Fatta mod! Tusenårsriket är nära
”I världen har ni nu vedermöda, men fatta mod! Jag har segrat över världen.” — Joh. 16:33.
1. Varför behövde Jesu lärjungar vara mycket modiga?
SÅ LÖD Jesu avskedsord, då han på kvällen innan han greps och senare avrättades gav råd och vägledning åt sina lärjungar. Han visade själv i anmärkningsvärd grad prov på denna egenskap, mod, och han väntade sig att hans hängivna efterföljare skulle göra detsamma. De behövde vara mycket modiga, för Jesus hade just sagt dem: ”Om världen hatar er, vet ni att den har hatat mig innan den hatade er. Om ni vore en del av världen, skulle världen hålla av vad som är dess eget. Men eftersom ni inte är någon del av världen, utan jag har utvalt er ur världen, fördenskull hatar världen er. Ha det ord i minnet som jag sade till er: En slav är inte större än sin herre. Om de har förföljt mig, skall de förfölja er också; om de har hållit mitt ord, skall de hålla ert också. Men allt detta skall de göra mot er för mitt namns skull, därför att de inte känner honom som har sänt mig.” — Joh. 15:18—21.
2. Vad omfattar Kristuslikt mod? (Jämför Psalm 27:13, 14; 31:25.)
2 Men vad är inbegripet i Kristuslikt mod? Avser det något slags skyttevärnstapperhet, sådant som enskilda soldater i hastigt grävda gropar visar under stridens hetta? Nej, det avser något mycket mera. Kristet mod kräver att man visar föredömlig moralisk styrka vid alla tider och tillfällen. Det kräver att man orubbligt ger sitt stöd åt Guds rike under alla omständigheter. Det kräver ståndaktighet, uthållighet och aldrig svikande lojalitet mot rätta principer. Verkligt mod inbegriper frimodighet, målmedvetenhet och positiv beslutsamhet att driva på och att vilja lyckas, också när man möter motstånd och svårigheter som till synes är överväldigande. Det inbegriper den föresats som aposteln Paulus gav uttryck åt, då han sade: ”Ett gör jag: I det jag glömmer de ting jag har bakom mig och sträcker mig mot de ting jag har framför mig, jagar jag hän emot målet.” — Fil. 3:13, 14.
DANIELS EXEMPEL PÅ MOD
3. Vilket föredömligt mod visade Daniel och hans kamrater, när det gällde mat och dryck?
3 Guds ord innehåller många skildringar av stort mod som människor visat då deras tro blivit hårt prövad. En man som visade sådant mod vid flera tillfällen var Guds profet Daniel. När han som en helt ung man blev slav i Babylonien, ”föresatte [han] sig i sitt hjärta, att han icke skulle orena sig på konungens mat och på det vin, som han drack” (Åkeson), och i detta förenade sig Sadrak, Mesak och Abed-Nego med honom. (Dan. 1:8—19) Detta krävde mod, som påminner om det mod som har krävts av unga vittnen för Jehova i somliga länder i våra dagar, t. ex. när de måst tacka nej till skolmåltider då man serverat blodmat. — Apg. 15:28, 29.
4. Vilket utmärkt föredöme har många ungdomar i dag funnit i Daniel, kapitel 3? (Romarna 15:4)
4 Längre fram, när just dessa tre kamrater till Daniel tog avgjord ståndpunkt emot avgudadyrkan, som gjorts till en stridsfråga, gav Daniel utan tvivel lojalt sitt bifall åt dem i den ståndpunkt de intog. Under inspiration nedtecknade han en utförlig redogörelse för denna händelse, till vår undervisning i denna kritiska tid. — Dan., kap. 3.
5. a) Varför behövde Daniel mod för att tala inför Nebukadnessar och senare inför Belsassar? b) Hur kommer det sig att Jehovas vittnen i dag behöver ha mod av liknande slag?
5 Det krävdes mod av Daniel att träda fram inför den mäktige Nebukadnessar i Babylon och att meddela vad denne härskares drömmar betydde — i synnerhet därför att Daniels profetiska ord antydde att det babyloniska väldet till sist skulle krossas, såväl som att kungen skulle bli förödmjukad. (Dan. 2:36—38, 44, 45; 4:21, 22, 30) När Belsassar höll sin avgudafest och den av en hand tecknade skriften från Jehova framträdde på väggen i kungens palats, måste Daniel också vara mycket modig, då han skulle meddela kungen och hans stormän att änden var kommen för det stora babyloniska väldet och att det skulle ges åt Medo-Persien. (Dan. 5:1—6, 17—28) Likaså har det krävt mod av många Jehovas vittnen i denna tid att oförskräckt ”sjunga ut” om Guds domar mot det stora Babylon och andra domfällda system eller ordningar i denna världen. — Upp. 16:12—16, 19.
I LEJONGROPEN
6, 7. a) Varför blev Daniel en framträdande man under Darius’ regering? b) Endast på vilket sätt kunde hans fiender finna någon sak mot honom? c) Vilka liknande situationer har uppstått i vår tid?
6 Under sina prövande upplevelser hade Daniel och hans kamrater i hög grad litat på Jehova genom att vända sig till honom i bön. (Dan. 2:17, 18) Och det var i förbindelse med bön som Daniel återigen måste visa orubbligt mod. Babylon hade fallit, och nu härskade Darius över Medo-Persien, det fjärde världsväldet i den bibliska skildringen. På grund av en ”övermåttan hög ande”, som Daniel hade fått av sin Gud, blev den åldrige Daniel mer framstående än alla andra högt uppsatta män i riket. Dessa bemärkta män, som var avundsjuka på Daniel för hans vishet och ställning, sökte efter någon utväg att bringa honom i fördärvet. Men de visste mycket väl att de inte skulle kunna finna någon sak mot honom, såvida de inte skulle kunna göra detta i förbindelse med ”hans gudsdyrkan”, ”hans Guds lag” (Åkeson). — Dan. 6:1—5.
7 Eftersom de här konspiratörerna visste att Daniel hade för vana att tre gånger om dagen vända sig i bön till sin Gud och lovprisa honom, fick de kungen att underteckna en förordning om att vilken som helst som under 30 dagar med bön vände sig till någon annan, vare sig Gud eller människa, än till kungen själv skulle kastas i lejongropen. Förordningen blev en del av Mediens och Persiens oryggliga lag. (Dan. 6:6—9) Detta påminner om situationen i dag i många länder, där lägre tjänstemän eller präster, som känt sig stungna av att Jehovas vittnen vägrat att bli någon del av världen eller att dämpa sin verksamhet för Guds rike och som med avundsjuka ser att Gud välsignar vittnenas arbete, försöker ”komma åt” vittnena och sätta stopp för deras verksamhet. Sådana motståndare vet mycket väl att Jehovas folk vanligen hör till de mest laglydiga och hederliga människorna i samhället. Därför väcker de stridsfrågor som har att göra med avgudiska ceremonier, flagghälsning och dylikt, såväl som med massdeklamation av partisaners paroller eller patriotiska slagord, sådana som ”Heil Hitler”, ”Viva Franco” osv.
8. Hur har nutida trogna vittnen följt Daniels kompromisslösa exempel?
8 Vilket lysande exempel Daniel har gett oss, när det gäller att frimodigt möta sådana stridsfrågor! Skildringen säger oss följande: ”Men så snart Daniel hade fått veta, att skrivelsen var uppsatt, gick han in i sitt hus, varest han i sin övre sal hade fönster, som voro öppna i riktning mot Jerusalem. Där föll han tre gånger om dagen ned på sina knän och bad och tackade sin Gud, såsom han förut hade plägat göra.” (Dan. 6:10) Han upphörde inte med den tillbedjan av Jehova som han var van att ägna honom. Enligt samma mönster slutar inte nutida trogna vittnen upp med sin gudsdyrkan därför att någon diktator förbjuder eller begränsar deras kristna verksamhet. De kan behöva gå försiktigare till väga, t. ex. genom att vid arbete från hus till hus göra ett besök här, ett besök där, genom att vittna enbart med bibeln eller genom att kanske lägga tonvikt vid informellt predikande. Men tillbedja Gud måste de göra! De ”kan inte sluta upp med att tala om de ting” de ”har sett och hört”. — Apg. 4:20.
9. Hur kom det sig att Daniel blev beskyddad, och vilken uppmuntran ger detta i dag?
9 På grund av att Daniel höll fast vid sin ostraffliga kurs blev han kastad i lejongropen. Men betydde det att hans Gud hade övergett honom? Nej, inte alls! Inte överger Jehova heller sina vittnen när de blir kastade i smutsiga fängelser i våra dagar. Daniel hade inte ens lämnats åt sitt öde av kung Darius, som ”tillbragte hela natten under fasta” — förmodligen under bön till Daniels Gud. Jehovas beskydd visade sig sannerligen vara långt kraftfullare än den medo-persiska lagens oryggliga förordning. När kungen nästa morgon skyndade till lejongropen och frågade Daniel om hans Gud, som han ”så oavlåtligen” dyrkade, hade kunnat rädda honom, kunde Daniel svara: ”Min Gud har sänt sin ängel och tillslutit lejonens gap, så att de icke hava gjort mig någon skada. Ty jag har inför honom befunnits oskyldig; ej heller har jag förbrutit mig mot dig, o konung.” — Dan. 6:18—22.
10. Hur kan Jehovas folk omintetgöra det ”rytande lejonets”, djävulens, anslag?
10 Att man vänder sig i bön till Jehova är lika viktigt i dag som det var på Daniels tid, och hur verkningsfullt kan det inte vara! Även om Jehovas vittnen i denna tid inte blir kastade i några bokstavliga lejongropar, lever de i en värld där deras ”vedersakare, djävulen, går omkring som ett rytande lejon och söker någon att uppsluka”. Vad måste då de kristna göra, när de utsätts för förföljelser och andra prövningar? De måste vara modiga. De måste ödmjukt finna sig i de prövande omständigheterna och bedja, medan de hyser den fasta tillförsikten att också deras bröder överallt innerligt ber på deras vägnar. Aposteln Petrus ger utmärkta råd: Kasta ”allt ert bekymmer på honom [Gud], eftersom han bryr sig om er. Bevara er besinning, var på er vakt. ... Stå honom [djävulen] emot, fasta i tron, eftersom ni vet att samma saker vad lidanden beträffar fullbordas i hela skaran av era bröder i världen. Men sedan ni har lidit en liten tid, skall all oförtjänt omtankes Gud ... själv fullända er utbildning, han skall göra er fasta, han skall göra er starka. Honom tillhör makten för alltid.” — 1 Petr. 5:6—11.
11. Vilka nutida exempel finns det på att Jehovas vittnen har överlevt ”lejongropen”?
11 Det finns många nutida exempel på att Jehovas vittnen blivit så att säga kastade i ”lejongropen”. Lejonlika agenter för det ”rytande lejonet”, djävulen, söker ständigt uppsluka Guds folk. Men Jehovas vittnen håller ut i bön, kastar sitt bekymmer på Jehova och står djävulen emot ”fasta i tron”. I Zimbabwe Rhodesia var det till exempel en flicka som hade blivit väl undervisad av sina föräldrar i bibelns principer. Hon greps av gerillasoldater. Hennes föräldrar var mycket oroliga för henne, eftersom gerillan brukade våldta tonårsflickor eller försöka indoktrinera dem. Allt föräldrarna kunde göra var att be för hennes trygghet. Efter flera dagar kom hon tillbaka oskadd. ”Vad hände med dig?” frågade hennes föräldrar. ”Jag bara vittnade och vittnade för dem”, förklarade flickan. De som tagit henne till fånga sände alltså hem henne. Någon tid därefter kom gerillaledaren till byn och sökte upp hennes föräldrar. Han berättade för dem att han bara ville träffa föräldrarna till en flicka som fått så fin undervisning.
12. Vilken innerlig bön kan vi alltid frambära till Jehova, och med vilken tillförsikt?
12 Hur sant är det inte att Jehova bryr sig om sina tjänare som har för vana att vända sig till honom i bön och att han står vid deras sida! Med tillförsikt kan vi alltid bedja såsom Daniel gjorde: ”HERRE, min Gud, till dig tager jag min tillflykt; fräls mig från alla mina förföljare och rädda mig, så att de icke såsom lejon sönderslita min själ och rycka bort henne utan räddning.” Ja, vi kan ibland tycka att vår ”själ är omgiven av lejon”, att vi befinner oss bland ”eldsprutare, bland människor, vilkas tänder äro spjut och pilar och vilkas tungor äro skarpa svärd”. Men att vi ivrigt ber till Jehova och söker tillflykt under hans vingars skugga skall hjälpa oss igenom dessa prövningar med bevarad ostrafflighet. (Ps. 7:2, 3; 57:2—5) Liksom Daniel ”genom tro ... stoppade till gapet på lejon” kan vi göra det. — Hebr. 11:33.
I ”EN TID AV NÖD”
13. a) Varför behövde Daniel bli styrkt under Cyrus’ regering? b) Vilket liknande mod har Jehovas vittnen behövt i våra dagar?
13 Något senare, under kung Cyrus’ regering, visade sig en ängel för Daniel i en syn och styrkte honom med orden: ”Frukta icke, du högt benådade man; frid vare med dig, var stark, ja, var stark.” (Dan. 10:1—19) Daniel behövde mod för att kunna ta emot och skriva ned den kraftfulla profetia, som därpå gavs honom av ängeln och som vi finner i Daniel, kapitel 11 och 12. Jehovas vittnen har också behövt mod för att kunna fortsätta att ”inte ... [vara] någon del av världen” under uppfyllelsen av den slutliga delen av denna profetia, den del som beskriver sammandrabbningen mellan den kommunistiske ”konungen i Nordlandet” och den kapitalistiske ”konungen i Söderlandet” i denna kärnvapenålder.
14. a) Vad identifierar Mikael såsom Herren Jesus Kristus? b) Hur kan vi hämta mod av skildringen i Daniel, kapitel 12?
14 Flera gånger omtalar Daniels bok Mikael, vars namn betyder ”vem är lik Gud?” (Dan. 10:13, 21) På så sätt identifieras den här store fursten såsom Herren Jesus Kristus, som strider för att hävda Jehovas suveränitet. När ängeln talar om denna ”ändens tid”, säger han till Daniel: ”På den tiden skall Mikael träda upp, den store fursten, som står såsom försvarare för dina landsmän; och då kommer en tid av nöd, vars like icke har funnits allt ifrån den dag, då människor blevo till, och ända till den tiden. Men på den tiden skola av ditt folk alla de varda frälsta, som finnas skrivna i boken.” (Dan. 12:1, 4) Måtte vi vara mycket modiga och frimodigt göra allt som Daniels Gud kräver av oss, tills denna ”tid av nöd” sopar bort Satans onda värld. För då inbryter Jesu tusenårsrikes härliga ”dag”. ”Många av dem som sova i mullen skola uppvakna” med utsikt till evigt liv på jorden. Också den modige Daniel ”skall ... uppstå till ... [sin] del, vid dagarnas ände”. — Dan. 12:2, 9, 13.
VAR ”FRIMODIGA OCH OFÖRFÄRADE”
15, 16. a) I vilken tidigare situation, som Daniels folk, Israel, befunnit sig i, krävdes det mod och frimodighet? b) Hur kan Guds folks mod stärkas i dag, liksom det skedde i Israels fall?
15 I dag står Guds folk vid själva portarna tills tusenårsriket. Situationen påminner om den som Daniels folk, Israel, befann sig i vid en mycket tidigare period i sin historia. Det var när de låg lägrade vid stranden av Jordan, beredda att gå över in i det utlovade landet. Målet var i sikte. Men prövningar och svårigheter låg fortfarande framför dem. De behövde mod; de behövde vara frimodiga. Därför talade en annan ryktbar profet, också han en Jehovas profet, nämligen den till åren komne Mose, följande ord till Israel: ”Varen frimodiga och oförfärade, frukten icke och varen icke förskräckta för dem [era fiender]; ty HERREN, din Gud, går själv med dig; han skall icke lämna dig eller övergiva dig.” Och till den man som var utsedd att bli Mose egen efterträdare, Josua, gav Mose en liknande förmaning: ”Var frimodig och oförfärad.” — 5 Mos. 31:1—8.
16 Ja, allt folket skulle behöva stort mod; och därför instruerade Mose prästerna, leviterna och Israels äldste om vad som skulle ske vart sjunde år vid lövhyddohögtiden, som det krävdes att alla skulle fira: ”Församla då folket, män, kvinnor och barn och främlingarna, som äro hos dig inom dina portar, på det att de må höra och lära och på det att de må frukta HERREN, eder Gud, och hålla och göra efter alla denna lags ord.” (5 Mos. 31:9—12) Att de hörde, lärde och lydde Jehovas lag var väsentligt för att den nationen skulle ha framgång, och detta är likaså nödvändigt i dag, om Guds folk skall få sig givet det mod som skall göra det möjligt för var och en av dem att överleva världens ände.
17, 18. Vad är det som behövs om man skall vara ”frimodig och oförfärad”, och varför bör kristna äldste särskilt tänka på detta?
17 Vid den kritiska tiden i Israel måste Josua, som var en äldste, visa föredömligt mod, liksom detta är något de kristna äldste i församlingen måste göra i dag. Därför bör Jehovas ord, som uttalades direkt till Josua och som bekräftade de ord som Mose tidigare hade uttalat, mycket noga uppmärksammas av oss: ”Var frimodig och oförfärad. ... Allenast må du vara helt frimodig och oförfärad. ... [Var] frimodig och oförfärad; så var nu icke förskräckt eller försagd. Ty HERREN, din Gud, är med dig i allt vad du företager dig.” (Jos. 1:6, 7, 9) Jehova meddelade Josua vad som krävs för att man skall vara modig, ”fast och stark” (Åkeson) och för att man skall kunna handla förståndigt i allt man företar sig. Och vad var det? Låt oss hämta svaret från bibeln:
18 ”Låt denna [Jehovas] lagbok icke vika från din mun, utan tänk på den dag och natt, på det du må taga i akt och göra efter allt som är skrivet däri; ty då skall din väg vara lycklig, och då skall du handla förståndigt.” — Jos. 1:8, Åkeson.
19, 20. Vad blir slutresultatet av att vi är modiga, ”frimodiga och oförfärade”?
19 Vad blev det slutliga resultatet av Josuas förståndiga handlingssätt tillsammans med folkets frimodiga lydnad? Sedan man övervunnit alla hinder, sedan Jehova hade gett Israel seger över alla fiender och när folket slutligen hade kommit till ro i det ”land, som ... [flöt] av mjölk och honung”, kunde Josua uppmuntra israeliterna genom att säga: ”Ni vet väl av hela ert hjärta och av hela er själ att inte ett enda ord av alla de goda ord som Jehova, er Gud, har talat till er har uteblivit. De har alla gått i fullbordan för er. Inte ett enda ord av dem har uteblivit.” — Jos. 5:6; 23:14, NW.
20 När Jehovas modiga och frimodiga folk i våra dagar till sist har kommit ut ur den katastrofartade ”tiden av nöd” för att gå in i Kristi fridfulla tusenårsrike, skall de erfara uppfyllelsen av Jehovas löften i långt större, ja, i bestående skala. Måtte vi alla vara ”frimodiga och oförfärade”, fasta, starka, modiga, så att vi kan överleva in i det tusenårsrike som nu är nära!
[Bild på sidan 21]
Liksom Jehova beskyddade Daniel, beskyddar han sina vittnen från nutida ”lejon”