Ett utslagsgivande datum i historien

 1. Varför har Jehova givit sitt folk exakta tidsuppgifter beträffande sina förehavanden gentemot människorna?

JEHOVA GUD håller tiden exakt. Han bestämmer tiden för olika händelser, som skall medföra att hans uppsåt blir förverkligade, och han ser till att de inträffar vid den fastställda tiden. Han har försett oss med en skildring av sina förehavanden gentemot människorna, vilken är exakt vad tiden angår. Detta tjänar inte bara rent historiska ändamål, utan vi blir också härigenom i stånd att avgöra vid vilken tid det är som några av Guds profetior uppfylls. Det ökar också vår insikt i fråga om profetiorna genom att ge oss kronologiska vittnesbörd, som bestyrker de vittnesbörd som de verkliga händelserna och förhållandena utgör, de ting som vi ser äga rum i våra dagar.

 2. Vad behöver vi för att kunna fastställa vid vilken tid bibliska händelser har inträffat?

² Bibeln ger oss kronologiska uppgifter om alla de betydelsefulla händelser som den skildrar. För att vi skall kunna veta när dessa händelser har inträffat i förhållande till vår tideräkning, måste vi tillförlitligt och omisskännligt kunna sammanställa en biblisk händelse med ett datum i världshistorien. Vi måste med andra ord finna en biblisk händelse som inträffat vid en bestämd tidpunkt enligt vår kalender. Sedan vi har funnit en sådan tidpunkt, kan vi använda den bibliska tideräkningen med detta utslagsgivande datum såsom utgångspunkt och kan räkna både framåt och bakåt och fastställa de många andra tidpunkter som är omnämnda i bibeln.

 3. a) Vilket årtal ger oss en utgångspunkt, och vad har vi möjlighet att göra, sedan detta datum blivit fastslaget? b) Vilken betydelsefull biblisk händelse inträffade år 537 f.v.t.?

³ Vad de händelser beträffar, som skildras i de forntida hebreiska skrifterna, så finns det ett sådant utslagsgivande datum eller årtal, som helt kan tillfredsställa dessa krav på en bestämd utgångspunkt för fastställandet av andra data. Beträffande andra historiska händelser, som sägs ha inträffat på den tiden, råder det delade meningar, men den tidpunkt som här åsyftas är väl bestyrkt av den historiska skildringen. Tack vare denna utgångspunkt kan vi fastställa när olika händelser, som omtalas i de hebreiska skrifterna, inträffade enligt vår nu gällande kalender och även få tidpunkten för uppfyllelsen av några av profetiorna bekräftad. Vi tänker här på år 537 f.v.t., den tidpunkt då persern Cyrus utfärdade sitt påbud om att judarna skulle få återvända till sitt hemland. Denna händelse skildras i Esra 1:1—4 (NW):

”Och i Cyrus’, Persiens konungs, första år — på det att Jehovas ord från Jeremias mun måtte fullbordas — uppväckte Jehova Cyrus’, Persiens konungs, ande, så att han lät ett upprop gå ut genom hela sitt rike, också skriftligen, sägande: ’Detta är vad Cyrus, Persiens konung, har sagt: ”Alla jordens riken har Jehova, himlarnas Gud, givit mig, och han har själv uppdragit åt mig att bygga honom ett hus i Jerusalem, som är i Juda. Vemhelst som finnes ibland eder av allt hans folk, må hans Gud bevisa sig vara med honom. Må han så draga upp till Jerusalem, som är i Juda, och åter bygga upp Jehovas, Israels Guds, hus — han är den sanne Guden —, vilket var i Jerusalem. Och vad var och en beträffar, som är kvar på alla de platser där han vistas såsom utlänning, må folket på hans plats bistå honom med silver och med guld och med varor och med husdjur jämte det som frivilligt gives till den sanne Gudens hus, som var i Jerusalem.”’”

När konung Cyrus’ regering började

 4. a) Hur var det möjligt för Cyrus att utfärda ett påbud som hade med Jerusalem att göra, och hur många drog fördel av hans påbud? b) För vilka gällde inte detta påbud? c) Vilket årtal anger författare av världshistoria att Babylon föll, och var detta Cyrus’ första år? Förklara. d) När började Cyrus’ regering räknas enligt The Jewish Encyclopedia? (Se fotnoten.)

⁴ Bibeln omtalar att 42.360 judar lämnade Babylon jämte 7.337 tjänare och tjänarinnor och 200 sångare och sångerskor. (Esr. 2:1—67) Cyrus kunde utfärda detta påbud som gällde Jerusalem, ty när han erövrade Babylon år 539 f.v.t., fick han väldet inte bara över själva Babylonien utan också över alla dess besittningar i andra länder, Syrien, Palestina och den del av Assyrien som Cyrus inte redan var i besittning av inbegripna. Men påbudet gällde inte de judiska flyktingarna i Egypten, ty Egypten införlivades inte med det persiska väldet förrän efter Cyrus’ död, nämligen i hans son och efterträdare Kambyses’ dagar. Författare av världshistoria uppger att det var år 539 f.v.t. som Babylon, det tredje världsväldet, föll för mederna och perserna och det persiska väldet blev det fjärde världsväldet. I Daniel 5:30, 31 sägs det att medern Darius härskade först i Babylon omedelbart efter Babylons fall. Daniel, som befann sig i Babylon, talar om ”Darejaves’ [Darius’, Melin], Ahasveros’ sons, första regeringsår — hans som var av medisk släkt, men som hade blivit upphöjd till konung över kaldéernas rike”. (Dan. 9:1; 11:1; 6:1, 6, 9, 25, 28) Påbudet om befrielse utgick inte det året, ty det var under detta år som Daniel begrundade löftena om den befrielse som skulle komma, sedan de sjuttio åren gått till ända. (Dan. 9:1—18) Om man då räknar med åtminstone ett år och möjligen en del av ett andra år såsom medern Darius’ regeringstid, kan perserkonungen Cyrus’ första år inte ha börjat förrän år 538 f.v.t., varvid det skulle ha sträckt sig in på det följande året, år 537 f.v.t.a

 5. a) Varför behövde judarna inte lång tid till förberedelser för avfärden från Babylon, men varför behövde de likväl en viss tid? b) När måste Cyrus’ påbud ha utfärdats, och hur kommer vi fram till denna slutsats? c) Varför är år 537 f.v.t. så betydelsefullt för alla som uppriktigt studerar bibeln? d) Vilka upplysningar ger en kilskriftstavla, som hjälper oss att fastställa vilket år det var som Cyrus utfärdade sitt påbud om befrielse? (Se fotnoten.)

⁵ Judarna lämnade naturligtvis Babylon så snart som möjligt, sedan Cyrus’ påbud blivit utfärdat, ty på grund av sin kännedom om Jehovas profetior genom Jeremia och Jesaja hade de långt i förväg kunnat förbereda sin avfärd. Men det måste likväl ha tagit en viss tid att fullborda alla förberedelserna för 49.897 människors avfärd, och det var en drygt fyra månaders färd tillbaka till Juda land som de skulle företa. De kom fram strax före ingången av sjunde månaden, Tischri. (Esr. 2:70; 3:1) Cyrus’ påbud måste alltså ha utfärdats på vårvintern år 537 f.v.t.b Denna tidpunkt har mycket stor betydelse för alla som uppriktigt studerar bibeln, ty med den som utgångspunkt kan man fastställa vid vilken tid Juda lands ödeliggande började såväl som när ”hedningarnas tider” eller ”nationernas fastställda tider” (NW) skall börja räknas. — Luk. 21:24.c

 6. Vad utvisar 2 Krönikeboken 36:20—23 om slutet på Jerusalems sjuttioåriga ödeliggande?

⁶ Att de sjuttio årens ödeliggande skulle upphöra som en följd av Cyrus’ påbud framgår klart och tydligt av 2 Krönikeboken 36:20—23:

”Dem som hade undsluppit svärdet förde han [Nebukadnessar] bort i fångenskap till Babel, ... för att HERRENS [Jehovas] ord genom Jeremias mun skulle uppfyllas — alltså till dess att landet hade fått gottgörelse för sina sabbater. Ty medan det låg öde, hade det sabbat — till dess att sjuttio år hade gått till ända. Men i den persiske konungen Kores’ första regeringsår uppväckte HERREN — för att HERRENS ord genom Jeremias mun skulle fullbordas — den persiske konungen Kores’ ande, så att denne lät utropa över hela sitt rike och tillika skriftligen kungöra följande: ...”

 7. Hur vet vi att Cyrus’ påbud blev officiellt upptecknat i skrift?

⁷ Cyrus’ påbud blev upptecknat och förvarat bland Persiens officiella handlingar, vilket framgår av Esra 6:1—5, där det heter att persern Darius I, efterträdare till Cyrus’ son Kambyses, lät göra efterforskningar i kansliet, varvid man fann den bokrulle, i vilken påbudet var nedtecknat, nämligen i Ekbatana (Ameta), som var Mediens forna huvudstad och konung Cyrus’ sommarresidens och som låg nordöst om Babylon.

När de sjuttio årens ödeliggande slutade

 8. a) Var det Cyrus’ påbud i sig självt som gjorde slut på det sjuttioåriga ödeliggandet? Förklara. b) Nämn några orsaker till att inte alla judar i Babylonien återvände till Jerusalem, och var alla dessa orsaker rättmätiga? c) Vad var deras motiv som återvände?

⁸ Var det Cyrus’ påbud i sig självt som gjorde slut på Jerusalems och Juda lands sjuttioåriga ödeliggande? Nej. Varför inte det? De landsförvista judarna måste dra nytta av påbudet, lämna Babylon och vända tillbaka till sitt hemland och åter bosätta sig där för att ödeliggandet skulle upphöra. Av olika orsaker, t. ex. ålderdom, var det en del judar som inte kunde återvända; men många andra hade börjat finna sig väl till rätta i det högeligen materialistiska Babylonien, och dessa föredrog att stanna kvar och ha det bekvämt hellre än att anstränga sig och utstå de vedermödor som en färd genom svårframkomlig terräng innebar, och detta till ett land som var fullständigt ödelagt. Men medlemmarna av den kvarleva av trogna judar som återvände var ytterst angelägna att lyda Jehovas befallning. De nitälskade för den sanna gudsdyrkan på den plats, där Gud hade fäst sitt namn. De ville lämna det orena Babylon för att kunna vara rena och kunna bära tillbaka Jehovas heliga kärl, som användes vid dyrkan av honom, till platsen för hans heliga tempel. — Jes. 52:11; Jer. 50:8; 51:6.

 9. Vem förordnades till styresman över de återvändande judarna, och vilken annan betydelsefull person följde med honom?

⁹ Cyrus förordnade Sesbassar till hövding över de återvändande judarna och gav honom i uppdrag att återföra de heliga kärlen. Av Esra 3:2, 8 framgår det att Sesbassar var densamme som Serubbabel, Sealtiels son, en ättling till konung David. (Matt. 1:6—13) Den judiske översteprästen Josua (Jesua), Josadaks son, följde med ståthållaren Serubbabel tillbaka till den plats där Jerusalem hade legat.

10. a) När judarna återvände till Juda land, varför fanns där då inga andra människor i landet som kunde hindra dem att komma in i det? b) Hur utgjorde judarnas ankomst en exakt uppfyllelse av profetian om de sjuttio åren?

¹⁰ När judarna återvände till Juda land, fanns det inte någon i landet som kunde hindra dem att komma in i det, ty Gud hade genom sin makt och kraft sett till att landet inte blev bebott, för att det skulle få åtnjuta de sabbatsår av fullständig vila som det förtjänade, i det att ingen bodde där som kunde bruka jorden. Vart och ett av de år som det låg öde svarade mot ett sabbatsår enligt Jehovas lag, som givits genom Mose. (3 Mos. 25:1—12) Hur utgjorde då detta en exakt uppfyllelse av profetian om de sjuttio åren? Jo, det var i sjunde månaden det år då Jerusalem förstördes som Juda land blev fullständigt ödelagt, därigenom att de fattiga judar, som inte hade blivit bortförda av Nebukadnessar, flydde bort ur landet. Det var i sjunde månaden som de flydde, varvid de tog profeten Jeremia med sig ned till Egypten. (2 Kon. 25:22—26; Jer. 41:1—43:8) Det var också just den månaden som sabbatsåren och jubelåren inbröt, nämligen ”i sjunde månaden, på tionde dagen i månaden, ... på försoningsdagen”. (3 Mos. 25:9, 10) Uppgiften i Esra 3:1: ”När sjunde månaden [Tischri] nalkades och Israels barn nu voro bosatta i sina städer”, ger en officiell bekräftelse på denna profetias exakta uppfyllelse.

När Jerusalems ödeliggande började

11. Hur räknar vi ut tiden för Jerusalems och Juda lands ödeliggande?

¹¹ De som allvarligt studerar bibeln är uppriktigt intresserade av tidpunkten för Juda lands och Jerusalems ödeläggande. När vi fått den här angivna utgångspunkten för tidsbestämningar fastställd, är det lätt att räkna bakåt sjuttio år från sjunde månaden år 537 till sjunde månaden år 607 f.v.t., som måste ha varit den tidpunkt då Jerusalem och Juda ödelades. År 607 f.v.t. inbröt månaden Tischri 22/23 september, den dag då man firade nymånad. Det var i denna månad år 607 f.v.t. som den period kallad ”sju tider”, ”hedningarnas tider” eller ”nationernas fastställda tider” (NW) började. (Dan. 4:13, 20, 22, 29; Luk. 21:24) Detta inträffade två månader efter det att Jerusalem hade blivit förstört och dess tempel plundrat, nedbrutet och uppbränt i eld, varefter två av de förnämsta prästerna hade dödats. — 2 Kon. 25:5—21.

12. Vilket misstag gör kristenhetens kronologer, och hur kan vi undvika att begå det?

¹² Om vi tar de exakta uppgifter beträffande tiden, som Jehova Gud meddelat i sitt ord, till rättesnöre, finner vi att Juda lands ödeliggande varade från år 607 till år 537 f.v.t., och på så sätt undviker vi att göra samma misstag som kristenhetens kronologer har gjort, vilka inte fäster avseende vid profetian om de sjuttio årens ödeliggande och fastställer att Jerusalems förstöring inträffade år 587 f.v.t. De skär ned Jerusalems och Juda lands ödeliggande till bara femtio år genom att godta de otillförlitliga beräkningar, som hedniska historieskrivare har gjort, i stället för att lita till Guds ofelbara ord. — 2 Krön. 36:19—23.

13. a) Vid vad liknades den återvändande kvarlevan? b) Vilket löfte gav Jehova åt den?

¹³ Elva år innan Jerusalem blev förstört och Juda land blev lagt öde såg Jeremia den återvändande kvarlevan i en syn under bilden av en korg med ”goda fikon”. De nitiska återbördade judarna var lika dessa fikon, ty de vände åter för att på nytt upprätta den rena tillbedjan av Jehova på den plats, där han hade fäst sitt namn. I Jeremia 24:1—7 (My) säger Jehova: ”Jag skall ... föra dem igen till detta landet och uppbygga dem och icke nedriva dem, och plantera dem och icke upprycka dem. Och jag skall giva dem ett hjärta till att känna mig, att jag är Jehovah, och de skola vara mitt folk och jag skall vara deras Gud; ty de skola omvända sig till mig av hela sitt hjärta.”

Den sanna gudsdyrkan återinförd

14. a) Hur hade Jehova använt Cyrus såsom han förutsagt? b) Vad gjorde den återbördade kvarlevan allra först efter ankomsten? c) Hur beskriver Esra den sanna gudsdyrkans återinförande på den plats, som Gud hade utsett?

¹⁴ Såsom det blivit förutsagt 200 år tidigare, i Jesaja 44:28, hade Cyrus i själva verket likt en herde återfört Jehovas får till deras rätta fålla i Juda land. Jehova hade också i det sammanhanget förutsagt att templets grund på nytt skulle bli lagd. I sjunde månaden, strax efter deras ankomst, var det för tidigt att lägga grunden, men detta hindrade inte att de återupptog dyrkan av Jehova. De omgavs av hätska fiendenationer, men de grep sig an med att först bygga ett godtagbart altare, såsom vi läser:

”Och Jesua, Josadaks son, och hans bröder, prästerna, och Serubbabel, Sealtiels son, och hans bröder stodo upp och byggde Israels Guds altare för att offra brännoffer därpå, såsom det var föreskrivet i gudsmannen Moses lag. De uppförde altaret på dess plats, ty en förskräckelse hade kommit över dem för de främmande folken; och de offrade åt HERREN brännoffer därpå, morgonens och aftonens brännoffer. Och de höllo lövhyddohögtiden, såsom det var föreskrivet, och offrade brännoffer för var dag till bestämt antal, på stadgat sätt, var dag det för den dagen bestämda antalet, och därefter det dagliga brännoffret och de offer, som hörde till nymånaderna och till alla HERRENS övriga helgade högtider, så ock alla de offer, som man frivilligt frambar åt HERREN.” — Esr. 3:2—5.

15. Vilka ”heliga sammankomster” höll den återbördade kvarlevan, och vilka var det som då förenade sig med kvarlevan?

¹⁵ I Esra 3:6 (NW) heter det: ”Från och med första dagen i sjunde månaden började de frambära brännoffer åt Jehova, när grunden till Jehovas själva tempel ännu icke hade blivit lagd.” Enligt den gregorianska kalendern skulle detta ha inträffat 28/29 september år 537 f.v.t.d På första dagen i månaden firade de alltså den sjunde nymånaden detta år. (4 Mos. 10:10; 28:11; 1 Sam. 20:5, 18, 24) På femtonde dagen i denna månad höll de Guds lag genom att påbörja den sju dagar långa lövhyddohögtiden, också kallad bärgningshögtiden. (3 Mos. 23:33—43; 2 Mos. 23:16; 34:22) Dessa ”heliga sammankomster” var utan tvivel mycket glädjebringande högtider för den trogna kvarlevan av judar såväl som för deras följeslagare, netinim, som hade återvänt tillsammans med dem och som tjänade i förbindelse med altaret genom att skaffa fram ved och vatten. — Esr. 2:70.

Templets grund blir lagd

16. När blev grunden till det nya templet lagd, och hur kände sig de som såg detta ske?

¹⁶ Nu måste Jehovas profetia om templet uppfyllas. Den löd: ”Din grund skall åter varda lagd.” Och det blev den:

”Och året näst efter det [år 536 f.v.t.], då de hade kommit till Guds hus i Jerusalem, i andra månaden [Siv eller Ijjar, den månad, i vilken konung Salomo hade börjat bygga det första templet], begyntes verket av Serubbabel, Sealtiels son, och Jesua, Josadaks son, och deras övriga bröder, prästerna och leviterna, och av alla dem som ur fångenskapen hade kommit till Jerusalem; det begyntes därmed att de anställde leviterna, dem som voro tjugu år gamla eller därutöver, till att förestå arbetet på HERRENS hus. ... Och när byggningsmännen lade grunden till HERRENS tempel, ställdes prästerna upp i ämbetsskrud med trumpeter, så ock leviterna, Asafs barn, med cymbaler till att lova HERREN, efter Davids, Israels konungs, anordning. ... Men många av prästerna och leviterna och huvudmännen för familjerna, de gamle, som hade sett det förra huset [som Salomo hade byggt], gräto högljutt, när de sågo grunden läggas till detta hus; många åter jublade och voro så glada, att de ropade med hög röst.” De högljudda, av skilda anledningar uppstämda ropen hördes vida omkring. — Esr. 3:8—13.

17. a) Vilka motstod tempelbyggandet? b) Vilken framgång hade de?

¹⁷ Men detta verk utfördes inte utan svårigheter. Endast rena, åt Gud överlämnade händer kunde ha del i att återuppbygga Jehovas hus, och fördenskull måste folket i länderna runt omkring Juda nekas del i arbetet. Dessa började då lägga hinder för byggandet. De använde alla till buds stående medel för att göra ”deras rådslag om intet, så länge Kores, konungen i Persien, levde, och sedan ända till dess att Darejaves, konungen i Persien, kom till regeringen”. (Esr. 4:1—5) Slutligen fick de konungen i Persien att utfärda en skrivelse, i vilken han befallde judarna att sluta upp med byggandet. ”Så förhindrades nu arbetet på Guds hus i Jerusalem. Och det blev förhindrat ända till den persiske konungen Darejaves’ [Darii, Melin] andra regeringsår.” (Esr. 4:6—24) Detta var naturligtvis inte medern Darius utan perserkonungen Darius I, som började regera i det persiska väldet år 522 f.v.t.

18. För vilka är årtalet 537 f.v.t. av stor betydelse, och varför?

¹⁸ I de två följande numren av denna tidskrift kommer vi att få se att Guds fiender inte på allvar kunde hindra återuppbyggandet av templet och själva Jerusalem, vilket också var något som Jehova exakt hade tidsbestämt. Men det som här har kommit fram ger tillräckliga bevis för att året 537 f.v.t. är mycket betydelsefullt. Enligt Jehovas mening och likaså för den trogna kvarlevan av judar, som återvände från Babylonien, var det betydelsefullt på den tiden. Det är betydelsefullt nu för dem som allvarligt studerar bibeln, ty med ledning av det kan man avgöra hur länge människorna har funnits här på jorden, fastställa tiden för syndaflodens utbrott i Noas dagar, få veta vilket år förbundet slöts med Abraham och vilket år uttåget ur Egypten skedde, när Israels fyrtioåriga ökenvandring ägde rum och när en hel del andra särskilt viktiga tilldragelser, som bibeln skildrar, inträffade. Det är viktigt för alla och envar av oss, ty med hjälp av det kan vi bekräfta det vittnesbörd som de faktiska händelserna och förhållandena i denna tid utgör och som visar att den period som kallas ”sju tider”, ”nationernas fastställda tider”, har nått sin ände och att Guds rike med Kristus som konung blev upprättat i himmelen år 1914 v.t.

[Fotnoter]

Den kilskriftstavla som kallas ”Strassmaier, Cyrus nr 11” nämner Cyrus’ första regeringsår. Enligt uppgifterna på denna tavla har man kommit fram till att detta år började 17/18 mars 538 f.v.t. och slutade 4/5 mars 537 f.v.t. enligt den gregorianska kalendern. Cyrus’ andra regeringsår började följande dag, 5/6 mars 537 f.v.t. I detta fall måste Cyrus’ påbud ha utfärdats före detta sistnämnda datum, dvs. sent på året år 538 eller tidigt på året år 537 f.v.t. Se Parker och Dubberstein: Babylonian Chronology 626 B. C. — A. D. 75, 1956 års upplaga, sidorna 14 och 29.