Varför dessa förändringar i världsstyrelsen sedan 1914?

 1. a) Vad har hänt med de mänskliga styrelserna sedan 1914? b) Vad har människor som iakttar den historiska utvecklingen sagt om 1914?

I VÅRA dagar finner vi att de stabilaste institutioner håller på att falla sönder eller radikalt ändrar på sina principer och sin organisation för att undvika ett fullständigt sammanbrott. Tänk på hur staternas kolonialsystem har förfallit och på den oro och obeständighet som skapats av socialismens och kommunismens allt kraftigare strömningar. Människor som uppmärksamt iakttar den historiska utvecklingen och världsförhållandena har lagt märke till att man år 1914 kom till vändpunkten i de mänskliga förhållandena, i synnerhet när det gäller statsstyrelsen. Sådana uttrycka som ”vändpunkten i vår tid”, ”en skiljelinje i historien”, ”ur den ’gyllne tidsåldern’ in i en vulkanisk epok”, ”Det sista fullt ’normala’ året i historien var 1913”, ”Ända sedan 1914 har världen raglat redlöst hänemot en svår olycka” har allesammans fällts av sådana människor om året 1914.

 2. Finns det någon möjlighet att få veta varför sådana radikala förändringar pågår, och kan man få någon tröst av de svar man finner?

² Sådana ord skulle ge ringa tröst, om inte Jehova, all trösts Gud, hade givit oss ett fullständigt svar på de frågor som uppstår beträffande orsaken till dessa förändringar, på frågan om det är något syfte med dessa förändringar eller inte och vad följden skall bli. Det var inte bara för att framställa en rent historisk berättelse som Gud lät uppteckna och bevara en skildring av det som hände inom Juda rike och vid dess sorgliga slut. Det skedde för att vi skall kunna få det rätta svaret på just dessa frågor och äga en säker, pålitlig vägledning i en tid då ingenting annat är visst och säkert.

 3. a) Hur kunde Davids tron kallas ”Jehovas tron”? b) Skulle Davids tron i Jerusalem bli säte för en bestående världsstyrelse?

³ Gud handlade med Juda för att han skulle framställa förebilder av ting som skulle inträffa längre fram i långt större skala. Han upprättade Davids tron i Jerusalem, och den kallades ”Jehovas tron”. Men den var bara förebildlig, ty ingen jordisk tron kunde i själva verket tillhöra universums suveräne härskare, Gud själv. Guds handlingssätt angav att det skulle komma en som var mycket större än David och som för beständigt skulle sitta på tronen och behärska världen. Detta bekräftas av David själv, som talade profetiskt om Riket, som skulle komma. — Ps. 110:1, 2; Luk. 20:41—44; Apg. 2:32—36.

 4. a) Om den tron, som tillföll Davids ätt och upprättades i Jerusalem, verkligen hade upprättats av Jehova, varför blev den då omstörtad? b) Vilken verkan fick omstörtandet av Jerusalem på Guds fiender och på hans vänner? c) Hur gav de judiska fångarna i Babylon uttryck åt deras känslor som åstundade Guds styrelse?

⁴ I Jehova Guds hand vilade suveräniteten eller herraväldet över hela världen. Så länge som Juda konungar var trogna, kunde ingen makt eller regering i världen störta dem, men den tid kom, då Jehova tillkännagav att Juda skulle omstörtas, därför att det hade blivit ont, likt de hedniska nationerna, och inte längre återspeglade Guds suveränitets rättfärdiga egenskaper. Detta drog naturligtvis smälek över Guds namn och gav nationerna en skenbar orsak att smäda honom. (Hes. 36:20) De som verkligen ville leva under Guds rättfärdiga, suveräna styrelse var förtvivlade för den fångenskaps skull, som Gud lät Babylon föra Juda bort i, och för den smälek som blev en följd härav. Detta bedrövliga tillstånd talade psalmisten om med stark inlevelse, då han skrev:

”Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion. I pilträden, som där voro, hängde vi upp våra harpor. Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: ’Sjungen för oss en av Sions sånger.’ Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS [Jehovas] sång i främmande land? Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst. Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje. ... Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss. Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.” — Ps. 137:1—9.

Världsväldenas kavalkad

 5. a) Varför kunde psalmisten, som citerades här ovan, säga att Babylon skulle plundras? b) Hur framställde Gud på ett livfullt sätt världsväldenas kavalkad? c) Skulle det forntida Babylon falla för Guds rike? d) Vad skulle bevisa sig vara det enda bestående världsväldet, och vid vad liknades det i Daniel 2:44, 45?

⁵ Dessa judar visste av innehållet i Jesajas och Jeremias profetior att Babylon skulle omstörtas. (Jes. 47:1—3; Jer. 51:1—4) I Daniels profetior gavs det ytterligare detaljer. Daniel var en av de unga judiska fångarna som fördes i landsflykt samtidigt med konung Jojakin år 617 f. Kr. Daniel och tre av hans kamrater befanns, efter tre års särskild undervisning och fostran, äga utomordentliga kvalifikationer, när de fördes inför konung Nebukadnessar för att bli hans rådgivare. (Dan. 1:1—21) Detta inträffade i Nebukadnessars tolfte regeringsår, dvs. år 614 f. Kr. I andra året efter det att Nebukadnessar omstörtat Jerusalem år 607, nämligen i hans tjugonde år som konung över Babylon men i hans andra år som utövare av världsherraväldet, fick han en dröm, som var en profetia från Gud. (Dan. 2:1) I denna dröm såg Nebukadnessar en väldig bildstod med ett huvud av guld, med bröst och armar av silver, buk och länder av koppar och ben av järn, vilkas fötter delvis var av järn och delvis av lera. Daniel uttydde drömmen och förklarade därvid att det gyllene huvudet föreställde Nebukadnessar (vilket inbegrep dem av hans ätt som skulle efterträda honom på tronen) i ställningen såsom utövare av världsherraväldet, men Daniel sade också: ”Efter dig skall uppstå ett annat rike, ringare än ditt.” (Dan. 2:37—39) Det var uppenbart att Babylon skulle falla, men inte genom ett ingripande från Guds rike, om vilket det förutsades att det skulle träffa bildstoden på fötterna och skulle krossa bildstoden. Babylons fall skulle komma genom ett världsvälde som svarade mot bröstet och armarna på bildstoden, och det skulle efterträda Babylon såsom världsvälde. Inget av de efterföljande världsväldena, som skulle bli fyra till antalet efter Babylon, skulle bli bestående, utan de skulle efterträdas av ett som verkligen skulle bli varaktigt, det rike som upprättas av Gud i himmelen.b Daniel sade:

”Men i de konungarnas dagar skall himmelens Gud upprätta ett rike, som aldrig i evighet skall förstöras och vars makt icke skall bliva överlämnad åt något annat folk. Det skall krossa och göra en ände på alla dessa andra riken, men självt skall det bestå evinnerligen; ty du såg ju, att en sten blev lösriven från berget, dock icke genom människohänder, och att den krossade järnet, kopparen, leran, silvret och guldet. Så har en stor Gud uppenbarat för konungen, vad som skall ske i framtiden; och drömmen är viss, och dess uttydning är tillförlitlig.” — Dan. 2:44, 45.

 6. Vilken annan betydelsefull dröm hade Nebukadnessar, och vad sades vara avsikten eller syftet med drömmen?

⁶ Har den suveräne Guden, som styr dessa tider och händelser, givit oss några upplysningar, så att vi kan fastställa vid vilken tid alla dessa världsomvälvande förändringar skall inträffa? Ja, tack vare tröstens Gud har vi fått en klar och tydlig uppenbarelse, som ger dem som studerar bibeln den allra största tröst. Just denne profet, Daniel, återger en annan dröm, som Nebukadnessar hade och i vilken han såg ett väldigt träd, som en ängel från himmelen befallde skulle huggas ned. Stubben skulle därpå beslås med band av järn och koppar och skulle förbli i det tillståndet, till dess att ”sju tider” hade gått fram över den. ”Hans hjärta skall förvandlas, så att det icke mer är en människas, och ett djurs hjärta skall givas åt honom, och sju tider skola så gå fram över honom.” Varför det? ”För att de levande skola besinna, att den Högste råder över människors riken och giver dem åt vem han vill.” — Dan. 3:31—4:15.

Jehova bestämmer om vem som skall ha suveräniteten i världen

 7. a) Vem utgjorde trädet en symbol av? b) Hur vet vi att trädet, som föreställde konungen i Babylon, utgjorde en symbol av suveräniteten eller herraväldet över världen? c) Hur skulle drömmen gå i uppfyllelse på Nebukadnessar?

⁷ Vem utgör trädet en symbol av? Nebukadnessar! Såsom Daniel sade: ”Det är du själv, o konung, du som har blivit så stor och väldig, du vilkens storhet har vuxit, till dess att den har nått upp till himmelen, och vilkens välde sträcker sig till jordens ända.” Vid den tid, då Nebukadnessar hade denna dröm, utövade han världsherraväldet och hade tjänat såsom Jehovas redskap eller ”kalk” med vredesdomar. Trädet, som svarade mot denne konung över det tredje världsväldet, utgjorde således en bild av suveräniteten eller herraväldet över världen. Daniel 4:23 kan anföras till stöd för denna förklaring, ty det heter där: ”Men att det befalldes, att trädets stubbe med rötterna skulle lämnas kvar, det betyder, att du skall återfå ditt rike” Nebukadnessar skulle drivas bort från sin tron och ut på marken för att äta gräs såsom oxar gör. Men i likhet med den här trädstubben skulle hans rike bevaras åt honom, till dess han hade tillbringat ”sju tider” ute på marken såsom en oxe. Därpå skulle han återfå sitt förstånd och nödgas erkänna att Gud, den Högste, råder suveränt och ger människors rike åt vem han vill.

 8. a) Hur kom det sig att konungens uppfattning om Babylon ett år senare utlöste en uppfyllelse av drömmen? b) Hur kom ett sådant vansinne som kännetecknar lykantropi över konungen, och hur länge varade detta? c) När han återfick sitt förstånd, vad sade han då om Gud, den Högste?

⁸ Denna förutsägelse besannades med avseende på konung Nebukadnessar ett år senare. Vid ett tillfälle, då Nebukadnessar skröt över de storslagna verk han fullbordat i Babylon, tillkännagav en röst från himmelen att drömmen om trädet nu skulle gå i uppfyllelse på honom. Han greps av sådant vansinne som kännetecknar sjukdomen lykantropi. I stället för att vilja sitta på sin tron begav han sig ut på marken för att äta gräs. Någon inkräktare tillvällade sig inte hans tron, utan tack vare Guds makt bevarades den åt honom, till dess han återvände efter ”sju tider” eller sju bokstavliga år. När Nebukadnessar blev återinsatt på sin tron, erkände han Gud såsom universums suverän och sade: ”Jag prisade och ärade honom som lever evinnerligen, honom vilkens välde är ett evigt välde och vilkens rike varar från släkte till släkte, honom, mot vilken alla som bo på jorden äro att akta såsom intet, ty han gör vad han vill både med himmelens här och med dem som bo på jorden, och ingen kan stå emot hans hand eller säga till honom: ’Vad gör du?’” Och vidare sade han: ”Dem som vandra i högmod kan han ödmjuka.” — Dan. 4:16—34.

 9. a) Upprättades Guds rike i och med att Nebukadnessar återfick makten som konung? Förklara. b) Vilka byggnadsarbeten lät han utföra, och stödde han därigenom den babyloniska religionen?

⁹ Att Nebukadnessar återfick makten innebar inte att Guds rike upprättades, ty Nebukadnessar hade aldrig varit någon tillbedjare av den sanne Guden. Han tillbad i stället babyloniska avgudar, vilket framgick av hans försök att tvinga Daniels tre trogna kamrater, Sadrak, Mesak och Abed-Nego, att tillbedja en väldig gyllene bildstod, som han hade låtit ställa upp på Duraslätten. Därför att dessa män stödde Jehovas suveränitet och vägrade att falla, ned för avgudabilden, lät Nebukadnessar kasta dem i en överhettad ugn, men han fick då klart för sig att Jehova var överlägsen, ty Jehova beskyddade dessa tre tillbedjare av den sanne Guden, som vägrat att kompromissa. (Daniel 3) Nebukadnessar uppförde aldrig något tempel åt Jehova Gud, inte ens sedan han blivit återställd efter de sju årens vansinne, men han byggde femtiofyra helgedomar i Babylon åt alla de falska gudarna, vilka bara var symboler av Bels och hans son Marduks (Merodaks) olika egenskaper. Han lät också utföra stora offentliga byggnadsarbeten. Han gjorde Babylon till den forntida världens märkligaste stad, och för att behaga sin mediska gemål, som led av svår hemlängtan, lät han anlägga Babylons ryktbara hängande trädgårdar, som ansågs vara ett av den forntida världens sju underverk.

Riket återgick aldrig till Juda

10. a) Hur hade Jehova utövat suverän makt genom en ställföreträdare före år 607 f. Kr.? b) Vilken förändring, när det gällde utövandet av världsherraväldet, ägde rum år 607 f. Kr.? c) Började Gud på nytt utöva sin suveräna makt förmedelst Juda, när Jerusalem återupprättades år 537 f. Kr.? Förklara. d) Hur framhöll de återförsamlade leviterna 152 år efter Jerusalems förstöring att hedniska regeringar alltjämt utövade den suveräna makten?

¹⁰ Alltsedan rikesförbundet ingåtts med David och hans ätt, satt någon med Jehovas bemyndigande såsom härskare på Jehovas tron i Jerusalem, och fördenskull utgjorde Juda rike en ”vägspärr”, som hindrade de hedniska världsväldena att uppnå fullständigt herravälde över världen. Men när Juda rike omstörtades och folket fördes i landsflykt år 607 f. Kr., då övergick herraväldet över världen, vilket Juda rike varit en förebildlig symbol av, i hedniska härskares händer, varvid Nebukadnessar blev den förste härskaren. Men vad Juda rike beträffade, så återgick inte väldet till Juda, sedan sju år hade förgått, och inte blev riket heller återställt vid tiden för judarnas frigivande och återvändande från Babylon många år senare, år 537 f. Kr., ty också detta skedde med ett annat hednaväldes, Persiens, bemyndigande, det väldes, som efterträdde Babylon såsom världsmakt och i Nebukadnessars dröm, som omtalas i Daniel 2, motsvarades av bröstet och armarna på bildstoden, vilka kom närmast huvudet av guld. Judarna tillstod själva detta längre fram, 152 år efter det att babylonierna hade låtit förstöra Jerusalem, nämligen år 455 f. Kr. Leviterna sade då följande i en offentlig bön till Jehova Gud, som de frambar inför det församlade folket i det återuppbyggda templet:

”Då gav du dem i de främmande folkens hand. Men i din stora barmhärtighet gjorde du icke alldeles ände på dem och övergav dem icke; ty du är en nådig och barmhärtig Gud. ... Se, vi äro nu andras tjänare; i det land som du gav åt våra fäder, för att de skulle äta dess frukt och dess goda, just där äro vi andras tjänare, och sin rika avkastning giver det åt de konungar som du för våra synders skull har satt över oss. Och de råda över våra kroppar och vår boskap, såsom de vilja, och vi äro i stor nöd.” — Neh. 9:4, 5, 30—37.

11. a) Hur framhöll Jesus att ”nationernas fastställda tider” inte hade löpt ut i hans dagar? b) Hur kunde det med fog sägas att Jerusalem var ”förtrampat”, fastän det alltjämt ägde bestånd?

¹¹ Den långa perioden av hedniskt herravälde över världen kallas i Skriften för ”nationernas fastställda tider”. Mer än fem hundra år efter det att judarna frigivits från Babylon och återbördats till Jerusalem uttalade Jesus dessa ord: ”Jerusalem skall bliva förtrampat av hedningarna, till dess att hedningarnas tider äro fullbordade.” (Luk. 21:24) Fastän Jerusalem alltjämt ägde bestånd vid den tiden, så återställdes likväl inte konungaväldet genom att styrelsen anförtroddes åt en konung av Davids ätt. Judarna löd under det förtryckande sjätte världsväldet, romarväldet, och den judiska nationen skulle komma att förgöras längre fram, år 70 e. Kr., av just detta världsvälde. Rikets myndighet eller rätt, som Jerusalem stod såsom symbol för, blev sannerligen förtrampad, och nationen befann sig i hedniska härskares våld.

12. a) Varför vet vi att utsagan om de ”sju tiderna” skulle få en större uppfyllelse? b) Vad skulle inträffa vid de ”sju tidernas” ände?

¹² Nebukadnessar, en hedning som aldrig någonsin tillbad Jehova Gud, var inte själv av någon vikt och betydelse, och även om han återfick sitt rike efter de sju åren av vansinne, så var det inte till gagn för honom som detta drama iscensattes. Också Juda var bara ett förebildligt rike, och dess konungadöme blev aldrig återupprättat. Det skall fördenskull bli en större, betydelsefull uppfyllelse. Detta innebär att de ”sju tiderna” har en större, mera omfattande innebörd och att Guds rike med Silo vid styret upprättas vid dessa ”tiders” ände. Hur lång är då en symbolisk ”tid”, och hur långa är de ”sju tiderna”?

Hur långa ”nationernas fastställda tider” är

13. a) Hur lång är en biblisk symbolisk eller profetisk ”tid”? b) Hur bekräftas detta av några verser i Uppenbarelseboken?

¹³ Ett år i den judiska och babyloniska almanackan kunde variera i längd från att vara så kort som 354 dagar till att vara så långt som 385 dagar. Men när det gäller bibelns symboliska eller profetiska ”tid” eller år, är antalet dagar bestämt till 360. Sju sådana år skulle utgöra 7 X 360 = 2.520 dagar. Detta bekräftas av orden i Uppenbarelseboken 12:6, 14, där det sägs att ”en tid och tider och en halv tid”, dvs. tre och en halv tid, utgör 1.260 dagar. Om vi delar 1.260 med tre och en halv (3,5), finner vi att det går tre hundra sextio (360) dagar på en ”tid”, dvs. på ett år.

14. Vilken regel tillämpar vi för att få veta hur långa de ”sju tiderna” är i den större uppfyllelsen, och var finner vi stöd för detta påstående?

¹⁴ Vad den längre tidsperioden beträffar, som dessa 2.520 dagar har avseende på, så finner vi regeln ”var dag svarande mot ett år” angiven i en profetia uttalad av Hesekiel, som profeterade samtidigt med Daniel och som även talar om band eller bojor i sin profetia. I fråga om en annan profetia, som Daniel uttalade och som har avseende på Messias’ första tillkommelse, nämligen profetian om ”sjuttio veckor”, anser bibelforskare att samma regel bör tillämpas. — Hes. 4:6; Dan. 9:24, 25. Se också 4 Moseboken 14:34, som talar om en strafftid eller en tid av ogunst.

15. a) Hur långa är då de ”sju tiderna”? b) Hur vet vi att dessa år i uppfyllelsen inte är år om 360 dagar utan att de skall räknas såsom solår?

¹⁵ I uppfyllelsen skulle därför de ”sju tidernas” 2.520 dagar svara mot 2.520 år. Dessa år skulle i uppfyllelsen inte bara vara 360 dagar långa, utan de skulle utgöra hela kalenderår, såsom vi räknar dem. Ty vi måste tänka på att den judiska almanackans växlingar var avsedda att utjämna skillnaden mellan mån- och solår. Man skulle kunna kalla det judiska året för ett ”soli-lunarår” eller ett ”bundet månår”. Dagar eller månader insköts med jämna mellanrum för att råda bot på skillnaden, som uppgick till omkring 11 dagar, mellan månåret och solåret. Härigenom kom årstiderna alltid att infalla på rätt plats i almanackan.c Judarnas almanacka sammanföll således nästan exakt med den nu allmänt använda gregorianska kalendern. De 2.520 åren måste följaktligen räknas för att vara solår.

16. a) Från och med vilken händelse började de 2.520 åren att räknas? b) Varför kan man påstå att hedningarnas tider eller ”nationernas fastställda tider” började då?

¹⁶ Dessa 2.520 år började räknas år 607 f. Kr., när Gud gav upp världsherraväldet, som hans förebildliga rike på jorden var en symbol av. Detta skedde i och med att Jehova brukade Nebukadnessar till att förstöra Jerusalem och dess tempel, driva bort konung Sidkia från ”Jehovas tron” och föra honom i landsflykt, varefter fruktan för kaldéerna fick de ringaste bland folket, som lämnats kvar, att fly ned till Egypten, varvid Juda område blev fullständigt öde, utan någon styresman, och det inte längre fanns någon möjlighet för Juda att utgöra något hinder. Nebukadnessar högg på så sätt ned ”trädet”, som var en bild av världsherraväldet, vilket nu övergick till Babylon. Ödeläggelsen fullbordades alltså i den sjunde månmånaden av året 607 f. Kr. Först då började Jerusalem, som utgjorde en bild av Guds rike, att förtrampas, och således började hedningarnas tider, ”nationernas fastställda tider”. Nu kunde hednaväldena, utan att bli hindrade av Guds rike, behärska hela jorden. De hedniska världsväldena uppträdde dessutom djuriskt, såsom Nebukadnessar hade gjort under sina ”sju tider” av vansinne.

17. a) När slutar de ”sju tiderna”? b) Vad var det som utmärkte denna tidpunkt?

¹⁷ Om vi räknar från den sjunde månmånaden (Tischri) år 607 f. Kr., slutar perioden om 2.520 år i mitten av månaden Tischri (omkring 1 oktober) år 1914 e. Kr. Detta är ett oförglömligt år, ty år 1914 utbröt första världskriget, och den hedniska tingens ordning har inte varit sig lik sedan dess.

18. a) Vad visades i bild genom att trädets stubbe lämnades kvar i marken? b) Vad betydde banden av koppar och järn runt stubben? c) Vad innebar avlägsnandet av dessa band?

¹⁸ I drömmen om trädet lämnades stubben kvar i marken, vilket utvisade att Jehova inte hade svikit sitt rikesförbund med Davids ätt och inte för alltid hade givit upp sitt universella herravälde. Kraftiga band av koppar och järn lades omkring stubben, vilka utgjorde en bild av Jehovas återhållande makt, hans återhållsamhet i fråga om att gripa det universella herraväldet och sätta sin konung på tronen under de ”sju tider”, under vilka han skulle tillåta hednanationerna att härska. År 1914 var tiden inne, då dessa band skulle avlägsnas, och den symboliska trädstubben skulle skjuta skott igen genom att Jehova skulle utöva sin suveränitet, i det att han skulle börja utöva universellt herravälde och skulle upprätta sitt teokratiska herradöme. — Upp. 11:15—18; Luk. 21:24.

Silos insättande på tronen vållar skakning bland nationerna

19. a) När Nebukadnessar återvände till sin tron efter sitt vansinne, innebar då detta att Jehova på nytt började utöva universellt herravälde? b) Vad var det som var annorlunda år 1914? c) Vem är Silo, och hur har han erkänt Jehovas suveränitet? d) Har hednaväldena erkänt den?

¹⁹ När Nebukadnessar återvände till sin tron, började inte Gud på nytt utöva universellt herravälde; han fick bara Nebukadnessar att erkänna att han, Jehova, var den Högste och ägde rätten till människors rike. Men år 1914 blev inte ett tillfälligt, förebildligt herradöme upprättat, utan det sannskyldiga, verkliga, Riket lades då i händerna på Silo, som det tillhör. Han är Davids konungslige ättling, som har den lagliga rätten till konungadömet enligt Jehovas förbund med konung David om ett evigt rike. Sedan 1914 har Silo, i likhet med Nebukadnessar, offentligen erkänt Jehova såsom ”himmelens konung”. Men på jorden har hednaväldena fortsatt på sin djuriska väg med en fart mer förödande än någonsin. — 1 Mos. 49:10; Hes. 21:27.

20. a) Varför började inte Kristus, när han for upp till himmelen, genast utöva sitt världsherraväldes makt? b) Vad har följden blivit av att han börjat härska mitt ibland sina fiender, och vad bör alla människor nu göra? c) Vad skall den ”sten” åstadkomma, som ”blev lösriven från berget, dock icke genom människohänder”? d) Vad betyder då de nuvarande onda förhållandena i världen?

²⁰ När denne Silo, Jesus Kristus, blev uppväckt från de döda för 1900 år sedan, bjöd Jehova honom att sätta sig på hans högra sida i himmelen, till dess Guds tid skulle vara inne att lägga alla Silos fiender såsom en pall för hans fötter. Sedan Silo blivit insatt på tronen år 1914 och börjat utöva herraväldet över världen, härskar han nu mitt ibland sina fiender. (Ps. 110:1, 2) Fienderna, som är inriktade på att behålla sin egen politiska styrelse och som olagligen söker fortsätta att utöva världsherraväldet, kommer inte att ge sig utan strid. Men de är föremål för en fruktansvärd skakning. Kristus låter budskapet kungöras världen runt om att Jehova Gud åter har börjat utöva sitt suveräna herravälde och att riket nu är upprättat. Han bjuder alla att erkänna detta rike, ty det har redan blivit lösrivet ur berget, ”dock icke genom människohänder”, och det är på väg emot den stora bildstoden, världens samlade styrelse, för att förgöra och ödelägga den i Harmageddonkriget. Detta skall för alltid sätta stopp för allt intrång från någon hednisk styrelses sida. När Guds suveränitet utövas av hans rike, skall all djuriskhet, som kännetecknat de förtryckande världsstyrelserna, bli avlägsnad, och människorna skall för alltid få åtnjuta en sund styrelse såväl som de välsignelser som heter evigt liv och förblivande fred. Det är en tröst för dem som älskar rättfärdighet att ha fått en sådan tydlig uppenbarelse av vad händelseutvecklingen i världen innebär och att ha fått klart för sig att de nuvarande oroliga världsförhållandena vittnar om att Gud nu utövar sin suveräna makt genom det upprättade riket under Kristus och att sådant politiskt välde, som utövas av ofullkomliga människor, är på väg att försvinna. I flera av de härpå följande numren av denna tidskrift kommer vi att begrunda profetior, som ger oss en ytterligare försäkran om att Gud vid sin bestämda tid skall utöva fullkomligt herravälde över världen.

[Fotnoter]