog, att I sätten människors tålamod på prov? Viljen I ock pröva min Guds tålamod? Så skall då Herren själv giva eder ett tecken: Se, den unga kvinnan skall varda havande och föda en son, och hon skall giva honom namnet Immanuel.” — Jes. 7:13, 14.
23. Vad skriver Matteus Levi om denne sons födelse såsom ett historiskt faktum och såsom en uppfyllelse av en gudagiven profetia?
23 Denne sons födelse har länge varit ett historiskt faktum. Den har blivit omvittnad i historiska skildringar, som man inte kan förneka och som man inte kan utplåna, och de bevisar att härskarornas Herre har låtit denna födelse, som var ett under, bli verklighet, såsom han hade lovat att han skulle göra. En skatteuppbördsman i romarväldet vid namn Matteus Levi förklarar hur denna födelse kunde ske tack vare Guds makt. Han säger att jungfrun, som blev moder, hette Maria. Matteus Levi riktar uppmärksamheten på det förhållandet att detta utgjorde en uppfyllelse av härskarornas Herres profetia genom Jesaja, då han säger: ”Men allt detta har skett, på det att uppfyllas skulle, vad som är sagt av Herren genom profeten, som säger: Se, jungfrun skall varda havande och föda en son, och man skall giva honom namnet Emmanuel, som betyder: Gud med oss.” (Matt. 1:22, 23, Benelius) Enligt Guds påbud kallade man barnet Jesus.
24, 25. a) Vilka efterforskningar beträffande denna födelse gjorde doktor Lukas, som levde under första århundradet av vår tideräkning? b) Vad meddelar han oss att ängeln Gabriel sade till Maria om den son, som skulle födas?
24 En läkare, som levde under första århundradet av vår tideräkning, gjorde efterforskningar för att fastställa att de då relativt färska nyhetsmeddelandena om den genom ett underverk födde Jesus var sannfärdiga. Därpå skrev denne läkare, Lukas, om dessa fakta till sin vän Teofilus för att stärka denne troende mans tro. Doktor Lukas meddelar att ängeln Gabriel vid det tillfälle, då han underrättade Maria om att hon av Gud blivit utsedd att bli Guds Sons jungfruliga moder, sade till Maria:
25 ”Se, du skall avla i ditt liv och föda en son, och du skall giva honom namnet Jesus. Han skall vara stor och kallas den Högstes Son; och Herren Gud skall giva honom hans fader Davids tron, och han skall härska i Jakobs hus evinnerligt, och på hans rike skall ingen ände vara. ... Den Helige Ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall överskygga dig; därför skall ock det heliga, som skall födas av dig, kallas Guds Son. ... För Gud är ingenting omöjligt.” — Luk. 1:28—37, Benelius.
26, 27. a) Vad får vi av Lukas’ upplysningar hjälp att fastställa beträffande födelsen och den plats där den inträffade? b) Hur uppväckte Gud denna natt vittnen, som kunde intyga att detta barn blivit fött, enligt vad Lukas skriver?
26 Doktor Lukas har angivit historiska fakta och data, förmedelst vilka vi kan räkna ut vilket år Jesus föddes. Han talar om varför Jesus föddes i staden Betlehem, såsom det blivit förutsagt av profeten Mika sju hundra år tidigare. (Luk. 2:1—7; Matt. 2:1—6; Mik. 5:2) Jesus föddes i ett stall i en stad som var överfylld med folk, under sådana förhållanden att en enskild människa lätt kunde försvinna i mängden. Men det skulle inte få vara så att bara barnets moder, Maria, och dess fosterfader, Josef, skulle vara vittnen till att detta barn blivit fött. Gud uppväckte vittnen, som kunde intyga att hans Son blivit född. Han sände en ängel för att ge de nödvändiga föreskrifterna åt herdar, som befann sig ute på marken i närheten av Betlehem, så att dessa skulle kunna finna det nyfödda barnet i krubban i ett stall.
27 Ängeln talade om vem detta barn i själva verket var och beskrev dess framtid med dessa ord: ”Ty i dag, i Davids stad, är eder född Frälsaren, som är Kristus, Herren.” Förutom att dessa herdar var vittnen, fanns det också himmelska vittnen, ty sedan ängeln kungjort barnets födelse, hände följande: ”Plötsligt visade sig omkring ängeln en mängd av den himmelska härskaran, vilka lovade Gud och sade: Ära vare Gud i höjden och på jorden frid åt människor, som hava [Guds] välbehag.” Omedelbart därefter fann herdarna det nyfödda barnet, alldeles såsom det blivit beskrivet för dem, och de blev ögonvittnen till att Guds Son hade blivit född. Därpå vände de åter till sina hjordar och ”prisade och lovade Gud för allt, vad de hört och sett, såsom det hade blivit sagt till dem”. — Luk. 2:1—20, Benelius.
28. a) I vilken ställning skulle detta barn stå till konung David? b) Vilken fråga väcks om barnets herradöme, och varför?
28 Detta barn skulle bli Guds Kristus eller Guds smorde, och det skulle även bli konung Davids ”herre”. Konung David, som fick Guds löfte om ett evigt rike, härskade bara över ett litet landområde i Främre Orienten. Enligt ängeln Gabriels ord till Maria skulle Marias Son, Jesus, också få sin ”fader Davids tron” sig given och skulle ”härska i Jakobs hus”, dvs. i den nation, som härstammade från patriarken Jakob, Abrahams sonson. Hur kunde då den regeringsmakt, som skulle läggas på Jesu Kristi skuldror, gälla en världsregering, ett herradöme över hela mänskligheten?
29. a) Vad antyddes med orden om att han skulle vara ”herre” över konung David? b) Hur angav David att han skulle ha en herre över sig?
29 Att hans herradöme skulle bli större än det som konung David utövade angavs i ängelns ord om att den nyfödde Jesus inte bara skulle bli den förebådade Kristus, utan att han också skulle bli ”Herren”, dvs. herre även över konung David, Israels eller Jakobs konung. David själv angav att han skulle ha en herre över sig, när han skrev ned det som Herren Gud hade sagt honom. Så här skrev David: ”HERREN sade till min herre: ’Sätt dig på min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall.’ Din makts spira skall HERREN utsträcka från Sion; du skall härska mitt ibland dina fiender.” — Ps. 110:1, 2.
Den orätta världsregeringen förkastad
30. a) Varför har ingen efterträdare till kejsarna i Rom blivit världsregent? b) Vilket år började Johannes döparen predika?
30 Under första århundradet av vår tideräkning, då de händelser utspelades, som vi nu talar om, var romarväldet det förhärskande världsväldet. Men det var inte någon världsregering. Många riken eller välden, som inte låg inom kejsardömets gränser, erkände inte Rom såsom den centrala regeringsmakten på jorden. De höll fast vid sina nationella oberoende stater. Fördenskull har ingen efterföljare till kejsarna i Rom blivit världsregent med någon världsregering vilande på sina skuldror. Enligt världshistorien slutade den romerske kejsaren Tiberius’ femtonde regeringsår den 13 augusti år 29. Det var före detta datum under det femtonde året av Tiberius’ regering som Johannes döparen framträdde där borta i Främre Orienten och förkunnade att himmelriket, Guds rike, hade kommit nära. Detta var ett herradöme som var förmer än det romerska kejsardömet.
31, 32. a) När kom Jesus första gången till Johannes döparen, och varför kom han då? b) Vilket tecken fick Johannes, ett tecken som han spejat efter?
31 Omkring sex månader efter det att Johannes döparen hade börjat sin verksamhet och börjat kungöra att någon som var större än han skulle framträda kom Jesus, Marias Son, till Johannes för att bli döpt. Han hade inga synder att bekänna, men han yrkade likväl på att Johannes skulle döpa honom. Sedan Johannes hade gjort detta, fick han det tecken, som han blivit uppmanad att speja efter. Matteus 3:16, 17 säger:
32 ”Men när Jesus var döpt, steg han strax upp ur vattnet, och se, himlarna öppnades över honom, och han såg Guds Ande nedfara som en duva och komma över sig. Och se, från himlarna hördes en röst, som sade: Denne är min älskade Son, i vilken jag har mitt välbehag.” — Benelius. Se också Johannes 1:29—34.
33. a) Vad blev den döpte Jesus vid detta tillfälle? b) Vilket förbund ingick Gud med Jesus, när han smorde honom med ande?
33 Jesus blev då Kristus; ty Gud, hans Fader, smorde honom med helig ande. Alltifrån denna tid kunde han kallas Jesus Kristus. Hans förfader, herden David, hade blivit smord med olja för att bli sin nations konung. På samma sätt blev Jesus smord, men inte med olja, utan med helig ande från himmelen. Detta angav att han skulle bli konung, ja, till och med ”herre” över konung David, eftersom han skulle tillträda makten i ett högre rike. Eftersom Jesus föddes av Maria, i Davids ätt, hade han naturlig rätt till Davids tron och rike, som var jordiska. Men genom att bli smord med helig ande från Gud i himmelen, blev Jesus arvinge till ett himmelskt rike. När Gud smorde sin Son, Jesus, ingick han ett förbund med honom om ett himmelskt rike; alldeles som Jesus längre fram sade till sina trogna apostlar: ”Jag bereder eder ett rike, såsom min Fader har berett det åt mig, på det att I mån äta och dricka vid mitt bord i mitt rike och sitta på troner.” (Luk. 22:29, 30, Benelius) Detta rike var förmer än Davids.
34, 35. a) Vilket erbjudande fick Jesus fyrtio dagar efter sitt dop? Hur gick detta till? b) Vad sade Jesus till svar på detta erbjudande?
34 Fyrtio dagar efter det att Jesus blivit döpt och smord med helig ande fick han ett erbjudande om en världsregering. Av vem då? Inte av Gud, som hade ingått förbund med honom om himmelriket. Nej, utan av Satan, djävulen. Jesus hade vid detta tillfälle fullbordat en fyrtio dagars fasta. Då framträdde den onde, djävulen, och gjorde honom ett förslag som var i strid med Guds förbund om det eviga himmelska riket. Djävulen försökte fresta Jesus Kristus genom att erbjuda honom en jordisk världsregering. Om denna frestelse i raden av tre svåra frestelser, som Jesus utsattes för, säger doktor Lukas:
35 ”Och djävulen förde honom upp på ett högt berg och visade honom i ett ögonblick alla riken på jorden och sade till honom: All denna makt och deras härlighet skall jag giva dig; ty de äro mig givna, och jag giver dem åt vem jag vill. Om du då tillbeder inför mig, så skall allt vara ditt. Men Jesus svarade och sade till honom: Det står skrivet: Du skall tillbedja Herren, din Gud, och honom allena skall du tjäna.” — Luk. 4:5—8, Benelius.
36. Vad skulle en sådan världsregering ha betytt för mänskligheten, och varför gjorde Jesus inte mänskligheten en otjänst genom att vägra att ta emot erbjudandet?
36 Vi kan säkert föreställa oss vad som skulle ha hänt den hedniske romerske kejsaren på den tiden, om Jesus hade antagit djävulens erbjudande. Skulle Heliga romerska riket då ha blivit upprättat år 800 e. Kr. och fått bestå i mer än tusen år? Skulle det forntida Jerusalem då ha blivit världshuvudstaden? Men en sådan världsregering som den djävulen erbjöd Jesus Kristus skulle ha betytt en världsregering under djävulens osynliga överinseende, hans som Jesus kallade ”denna världs furste” och som den kristne aposteln Paulus kallade ”denna världs gud”. (Joh. 16:11; 2 Kor. 4:4; Benelius) Det skulle ha betytt en världsregering som inte hade varit bättre än den som den tidigare nämnda föreningen av världsfederalister nu propagerar för eller den som historikern Arnold J. Toynbee rekommenderar. Det skulle ha betytt att det inte blivit något Guds rike, inte något himmelrike, med den smorde Fridsfursten på tronen. Gjorde Jesus Kristus då mänskligheten en otjänst genom att vägra att ta emot erbjudandet om en världsregering från Satan? Nej, visst inte!
37. Hur handlade rikena på jorden mot Jesus i Jerusalem omkring tre och ett halvt år senare?
37 Hur tacksamma kan vi inte vara över att Jesus höll fast vid det förbund, som Herren Gud hade ingått med honom om det eviga himmelska riket! Han vägrade att tillbedja någon annan än Herren, sin Gud. Omkring tre och ett halvt år senare vände sig de ”riken på jorden”, som djävulen hade erbjudit åt Jesus såsom lön för tillbedjan av djävulen, emot Jesus och vållade hans död. Den fanatiska pöbeln i Jerusalem förkastade honom såsom sin konung och ropade: ”Vi hava ingen konung utom kejsaren.” (Benelius) Konung Herodes Antipas i Galileen gjorde inte något allvarligt försök att rädda Jesus undan avrättning; och Pontius Pilatus, den styresman som representerade det romerska kejsardömet, utlämnade den oskyldige Jesus till att bli avrättad för att därmed behaga den skriande folkhopen. — Joh. 19:14—22; Luk. 23:1—12; Apg. 4:25—29.
38. Varför bör man inte i kristenheten komma med klagomål över ett sådant skamligt beteende för nitton hundra år sedan?
38 Detta var sannerligen ett skamligt beteende! Men har kristenheten i våra dagar någon orsak att komma med klagomål över ett sådant uppförande å folks och rikens sida då för nitton hundra år sedan? Är det inte så att ”alla riken på jorden” nu i vår tid gör detsamma, antingen bokstavligen eller i princip? De har utkämpat första världskriget och andra världskriget, men inte för att befrämja Guds rikes intressen. År 1919 valde de Nationernas förbund och år 1945 Förenta nationerna, och därmed förkastade de himmelriket med Jesus Kristus som konung. I sin ytterligtgående nationalism och sitt ivriga fasthållande vid sitt nationella oberoende säger de alltjämt inför Herren Gud: ”Vi hava ingen konung utom kejsaren.” Och vad har de dessutom gjort mot de sanna kristna, som lojalt har valt Jesus Kristus till konung i stället för kejsaren? Historiska fakta i denna sak talar sitt tydliga språk.
Den rätta världsregeringens grundval blir lagd
39, 40. a) Vad åstadkom dessa forntida ”riken på jorden” genom att motstå Guds smorde? b) Hur förklarade aposteln Petrus på pingstdagen att Gud hade omintetgjort de illvilliga avsikter som rikena i världen hade?
39 Men vad åstadkom egentligen dessa forntida ”riken på jorden” genom att motstå den som Gud smorde till härskare i sitt utlovade rike? De har sannerligen inte kunnat lägga hinder i vägen för Guds uppsåt att upprätta en rättfärdig världsregering över alla människor, levande och döda. Den kristne aposteln Petrus förklarade femtioen dagar efter Jesu Kristi död att Gud hade omintetgjort de illvilliga avsikter som rikena på jorden hade.
40 Petrus trädde fram inför tusentals judiska högtidsfirare vid pingsthögtiden i Jerusalem och sade: ”I män av Israel, hören dessa ord. Jesus från Nasaret, en man, vitsordad bland eder av Gud genom krafter och under och tecken, vilka Gud gjort genom honom mitt ibland eder, såsom ock I själva veten: honom, som blivit utlämnad efter Guds fastställda råd och förutvetande, haven I misshandlat och genom gudlösa människors händer bragt om livet. Honom har Gud uppväckt efter att hava löst honom från undervärldens smärtor, enär det icke heller var möjligt, att han skulle fasthållas av densamma... . Honom, Jesus, har Gud uppväckt; därom äro vi alla vittnen. Sedan han nu genom Guds högra hand har blivit upphöjd och av Fadern fått löfte om den Helige Ande, har han, såsom I nu sen och hören, utgjutit densamma. Ty icke har David uppfarit i himmelen, utan han sade: Herren sade till min Herre: Sätt dig på min högra sida, till dess jag lägger dina fiender till en pall för dina fötter. Så må nu hela Israels hus veta för visso, att Gud har gjort honom till Herre och Kristus, denne Jesus, som I haven korsfäst.” — Apg. 2:22—36, Benelius.
41, 42. a) Hur uppfyllde Gud genom att på detta sätt upphöja Jesus till himmelen sitt förbundslöfte beträffande denne furstes ställning, såsom vi läser i Psalm 89:27, 28? b) Att denne furste blev upphöjd på detta sätt skapade de nödvändiga förutsättningarna för något som hade med denne furste att göra. Vad var det?
41 Jesus, som en gång var timmerman i Nasaret, blev på detta synnerligen häpnadsväckande sätt gjord till ”Fursten Kristus”, som ängeln Gabriel uttalat en förutsägelse om inför profeten Daniel. (Dan. 9:22—26, Melin; Äldre sv. övers.) Genom att bli upphöjd till himmelen, till Guds egen högra sida, blev denne ”Fursten Kristus” ”Herre” över sin förfader konung David. Denna upphöjelse utgjorde en uppfyllelse av Guds löfte som var förknippat med det förbund, som Gud hade ingått med David om ett evigt rike, såsom detta förbundslöfte formulerats i en inspirerad psalm: ”Han skall kalla mig: Du min Fader, min Gud, och min frälsnings klippa. Och jag skall göra honom till den förstfödde, den allrahögste över konungarna på jorden.” — Ps. 89:27, 28, Melin.
42 När Gud på detta sätt upphöjde Jesus Kristus till sin högra sida i himmelen för att han skulle bli konung Davids ”Herre” och skulle bli ”den allrahögste över [de andra] konungarna på jorden”, skapade han de nödvändiga förutsättningarna för att en världsregering skulle kunna läggas på Fridsfurstens skuldror.
Mer än övernationell
43. a) Vad hävdar människor att världsregeringen måste vara politiskt sett, och varför skulle en sådan inte få någon framgång? b) Varför behövs den himmelske Fridsfursten för denna uppgift?
43 Människor här på jorden som förordar en av människor frambragt världsregering hävdar att en sådan måste vara övernationell, dvs. stå över de nationella motsättningarna. Ja, människorna kommer kanske själva att söka upprätta en sådan övernationell regering till att härska över människovärlden. Men den skulle aldrig helt kunna fylla kraven och skulle alltså aldrig få någon framgång. En framgångsrik världsregering måste vara något mer än övernationell. Den måste vara övernaturlig, dvs. överstiga det naturliga eller för oss människor ”normala”. Den måste vara övermänsklig, vara något förmer än det som vi människor kan frambringa. Endast Gud, som inte är jordisk eller ”naturlig”, kan åstadkomma en sådan övernaturlig regering för hela människosläktet. Endast en individ som är övernaturlig och övermänsklig skulle med framgång kunna vara världsregent. Detta är orsaken till att den himmelske ”Fursten Kristus” behövs för denna uppgift.
44. Kommer den övernaturliga världsregeringen att bli en del av ”alla riken på jorden”, och när talade Jesus klart och tydligt om detta?
44 Denna övernaturliga världsregering skall inte uppstå ur de ”riken på jorden”, som Jesus Kristus vägrade att ta emot ur djävulens hand. Den blir inte en ombildning, utvidgning och förbättring av Förenta nationerna i våra dagar. Den blir inte någon del av ”alla riken på jorden”. Jesus Kristus framhöll detta, när han stod inför den romerske ståthållaren Pontius Pilatus för att vederlägga den falska anklagelsen för uppror gentemot Rom, vilken riktats mot honom. Sedan denne ståthållare frågat: ”Är du judarnas konung? ... Vad har du gjort?” svarade Jesus: ”Mitt rike är icke av denna värld. Vore mitt rike av denna värld, så skulle ju mina tjänare kämpa, att jag icke överlämnades åt judarna; men nu är mitt rike icke härifrån.” — Joh. 18:33—36, Benelius.
45, 46. a) Vilket ursprung skulle Kristi rike ha, och vad kan sägas om det vid en jämförelse med konung Davids rike? b) Vad utgjorde de fyra djuren i Daniels drömsyn en symbol av, men vem tog riket i besittning?
45 Jesu Kristi rike skulle alltså varken ha mänskligt eller djävulskt ursprung. Det skulle komma från Gud. Det skulle utöva sin makt från himmelen. Det skulle inbegripa Davids rike men skulle vara mycket större än Davids rike där borta i Främre Orienten. När Jesus var här på jorden, kallade han sig för Människosonen. Mer än fem hundra år före Kristus uppenbarade Gud att denne Människosons regering inte skulle vara en nationell regering utan en världsomfattande regering. I den babyloniske konungen Belsassars första regeringsår gav Gud sin profet Daniel en syn i en dröm. I denna drömsyn fick Daniel se fyra vildsinta djur framträda det ena efter det andra, och Guds ängel förklarade den symboliska meningen med dessa vilddjur, då han sade:
46 ”De fyra stora djuren betyda, att fyra konungar [riken, Äldre sv. övers.] skola uppstå på jorden. Men sedan skola den Högstes heliga undfå riket och taga det i besittning för evig tid, ja, för evigheters evighet.” — Dan. 7:1—18.
47. Vad fick Daniel se i sin syn om natten, sedan han sett de fyra djuren likvideras?
47 Sedan Daniel beskrivit att Gud satt i gång domstolsförhandlingar i himmelen och låtit sina domar gå i verkställighet på de fyra symboliska djuren, säger han: ”Sedan fick jag i min syn om natten se, huru en som liknade en människoson kom med himmelens skyar, och han nalkades den gamle och fördes fram inför honom. Åt denne gavs välde och ära och rike, och alla folk och stammar och tungomål måste tjäna honom. Hans välde är ett evigt välde, som icke skall tagas ifrån honom, och hans rike skall icke förstöras.” — Dan. 7:13, 14.
48. a) Vilka skall få del med honom i hans himmelska rike? b) Varför behöver vi inte hysa någon fruktan med avseende på hans förmåga att axla det ansvar som är förbundet med en världsregering?
48 Daniel (7:27) säger på nytt klart och tydligt att Jesu Kristi, Människosonens, heliga efterföljare skall få del med honom i detta himmelska rike. Men uppgiften att ha regeringsmakten över hela världen av människor vilande på sina skuldror kommer att innebära ett mycket stort ansvar för Fridsfursten, Människosonen. Ja, men hys ingen fruktan, ty han kan handha denna uppgift väl. Innan han lämnade jorden och for upp till himmelen, sade han till sina lärjungar: ”All makt är mig given i himmelen och på jorden.” (Matt. 28:18, Benelius) Redan medan han var här på jorden såsom människa, visade han sin villighet och sin förmåga att ta itu med uppgifter och problem av världsomfattande slag.
Ett stort världsproblem
49. a) Vilket stort världsproblem kom Jesus hit till jorden för att bemästra? b) Vad antydde Johannes döparen, då han kallade Jesus för ”Guds lamm”, som tar bort världens svnd?
49 Ett av de största världsproblemen har att göra med avlägsnandet av ”världens synd”. Att detta är ett stort problem i våra dagar framgår av att brottsligheten är i stadig tillväxt jorden utöver. Guds Son kom hit till jorden just för att ta itu med detta världsproblem, fastän detta krävde den allra största osjälviskhet och självuppoffring av honom, ja, att han, fastän han var oskyldig, skulle ge ut sitt mänskliga liv. Sedan den döpte och smorde Jesus fastat i fyrtio dagar och blivit frestad av djävulen, återvände han till Johannes döparen. När Johannes då på nytt fick se Jesus, riktade han sina lärjungars uppmärksamhet på Jesus och sade: ”Se, Guds lamm, se, den som borttager världens synd.” (Joh. 1:29, Benelius) Johannes döparen var son till en judisk präst och visste att lamm offrades i templet i Jerusalem till andligt gagn för hans nation i dess förhållande till Gud. När Johannes kallade Jesus ”Guds lamm”, angav detta fördenskull att Gud hade givit sin Son, Jesus, till offer, att hans blod skulle utgjutas för att avtvå hela världens syndfullhet.
50, 51. a) Vad behövdes, enligt förebilder i den lag, som givits genom Mose, för att den fallna mänsklighetens synder skulle kunna avtvås? b) Vilken profetia, som Jesaja uttalat, måste bli uppfylld på Jesus, vilket han själv visste?
50 I ett inspirerat brev till de kristna hebréerna omtalas det att Gud hade upprättat sitt förbund med Israels nation och givit lagen åt den genom sin tjänare Mose, en lag som Israel skulle lyda. Därpå heter det i Hebréerna 9:22: ”Och med blod renas enligt lagen nästan allt, och utan blodsutgjutelse sker ingen förlåtelse.” (Benelius) Jesus visste att om han skulle kunna tillhandahålla det människoblod, som skulle kunna avtvå den fallna mänsklighetens synder, så måste han ge ut sitt mänskliga liv såsom en som var utan skuld eller synd. Han visste att profetian i Jesaja 53 måste uppfyllas på honom. Det heter där:
51 ”Ja, han var sargad för våra överträdelsers skull och slagen för våra missgärningars [synders, Äldre sv. övers.] skull; näpsten var lagd på honom, för att vi skulle få frid, och genom hans sår bliva vi helade. Vi gingo alla vilse såsom får, var och en av oss ville vandra sin egen väg, men HERREN lät allas vår missgärning drabba honom. Han blev plågad, fastän han ödmjukade sig och icke öppnade sin mun, lik ett lamm, som föres bort att slaktas, och lik ett får, som är tyst inför dem som klippa det — ja, han öppnade icke sin mun. Därför skall jag giva honom många till del, och talrika skaror skall han få till byte, emedan han utgav sitt liv åt döden och vart räknad ibland ogärningsmän, ändock han bar mångas synder och bad för överträdarna.” — Jes. 53:5—7, 12; v. 12 enl. 1878.
52, 53. a) Vad sade Jesus om att ge en lösen för många? b) Till liv för vad för något gav Jesus sitt kött, och för vilkas synder blev han ett försoningsoffer?
52 Mot slutet av sitt jordeliv sade Jesus till lärjungarna: ”Likasom människosonen icke har kommit för att låta tjäna sig, utan för att tjäna och giva sitt liv till lösen för många.” — Matt. 20:28, Benelius.
53 Kort efter det att han genom ett underverk hade bespisat en åhörarskara på fem tusen män, jämte kvinnor och barn, med fem bröd och två fiskar, sade han också: ”Jag är det levande brödet, som har kommit ned ifrån himmelen. Den, som äter av detta bröd, skall leva evinnerligen; och det bröd, som jag skall giva, är mitt kött för världens liv.” (Joh. 6:51, 52, Benelius) När aposteln Johannes skrev till sina medtroende, kunde han fördenskull säga: ”Men har någon syndat, så hava vi en försvarare hos Fadern, Jesus Kristus, den rättfärdige; det är han, som är försoningen för våra synder, men icke allenast för våra, utan även för hela världens.” — 1 Joh. 2:1, 2, Benelius.
54, 55. a) Vad kan sägas om Guds lamms blod i jämförelse med sådant djurblod, som använts vid religiösa ceremonier, eller de krigares blod, som dött på slagfälten? b) Vad gjorde Gud sin Son till, enligt orden i Hebréerna 5:5, 6, för att genomföra denna offeranordning?
54 Allt blod av offerdjur, som blivit utgjutet vid religiösa ceremonier, ja, därtill allt människoblod av krigare, som blivit utgjutet på slagfälten under de gångna seklen, skulle inte kunna avtvå synden och dess straff, döden, från människosläktet i dess fördömelse. Men den fullkomlige Jesu Kristi blod, hans som är Guds obesudlade, syndfria lamm, utgjorde det medel, som Gud kunde godta för att förmedelst det avtvå ”världens synd” och ge människosläktet en ren ställning hos Gud. Denna föranstaltning öppnade en väg för människorna, på vilken de kunde vinna evigt liv på en paradisisk jord i Guds rättfärdiga nya tingens ordning under himmelriket med Guds Kristus såsom konung. För att genomföra denna offeranordning gjorde Gud sin Son till sin överstepräst, som skulle tjäna till gagn för hela den syndfulla världen av människor. Detta lär vi av Hebréerna 5:5, 6 (Benelius), som lyder:
55 ”Så har icke heller Kristus förhärligat sig själv att varda överstepräst, utan den, som sade till honom: Du är min Son, i dag har jag fött dig. Såsom han ock säger på ett annat ställe: Du är präst i evighet efter Melkisedeks ordning.”
56. a) Varför kallas han för sin offergärnings skull med rätta för ”Fridsfurste”? b) Vad sade Jesus, som utvisade huruvida det bara var de levande som skulle få gagn av att han sörjde för evigt liv åt människor?
56 Han är nu inte någon jordisk präst, utan såsom Hebréerna 8:1 påminner oss: ”Vi hava en sådan överstepräst, som sitter till höger om majestätets tron i himmelen.” (Benelius) Genom att till Gud frambära värdet av sitt fullkomliga mänskliga offer beredde denne överstepräst vägen för människorna att bli försonade med Gud, att komma i ett ljuvligt fridsförhållande till Gud. Detta är en av orsakerna till att denne, på vars skuldror världsregeringen i Guds nya tingens ordning läggs, kallas ”Fridsfurste”. Då han offrade sitt eget fullkomliga mänskliga liv, gjorde han evigt liv möjligt för alla de människor, som lyder honom. Detta inbegriper också de dödas uppståndelse, ty Jesus Kristus sade: ”Jag är uppståndelsen och livet” och: ”Den timmen kommer, i vilken alla, som äro i gravarna, skola höra Guds Sons röst; och de skola gå därutur: de, som hava gjort det goda, till livets uppståndelse.” — Joh. 11:25; 5:28, 29; Benelius.
57. a) Varför kommer titeln ”Fader för den kommande världen” också att passa in på Fridsfursten? b) Vilken fråga beträffande en mänsklig världsregering väcker detta?
57 Genom att ge evigt liv åt sina jordiska undersåtar skall den himmelske Fridsfursten bli såsom en fader för dem. Fördenskull bär han också den passande titeln ”Fader för den kommande världen” (Dy) eller ”Evig fader”. (Jes. 9:6) För att fullgöra sin uppgift som fader kommer han att utföra sådan helbrägdagörelse, som han utförde när han var Människosonen här på jorden, och han skall ge fullkomlig kroppslig och mental hälsa åt lydiga människor och slutligen lyfta dem upp till sprudlande mänsklig fullkomlighet på en jord, som till alla delar omvandlas till ett paradis likt Edens lustgård. (1 Mos. 2:8) Vilken världsregering, som den nuvarande världens politiker skulle kunna upprätta, vore väl mäktig att skänka sådana välsignelser ens åt dem som redan lever under en sådan regering, för att inte tala om de oräkneliga milliarder som har dött innan den upprättades?
Ett övermänskligt hinder avlägsnas
58. a) Vad är det som under mycket lång tid har utgjort ett hinder för människorna i deras strävan att åstadkomma universell fred? b) Vad skulle ingen mänsklig världsregering någonsin kunna göra med detta hinder?
58 Under mycket lång tid har det funnits ett övermänskligt hinder för människorna i deras strävan att åstadkomma universell fred eller frihet från krig. Detta hinder har varit Satan, djävulen, och hans demoner. Världsvisa människor kanske skrattar åt tanken att Satan alls existerar och kanske förnekar att han har något med de mänskliga angelägenheterna att skaffa, men Jesus Kristus gjorde inte detta. Han motstod verkliga frestelser, som Satan, djävulen, utsatte honom för, och han kallade honom för ”denna världs furste”. (Joh. 16:11, Benelius) Att Satan, djävulen, verkligen dyrkas av människor, utan att de vet av det, det angav aposteln Paulus, när han kallade honom för ”denna världs gud” (Benelius). I överensstämmelse härmed erbjöd sig Satan, djävulen, att överlåta en världsregering åt Jesus, om denne ville tillbedja och dyrka honom. (2 Kor. 4:4; Matt. 4:8—10) Satan, djävulen, är inte ensam, utan han har demonänglar, hur många vet vi inte. I bibelns sista bok sägs det att Satan, djävulen, ”förför hela världen”. (Upp. 12:7—9, Benelius) Ingen världsregering som människor kunde upprätta skulle någonsin kunna befria människorna från denne osynlige, andlige, övermänsklige gud och furste över denna världen och från hans demoner.
59, 60. a) Vilket slags världsregent kräver den nuvarande situationen fördenskull, och hur fyller Fridsfursten detta behov? b) I vilken kort tidsperiod lever vi utan tvivel nu, och vad ropar människor högljutt på?
59 Fördenskull kräver situationen en världsregent, som också själv är osynlig, andlig, övermänsklig och mäktigare än denne så kallade ”gud”, Satan, djävulen, och hans demonänglar. Den kräver en världsregent som kan gripa denne falske gud över världen och binda honom och försätta honom och hans demoner ur spel. En sådan efterlängtad världsregent har Herren Gud givit oss i sin himmelske Son, som kallas ”Fridsfurste”. I bibelns sista bok, ”en uppenbarelse av Jesus Kristus, som Gud gav honom, för att förkunna för sina tjänare, vad som innan kort skall ske”, har det blivit förutsagt att Fridsfursten skall lägga hämsko på Satan och hans demoner. (Upp. 1:1, Benelius) I symboliska ordalag målar den en tavla åt oss av Guds rikes födelse i himmelen.
60 Omedelbart efter det att denna förunderliga händelse inträffat, utbryter en väldig strid i himmelen, och Satan, djävulen, och hans demonänglar blir nedkastade till jorden, där ”han icke har lång tid” kvar till ytterligare ogudaktig verksamhet bland människorna. Att Satan och hans demoner kastas ned till jorden medför en tid av ”ve [för] jorden och havet”. (Upp. 12:1—12, Benelius) Varför skulle någon enda vaket iakttagande människa tvivla på att vi just nu befinner oss i denna korta tid av ojämförligt ve för folket på jorden och på havet? Den världsnöd, som detta ve framkallat, får människor att högljutt ropa på en världsregering.
61. a) Var gav Jesus svar på frågan om vad som skulle utgöra tecknet till hans ankomst för att utöva makten i världsregeringen? b) Till vilken tid är det förnuftigt att förlägga ”början på plågorna”, som Jesus förutsade?
61 För nitton hundra år sedan frågade Jesu apostlar honom vad som skulle utgöra tecknet till hans ankomst för att utöva makten i Guds utlovade världsregering. Jesu utförliga svar på denna fråga kan vi läsa i Matteus 24 och 25, Markus 13 och Lukas 21. Jesus förutsade att ”början på plågorna” skulle vara internationellt krig, med ”rike mot rike”, och därjämte farsoter, hungersnöd och jordbävningar. (Matt. 24:7, 8, Benelius) Fick vi känna på detta, ”början på plågorna”, år 1914, när första världskriget bröt ut och efterföljdes av dessa andra olyckor och fasansfulla ting? Om vi inte fick det, när kan vi då säga att sådana ting har inträffat i mänsklighetens historia? Vad har vi då ännu att vänta, som skulle kunna kallas ”början på plågorna”?
62. a) Hur kan det, i betraktande av Jesu profetia, bli annorlunda för oss än det blev för de människor som förgicks i syndafloden på Noas tid? b) Vart bör vi då vända våra blickar nu? Varför?
62 Tiden är nu inne att handla vist och förståndigt och att ge akt på det omisskännliga tecken, som uppenbarar tingens och förhållandenas innebörd enligt Guds profetiska ord. Vi vill inte likna människorna på Noas tid före syndafloden. Om dem sade Jesus just i den profetia, där han talade om ”början på plågorna” och de ting som skulle följa därefter, att de ”icke visste något av, förrän floden kom och borttog dem alla: så skall ock människosonens ankomst vara”. (Matt. 24:37—39, Benelius) Om ”början på plågorna”, som inträffade för bara ett halvsekel sedan, var så fruktansvärd, hurudan blir då den stora höjdpunkten på dessa plågor, dessa plågors slutliga fas? Tiden är alltså inne, då vi bör blicka upp till den världsregering, som vilar på Fridsfurstens skuldror. Endast den kan skydda och bevara oss genom änden på denna tingens ordning, som nu är så nära. Endast den kan uppväcka våra kära döda ur graven till liv under ett fullkomligt herradöme.
63. Vilka måste lämna rum för Fridsfurstens världsregering, och när skall den korta tiden av ve och elände nå sitt slut?
63 ”Alla riken på jorden” måste lämna rum för Fridsfurstens världsregering. Det måste också Satan, djävulen, och hans demonänglar göra. Dessa skapelser, som förför hela världen, ger upphov till krig, oroligheter, brottslighet, moraliskt förfall och falsk gudsdyrkan, måste bindas och förpassas i fängelse i en avgrund, långt bort från någon som helst kontakt med människorna på jorden. I och med denna övermänskliga åtgärd skall den korta tiden av fruktansvärt ”ve [för] jorden och havet” nå sitt slut.
64. Hur lång tid skall arbetsprogrammet för denna världsregering omfatta, och varför kommer detta inte att kräva att någon efterträdare till världsregenten träder fram?
64 Sedan skall världsregeringen på Fridsfurstens skuldror utöva obestritt herravälde över hela jorden. Det arbetsprogram som den förelägger hela mänskligheten, de levande och de döda, blir inte någon så kallad femårsplan eller något projekt som är beroende av en mänsklig härskares korta levnad. Enligt Guds ord skall det bli ett tusenårsprojekt, vars framåtskridande djävulen och hans demoner inte skall få störa. (Upp. 20:1—6) Fridsfursten äger nu odödligt himmelskt liv, och han skall inte behöva någon efterträdare såsom världsregent, och ingen sådan efterträdare skall heller träda fram. — Hebr. 7:15—25.
65. a) Till gagn för vilka och till ära för vem kommer detta projekt att fullföljas? b) Varför kommer det att visa sig att det inte var fåfängt som änglarna sade de ord som är återgivna i Lukas 2:14?
65 Hur mycket gott skall han inte förmå åstadkomma för alla människor under de tusen åren av sin regering tillsammans med sin förhärligade församling, då han nu har blivit beklädd med all makt i himmelen och på jorden! I hur hög grad skall inte detta lända till ära för Gud, hans Fader! Det var då inte fåfängt som härskaran av himmelska änglar vid tiden för hans födelse såsom människa för nitton hundra år sedan samfällt sade: ”Ära vare Gud i höjden och på jorden frid åt människor, som hava [Guds] välbehag”, eller ”åt människor av en god vilja”. (Luk. 2:14, Benelius; Dy) I profetian som förutsade hans födelse, hans regeringsmakt och hans titlar heter det: ”Hans välde skall breda ut sig, och på freden skall det icke vara någon ände.” (Jes. 9:6, 7, Dy) Hela mänsklighetens framtid är alltså säker och viss. Härskarornas Herres nitälskan skall genomdriva profetians uppfyllelse.
66. Vad bör vi hädanefter söka, om vi önskar åtnjuta den ändlösa fred som utlovats åt dem som har Guds välbehag eller ”människor av en god vilja”?
66 Önskar ni alla, för vilka Guds lamm dog, blev uppväckt till liv igen och blev upphöjd till himmelen, få åtnjuta denna ändlösa fred? Eftersom ni gör det, sök då hädanefter detta eviga liv, som Herren Gud erbjuder genom sin Fridsfurste och genom den världsregering, som vilar på hans skuldror.
[Fotnot]
a The Encyclopedia Americana, 1956 års upplaga, band sidan 96.