Del 20 — ”Må din vilja ske på jorden”

I den inspirerade dröm som Daniel beskriver i det sjunde kapitlet av sin profetiska skildring utgör lejonet en bild av det babyloniska världsväldets kungaätt, björnen det medo-persiska världsväldets kungaätt, pantern det macedoniska eller grekiska världsväldets rad av regenter, och det förskräckliga fjärde vilddjuret är en bild av det sjätte uttrycket för världsherravälde, som hade sin början i och med det romerska imperiet under kejsar Augustus. Detta imperium upplöstes i skilda politiska välden som framställs i bild genom de tio hornen på det fjärde vilddjurets huvud. Det ”lilla hornet”, som sköt upp bland dem och för vilket tre horn blev bortstötta, svarar mot det anglo-amerikanska världsväldet; och de tre horn som blev bortstötta eller bragtes på fall för detta lilla horn, det sjunde världsväldet i bibelns historiska skildring, var 1) Spanien, 2) Nederländerna och 3) Frankrike. Detta symboliska ”lilla horn” med en talför mun och ögon motstår Jehova Gud och hans heliga.

23, 24. a) Hur tänkte detta symboliska horn förändra Guds ”tider”? b) Hur visade det sig sinnat att förändra Hans lag?

²³ Intill denna dag har detta symboliska horn haft i sinnet ”att förändra heliga [Guds] tider och lagar”. På hösten år 1914 utlöpte de ”sju tiderna” eller ”nationernas fastställda tider” även för det av två makter bestående anglo-amerikanska världsväldet. Den tid hade då förrunnit, under vilken ”det Jerusalem, som är där ovan”, som är fritt och som är ”moder” till Guds ”heliga”, skulle få förtrampas. Tiden var då inne för Guds och hans Smordes utlovade rike att träda till såsom den makt som har rätt att utöva styrelsen över jorden. Den rätta tiden var inne för denna världens riken, i synnerhet för kristenhetens riken, att underkasta sig den nya världens nyfödda herradöme och överlåta sin suveränitet och sitt herravälde över jorden åt det. — Ps. 2:1—12.

²⁴ Det nämnda tvåmaktsväldet, det angloamerikanska världsväldet, hade annat i sinnet beträffande ”tiderna” och drev gäck med den sanningen att ”nationernas fastställda tider” hade utlöpt år 1914.a Det gick med i världskriget, men inte för att stödja Guds rike, som nyligen fötts i himmelen, utan för att bevara sitt eget politiska herravälde och sin ställning som överlägsen handelsmakt. (Upp. 11:15—18) Guds lag sedan 1914 har varit att de goda nyheterna om upprättandet av det utlovade riket, som varit föremål för ivriga böner, skulle predikas av åt Gud överlämnade vittnen på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer. (Matt. 24:14) Det anglo-amerikanska tvåmaktsväldet motstod på ett iögonenfallande sätt Jehova Guds heliga folks strävan att följa denna lag. Härigenom uppfyllde det ängelns profetia: ”Denne skall... föröda den Högstes heliga; ... och de skola givas i hans hand under en tid och [två] tider och en halv tid.” — Dan. 7:25.

25. Hur lång tid omfattade perioden en tid, tider och en halv tid, och vad slags krig förde det symboliska hornet mot Guds ”heliga”?

²⁵ En tid, två tider och en halv tid utgör tre och en halv tid eller inalles hälften av sju tider. De ”sju tider”, som gick fram över kung Nebukadnessar under hans tid av vansinne i Babylon, uppgick till sju bokstavliga år. Mätt på samma sätt skulle hälften av ”sju tider”, dvs. tre och en halv tid, uppgå till tre och ett halvt år.b Under denna tid skulle Guds, den Högstes, ”heliga” ges i det angloamerikanska världsväldets hand, och detta horn skulle ”föra krig mot de heliga och bliva dem övermäktigt”. (Dan. 7:21) Detta inträffade under första världskriget, som började år 1914, det år då ”nationernas [sju] fastställda tider” utlöpte. Den brittiska delen av det av tvenne makter bestående världsväldet gav sig in i första världskriget den 4 augusti 1914 och den amerikanska delen den 6 april 1917. Men de var inbegripna i en andlig krigföring mot Jehovas ”heliga nation” av andliga israeliter, särskilt under de förutsagda tre och en halv tiderna.

26. När började och slutade dessa tre och en halv tider, och hur började och slutade de?

²⁶ Denna period på tre år och sex månader svarar mot de fyrtiotvå månader eller ett tusen två hundra sextio dagar, under vilka Jehovas ”två vittnen” skulle profetera klädda i andligt säcktyg, i andlig sorgdräkt. (Upp. 11:1—3) Denna period började under första hälften av november år 1914 och slutade den 7 maj 1918. Denna dag blev Sällskapet Vakttornets president, sekreterare-kassaförvaltare och redaktionsmedlemmar arresterade på falska grunder. De sändes huvudstupa till ett federalt fängelse, där de måste stanna i nio månader, till dess de fick tillstånd att anskaffa borgen, vilket tidigare med orätt hade förvägrats dem, och de kunde försättas på fri fot.c Till följd härav blev den verksamhet med att ge biblisk undervisning, som Guds, den Högstes, vittnen var upptagna av, störd överallt på jorden.

27. Hur nåddes en höjdpunkt i denna krigföring mot Guds heliga?

²⁷ Under denna tid, den 12 februari 1918, satte den brittiska dominion Kanada i gång det slutliga angreppet. Denna dag utfärdade vederbörande departementschef i Kanada förbud mot den av Sällskapet utgivna sjunde delen av Studier i Skriften, med titeln Den fullbordade hemligheten, och likaså mot Sällskapets serie av traktater kallad Eko från talarstolen. Innehav av någon eller några av de förbjudna böckerna skulle utsätta innehavaren för faran att bli dömd till böter intill 5.000 dollar och fem års fängelse. Följande månad, eller den 14 mars 1918, inträffade det i Amerika att justitiedepartementet i Washington, D. C, förklarade spridandet av sjunde delen av Studier i Skriften vara ett brott, mot spionerilagen. På dessa åtgärder från den kanadensiska och den amerikanska regeringens sida följde konfiskering av Sällskapets publikationer och husundersökningar hos medlemmar av Jehovas folk; böcker beslagtogs, och Guds, den Högstes, tillbedjare arresterades. Under de följande månaderna kom så arresteringen av framträdande representanter för Sällskapet Vakttornet, rättegångsfarsen emot dem och deras inspärrning i fängelse.

28. Vilket faktum kvarstår, även om förhållandena rättades till efter kriget, och hur har profetian härigenom bekräftats?

²⁸ Visserligen upphävde myndigheterna förbudet mot Sällskapets publikationer efter första världskriget, och de fängslade ledamöterna av Sällskapets styrelse blev fullständigt frikända inför lagen, men detta var endast vad rättvisan krävde. Kvar stod alltjämt det faktum att dessa myndigheter stridit mot himmelens Gud, vars vilja utfördes på jorden av hans tjänare. Detta skändliga faktum bekräftar vidare att profetian är sann och ger oss tillförsikten att det som återstår av Daniels syn skall inträffa enligt förutsägelsen.

Gud avgör vem som skall behärska världen

29. Vilken himmelsk syn såg Daniel därpå, och vem avses med uttrycket ”en som var gammal”; 1 vilken sak måste dom fällas, och vad avslöjar de upplåtna böckerna?

²⁹ När profeten Daniel vände sina ögon från det fruktansvärda fjärde djuret, som kom upp ur havet, fick han se en syn av något som utspelades i himmelen. ”Medan jag ännu såg härpå, blevo troner framsatta, och en som var gammal satte sig ned. Hans klädnad var snövit, och håret på hans huvud var såsom ren ull; hans tron var av eldslågor, och hjulen därpå voro av flammande eld. En flod av eld strömmade ut från honom; tusen gånger tusen voro hans tjänare, och tio tusen gånger tio tusen stodo där till hans tjänst. Så satte man sig ned till doms, och böcker blevo upplåtna.” (Dan. 7:9,10) Han som var ”gammal” är Jehova, som från obestämd tid till obestämd tid är Gud. (Ps. 90:2) ”Gud är den som dömer; den ene ödmjukar han, den andre upphöjer han.” (Ps. 75:8) Den sak, som Gud, den Högste, måste döma i, gäller herraväldet över jorden. I 2.520 år har jordens världsliga nationer utövat styrelsen över jorden utan ingripande från dess Skapare. Men nu är vi framme vid hösten år 1914, och ”nationernas fastställda tider” har utlöpt. Böckerna, de upptecknade vitsord som nationerna har förskaffat sig under de ”sju tiderna”, blir upplåtna. Ett skuldkonto likt ett rovdjurs stirrar den store domaren i ansiktet. Nationerna förtjänar inte att längre utöva någon suveränitet över jorden.

30. Vad ser Daniel hända dels det fjärde vilddjuret, dels de andra djuren? Vem förs fram Inför domaren, och vad får han sig givet?

³⁰ Se där! Det är någon som kallas inför Guds domarsäte. Så säger Daniel: ”Medan jag nu såg härpå, skedde det, att för de stora ords skull, som hornet talade — medan jag ännu såg härpå — djuret dödades och dess kropp förstördes och kastades i elden för att brännas upp. Från de övriga djuren togs ock deras välde, ty deras livslängd var bestämd till tid och stund [men deras liv förlängdes för en tid och en stund, RS]. Sedan fick jag i min syn om natten se, huru en som liknade en människoson kom med himmelens skyar, och han nalkades den gamle [den gamle av dagar, Åk, RS] och fördes fram inför honom. Åt denne gavs välde och ära och rike, och alla folk och stammar och tungomål måste tjäna honom. Hans välde är ett evigt välde, som icke skall tagas ifrån honom, och hans rike skall icke förstöras.” — Dan. 7:9—14.

31. Vem är denne som liknar en människoson; när träder han fram inför domarsätet, och vad begär han av domaren?

³¹ När Jesus Kristus var här på jorden, talade han upprepade gånger om sig själv såsom Människosonen. (Matt. 16:13; 25:31) När Sanhedrin eller Högsta domstolen i Jerusalem ålade Jesus att under edlig förpliktelse säga vem han var, sade Jesus: ”Likväl säger jag till eder, ni människor: Hädanefter komma ni att få se Människosonen sitta på maktens högra sida och komma på himmelens skyar.” (Matt. 26:59—64, NW) Den som i Daniels himmelska syn kom med himmelens skyar och fördes fram inför ”den gamle av dagar” är alltså den uppståndne, förhärligade Jesus Kristus. Med honom har Jehova, ”den gamle av dagar”, ingått ett förbund om ett rike, vilket hade sin förebild i det förbund om riket som ingicks med kung David, vilken var en profetisk förebild till Jesus Kristus. Genom den inspirerade kung David hade Jehova profetiskt uppmanat sin Son, Jesus Kristus, att när den rätta tiden väl vore inne begära av Honom att få nationerna till arvedel och jordens ändar till egendom. (Ps. 2:7, 8; Apg. 4:24—26) Denna tid sammanfaller med slutet på ”nationernas fastställda tider”, som kom år 1914. Nu, när den tid är inne, som Jesus Kristus har bidat efter i himmelen, träder han inför den gamles av dagar domarsäte. Han begär av den store domaren att få det som med rätta tillkommer honom enligt förbundet om riket över hela jorden. Alla vittnesbörd, synliga såväl som andliga, bevisar att han erhöll herraväldet över alla jordens inbyggare, i uppfyllelse av Daniels syn.

32. Vad måste bända med det fjärde djurets horn, 1 synnerhet med det horn, som hade ögon och mun, och var kommer det att hända?

³² Mellan Människosonen, som blev insatt på tronen i himmelen såsom den nya världens konung år 1914, och de symboliska vilddjuren i Daniels syn kan det inte råda någon bestående, fridfull samexistens. Enligt denna syn måste det symboliska fjärde vilddjuret förgöras, nämligen det av två makter bestående anglo-amerikanska världsväldet jämte de andra tio ”horn” eller ”konungar” som hade sin upprinnelse i det romerska imperiet och som alltjämt gör anspråk på suveränitet och söker bevara sin ställning på jorden. De måste försvinna, såsom hade de kastats i en eldsjö, som brinner med svavel. (Upp. 19:19, 20) I synnerhet om det symboliska hornet med ögon och mun sade ängeln: ”Men dom skall bliva hållen, och hans välde skall tagas ifrån honom och fördärvas och förgöras i grund.” (Dan. 7:26) Denna fullständiga tillintetgörelse skall verkställas enligt det beslut som fattats av den store domaren, ”den gamle av dagar”, och den kommer att ske på Harmageddons slagfält i ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”. — Upp. 16:14, 16, NW.

33. Vad hände i synen med de tre andra djuren, och hur har detta uppfyllts?

³³ Vad beträffar de tre andra symboliska vilddjuren, Babylonien, det medo-persiska väldet och det macedoniska (grekiska) väldet, så blev dessa nationers grundvalar inte fullständigt raserade när dessa välden omstörtades i forna tider. År 483 f. Kr. reste sig t. ex. Babylon och grep till vapen mot Persien, som då innehade väldet, och Xerxes I måste inta staden genom att belägra den i månader, varefter han plundrade den. Alexander den store dog i Babylon år 323 f. Kr. Alexander hade fått sitt stora intresse för Babylon väckt och ville göra det till sitt väldes huvudstad, men Guds beslut var emot Babylon. Också Persien har haft en obruten historia sedan Alexanders död ända fram till kungariket Iran i våra dagar. En av Alexanders efterträdare, härföraren Seleukos Nikator, som dog år 280 f. Kr., flyttade sitt regeringssäte från Babylon till Seleucia i Syrien, en ny stad som han hade byggt. Grekland har hållit sig vid liv som en nation intill denna dag, och republiken Irak är i besittning av det forntida Babylons landområde.

34. Hur har resterna av dessa tre forntida världsvälden och det fjärde djurets många horn blivit förenade i våra dagar, men när skall deras förlängda liv nå sitt slut?

³⁴ Resterna av dessa forntida, vilddjurslika världsvälden är i våra dagar, tillsammans med det fruktansvärda fjärde vilddjurets symboliska horn, förenade med andra nationer jorden runt i den internationella organisation, Förenta nationerna, som utgör det åttonde världsväldet i bibelns historiska skildring. (Upp. 17:11) Den syn som Daniel fick förutsade rätt och riktigt: Det herravälde som de tre världsväldena, det babyloniska, det medo-persiska och det grekiska, utövade blev dem fråntaget, men deras liv ”förlängdes för en tid och en stund”. Likt stenen, som i Nebukadnessars dröm träffade fötterna på den stora bildstoden och sedan malde sönder den helt och hållet, skall Guds rike vid Harmageddon utplåna alla då existerande spår av dessa forntida symboliska vilddjur, inbegripet det fjärde djuret.

35. Skall den som liknade en människoson vara ensam i sitt välde och rike? Hur ger oss Daniels syn svaret?

³⁵ Han som liknade en människoson skall inte vara ensam i sitt evigt bestående välde och oförstörbara rike. Guds ”heliga” skall vara förenade med den förhärligade, på tronen insatte Människosonen i hans himmelska rike. Daniel bekräftar detta, då han säger: ”Jag såg, att detta horn gjorde krig med de heliga och besegrade dem, till dess den gamle av dagar kom och domen blev given åt den Högstes heliga och tiden kom, då de heliga mottogo riket.” (Åk) Ängeln förklarade denna utsaga för Daniel i dessa ord: ”Men dom skall bliva hållen, och hans välde skall tagas ifrån honom och fördärvas och förgöras i grund. Men rike och välde och storhet, utöver alla riken under himmelen, skall givas åt den Högstes heligas folk. Dess rike skall vara ett evigt rike, och alla välden skola tjäna och lyda det.” (Dan. 7:21, 22, 26, 27) Den främste bland ”den Högstes heliga” är Jesus Kristus. — Apg. 3:14; 4:27, 30.

36. Vad utgör de som förs in i förbundet om Riket, hur blir de försatta i härskarställning, och var?

³⁶ Dem som Jesus Kristus för in i förbundet om Riket tillsammans med sig gör han emellertid till en ”helig nation”, en nation av andliga ”bröder” till honom, alla ”kallade till att vara heliga”. (1 Petr. 2:9, NW; Hebr. 2:11; Rom. 1:7, NW) I enlighet med förbundet om Riket får de uppstå från sin död i trohet och blir förenade med Jesus Kristus i hans härskarställning på det himmelska Sions berg. — Upp. 2:10; Hebr. 12:22—28.

37. Vad kallas dessa som har del i uppständeisen till denna ställning på Sions berg, och vilket lidande har de utstått, som gör att de får härska tillsammans med Människosonen?

³⁷ Aposteln Johannes, som var en av dessa heliga, sade om den syn som han fick: ”Jag fick se Lammet stå på Sions berg och jämte det ett hundra fyrtiofyra tusen, som hade dess namn och dess Faders namn skrivna på sina pannor.” Och vidare: ”Salig och helig är den som har del i den första uppståndelsen; över dem har den andra döden ingen makt, utan de skola vara Guds och Kristi präster och skola få regera [härska som konungar, NW] med honom de tusen åren.” (Upp. 14:1; 20:6) Dessa det offrade Lammets 144.000 efterföljare har utstått lidande tillsammans med honom under det vildsinta världsherravälde som utövats av det symboliska fjärde vilddjuret med dess horn. Därför har de fått löftet att de också skall få ”härska tillsammans som konungar”. (2 Tim. 2:11, 12, NW) De skall härska för att den himmelske Faderns vilja må ske på jorden såväl som i himmelen.

(Fortsättning följer.)

[Fotnot]