rätt, och de kommer att hysa sann kärlek till andra. Bland dem kommer det att finnas trogna män i Jesu jordiska släktlinje. På grund av att Jesus Kristus uppväcker dem till liv kommer de att bli hans barn. — Ps. 45:17.

Det är alltså tydligt att det messianska riket blev nödvändigt i Guds uppsåt bara därför att människosläktet hade dragits ner i synd och död. I och med avlägsnandet av alla spår av synd kommer det inte att finnas något ytterligare behov av att det messianska riket styr i detta avseende. Men det skall inte komma till ett våldsamt slut; detta rike skall inte ”förstöras”, eftersom frukten av dess goda verk kommer att förbli för evigt. (Dan. 7:14) Det förefaller vara i denna bemärkelse som det i bibeln heter att Kristi styre inte har något slut. — Jes. 9:7; Luk. 1:33; Upp. 11:15.

Vid avslutningen av sin tusenåriga regering kommer Jesus Kristus att ha fullbordat sin anvisade uppgift att föra mänskligheten fram till fullkomlighet. I sann ödmjukhet kommer han sedan att till sin Fader överlämna den myndighet han utövat över mänskligheten i egenskap av ”konungars konung och herrars herre”. Orden i 1 Korintierna 15:28 kommer således att uppfyllas: ”När allt har blivit honom [Sonen] underlagt, då skall Sonen själv också underordna sig den som har underlagt honom allt, för att Gud må vara allt för var och en.” Hans medhärskare och de jordiska representanterna för Riket kommer att följa hans exempel och villigt och ödmjukt avstå från sina ställningar. Vid den tiden kommer alla människor att stå som jämlikar inför Gud, fria från svagheter och ofullkomligheter.

Hur bör denna kunskap påverka oss redan nu? Det bör inskärpa i oss att det i den kristna församlingen inte är poster och ställningar som har den största betydelsen. Det är inte det ansvar eller den myndighet som anförtrotts åt en individ, utan vad han är som person och hans godkända förhållande till Gud som är det verkligt viktiga. I den kristna församlingen finns det inte några som är ”stora”; också äldste eller tillsyningsmän är blott och bart tjänare eller slavar åt sina bröder. (Matt. 20:25—27) Dessutom förefaller det som om anordningen med äldste eller tillsyningsmän i vår tid och under Kristi tusenåriga regering bara är en tillfällig anordning, på så sätt att den är i kraft bara till dess mänskligheten uppnår fullkomlighet inför Jehova Gud. Denna insikt och förståelse gör sannerligen att betoningen kommer där den bör vara — på den högste suveränen, Jehova Gud.

Låt oss därför efterlikna Jesus Kristus i att vidmakthålla vår ödmjukhet inför vår Danare och först och främst tänka på att ett godkänt förhållande till honom är en bestående egendom. (Ords. 22:4) Om vi gör detta, kan det bli vårt privilegium att få vara bland dem som blir vittnen till Jesu konungsliga handling av ödmjukhet — att han överlämnar riket till sin Gud och Fader.

Inblick i nyheterna

”Tänker inte på någon Konstruktör”

● När nobelpristagaren och biologen George Wald nyligen höll ett tal inför National Science Teachers Association, gjorde han några uppseendeväckande medgivanden om ”vetenskapligt” tänkande. ”Vi lever i ett mycket speciellt universum”, började han, ”ett som tycks vara konstruerat för den stora variation och utveckling [som är nödvändiga för liv].”

Men artikeln i Seattle ”Times” framhåller att ”just som Wald tycktes närma sig slutsatsen att detta ’mycket speciella’ universum var en Skapares verk, gjorde han en kovändning”. Varför?

”Vetenskapsmännen vill inte gärna erkänna någon konstruktion”, sade Wald, ”eftersom de är angelägna om att undvika tanken på en Konstruktör med stort K. Själv tycker jag inte om att tänka på någon Konstruktör.”

Påminner inte detta slag av tänkande om den kända bilden med tre apor, som håller händerna för ögonen, öronen respektive munnen? Detta påminner sannerligen om de religiösa ledarna på Jesu tid, som ”ser och ändå icke ser, hör och ändå icke hör eller förstår”! — Matt. 13:13, Hedegård.

Tibets religion ”dödad”

● ”Officiell ateism har dödat religionen i det avlägsna Tibet”, heter det i tidskriften ”Smithsonian”. Den en gång dominerande buddistiska religionen har praktiskt taget utplånats efter det kommunistiska övertagandet av denna provins för mer än tjugo år sedan.

En korrespondent för tidskriften berättar: ”Av Tibets 5.000 [buddistiska] munkkloster återstår bara omkring ett dussin i verksamhet; de övriga används som magasin eller håller på att falla i ruiner.” Det kolossala klostret Drepung utanför Tibets huvudstad, Lhasa, var en gång huvudcentrum