Oljan — en nyckel till global makt

Oljan — vem har den?

OLJAN är livsviktig för alla industrinationer. Den är den förnämsta energikällan för bilar, flygplan och kraftverk. Den smörjer maskinerna, som i så hög grad kännetecknar industriåldern. Den används i en mängd produkter.

Som det tydligt har visat sig skulle de ”avancerade” nationerna i världen råka i svår knipa utan olja. Deras levnadssätt skulle inte kunna fortsätta mer än några månader utan drastiska förändringar. Dessa förändringar skulle påverka varje människa som lever i den sortens samhälle.

Oljan är emellertid mera än bara en energikälla. Den är också en källa till makt på annat sätt. Vemhelst som kontrollerar oljan i dagens värld äger en nyckel till global strategisk makt. De nationer som äger oljan kan påverka, kanske rentav dominera, de nationers politik som behöver olja men inte har tillräckligt av den.

Nyhetskällor har på senare tid gjort människor vakna för oljekrisen och haft mycket att säga om de problem som orsakas av den och vilka tänkbara botemedel det kan finnas. Fastän tidskriften Vakna! är strängt neutral när det gäller nationernas angelägenheter, iakttar den händelseutvecklingen med stort intresse.

De nationer som saknar olja

Vilka bland de stora industriländer som behöver olja är allvarligt beroende av andra källor? Svaret är: Nästan alla utom kommunistländerna!

Japan är till exempel en jätte bland industriländerna. Men detta land har ett nästan totalt oljeberoende, vilket innebär att man knappast har någon egen produktion alls.

Hela Västeuropa är oljeberoende, eftersom man producerar mycket litet. Och även om oljefält är under utveckling i Nordsjön, kommer dessa bara att sörja för en bråkdel av behoven.

Förenta staterna är för närvarande världens störste enskilde oljeproducent. Men det är också utan jämförelse världens störste oljekonsument. Produktionen är inte stor nog för att kunna möta efterfrågan. Under 1973 förbrukade Förenta staterna dagligen över 2.300.000 ton olja, men måste importera över 800.000 ton per dag för att kunna tillgodose behoven. Det som med tiden kan komma från oljefälten i Alaska väntas inte ens täcka den nuvarande bristen.

Dessutom ökar efterfrågan på olja snabbt i alla industriländerna. Befolkningstillväxt, tekniska framsteg och allt fler människors krav på bättre levnadsvillkor stimulerar alltsammans behovet av mer olja. Resultatet? I tidskriften Time hette det: ”Världens oljeförbrukning kommer att mer än fördubblas under 1970-talet. För att släcka denna intensiva törst krävs det oavbrutet snabba produktionsökningar.”

För Västeuropa, Japan och, i allt större utsträckning, Förenta staterna har därför oljeförsörjningen otvivelaktigt nått ett kritiskt skede. I dessa länder är oljan absolut nödvändig för att hålla hjulen i deras industrisamhällen rullande, och efterfrågan på den blir allt större. Ändå är dessa länder antingen fullständigt eller i ökande omfattning ”oljefattiga”.

Detta är bara en del av problemet. Ett ännu större problem är de disponibla oljetillgångarnas belägenhet.

Vem äger oljan?

De största konstaterade oljereserverna finns i områden utanför västvärldens och dess bundsförvanters kontroll. Det är sant att det finns oljereserver i sådana länder som Venezuela, Indonesien, Nigeria och andra. Men det finns bara två områden som enligt vad man för närvarande vet innehåller de ofantliga reserver som västvärldens industrinationer och Japan behöver.

Det område som har världens största kända oljefyndigheter är Mellersta Östern och Nordafrika, som kontrolleras av arabiska och muhammedanska nationer. Huvudproducenter där är Algeriet, Abu Dhabi, Iran, Irak, Kuwait, Libyen, Qatar och Saudi-Arabien. En sammanställning över oljereserverna 1973 visar att nästan två tredjedelar av världens tillgångar är belägna i dessa länder.

Var finns de näst största konstaterade oljereserverna? I Sovjetunionen. Där finns omkring 15 procent av världens totala reserver.

Omkring 75—80 procent av alla oljereserver på jorden kontrolleras alltså av dessa nationer. Och de har politiska och religiösa uppfattningar som strider mot de nationers som behöver oljan men inte har den — Västeuropa, Nordamerika och Japan.

Den största reserven

Av alla oljeproducerande nationer äger Saudi-Arabien den största kända reserven. Den beräknas innehålla mer än 20 milliarder ton, mycket mera än någon annan känd reserv. Några experter säger att den i verkligheten kan vara mycket större än så. Därför betraktar många behövande nationer Saudi-Arabien som en huvudkälla till den nuvarande och framtida oljeförsörjningen.

Under största delen av 1973 var Saudi-Arabiens oljeproduktion över 1.100.000 ton per dag. Förbrukarna hoppades att dess produktion fram till 1980 skulle stiga till omkring 2.800.000 ton per dag. I själva verket känner de på sig att denna ökning måste uppnås utan försening, om de behövande industriländernas oljebehov skall kunna tillgodoses.

För närvarande tycks inget annat land kunna öka sin oljeproduktion i så snabb takt. På grund av dess stora reserver, oljans lättåtkomlighet och det faktum att produktionen i hög grad kan ökas på kort tid, betraktar man Saudi-Arabien som det land som måste ”rädda situationen” under de närmaste åren. Man känner för närvarande ingen alternativ källa till så ofantliga och åtkomliga reserver. Som det förklaras i U.S. News & World Report:

”Experter som går igenom listan över alternativ till Saudi-Arabiens olja ser beklämda ut. Canada, som nu är Amerikas främste leverantör av råolja, har kastat om sin hävdvunna exportpolitik och omfattat en ’hemmafronten först’-inställning. Nigeria, en annan huvudleverantör, sägs vara på upphällningen, åtminstone temporärt. Så även Indonesien. Venezuela finner att nya reserver är dyra att utveckla.

Beträffande det icke-arabiska [men muhammedanska] Iran ... hävdar experter att ’det inte finns en chans’ att det kan tillfredsställa USA:s behov.”

Västeuropa, Japan och Nordamerika finner alltså att de i allt högre grad måste lita till oljan i den arabisk-muhammedanska världen i Mellanöstern och Nordafrika, i synnerhet i Saudi-Arabien. Det är det enda område man känner till som kan tillhandahålla de enorma kvantiteter olja som alla dessa nationer kommer att behöva under de år som ligger omedelbart framför oss.

Men frågan är: Kommer dessa nationer, som har oljereserverna, att leverera tillräckligt? Och vad blir priset?

Oljeproducenterna ändrar inställning

EN GÅNG hade industriländerna föga bekymmer med olja. Efter andra världskriget producerade Förenta staterna mer än det behövde. Oljetillgångarna i den övriga världen räckte mer än väl till åt Västeuropa och Japan.

Fördenskull behövde inte industriländerna bekymra sig om de arabiska oljeproducenternas lynne. Om araberna av något skäl inte ville sälja sin olja, kunde den fås på annat håll.

Men allteftersom åren gick, ökade efterfrågan på olja snabbt. När befolkningarna ”exploderade” och de större nationerna blev alltmer industrialiserade, ”exploderade” även oljebehovet. Med tiden försvann överskotten. Västeuropa och Japan blev mer och mer beroende av olja från Mellanöstern och Nordafrika, så att de fick det mesta av sin försörjning från dessa källor.

Det stod då klart att Västeuropa och Japan, på grund av beroendet av oljeimport från arabvärlden, kunde ställas inför allvarliga problem om de stötte bort dessa länder. Medan Västeuropa en gång i stor utsträckning hade tagit Israels parti i dess konflikter med araberna, bestämde sig nästan alla dessa nationer vid tiden för oktoberkriget 1973 mellan araberna och Israel för att tillkännage sin ”neutralitet” i konflikten. På så sätt ändrade araboljan dessa behövande nationers utrikespolitik.

Arabisk sinnesändring

Under tidigare år hade arabländerna till stor del varit västvänliga, proamerikanska och antikommunistiska. I synnerhet var detta fallet med regeringarna i Kuwait och Saudi-Arabien.

Fyra krig har emellertid utkämpats i Mellanöstern sedan staten Israel bildades. Under hela denna tid har Förenta staterna bistått Israel. Men detta bistånd har haft sin verkan på arabvärlden. Med avseende på detta framhölls det i U.S. News & World Report:

”Överallt är araber förbryllade och bestörta över USA:s hållning till Mellanösternproblemen. Varför, frågar de, fortsätter Förenta staterna att motstå ett folk som överträffar israelerna i antal med 40 mot 1 och som kontrollerar oljekällor som USA kommer att behöva under hela nästa årtionde?”

Som en följd av detta har arabregimerna på senare år blivit alltmer benägna att vända sig bort från Förenta staterna. Till och med sådana förr så pålitliga proamerikanska arabländer som Kuwait och Saudi-Arabien har genomgått en gradvis attitydförändring.

Under senare år började det höras allt fler varningar från arabländerna. Det framhölls att om de arabiska landområden som innehades av Israel inte återlämnades, kunde det bli återverkningar där skadan skulle bli mest kännbar — i oljetillförseln.

Särskilt olycksbådande ljöd de varningar som kom från Saudi-Arabiens kung Feisal, sedan länge en vän till Förenta staterna. År 1973 varnade han över Förenta staternas landsomfattande televisionsnät för att han inom kort kunde tvingas ändra sin politik när det gällde att sälja all den olja som Förenta staterna, Västeuropa och Japan behövde. Den skulle kunna användas som ett politiskt vapen för att öva påtryckningar på andra nationer. Och av alla arabländer skulle Saudi-Arabiens användning av oljan på det sättet vålla den största skadan.

I den engelska tidningen The Guardian hette det den 15 september 1973, strax före krigsutbrottet i Mellanöstern:

”Det räcker med en arabregering, kung Feisals, för att oljevapnet skall börja fungera. Han ensam behärskar de ekonomiska medlen. Men tills nyligen saknade han, i egenskap av Amerikas bäste vän i arabvärlden, den politiska viljan. ...

Feisals sinnesändring har varit en av [den egyptiske] president Sadats få obestridliga bedrifter. ...

I april detta år förklarade Saudi-Arabiens oljeminister för amerikanerna att om de inte ändrade sin proisraeliska hållning i Mellanöstern, skulle Saudi-Arabien inte ’nämnvärt’ öka sin produktion.

Sedan dess har Feisal, en man som inte är benägen att offentligt kritisera sina vänner, gett fler varningar.”

Det betydelsefulla var att arabländerna, och i synnerhet Saudi-Arabien, inte behövde skära ner hela oljeproduktionen för att deras oljevapen skulle börja verka. Varför inte? Därför att oljebehoven i de länder som har oljebrist fortsätter att växa snabbt. Att enbart hålla kvar den arabiska oljeproduktionen på samma nivå skulle snart leda till svåra tider för de behövande nationerna.

Oljeåtstramningen

Den situation som oljeförbrukarna befann sig i efter krigsutbrottet på hösten 1973 var mycket annorlunda mot den som rådde 1967. Under det arabisk-israeliska kriget 1967 inställde flera arabländer oljeleveranserna till Förenta staterna och England därför att de understödde Israel. Men embargot varade inte länge på grund av det dåvarande överskottet i världens oljeförsörjning.

År 1973 hade förhållandena drastiskt förändrats. Oljeöverskottet i industriländerna hade försvunnit till följd av alltmer omfattande förbrukning och begränsade lokala tillgångar. Araberna befann sig därför 1973 i ”förarsätet” vad oljan beträffar.

När det senaste kriget kom, rådde det föga tvivel om att någon form av vedergällning från arabisk sida var nära förestående. Kuwaits ambassadör i Förenta staterna förklarade: ”Vi kommer att använda oljan som ett medel för att öva utpressning på länder som tar Israels parti. Om vi får något som helst bevis för att något land tar parti, kommer det att bli ett embargo. Vi skulle då förvissa oss om att vår olja inte kom till detta land, vare sig raffinerad eller rå.”

Slaget föll med överraskande snabbhet. De oljeproducerande arabländerna kom överens om att omedelbart, i oktober, skära ner produktionen med minst 5 procent. De kom också överens om att fortsätta att skära ner produktionen med 5 procent varje månad därefter. Tills när? I The Wall Street Journal sades det: ”De arabiska oljeministrarna sade att produktionsnedskärningar skulle göras och fortgå tills de arabisk-israeliska gränserna före 1967 hade återställts och palestiniernas rättigheter garanterats.”

Ännu mer chockerande för västvärldens nationer och Japan var det steg som togs av det tidigare västvänliga Saudi-Arabien, den störste av de arabiska oljeproducenterna. Detta land tillkännagav att dess produktionsnedskärning skulle bli, inte bara 5 procent, utan 10 procent! Flera andra producenter gjorde detsamma.

Om de gradvisa nedskärningarna fortsatte månad efter månad, kunde de naturligtvis orsaka svåra ekonomiska problem för Västeuropa och Japan inom några månader. Nästan hela deras oljeförsörjning kom från Mellanöstern och Nordafrika.

Fler chocker kom i tät följd. Nästa drag var att de oljeproducerande arabländerna tillkännagav en total avklippning av oljeleveranserna till Förenta staterna. En tredjedel av Förenta staternas oljeimport under 1973 kom från Mellanöstern, och behovet växer varje år.

Den totala oljeblockaden mot Förenta staterna var utöver de 5-procentiga och 10-procentiga minskningarna av totalproduktionen. Man hade således från början planerat att en betydande minskning av oljeleveranserna från arabvärlden skulle ske i oktober. Och vid slutet av den månaden utsträcktes embargot till att omfatta Holland. Arabländerna gjorde gällande att holländarna hade bistått Israel och inte skulle få mera olja. Detta reducerade ytterligare de tillgängliga förråden för västvärlden och Japan, eftersom Holland hade varit en omlastningsplats för olja.

Emellertid beslöt arabländerna tidigt i november att deras oljenedskärningar omedelbart skulle sättas till 25 procent, med ytterligare 5-procentiga nedskärningar varje månad därefter! Och embargolistan utökades med Portugal, Rhodesia och Sydafrika. Under de månader som följde ändrades utflödet för att anpassas till ändrade förhållanden.

Förutom dessa svåra slag skulle det komma ännu ett. Allt slags olja som såldes skulle komma att kosta mycket mera.

Vad det högre oljepriset betyder

Medan oljan under tidigare år hade varit relativt billig, höjde de oljeproducerande arabländerna i oktober 1973 återigen sina priser. I tidskriften Time meddelades det att det skedde med ”otroliga 70 procent”. Under de följande månaderna gjordes flera stora ökningar. Kostnaden för konsumentländerna blev svindlande och påverkade allvarligt deras handelsbalans.

Detta innebar en hel del. För det första skulle det hålla arabländernas oljeinkomster uppe, vilket slags olja de än producerade och sålde. Det skulle också tvinga var och en som använder olja att ta mera betalt för sina produkter. Befolkningen i Amerika, Europa och Japan skulle få betala mera för bensin, eldningsolja och andra petroleumprodukter.

Genom den gigantiska prisökningen på olja skulle arabländerna således inte erfara någon inkomstförlust, inte ens med reducerad oljeproduktion. Det fanns alltså inte något trängande behov för dem att bekymra sig. I New York Times beskrevs förhållandet på följande sätt:

”Några av de stora producentländerna, särskilt de glest befolkade ökenländerna Saudi-Arabien, Kuwait och Libyen, har blivit mer återhållsamma i sin inställning.

Dessa länder tjänar redan på sina nuvarande oljeproduktionsnivåer så mycket som de rimligtvis kan göra av med. Följaktligen föredrar de att bevara all ytterligare olja i marken, där den med all säkerhet kommer att stiga i värde, hellre än att samla på sig väldiga överskott av oanvända dollar, som är utsatta för devalveringens och inflationens härjningar.

Det är här — i producenternas ovilja att, annat än till ett mycket högt politiskt och ekonomiskt pris, producera så mycket som marknaden vill ha — som knutpunkten i den motsedda världsenergikrisen ligger.”

På grund av oljans betydelse för industriländerna känner de oljeberoende länderna att situationen i Mellanöstern så att säga blottar deras halspulsåder och gör att deras invanda livsstil sätts i fara. Även om de kan få tag i olja, fruktar de att de gigantiska utgifterna för den kommer att belasta dem med ännu mera av något som de redan har för mycket av — inflation, det vill säga stigande priser. Några experter fruktar att alltför stor inflation rentav skulle kunna förorsaka en ekonomisk ”krasch”.

Vad kommer följden att bli?

Hur skall fullständig befrielse komma?

EN AV de lösningar som föreslogs för att säkra oljeförsörjningen föranledde livliga kommentarer. Senator J. W. Fulbright i Förenta staterna var bland dem som varnade för att oljekrisen gör att ”våra nuvarande ledande politiker kan komma till den slutsatsen att det krävs ett militärt ingripande för att säkra oljekällorna i Mellanöstern och skydda vår blottade hals”.

De flesta experter var emellertid snabba att ta avstånd från sådana åsikter.

En gång i tiden kan ett sådant ”besittningstagande” av oljeländer ha verkat — och till och med ha varit — relativt enkelt. Inte många små länder i det flydda hade resurser eller vänner till att avvärja sådana besittningstaganden. Det var därför som de europeiska nationerna under gångna århundraden kunde dela upp större delen av Afrika, Asien och Sydamerika mellan sig.

Men förhållandena har sannerligen förändrats. Det är inte längre så att en nation helt enkelt tar sig friheten att lägga beslag på vilket land den vill. De oljeproducerande länderna är till exempel belägna inom ett mycket stort område av Nordafrika och Mellersta Östern. Det skulle krävas enorma väpnade styrkor och resurser för att erövra och ockupera alla dessa länder. Med avseende på denna möjlighet gavs denna kommentar i The Guardian:

”Ockupation av Kuwait [eller vilket som helst annat oljeproducerande land] skulle framkalla så mycket våld att det till sist skulle innebära ockupation av vartenda oljefält i arabvärlden och bevakning av varje rörledning, cistern och tankerterminal från Persiska viken till Algeriet.

Det skulle, som biträdande chefen för U.S. Office of Emergency Preparedness [USA:s krisberedskapsbyrå], Elmer F. Bennett, har sagt, ’få Vietnam att se ut som en picknick’.”

En annan faktor, en viktig sådan, är den jätte som ligger strax i norr — Sovjetunionen. Om denne förklarades det i The Wall Street Journal: ”Eftersom Ryssland har så mycket att vinna i denna situation, där så oerhört mycket står på spel, har det starka skäl till att understödja sina arabiska bundsförvanter. Detta kan vara nyckeln till kontroll av Mellanösterns olja, olja som Förenta staterna oerhört väl kan behöva under de år som kommer.”

Skulle Sovjetunionen sitta med händerna i kors om oljefälten i dess närhet invaderades? Många experter anser att Sovjetunionen då skulle beakta de livsviktiga intressen som stod på spel, och dess väldiga arméer befinner sig bara några få timmars väg från området. För första gången har alltså de relativt svaga arabländerna ett land som stöder dem och som kan utmana de starkaste nationer.

På grund av Sovjets stöd åt araberna har dess inflytande och prestige i området ökat, medan Förenta staternas inflytande och prestige har minskat. Detta är högst betydelsefullt. Det innebär att kontrollen av de kritiska oljetillgångarna i Mellanöstern och Nordafrika är i händerna på dem som med växande misshag har betraktat Förenta staternas och Israels politik.

Följaktligen samarbetade Sovjetunionen och araberna under den senaste Mellanösternkonflikten. Sovjet bistod sina allierade med vapen och diplomati, ja, till och med med ett förtäckt hot om att sända trupper. Med detta stöd ansåg sig araberna kunna börja använda sitt huvudvapen, olja. Som det framhölls i U.S. News & World Report angående denna utveckling:

”Europa ställde redan en fråga av avgörande betydelse för denna kontinent: Var denna Mellanösternkonflikt i verkligheten Rysslands oljekrig, det som man så länge fruktat i Västeuropa?

De som sannolikt skulle få lida mest, om araberna, uppmuntrade av Ryssland, fortsatte att minska sitt oljeflöde till utlandet, var USA, Japan, Västeuropa — samtliga icke-kommunistiska. ...

Det arabiska greppet om de lättillgängliga oljereserverna och det sovjetiska greppet om de araber, som är beroende av Ryssland för att få vapen, erkändes av de flesta européer som självklara fakta, som sannolikt inte kunde ändras utan insättande av överlägsen makt.”

Men som nämndes ovan har insättandet av sådan ”överlägsen makt” utifrån blivit högst riskabelt. Få nationer skulle vilja möta kombinationen av Sovjetunionens växande militärmakt och araboljans växande ekonomiska makt.

Utgör en del av ett större mönster

De händelser som har ägt rum i Mellersta Östern skapar globala återverkningar, som understryker oljans livsviktiga betydelse för denna mekaniserade värld. Men denna situation är bara en del av ett mycket större mönster av händelser och manövreringar, ett mönster som för länge sedan förutsågs i bibelns profetior.

Daniels profetia i bibeln ger en märklig översikt över världsväldenas kavalkad och följer dem från det babyloniska världsväldet, via det medo-persiska, grekiska och romerska väldet, fram till de stridande makterna på världsscenen under ”ändens tid” i våra dagar. Denna inspirerade profetia förutsäger en fortlöpande tvekamp om världsherraväldet mellan de båda supermakterna, vilka rätt och slätt omtalas som ”konungen i Nordlandet” och ”konungen i Söderlandet”.

Som det visas i boken ”Må din vilja ske på jorden”, utgiven av Jehovas vittnen år 1958 (på engelska; på svenska 1962), har bibelns beskrivning av ”konungen i Nordlandet” sin tydliga motsvarighet i den totalitära grupperingen av nationer, på senare tid med de kommunistiska nationerna i spetsen, medan beskrivningen av ”konungen i Söderlandet” ger ledtrådar som pekar på det demokratiska nationsblocket med Förenta staterna och England (vilka ibland kallats det anglo-amerikanska tvåmaktsväldet) i spetsen.

I den profetiska skildringen av den böljande kampen mellan dessa rivaliserande världsmakter heter det: ”Men på ändens tid skall konungen i Söderlandet drabba samman med honom; och konungen i Nordlandet skall storma fram mot denne med vagnar och ryttare och många skepp och skall falla in i främmande länder och svämma över och utbreda sig. ... Han skall bemäktiga sig skatter.” (Dan. 11:40—43) Det kan inte råda något tvivel om att den kommunistiske ”konungen i Nordlandet” har gjort djupa intrång i människovärlden, i det att detta välde nu kontrollerar omkring en tredjedel av världens befolkning. Under sin utbredning har detta välde också gripit djupt in i kontrollen över världens tillgångar och orsakat kritiska förhållanden i många delar av världen, med påföljd att några demokratiska nationer i synnerhet får ”känna kniptången”. Oljekrisen är ett av många exempel på följderna av denna bittra kamp om världsherraväldet.

Men den bibliska profetian i Daniels bok anger inte någon fullständig seger för den symboliske ”konungen i Nordlandet” i form av en kommunistisk världsdiktatur. Andra bibliska profetior samverkar till att visa att både de kommunistiska och de demokratiska makterna kommer att hålla sig kvar tills en annan makt gör slut på dem båda. (Dan. 2:44; 11:44, 45; 8:19, 25) Denna erövrande makt är Guds egen styrelse genom sin Son. Som det har förutsagts kommer Kristus Jesus snart att ”styra dem [alla nationerna] med järnspira” och krossa deras själviska välde över jorden. (Upp. 19:11—16) Han kommer därigenom att befria dem som har äkta kärlek till rättfärdighet från alla de svårigheter och lidanden som världsväldenas giriga politiska, militära och ekonomiska rivalitet har fört med sig. Då kommer alla jordens tillgångar att stå till lydiga människors förfogande och användas till allas bästa och till uppskattande lovprisning av den store givaren av allt gott, Jehova Gud.

[Bild på sidan 14]

Araberna skar först ner oljeutförseln med 25% och ändrade sedan utflödet för att anpassa det till ändrade förhållanden

[Bild på sidan 15]

Under de senaste månaderna har oljepriset skjutit i höjden med raketfart