-
Del 20 — ”Må din vilja ske på jorden”Vakttornet – 1959 | 1 november
-
-
historia sedan Alexanders död ända fram till kungariket Iran i våra dagar. En av Alexanders efterträdare, härföraren Seleukos Nikator, som dog år 280 f. Kr., flyttade sitt regeringssäte från Babylon till Seleucia i Syrien, en ny stad som han hade byggt. Grekland har hållit sig vid liv som en nation intill denna dag, och republiken Irak är i besittning av det forntida Babylons landområde.
34. Hur har resterna av dessa tre forntida världsvälden och det fjärde djurets många horn blivit förenade i våra dagar, men när skall deras förlängda liv nå sitt slut?
34 Resterna av dessa forntida, vilddjurslika världsvälden är i våra dagar, tillsammans med det fruktansvärda fjärde vilddjurets symboliska horn, förenade med andra nationer jorden runt i den internationella organisation, Förenta nationerna, som utgör det åttonde världsväldet i bibelns historiska skildring. (Upp. 17:11) Den syn som Daniel fick förutsade rätt och riktigt: Det herravälde som de tre världsväldena, det babyloniska, det medo-persiska och det grekiska, utövade blev dem fråntaget, men deras liv ”förlängdes för en tid och en stund”. Likt stenen, som i Nebukadnessars dröm träffade fötterna på den stora bildstoden och sedan malde sönder den helt och hållet, skall Guds rike vid Harmageddon utplåna alla då existerande spår av dessa forntida symboliska vilddjur, inbegripet det fjärde djuret.
35. Skall den som liknade en människoson vara ensam i sitt välde och rike? Hur ger oss Daniels syn svaret?
35 Han som liknade en människoson skall inte vara ensam i sitt evigt bestående välde och oförstörbara rike. Guds ”heliga” skall vara förenade med den förhärligade, på tronen insatte Människosonen i hans himmelska rike. Daniel bekräftar detta, då han säger: ”Jag såg, att detta horn gjorde krig med de heliga och besegrade dem, till dess den gamle av dagar kom och domen blev given åt den Högstes heliga och tiden kom, då de heliga mottogo riket.” (Åk) Ängeln förklarade denna utsaga för Daniel i dessa ord: ”Men dom skall bliva hållen, och hans välde skall tagas ifrån honom och fördärvas och förgöras i grund. Men rike och välde och storhet, utöver alla riken under himmelen, skall givas åt den Högstes heligas folk. Dess rike skall vara ett evigt rike, och alla välden skola tjäna och lyda det.” (Dan. 7:21, 22, 26, 27) Den främste bland ”den Högstes heliga” är Jesus Kristus. — Apg. 3:14; 4:27, 30.
36. Vad utgör de som förs in i förbundet om Riket, hur blir de försatta i härskarställning, och var?
36 Dem som Jesus Kristus för in i förbundet om Riket tillsammans med sig gör han emellertid till en ”helig nation”, en nation av andliga ”bröder” till honom, alla ”kallade till att vara heliga”. (1 Petr. 2:9, NW; Hebr. 2:11; Rom. 1:7, NW) I enlighet med förbundet om Riket får de uppstå från sin död i trohet och blir förenade med Jesus Kristus i hans härskarställning på det himmelska Sions berg. — Upp. 2:10; Hebr. 12:22—28.
37. Vad kallas dessa som har del i uppständeisen till denna ställning på Sions berg, och vilket lidande har de utstått, som gör att de får härska tillsammans med Människosonen?
37 Aposteln Johannes, som var en av dessa heliga, sade om den syn som han fick: ”Jag fick se Lammet stå på Sions berg och jämte det ett hundra fyrtiofyra tusen, som hade dess namn och dess Faders namn skrivna på sina pannor.” Och vidare: ”Salig och helig är den som har del i den första uppståndelsen; över dem har den andra döden ingen makt, utan de skola vara Guds och Kristi präster och skola få regera [härska som konungar, NW] med honom de tusen åren.” (Upp. 14:1; 20:6) Dessa det offrade Lammets 144.000 efterföljare har utstått lidande tillsammans med honom under det vildsinta världsherravälde som utövats av det symboliska fjärde vilddjuret med dess horn. Därför har de fått löftet att de också skall få ”härska tillsammans som konungar”. (2 Tim. 2:11, 12, NW) De skall härska för att den himmelske Faderns vilja må ske på jorden såväl som i himmelen.
(Fortsättning följer.)
-
-
”Den sista sommaren.”Vakttornet – 1959 | 1 november
-
-
”Den sista sommaren.”
I sin bok The Last Summer (Den sista sommaren), som skrevs år 1934, säger Boris Pasternak om sommaren 1914 att det var ”den sista sommaren då livet alltjämt tycktes ta hänsyn till individen och då det var lättare och naturligare att älska än att hata”.
-