Liv nu på ”den yttersta dagen” med uppståndelse från de döda
1. Vid vilken tid trodde man i flera tiotal år att förhärligandet av kvarlevan av överlevande kristna skulle inträffa, men var det så att det som förutsades i 1 Tessalonikerna 4:16, 17 blev uppfyllt från och med den tiden?
EFTERSOM de ”i Kristus döda” blir uppväckta i andliga kroppar, osynliga för människoögon, nu på ”den yttersta dagen”, måste vi människor vandra i tro, inte i åskådning, i fråga om att detta verkligen äger rum nu. Vi kan påminna oss att ganska många i några tiotal år menade att förhärligandet av den kristna församlingens alla överlevande medlemmar skulle äga rum då hedningarnas tider skulle nå sitt slut omkring 1 oktober 1914. (Luk. 21:24) Men ingenting likt det som beskrivs i 1 Tessalonikerna 4:16, 17 inträffade vid den tiden. I stället bröt krig ut i himmelen, och förlorarna, Satan och hans demoner, fick uppleva en svindlande färd mot jorden. (Upp. 12:7—13) Det är mycket intressant att tänka på att ett ganska stort antal av de av anden pånyttfödda kristna, som var vid liv och var verksamma på jorden år 1914, fortfarande befinner sig ibland oss i köttet. Det var tydligen något som inte stämde beträffande uppfattningen om tidpunkten för den ”yttersta dagen”, då den av anden pånyttfödda församlingen skulle bli förhärligad.
2, 3. Under vilken tid är förhärligandet bestämt att inträffa, och vilken fråga uppstår därför beträffande uppfyllelsen av orden i 1 Korintierna 15:50—57?
2 Likväl började den förhärligade Jesu Kristi osynliga ”närvaro” eller parousia då hedningarnas tider utlöpte år 1914. Sedan dess befinner vi oss således i den tidsperiod, då det som är förutsagt i 1 Tessalonikerna 4:16, 17 borde äga rum med avseende på de överlevande, av anden pånyttfödda kristna, i överensstämmelse med vad som sägs om den ”yttersta dagen”. — Joh. 6:54.
3 När är det rimligtvis som orden i 1 Korintierna 15:50—57 börjar uppfyllas? ”Kött och blod [kan] inte ... ärva Guds rike, inte heller ärver förgängligheten oförgängligheten. Se, jag säger er en helig hemlighet: Vi skall inte alla somna in i döden [när den förgängliga människokroppen dör], men alla skall vi förvandlas, i ett nu, i ett ögonblick, under den sista trumpeten. Ty trumpeten skall ljuda, och de döda skall uppväckas oförgängliga, och vi [kristna lika Paulus] skall förvandlas. Detta förgängliga måste nämligen iföra sig oförgänglighet, och detta dödliga måste iföra sig odödlighet. Men när detta förgängliga iför sig oförgänglighet och detta dödliga iför sig odödlighet, då skall det uttalande bli verklighet, som står skrivet: ’Döden är uppslukad för alltid.’ ’Död, var är din seger? Död, var är din udd?’ Den udd som förorsakar död är synden, men syndens kraft är [den mosaiska] lagen. Men Gud vare tack, för han ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus!”
4. När dog Jesus, och hur hade detta antytts i Daniel 9:24—27?
4 När vi önskar göra en skriftenlig beräkning av tiden, kan vi dra paralleller eller jämföra händelser som till sin natur motsvarar varandra. Vi kan till exempel fråga: När uppväcktes Jesus Kristus själv för att bli ”förstlingen Kristus”? Det skedde på söndagen den 16 Nisan år 33 v.t. Två dagar tidigare, på den judiska påskdagen, 14 Nisan, hade han fått hänga på en avrättningspåle, till dess han dog. Denna dag, då Kristus offrade sitt liv, var av Jehova Gud tydligt markerad i den rad av händelser som han hade fastställt och låtit uppteckna i Daniel 9:24—27. Den markerade mitten i den sista veckan av en serie om ”sjuttio veckor”, dvs. årsveckor, inte sjudagarsveckor. I Daniels profetia förutsades det att under den här sista, den 70:e, årsveckan ”skall Messias avskäras, utan något för egen räkning” (NW). Men vid vilken tidpunkt under denna sista årsvecka, som började på hösten år 29 v.t.? I Daniel 9:27 (NW) svaras det: ”I halva veckan skall han komma slaktoffer och offergåva att upphöra.” Djuroffer var således värdelösa sedan Jesus hade dött.
5. Hur räknar man ut när den 70:e års-”veckan” börjar, vad markerade dess början, och vilken period inledde den för Jerusalem och den judiska tingens ordning?
5 Eftersom Jesus offrade sitt fullkomliga människoliv ”i halva veckan”, dvs. den 14 Nisan 33, började den ”veckan” tre och ett halvt månår tidigare, den 15 Tischri 29. Vilken händelse var det då som markerade början på denna, den 70:e års-”veckan”? Jesus bevisades vara Messias, vilket betyder ”den Smorde”. Det inträffade när Jesus blev döpt av Johannes döparen. Omedelbart därefter blev Jesus ”smord” med den heliga anden till att bli messiansk kung över Jehovas folk. Jesus var då 30 år gammal. (Luk. 3:21—23; 4:1—21) Denna händelse markerade faktiskt själva början av ”ändens tid” för Jerusalem och den judiska offeranordningen. Mindre än 41 år senare, på sommaren år 70, blev Jerusalem och dess tempel helt ödelagda. I Daniel 9:26 var detta förutsagt: ”Staden och den heliga platsen skall en kommande ledares folk [härföraren Titus’ trupper som kom år 70] låta drabbas av fördärv. Och dess ände skall komma genom floden [av romerska legionärer]. Och intill änden skall det vara krig.”
6, 7. Vad följde genast efter det att hedningarnas tider nått sitt slut år 1914, och vilket tillkännagivande, som då gjordes i himmelen, besannades vad vår jord och dess döda beträffar?
6 Som en parallell till detta finner vi att när hedningarnas tider utlöpte på hösten år 1914, då började ”ändens tid” för den nuvarande tingens ordning. (Dan. 12:4) Omedelbart efter det att hedningarnas tider gått till ända blev den smorde Jesus insatt i himmelen som kung, han som är den förblivande arvingen till sin forntida förfader, kung David som regerade i Jerusalem. Där och då blev det tillkännagivande som följde på den sjunde trumpetstöten en verklighet. Om detta läser vi i Uppenbarelseboken 11:15—18:
7 ”Och den sjunde ängeln blåste i sin trumpet. Och höga röster ljöd i himmelen, och de sade: ’Världens rike har nu blivit vår Herres [den suveräne Herren Jehovas] och hans Smordes [Kristi] rike, och han [den suveräne Herren Jehova] skall härska som konung till evig tid.’ . . . ’Vi tackar dig, Jehova Gud, den Allsmäktige, den som är och som var, därför att du har tagit din stora makt och börjat härska som konung. Men nationerna blev vreda, och din egen vrede kom, och den fastställda tiden för de döda att bli dömda, och att ge lönen åt dina slavar profeterna och åt de heliga och åt dem som fruktar ditt namn, de små och de stora, och att störta dem i fördärvet som fördärvar jorden.’”
8. a) Mot vilka vändes då nationernas vrede, varför, och i vilken utsträckning? b) Hur motsvarade detta vad som hände den smorde Jesus ”i halva veckan”?
8 Under första världskriget, som pågick 1914—1918, inträffade det att ”nationerna blev vreda”, och de utöste sin vrede över den suveräne Herren Jehovas överlämnade folk. Varför det? Därför att dessa predikade att hedningarnas tider gått till ända år 1914 och att Kristi rike blivit fullständigt upprättat i himmelen. Denna vrede från nationerna nådde höjdpunkten på våren 1918; särskilt påfallande var detta i Amerikas förenta stater. Det var tre och ett halvt år från det att hedningarnas tider gått till ända och den smorde Jesus blivit insatt som himmelsk kung. Det som hände förkunnarna av Guds rike på jorden år 1918 är en fullständig parallell till det som hände Jesus i Jerusalem ”i halva veckan”. I hans fall blev det nödvändigt med en uppståndelse från de döda. På motsvarande sätt inträffade det år 1918 att förkunnarna av hans rike tilldelades vad förföljarna trodde var en ”dödsstöt”, vilket medförde att arbetet med att förkunna Guds rike måste återupplivas, ges en ”uppståndelse”.
9. a) Varför kunde återupplivandet av de förföljda förkunnarna av Guds rike till förnyad verksamhet, dvs. den bildliga uppståndelsen för dem, inte vara en verklig motsvarighet till Jesu uppståndelse den 16 Nisan 33? b) Vilkas andliga uppståndelse måste ”komma före”, dvs. ske innan de kunde ”ryckas bort ... för att möta Herren”?
9 Jesu uppståndelse den 16 Nisan 33 var av andligt slag, till den himmelska världen, men den skedde från en jordisk grav. Vad beträffar Guds rikes förkunnare, som ännu befann sig i köttet, gällde deras återupplivande en jordisk verksamhet, ett förnyat predikande av ”dessa goda nyheter om riket” på hela den bebodda jorden ”till ett vittnesbörd för alla nationerna”. (Matt. 24:14) Dessa av anden pånyttfödda kristna skulle inte ännu förhärligas i himmelen, ”ryckas bort i skyar för att möta Herren i luften”. Denna upplevelse, som de skulle få, var inte bestämd att ”komma före” de kristnas uppståndelse, som ”genom Jesus ... somnat in i döden” fram till 1918. Nej, utan som 1 Tessalonikerna 4:14—17 framhåller, ”de som är döda i gemenskap med Kristus skall uppstå först”. Deras uppståndelse först skulle mycket lämpligt komma före Rikets förkunnares återupplivande eller återuppväckande till deras ytterligare arbete i köttet här på jorden nu under ”ändens tid”. Detta återupplivande inträffade på våren år 1919.
10. Vilkas uppståndelse vid vilken tid skulle med rätta kunna motsvara Jesu uppståndelse den 16 Nisan 33?
10 Den andliga uppståndelsen för de ”i Kristus döda” på våren år 1918, tre och ett halvt år från det att Kristus insattes på tronen, när hedningarnas tider hade utlöpt på hösten år 1914, kan utgöra en parallell till Jesu egen uppståndelse den 16 Nisan 33, ”i halva veckan”. (Dan. 9:27, NW) De uppstod således ”först”. Detta, som hände dem, ”[kom verkligen] före” deras uppståndelse, som överlevde till Kristi ”närvaro”, hans parousia, och till dödsstöten för arbetet att predika om Guds rike.
11. Vilken motsvarande tidsperiod kommer i förgrunden i förbindelse med Guds profetiska vittnen som omtalas i Uppenbarelseboken 11, och utgjorde detta att de steg upp till himmelen en bild av någon uppfyllelse av orden i 1 Tessalonikerna 4:17?
11 En liknande tidsperiod kommer i förgrunden i förbindelse med Guds profetiska vittnen, som framställs i bild i Uppenbarelseboken 11. Enligt Uppenbarelseboken 11:3—7 blev de dödade, sedan de profeterat i 1.260 dagar, under tre och ett halvt års tid. Men de får en uppståndelse: ”Efter de tre och en halv dagarna kom livsande från Gud in i dem, och de reste sig och stod på sina fötter, och stor fruktan föll över dem som såg dem. Och de hörde en hög röst från himmelen säga till dem: ’Stig hit upp.’ Och de steg upp till himmelen i molnskyn, och deras fiender såg dem.” (Upp. 11:11, 12) Här framställs profetiskt hur kvarlevan av de av anden pånyttfödda kristna blev återupplivade i sin tjänst för Guds rike på våren år 1919. Att de uppnådde en framträdande ställning inför världen utgjorde inte någon uppfyllelse av 1 Tessalonikerna 4:17. I samband med detta kan vi påminna oss att Jesu Kristi 120 lärjungar inte blev återupplivade till att utföra offentlig verksamhet i Jerusalem förrän 51 dagar efter det att deras Herre, Jesus Kristus, blivit hängd på pålen och begravd.
12. Hur var ett sådant återupplivande av den andliga kvarlevan också förutsagt i den syn som beskrivs i Hesekiel 37:1—14?
12 Ett sådant återupplivande av den överlevande kvarlevan var också förutsagt i Hesekiel 37:1—14. Där beskrivs hur Jehova gav profeten Hesekiel en syn av en slätt som var full av israeliters förtorkade ben. Benen blev sedan åter sammanfogade till levande israeliter, som var beredda att ge sig av från landsförvisningen i det hedniska Babylon. Jehova beskrev hur synen skulle uppfyllas, då han sade: ”Se, jag vill öppna edra gravar och hämta eder, mitt folk [som är landsförvist i Babylon], upp ur edra gravar och låta eder komma till Israels land. Och I skolen förnimma, att jag är HERREN [Jehova], när jag öppnar edra gravar och hämtar eder, mitt folk, upp ur edra gravar.” — Hes. 37:12, 13.
13. Hur fick denna syn av slätten med förtorkade ben en uppfyllelse i vår tid, och hur svarade detta mot vad som hände Jesu lärjungar efter det som hände ”i halva veckan”?
13 Som en nutida uppfyllelse av denna syn återupplivades kvarlevan av andliga israeliter på våren 1919 och befriades från det stora Babylon, den falska religionens världsvälde, och från ett uselt underkuvat tillstånd under dess politiska, rättsliga och militära älskare, som gick dess ärenden under första världskriget. Det låg förmodligen en profetisk innebörd med avseende på den nutida beräkningen av tiden för olika händelser i det förhållandet att återupplivandet av Jesu egna lärjungar och deras befrielse från den förtryckande judiska tingens ordning inte inträffade förrän efter hans död och begravning och hans uppståndelse från de döda på tredje dagen, 16 Nisan 33. Detta var kort efter det att ”halva veckan” var förbi, den tidpunkt då Jesus offrades som en lösen för hela mänskligheten.
14. Vilken grupp människor, som omnämns i 1 Tessalonikerna 4:15—17, tillhör dessa återupplivade vittnen i våra dagar, som på nytt gjorts verksamma, och hur är det som Jesus kallade ”den yttersta dagen” en ”lycklig” dag för dem?
14 I våra dagar var den återupplivade kvarlevan av andliga israeliter, som på nytt gjorts verksam och på våren år 1919 återigen tog fatt på arbetet med att vittna, de människor som aposteln Paulus kallar ”vi levande, som överlever till Herrens närvaro”. (1 Tess. 4:15) De förväntar att de, sedan de utfört det slutliga arbetet med att vittna om Guds rike världen utöver, skall dö ”i gemenskap med Herren” och under hans närvaro. Deras död inträffar under den där ”yttersta dagen” under vilken, som Jesus sade, han från de döda skall väcka upp de lärjungar som har del i privilegiet att få äta av hans kött och dricka hans blod. Detta innebär för dem att de skall ”ryckas bort” för att möta honom ”i luften”. Denna ögonblickliga uppståndelse till himmelskt liv, som de får, är inte urskiljbar för människor, som lämnas kvar på jorden, den är liksom dold av ”skyar”. ”Lyckliga” är de sannerligen, därför att de ”dör i gemenskap med Herren från och med nu”, under ”Herrens närvaro”, och inte behöver sova i döden i väntan på att han skall komma för andra gången. — Upp. 14:13; Joh. 6:53, 54; 1 Kor. 15:52, 53.
15. Vilka sentida medarbetare kommer att vara närvarande när den överlevande kvarlevan skils från detta livet då den ”yttersta dagen” är till ända, och hurdant kan det avskedet visa sig vara?
15 Många kristna följeslagare, ja, de utgör en ”stor skara”, lämnas kvar. Nu i ”ändens tid” och under ”Herrens [osynliga] närvaro” har de kommit att ta del med kvarlevan av andliga israeliter i arbetet med att avge det slutliga vittnesbördet om Riket för alla nationerna. Denna ”stora skara” förväntar att få överleva den ”stora vedermödan”, i vilken denna världens tingens ordning skall förgås. (Upp. 7:9, 14) De skall således vara närvarande, när den lyckliga stund är inne då den sista av kvarlevan av andliga israeliter skall ”ryckas bort i skyar för att möta Herren i luften”. (1 Tess. 4:17) Så kärleksfullt det skulle vara av den ”stora skaran”, som lever på den där yttersta dagen med uppståndelse från de döda, att bjuda den överlevande kvarlevans medlemmar farväl, då de avslutar sitt jordiska lopp när den ”yttersta dagen” är till ända! (Joh. 6:53, 54) Säkert blir detta inte något lätt avsked, men det kan komma att präglas av ett mycket hjärtligt utbyte av ömhetsbetygelser mellan dem som skils från detta livet och dem som blir kvar på en paradisisk jord. Den ”stora skaran” skall inte mer få se dem.
16. Även om den ”stora skaran” går miste om den personliga samvaron med några, skall de ha glädjen att välkomna nya inbyggare till den paradisiska jorden. Vilka två kategorier rör det sig om?
16 Även om den ”stora skaran” går miste om den fysiska samvaron med den förhärligade kvarlevan, skall dess medlemmar bli tröstade genom en oräknelig mängd nya inbyggare på den paradisiska jorden. Vilka är dessa, och varifrån kommer de? Det är andra förlossade, återlösta, människor, som skall uppväckas för att återvända från ”den siste fiendens” land, den adamitiska döden. (1 Kor. 15:26) Vilken glädje blir det inte därefter för den ”stora skaran” att få träffa den återuppväckte Job, ja, Abraham, Isak, Jakob, Johannes döparen, ja också de små barnen i Betlehem, som sändes till dödsriket av sin fiende, Herodes den store! Vilken glädje det också skall bli att träffa välkända vänner, den rätte herdens ”andra får” som inte överlevde den ”stora vedermödan” och inte direkt fick komma in i hans tusenåriga rike! (Upp. 20:4, 6; Joh. 10:16) Skall den smorda kvarlevans medlemmar som överlever den ”stora vedermödan” leva vidare i den nya ordningen och bevittna början av uppståndelsen för de jordiska döda på det som för dem är den ”yttersta dagen”? (Joh. 11:24) Bibeln anger inte detta med någon säkerhet.
17. a) Vad inbärgandet av de jordiska döda beträffar kan frågan ställas: Vad skall de som då uppstår vara i jämförelse med Kristus? b) I vilket avseende kommer medlemmarna av den ”stora skaran”, fastän de inte behöver uppstå från de döda, att vara lika dessa uppväckta, och vilka välsignade förhållanden skall råda när Kristi tusenårsregering är till ända?
17 Dessa uppväckta människor skall bärgas in som efterskörden i den skörd där den uppväckte Jesus blev ”förstlingen Kristus”. (1 Kor. 15:20, 22, 23) Även om medlemmarna av den överlevande ”stora skaran” inte behöver uppstå ur graven, kommer de att vara lika de uppväckta döda, eftersom de fortfarande kommer att vara i behov av ytterligare nyttiga verkningar av Jesu Kristi återlösningsoffer. Alla verkningar av den död vi fått i arv måste avlägsnas. Vilka välsignade förhållanden kommer inte att råda när Kristi tusenåriga regering är till ända och ”såsom den siste fienden ... döden [skall] göras till intet”, till glädje för alla förlossade och lydiga människor, den ”stora skaran” av dem som överlever vedermödan inbegripna. Därefter skall Jehova Gud med rätta ”vara allt för var och en”. — 1 Kor. 15:26, 28; Upp. 1:18; 20:11—14.
[Bild på sidan 28]
Uppväckta människor välkomnas i paradiset