Sätter du tillbedjan av Gud främst?

 1. Vad utsätts människorna i alla nationer för, och vilket slags tänkande leder detta till?

MÄNNISKORNA i alla nationer utsätts ideligen för nationalistisk propaganda genom inhemska tidningar och tidskrifter, radio- och TV-program. Folks tänkande, som hämmas av gränser och censur, tvingas att sysselsätta sig med den egna nationen, vilket får till följd att man tillbeder den, avgudar den. Detta dirigerade tänkande påverkar så gott som alla människors sinne.

 2. Nämn några av nationalismens faror, som påtalas i The Encyclopedia Americana.

² Uppslagsboken The Encyclopedia Americana säger: ”Nationalism är en sinnesinställning, som kan framkallas av statlig och enskild propaganda, vilket också ofta sker. Nationalism kan vara en produkt som frambragts av äregiriga ledare, som vill utforma vissa åsiktsriktningar, vilka de räknar med att dra nytta av, kanske för att tjäna sina egna syften eller för att nå vissa mål som de anser vara till allmänhetens bästa.”a Under ordet ”Irrationalism” heter det vidare: ”Den förmåga som statliga och kommunala ledare har att sprida nationalismens surdeg bland de breda lagren underlättas i hög grad av nationalismens synnerligen irrationella natur. En ytterligt patriotiskt sinnad människa är i stor utsträckning oemottaglig för förnuftsskäl. Hon kanske aldrig får höra sanningen, även om hon bor i ett fritt land, i synnerhet inte om hon bara läser tendentiösa tidningar och hör på fördomsfulla, chauvinistiska [blint patriotiska, entusiastiska] radiokommentatorer. Vidare är det svårt att förstå hur vuxna människor kan betrakta de internationella problem som berör den egna nationen med något slags objektivitet, om deras sinnen i barnaåren har formats av historieböcker med ett ensidigt och fördomsfullt innehåll.”b

 3. a) Vilken lämplig fråga riktas nu till oss? b) Till vilket gagn är bibeln när det gäller gudsdyrkan?

³ När du begrundat dessa ord av världsliga iakttagare, så fråga dig själv: Sätter jag nationalismen främst i livet, upptar den all min tid och alla mina tankar, eller sätter jag tillbedjan av Gud främst? Tänk på att bibeln är en bok att studera, den också. I den får du kännedom om Gud och om hur du bör dyrka honom, och den skildrar människans historia alltifrån hennes skapelse. Den beskriver också de förhållanden som råder på jorden i våra dagar, och den talar om nya himlar och en ny jord, som vi förbidar enligt Guds löfte och i vilka rättfärdighet skall bo. (2 Petr. 3:13) Om bibeln gör detta, varför skulle vi då inte också tänka på vad dess författare, Jehova, säger om människan och om hurudant vårt förhållande till Gud bör vara!

 4. Vilka frågor behöver vi nu ge ett korrekt svar på?

⁴ Tänk ordentligt nu! Har den nation, inom vars gränser du bor, givit dig allt det som du äger? Har staten givit dig solen, stjärnorna och månen där ovan? Har ditt land skapat de snöhöljda bergen, de skogklädda sluttningarna, de bördiga dalarna, de forsande floderna? Har det frambragt det gröna gräset, den friska luften, de porlande bäckarna? När du står uppe på en höjd och ser ut över landskapet, är det som du då ser, fruktträd i blom, vajande sädesfält, sådant som staten har givit dig? Är det din nations regering som har skapat växtligheten och boskapen på de tusende bergen? Vissa regeringsmedlemmar kan ha haft något att göra med odlingen av marken, men vem skapade himmel och jord? Vem ordnade med att det skulle finnas folk på jorden? Danade inte Gud människan med fortplantningsförmåga? Staten hade sannerligen ingenting med detta att göra!

 5. Hur uppenbarar bibeln, i Apostlagärningarna 17:24—27, vad Gud har gjort med avseende på vår jord?

⁵ Låt oss läsa vad Gud genom aposteln Paulus sade till atenarna enligt bibelns skildring: ”Då den Gud, som har gjort världen och allt vad däri är, ju är Herre över himmel och jord, bor han icke i tempel, gjorda med händer; icke heller är han betjänad av människohänder, som om han vore i behov av någonting, ty han själv giver åt alla människor liv och anda och allt. Och han har från en enda man gjort varje nationalitet bland människorna, till att bo på jordens hela yta; och han har fastställt de bestämda tiderna och begränsningarna för människornas boende, för att de skulle söka Gud, om de kunde treva efter honom och verkligen finna honom, ehuru han i själva verket icke är långt borta från någon enda av oss.” — Apg. 17:24—27, NW.

 6. Hur svarade Jesus de skrymtaktiga fariséerna, som sökte snärja honom?

⁶ Gud har givit oss ”liv och anda och allt. Och han har från en enda man gjort varje nationalitet bland människorna.” Nationalismen har inte gjort detta, och inte gjorde ”kejsaren” det heller. De judiska fariséerna, högmodiga religiösa ledare på Jesu tid, försökte fånga Jesus genom något yttrande som han fällde; de ville få honom att säga något mot den romerska nationalismen. Jesus Kristus hade rykte om sig att tala sanningen frimodigt, men det var alltid Guds ord han talade. Fördenskull sade fariséerna: ”’Vi veta, att du ... lär om Guds väg, vad sant är. Är det lovligt att giva kejsaren skatt, eller är det icke lovligt? Skola vi giva skatt eller icke giva?’ Men han förstod deras skrymteri och sade till dem: ’Varför söken I att snärja mig? Tagen hit en penning [denar, NW], så att jag får se den.’ Då lämnade de fram en sådan. Därefter frågade han dem: ’Vems bild och överskrift är detta?’ De svarade honom: ’Kejsarens.’ Då sade Jesus till dem: ’Så given kejsaren, vad kejsaren tillhör, och Gud, vad Gud tillhör.’” — Mark. 12:14—17.

 7, 8. a) Vad insåg Jesus, även om han inte var fientligt inställd till en välordnad styrelse? b) Eftersom Jehova Gud i sanning är alltings första upphov, vilken fråga bör vi då ånyo ställa oss?

⁷ Jesus var inte fientligt inställd till en välordnad styrelse, och han motsatte sig inte heller betalning av skatt. Men styresmän måste inse att det finns vissa ting som tillhör Gud. Allting är inte kejsarens! Kom ihåg att det var Jehova som skapade människan att bo på jorden. Jehova, den allsmäktige Guden, sade: ”Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika; och må de råda över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över boskapsdjuren och över hela jorden och över alla kräldjur som röra sig på jorden.” Och Gud sade vidare till det nyss skapade människoparet: ”Se, jag giver eder alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med fröbärande trädfrukt; detta skolen I hava till föda.” — 1 Mos. 1:26, 29.

⁸ Det var Jehova Gud som gav människorna alla dessa ting. De fanns allesammans där i överflöd, innan någon nation blev till, innan man hört talas om nationalismen. Därför frågar vi ånyo: Sätter du tillbedjan av Gud främst? Det bör du göra!

 9. Hur påverkade den romerska nationalismen judarna på Jesu tid?

⁹ För nitton hundra år sedan befann sig de nationalistiska judarna under romerskt välde och förkastade definitivt sin Gud, Jehova, såväl som hans Son, Jesus Kristus. Det inträffade sedan judarna överlämnat Jesus, sin fånge, till Pilatus. Pilatus förde ut Jesus inför folkmassan och sade till judarna: ”Se, eder konung!” ”Men de ropade: ’För bort honom! För bort honom! På pålen med honom!’ Pilatus sade till dem: ’Skall jag fastnagla eder konung vid pålen?’ De förnämsta prästerna svarade: ’Vi hava ingen konung utom kejsaren.’” (Joh. 19:13—15, NW) Dessa judar visade vilken högeligen nationalistisk ande som behärskade dem. De hade förkastat och förgätit sin Gud, och nu försmådde de hans Son, som sade dem sanningen.

10. a) Hur har Gud visat sin kärlek trots detta? b) Vilken behandling kan Kristi efterföljare förvänta?

¹⁰ Jehova visade emellertid inte mindre kärlek till människorna på grund av dessa judars handlingssätt. ”Ty Gud älskade världen [av människor] så mycket, att han gav sin enfödde Son, på det att var och en som utövar tro på honom icke må bliva tillintetgjord utan hava evigt liv.” (Joh. 3:16, NW) Ingen styresman över någon nation, inte ens kejsaren, har kunnat ge någon annan evigt liv. Det budskap, som Jesus frambar under den tid av tre och ett halvt år som hans förkunnartjänst varade, var ett budskap om liv för hela människosläktet förmedelst Guds rike, men de judar som var nationalistiskt sinnade lyssnade inte. De ville inte ha något med Guds rike att skaffa. De som lyssnade och kom till tro omfattade Jesu budskap och predikade de goda nyheterna om Guds rike under mycket svåra förhållanden. Myndigheterna började slutligen stå dem emot. Jesus hade varskott dem långt i förväg om vad som skulle kunna hända dem, om de blev hans efterföljare. Han hade sagt till dem: ”Människor [skola] bära hand på eder och förfölja eder och överlämna eder till synagogorna och fängelserna, i det ni bliva dragna inför konungar och styresmän för mitt namns skull. Det skall utfalla för eder till ett vittnesbörd.” — Luk. 21:12, 13, NW.

11. Vad sade en jude som satte gudsdyrkan före nationalismen?

¹¹ Varken judarna eller romarna satte värde på budskapet med de goda nyheterna, som de kristna frambar. Men aposteln Paulus satte kristendomen och sin gudsdyrkan före nationalismen, fastän han var jude till börden. Han lade sitt liv i Jehova Guds händer. Fördenskull kunde han säga: ”Därför finner jag behag i svaghet, i misshandling, i nöd, i förföljelse, i ångest för Kristi skull; ty när jag är svag, då är jag stark.” (2 Kor. 12:10) Paulus hade ett verk att utföra, och han utförde det! Han visste att hans eviga liv inte var beroende av att han tjänade någon nation eller dess styresman. Sitt eviga liv skulle han få av Jehova Gud genom Guds föranstaltningar. Paulus trodde Jesu ord: ”Jag är vägen och sanningen och livet.” — Joh. 14:6.

Inte rädda för döden

12. Hur kan Skriften vara till tröst för dem som kan komma att ställas öga mot öga med döden, därför att de vägrar att hylla staten?

¹² Under århundradenas gång har många kristna blivit dödade, därför att de vägrat att ägna staten sin hyllning. Paulus antas ha blivit halshuggen i Rom. De kristna har inte varit rädda för att dö, ty de vet att Gud är den som ger människor livets gåva, och de är mycket förtrogna med Jesu ord: ”Bliv icke förskräckta för dem som döda kroppen, men icke kunna döda själen; utan hys hellre fruktan för honom som kan tillintetgöra både själ och kropp i Gehenna.” — Matt. 10:28, NW.

13. a) Varför behövs det en god statsstyrelse? b) Hur visade Petrus och de andra apostlarna att detta inte innebär att man måste tillbedja staten?

¹³ Det är nödvändigt och bra med en statsstyrelse, när denna gagnar folket, men om den är förtryckande, då lider folket. En god styrelse är behövlig, särskilt i våra dagar, då det finns mer än 3.200.000.000 människor i världen. Men måste folket dyrka staten? Är det människors plikt att lyda staten mer än något annat? Om människors lagar står i strid med Guds lagar, hur bör man då handla? Apostlarna måste svara Sanhedrin på den frågan. ”Petrus och de andra apostlarna [sade]: ’Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor.’” På grund av deras hängivenhet för Jehova Gud kallade styresmännen in dem, ”pryglade dem och bjödo dem att sluta upp med att tala”. Men vad gjorde dessa kristna därpå? ”Varje dag fortforo de att i templet och från hus till hus utan uppehåll lära och kungöra de goda nyheterna om Kristus, Jesus. (Apg. 5:29, 40—42, NW) Även om det följaktligen behövs en statsstyrelse, så kan en sådan inte hindra människor från att tala sanningen, som utgör goda nyheter för alla människor, och den har ingen rätt att hindra dem.

14—16. a) Beskriv hur nationalkänslor uppstår. b) Vad har följden blivit allteftersom århundradena svunnit hän?

¹⁴ Men hur har då nationalismen uppstått? Vissa grupper av människor, vanligen av samma familj eller släkt, bor nära varandra och har en stark samhörighetskänsla. De utbildar likartade vanor och lever livet på ett likartat sätt. Deras lojalitet gäller gruppen, och de önskar att var och en i den skall bidra till allas välfärd. Det finns sannerligen ingenting att invända emot att människor älskar varandra och önskar åtnjuta varandras sällskap och är intresserade av varandras välfärd. Det är en gudagiven befallning att vi skall älska vår nästa som oss själva.

¹⁵ Men när dessa grupper sväller ut, väcker ofta vissa individer upp nationalkänslor, patriotism. En sådan folkgrupp eller nation blir itutad att den är överlägsen alla andra grupper av människor, och ledaren söker påvisa att deras grupp är överlägsen andra grupper genom att angripa de andra och sätta i gång erövringskrig. Den som fungerar som diktator för en sådan grupp ignorerar tankeförmågan hos somliga människor, som vill leva enligt bibelns anvisningar, och söker tvinga alla människor att sluta upp omkring honom, att vördnadsfullt hylla ett av människor frambragt baner av något slag, en fana, en bild eller någon annan symbol för det levnadssätt som gruppen i fråga företräder. När något sådant inträffar, har nationalandan drivits för långt. Gudfruktiga människor vet att Jehova ”från en enda man gjort varje nationalitet”, och därför vill de inte ta del i att dyrka staten genom att hylla några symboler för den. Mindretalet får i sådana fall lida, därför att de inte gör gemensam sak med flertalet. Jesus och apostlarna utgjorde mindretalet, men de hade rätt.

¹⁶ Vi kan nämna några andra faktorer som väcker nationalkänslor till liv: språket, rasen, religionsuppfattningarna, bosättningsområdet och den politiska livsinriktningen samt ekonomiska faktorer. När vi undersöker den sanna världshistorien, får vi klart för oss att många folkgrupper eller nationella grupper har utgått från mycket små enheter. Ja, från syndafloden räknat härstammar hela den mänskliga familjen från Noa och hans tre söner, Sem, Ham och Jafet. Bibeln säger klart och tydligt: ”Dessa tre voro Noas söner, och från dessa hava alla jordens folk utgrenat sig.” (1 Mos. 9:19) Först bildades familjer, därpå stammar, och längre fram slöt man sig samman i städer. På detta sätt uppstod Nimrods rike. (1 Mos. 10:9, 10) Under århundradenas gång har stora nationer brett ut sig över landområdena och slagit under sig andra nationer. På så sätt har olika världsvälden uppstått: Egypten, Assyrien, Babylonien, Medo-Persien, Grekland och Rom. Därpå, under nyare tid, har vi sett hur många nationer kämpat sig fram till en framträdande ställning. Tänk på Mussolini i Italien, som ville erövra vissa delar av Afrika. Han ingick förbund med Hitler i Tyskland, som sökte slå hela Europa, Asien och Afrika under sig. Han önskade verkligen bli världens härskare. Vilken slaktare visade han sig inte vara! Sedan han misslyckats i sina ansträngningar att slå nationerna under sig, har många nationella grupper sökt vinna oberoende, och de har visat en ytterligtgående patriotism och stor lojalitet mot vissa ledare.

17. Beskriv nationalismens utveckling sedan andra världskriget.

¹⁷ Kamp och strid har utgjort tidningsrubrikernas tema, särskilt ifrån 1914 och till denna dag. Stridslystna nationalister kräver vissa rättigheter och landområden för vissa grupper av människor. Fördenskull bildas nya stater. Under de sistförflutna fyra åren har det enbart i Afrika upprättats tjugofyra nya stater. Och sedan andra världskriget har denna världsdel frambringat omkring trettiosex nya stater.c The Encyclopedia Americana innehåller följande kommentar: ”Sedan andra världskriget har nationalismen fortsatt att spela en synnerligen framträdande roll världen utöver. De hitleristiska metoderna utvecklades vidare av Josef Stalin, som visade sig vara en duktig lärjunge till den fascistiska nationalismen.”d På tal om nationalismen heter det emellertid i samma uppslagsverk: ”I forna dagar var det religionen som var föremål för människans lojalitet i första hand. I våra dagar har nationen intagit dess plats.”e

18, 19. a) Vad menas med nationalism? b) Vad blir följden, om nationalismen drivs för långt?

¹⁸ Tidskriften Time för 7 december 1962, sidan 20, meddelade: ”Medeltidens feodalherrar svor konungen, inte landet, sin trohet, och de franska baroner, som stred för de invaderande engelska konungarna, ansågs vara trogna vasaller och inte några ’samarbetsmän’. Historieskrivaren Carlton Hayes har sagt: ’Nationalkänslan har alltid funnits till. Patriotismen har existerat länge, antingen den har gällt mera lokalt eller omfattat ett helt välde. Men en sammansmältning av patriotismen och nationalkänslan och den nationella patriotismens övermakt över alla andra former av lojalitet — nämligen nationalismen — är en nymodig företeelse, mycket nymodig.’

¹⁹ Nationalisterna har kommit att inse att deras troslära innehållit onda frön såväl som goda. Nationen krävde största tänkbara lojalitet av folket, stod orubbligt fast vid idén om sin överlägsenhet över andra nationaliteter, uppammade stolthet över nationens egenskaper och mål. Man gick emellertid alldeles för långt i dessa övertygelser, som kom att spela en roll i samband med första världskriget, och genom en förvrängning av begreppet nationalism släppte de nazistterrorn lös över världen, och staplar av lik började hopas på jorden.”

20. Hur blir nationalismen en överlägsen, dominerande lojalitet?

²⁰ I sin bok Nationalism: A Religion gör den romersk-katolske författaren, Carlton Hayes, också detta uttalande, på sidan tio: ”Det förekommer olika grader av nationalism, såsom det gör i fråga om alla känslor. Vår lojalitet mot nationalkänslan och mot nationen kan betingas av andra slag av lojalitet — lojalitet mot familjen, mot kyrkan, mot mänskligheten, mot internationalismen —, och därmed kan den hämmas i motsvarande grad. Å andra sidan kan nationalismen innebära en överlägsen, dominerande lojalitet, som alla andra lojalitetsyttringar görs beroende av. Detta inträffar vanligen när nationalkänslorna förenas med de religiösa känslorna och nationalismen själv blir en religion eller ett surrogat för religionen.”

Kristendomen och nationalismen

21, 22. a) Kan nationalismen och kristendomen förenas? b) Vad har man gjort i kristenheten för att framtvinga en förening av dessa båda faktorer, och vad har följden blivit?

²¹ Hur det än må vara med detta, så är det en sak som vi bör göra klar för oss: Kristendomen och nationalismen kan inte förenas. Kristus Jesus sökte inte förena dem. Men hur förhåller det sig med kristenhetens katolska och protestantiska religionssamfund? De sätter in alla krafter på nationalismen och på att stödja vart och ett land, i vilket de har anhängare. Alla dessa religionssamfunds präster deltar till och med i politiska valkampanjer, och några ställer själva upp som kandidater vid politiska val. I krigstider tar prästerna ledningen i att uppmuntra nationens unga män att ta del i mord på sina egna trosfränder i ett annat land, och detta fastän bibeln, som de påstår utgör grundvalen för deras religiösa tro, säger: ”Du skall icke dräpa.”

²² Vad har dessa religiösa organisationers präster blivit? Vad har de gjort sina församlingsbor till? Jakob, en lärjunge som följde i Jesu Kristi fotspår, sade så här: ”Äktenskapsbryterskor, veta ni icke att vänskap med världen är fiendskap med Gud? Var och en som vill vara en världens vän, han gör sig därför till en Guds fiende.” (Jak. 4:4, NW) Du måste göra klart för dig vilka ting det är som deras lojalitet gäller. Inser de inte att antingen är man trogen mot en herre eller husbonde, medan man hatar den andre, eller är man trogen mot den andre och hatar den förste? Jesus sade med stort eftertryck: ”Ingen kan göra slavtjänst åt två husbönder; ty antingen kommer han att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den ene och förakta den andre. Ni kunna icke göra slavtjänst åt Gud och åt rikedomen.” (Matt. 6:24, NW) Är du en kristen? I så fall frågar vi på nytt: Vad sätter du främst i ditt liv? Du har rätt att välja själv. Men har du rätt att fördöma och straffa en annan kristen, som väljer att ha sin Skapare till herre och husbonde hellre än staten?

23. Vilken inställning har den kristne, i likhet med Jesus och hans lärjungar, när det blir fråga om att göra Jehovas vilja?

²³ En kristen, som överlämnat sig till att göra Jehovas vilja, kommer att göra det som Jehova lär honom att göra. Jehova har uppenbarat sig och sin vilja genom sitt skrivna ord, bibeln. Ju bättre förtrogen man blir med det skrivna ordet, desto bättre förstår man vad man har att göra. Jesus fattade ståndpunkt — och det gjorde apostlarna och de första kristna —, men inte emot Rom, utan för Jehova, deras utvalde husbonde. Han var deras Gud. Andra människor, ja, flertalet, valde kejsaren. Det var deras privilegium, men varför skulle de förfölja mindretalet, dem som trodde på Gud och dyrkade honom?

24. Hur kan vi älska nästan och samtidigt vara lojala mot Gud?

²⁴ Det kommer en tid i vars och ens liv, då han måste bestämma om vad det är som skall vara föremål för hans lojalitet. Att vara lojal gentemot Jehova innebär inte att vara ovänlig mot nästan och inte heller mot den nation, som sett en födas. Jesus lärde att vi skall älska både vår Fader i himmelen och vår nästa. (Luk. 10:27) Men detta innebär inte att vi måste göra det som vår nästa gör. Jesus gav följande råd i bergspredikan: ”Ni hava hört att det sades: ’Du skall älska din nästa och hata din fiende.’ Emellertid säger jag till eder: Fortsätt att älska edra fiender och att bedja för dem som förfölja eder; på det att ni må bevisa eder vara söner till eder Fader som är i himlarna, ty han låter ju sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga.” (Matt. 5:43—45, NW) Du kan alltså älska din nästa, också din fiende, men detta betyder inte att du skall göra de onda ting han gör.

Ett historiskt exempel

25, 26. Till vilken tid tänker vi oss nu tillbaka för att få ett lämpligt exempel i denna fråga om lojalitet mot Gud eller mot staten? Vilka personer stöter vi då på?

²⁵ Låt oss en stund tänka oss tillbaka i tiden till år 617 f. Kr. Det året förde Nebukadnessar, konungen i Babylon, många israeliter såsom fångar till Babylon. Nebukadnessar utvalde vissa av Israels barn som var av konungslig släkt, för att dessa skulle få speciell undervisning och fostran vid hans hov. De allra främsta utvaldes, de som var fagra att skåda, de som var utrustade med förstånd till att inhämta allt slags visdom och som var väl förtrogna med kunskap och hade god urskillning. Dessa skulle tjäna i konungens palats. Föreskrifter gavs om att dessa ynglingar skulle undervisas i kaldéernas skrift och tungomål. För att de skulle få bra mat bestämde ”konungen ... åt dem ett visst underhåll för var dag, av konungens egen [läckra] mat och av det vin han själv drack, och befallde, att man skulle uppfostra dem i tre år; när den tiden vore förliden, skulle de få göra tjänst hos konungen”. — Dan. 1:1—5.

²⁶ Bland de särskilt utvalda fanns fyra ynglingar, förmodligen i åldern fjorton till aderton år. De tillhörde Juda stam. De hette Daniel, Hananja, Misael och Asarja. Alla dessa namn har en intressant innebörd: Daniel betyder ”Gud är domare”, Hananja ”Jah har gynnat”, Misael ”Vem är vad Gud är?” och Asarja ”Jah är vårdare”. Att Nebukadnessar förändrade deras namn hade förmodligen att göra med hans önskan att vända dem bort från deras Gud och få dem att tänka på kaldeiskt sätt i stället för på hebreiskt. Daniels namn ändrades till Beltesassar, som betyder ”Bels furste” eller ”Herrens anförare”. Hananjas namn ändrades till Sadrak, vars innebörd är oviss, men somliga påstår att det betyder ”Tjänaren åt Aku” (månguden). Misael kallades Mesak. Man känner inte till vad namnet Mesak betyder, men enligt traditionen kan det ha varit namnet på en babylonisk gudomlighet. Asarjas namn ändrades till Abed-Nego, som betyder ”Tjänare åt Nego [eller Merkurius]”. De skulle följaktligen bli tjänare åt andra gudar än Jehova. Men förändrades de själva i och med att deras namn förändrades?

27, 28. a) Ändrades dessa mäns inställning till deras gudsdyrkan i och med att man gav dem hedniska namn? b) Hur visade de att de inte ens när det gällde födan ville bryta sin Guds lag, och vad blev följden?

²⁷ De här ynglingarna blev inte särskilt smickrade av att få sina namn ändrade eller av att konungen ägnade dem speciell uppmärksamhet. De var hängivna den allsmäktige Guden, Jehova. De befann sig visserligen i fångenskap i Babylon, men de ville leva enligt Guds lag, som var upptecknad i hans ord. ”Daniel föresatte sig i sitt hjärta, att han icke skulle orena sig på konungens mat och på det vin, som han drack.” (Dan. 1:8, Åk) Jämte sina tre kamrater höll han fast vid sitt önskemål att få bara grönsaker att äta och vatten att dricka. Daniel hade en riktig dispyt med hovmästaren, som skulle ge dem mat, men han fick honom slutligen att gå med på att de skulle få sådan tarvlig kost under tio dagar. Daniel och de andra ynglingarna, som var med honom, tänkte förmodligen på orden i 5 Moseboken 6:4—7: ”Hör, o Israel: Jehova, vår Gud, är en Jehova. Och du skall älska Jehova, din Gud, av allt ditt hjärta och all din själ och all din livskraft. Och dessa ord, som jag befaller dig i dag, måste visa sig vara på ditt hjärta; och du skall inskärpa dem hos din son och tala om dem, när du sitter i ditt hus och när du går på vägen och när du lägger dig och när du stiger upp.” — NW.

²⁸ De kände tio Guds bud och Jehovas föreskrifter beträffande födan. De hade fått Mose ord inskärpta i sina sinnen: ”Och nu, Israel, hör de stadgar och rätter, som jag vill lära eder, för att I mån göra efter dem, på det att I mån leva.” (5 Mos. 4:1) De avskydde oren och förbjuden föda. De vägrade att äta kött och dricka vin, som förmodligen hade offrats åt avgudar, och åt i stället grönsaker, och ”efter de tio dagarnas förlopp befunnos de vara fagrare att skåda och stadda vid bättre hull än alla de ynglingar, som hade ätit av konungens [läckra] mat”. (Dan. 1:15) Detta behagade naturligtvis den hovmästare, som satts att sörja för Daniel, Hananja, Misael och Asarja. Det behagade också Jehova, ty ”åt dessa fyra ynglingar gav nu Gud kunskap och insikt i allt slags skrift och visdom; och Daniel fick förstånd på alla slags syner och drömmar”. — Dan. 1:17.

29, 30. Förändrades deras lojalitet mot Jehova Gud, sedan de fått förtroendeposter och skänker?

²⁹ Under de tre år, som deras uppfostran varade, lärde de sig det kaldeiska språket och annat som de blev undervisade i, men de glömde inte sin Gud och det som de hade lärt i Juda land om Jehovas lagar. Inte ens när de fördes fram för konungen intogs de av någon fruktan. Med Guds hjälp uttydde Daniel drömmar, fick ta emot många skänker av konungen och sattes till herre över hela Babels (Babylons) hövdingdöme och till högste föreståndare för alla de visa i Babylon; men inte ens detta steg honom åt huvudet. Han satte alltjämt sin lojalitet mot Jehova främst.

³⁰ ”På Daniels bön”, sedan Daniel nu fått en sådan hög ställning, ”förordnade konungen Sadrak, Mesak och Abed-Nego att förvalta Babels hövdingdöme; men Daniel själv stannade vid konungens hov.” (Dan. 2:49) Dessa fyra judiska män höll sig tätt till varandra och höll tillhopa i sin gudsdyrkan. De skötte naturligtvis sina åligganden, ty de var slavar i Babylon. Men dessa fyra ynglingar med sin omfattande kunskap och sitt stora ansvar skulle inte bli nationalister och dyrka staten och glömma sin kärlek till Gud. De vägrade att ge staten mera än det som tillhörde staten och så inte ge något åt Gud. De ämnade sannerligen inte ge staten något som tillkom Gud.

31. Vilket prov skulle dessa fyra hebréer en dag ställas på? Och vilka frågor skulle då uppstå?

³¹ Alla Jehova Guds tjänare kommer att ställas på prov vid ett eller annat tillfälle. Jesus sade till de kristna vittnena för Jehova att de också skulle få röna motstånd och utstå förföljelse för Kristi skull. På liknande sätt var det med dessa fyra hebreiska ungdomar; en dag måste de ta ställning till frågan om vem de skulle ge sin lojalitet och hängivenhet. Skulle de visa sig vara lojala mot sin Gud eller mot staten? Skulle de dyrka nationen och avsvärja sig sin tro på Gud? Skulle de böja sig i vördnad för staten, ifall det blev fråga om liv och död? Bibelns skildring i Daniels bok, kapitel tre, innehåller svaret.

Provsättningen

32. Beskriv upptakten till en sådan provsättning i Babylon.

³² Konung Nebukadnessar lät göra en väldig gyllene bildstod. Den var sextio alnar (omkring trettio meter) hög och sex alnar (omkring tre meter) bred. Den ställdes upp på Duraslätten i Babels hövdingdöme, på en plats som låg ungefär 10 kilometer söder om Babylon. ”Konung Nebukadnessar sände åstad och lät församla satraper, landshövdingar och ståthållare, fogdar, skattmästare, domare, lagtolkare och alla andra makthavande i hövdingdömena, för att de skulls komma till invigningen av den bildstod som konung Nebukadnessar hade låtit ställa upp.” (Dan. 3:1, 2) Detta påbud gällde naturligtvis också Sadrak, Mesak och Abed-Nego, som hade förordnats att ”förvalta Babels hövdingdöme”.

33. a) Vad var nu djävulens avsikt med de tre hebréerna, och vad sade konungen, då han utfärdade sin befallning om tillbedjan? b) Vilka intressanta upplysningar ges i fotnoten, där småskriften Our Flag citeras?

³³ Detta var ett avsiktligt försök från Satans, djävulens, Babylons verklige guds, sida att få dessa tre hebréer att böja sig ned för staten, att falla ned för statens ”bild”, vare sig detta var ett monument, ett baner, en fana eller en flagga.f Den gyllene bildstoden var en symbol av det babyloniska väldet. Alla de förordnade styresmännen i de länder, som Nebukadnessar hade erövrat, skulle infinna sig samtidigt och falla ned för den här bildstoden. Babylons nationalism påtvingades judarna, assyrierna, egyptierna och alla andra folk, som Nebukadnessar hade besegrat. De församlade sig. Därpå ”utropade en härold med hög röst: ’Detta vare eder befallt, I folk och stammar [folkgrupper (eller nationella grupper), NW] och tungomål: När I hören ljudet av horn, pipor, cittror, sambukor, psaltare, säckpipor och allahanda andra instrumenter, skolen I falla ned och tillbedja den gyllene bildstod, som konung Nebukadnessar har låtit ställa upp. Men den som icke faller ned och tillbeder, han skall i samma stund kastas i den brinnande ugnen.’” (Dan. 3:4—6) Påbudet löd: Fall ned för bildstoden, tillbed staten! Nationalism! Alla människor, styresmän av högre och lägre rang, måste nu tillbedja det som Jesus kallade kejsaren, i det här fallet hans bildstod, dvs. dyrka nationalismen!

34, 35. Hur handlade de tre hebréerna, när de nu råkade ut för detta prov, och vilket bud, som deras Gud givit, tänkte de på?

³⁴ Men se där! Där är tre män som står upp! De faller inte ned! Kan du tänka dig det! Dessa tre män hade följt med alla de andra till Duraslätten, såsom konungen hade påbjudit, men de föll inte ned för bildstoden. Varför inte det? De gick så långt de kunde gå. De församlade sig med de andra, men nu kom provsättningen. De träffade ett rätt val. De tre männen från Juda land, Sadrak, Mesak och Abed-Nego, påminde sig de ord som Jehova hade talat till Mose:

³⁵ ”Jag är Jehova, din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ut ur slavhuset. Du skall icke hava några andra gudar gentemot mitt ansikte. Du skall icke göra åt dig en skuren bild eller en gestalt lik någonting som finnes i himlarna där ovan eller som finnes på jorden där under eller som finnes i vattnen under jorden. Du skall icke böja dig ned för dem eller låta förmå dig till att tjäna dem, ty jag, Jehova, din Gud, är en Gud som kräver odelad hängivenhet och låter straff för fäders förseelse komma över söner, över det tredje släktledet och över det fjärde släktledet, i deras fall som hata mig; men som utövar kärleksfull godhet mot det tusende släktledet, i deras fall som älska mig och hålla mina bud. Du skall icke taga upp Jehovas, din Guds, namn på ett värdelöst sätt, ty Jehova skall icke lämna den ostraffad, som tager upp hans namn på ett värdelöst sätt.” — 2 Mos. 20:1—7, NW.

36. På vem förtröstade de?

³⁶ Detta var något som de tre hebréerna förstod. De ägnade sin Gud odelad hängivenhet. De ville inte böja sig ned för att tillbedja ett av människor förfärdigat beläte eller standar. De älskade sina liv och trodde att deras Gud skulle frälsa dem. Men om de inte skulle bevaras vid liv, så fanns det ingen orsak till att de skulle frukta för döden, ty de trodde på en uppståndelse för de döda. När Nebukadnessar fick höra vad som höll på att ske, greps han av vrede och förbittring och gav order om att saken skulle undersökas.

37. Vad hände därpå, när dessa män fördes inför konungen?

³⁷ De tre hebréerna fördes fram inför Nebukadnessar, som sade till dem: ”Är det eder föresats, Sadrak, Mesak och Abednego, att icke dyrka min gud och icke tillbedja den gyllene bildstoden, som jag har uppställt?” (Dan. 3:14, 1878) Konungen kände sig mycket upprörd över att dessa förträffliga tjänare, som han hade, skulle stiga ur ledet, så att säga, och inte göra något så enkelt: bara falla ned, ingenting annat! Fördenskull meddelade Nebukadnessar att han skulle ge dem ännu ett tillfälle. Han sade: ”Välan, allt må vara gott, om I ären redo, att när I hören ljudet av horn, pipor, cittror, sambukor, psaltare, säckpipor och allahanda andra instrumenter, falla ned och tillbedja den bildstod, som jag har låtit göra. Men om I icke tillbedjen, då skolen I i samma stund bliva kastade i den brinnande ugnen; och vilken är väl den gud, som då kan rädda eder ur min hand?” — Dan. 3:15.

38. Tvekade de tre hebréerna det minsta, när de fick ännu ett tillfälle att falla ned för bildstoden, och vad svarade de konungen?

³⁸ De här tre hebréerna behövde inte ett ögonblicks betänketid. De visste hur de skulle handla. Alltsedan de var ynglingar, alltsedan den tid då de utspisades i konungens privatskola för dem som var av förnäm börd, visste de vem de skulle tjäna. Om de inte hade velat bryta mot Jehovas lag när det gällde födan, skulle de då vid detta tillfälle vilja bryta mot hans lag beträffande bilddyrkan? Utan att tveka det minsta ”svarade Sadrak, Mesak och Abed-Nego och sade till konungen: ’O Nebukadnessar, vi behöva icke giva dig något svar på detta. Se, vi hava vår Gud, som vi tjäna, och han kan frälsa oss från den brinnande eldsugnen, och frälsa oss ur din hand, o konung. Och se, även om han det icke gör, så må du veta, o konung, att vi icke vilja tjäna dina gudar och icke tillbedja för den gyllene bildstod, som du haver upprest.’” — Dan. 3:16—18; v. 17, 18 enl. My.

39. Vem har givit ett liknande svar till den rena, obesmittade gudsdyrkans försvar?

³⁹ Tro! Lojalitet! I vilket sammanhang har vi sedan dess hört om ett liknande kraftfullt beslut? Hur var det när Satan sökte få Jesus att utföra ”en handling av tillbedjan” inför honom? Jesus var inte heller senfärdig med sitt svar. ”Då sade Jesus till honom: ’Gå bort, Satan! Ty det är skrivet: ”Det är Jehova, din Gud, du skall tillbedja, och det är endast honom du skall ägna helig tjänst.”’” — Matt. 4:8—10, NW.

Räddning för de trogna

40—42. Beskriv nu det spänningsfyllda drama, som utspelades inför Nebukadnessar, och vilket slutresultatet blev av händelserna vid den brinnande ugnen.

⁴⁰ Nebukadnessar visste mycket väl vem dessa tre hebréer tillbad. Men skulle de ge vika för påtryckningar, sedan man bundit dem och de var redo att kastas i ugnen? Skulle de då vara villiga att ge staten sin hyllning och bli nationalistiska? Skulle de försöka tjäna två herrar? Skulle de ge staten det som inte tillhörde staten?

⁴¹ De här tre männen blev inte förskräckta för dem som dödar kroppen men inte kan döda själen. Nej, de var lika de sanna kristna i våra dagar, som verkligen uppskattar det förträffliga exempel, som de tre hebréerna har givit, dessa tre som hyste ”fruktan för honom som kan tillintetgöra både själ och kropp i Gehenna”. (Matt. 10:28, NW) De iakttog Nebukadnessar, som var så uppfylld av vrede att hans ansikte förvandlats inför dem. Konungen befallde: Kasta dem i den brinnande ugnen, som nu blivit sju gånger hetare. Man kastade dem i ugnen, som nu var så starkt upphettad att de män, som blivit beordrade att kasta de tre hebréerna i ugnen, själva blev dödade av eldslågorna.

⁴² Då fick Nebukadnessar se något som förskräckte honom. Han rusade upp och utbrast: ”Var det icke tre män, som vi läto kasta bundna i elden?” De som var med honom sade: ”Jo förvisso, o konung.” Men Nebukadnessar sade i sin upphetsning: ”Och ändå ser jag nu fyra män, som gå lösa och lediga inne i elden, och ingen skada har skett dem; och den fjärde ser så ut, som vore han en gudason.” Därpå ropade Nebukadnessar till de tre männen i elden och befallde dem att komma ut och träda fram inför honom. Sadrak, Mesak och Abed-Nego kom då ut ur eldslågorna. Det var förunderligt. Elden hade inte haft någon makt över deras kroppar; inte ens håret på deras huvuden hade blivit svett. Deras kläder hade inte blivit skadade; man kunde inte ens känna lukten av något bränt på dem! De här männen hade varit med om något sällsamt, och de hade bevisat sig trogna under provsättning. — Dan. 3:24—27.

43. Vad sade Nebukadnessar därpå, varigenom han förhärligade Jehovas makt att rädda och befria?

⁴³ Det inträffade ruskade upp Nebukadnessar, ty han sade: ”Lovad vare Sadraks, Mesaks och Abed-Negos Gud, som sände sin ängel och räddade sina tjänare, vilka så förtröstade på honom, att de överträdde konungens befallning och vågade sina liv för att icke nödgas dyrka eller tillbedja någon annan gud än sin egen Gud! Och härmed giver jag nu befallning, att vilken som helst av alla folk och stammar [folkgrupper (eller nationella grupper), NW] och tungomål, som säger något otillbörligt om Sadraks, Mesaks och Abed-Negos Gud, han skall huggas i stycken, och hans hus skall göras till en plats för orenlighet; ty ingen gud finnes, som så kan hjälpa som denne.” (Dan. 3:28, 29) Tror du också i denna tid att ”ingen gud finnes, som så kan hjälpa som denne”?

[Fotnoter]

Stjärnan är en symbol av himmelen och det gudomliga mål, vilket människan har strävat hänemot sedan urminnes tid; bandet är en symbol av de ljusstrålar som utgår från solen. Båda dessa motiv har länge funnits på nationers standar, från stjärndyrkarnas baner i Egypten och Babylon i forna tider till den fana med tolv stjärnor som de spanska conquistadorerna under Cortés hade. Eftersom man tyckte om stjärnor, kom sådana att införlivas med Hollands och Västindiska kompaniets standar med sina band på 1600-talet och kom att ingå i de nuvarande mönster med stjärnor och band, som kännetecknar flaggorna i flera nationer i Europa, Asien och Nord- och Sydamerika.”

På sidan 23 heter det: ”Försvarsdepartementet, Washington, 28 december 1959, OUR FLAG (DOD Pam 5—6a) — Denna officiella publikation från försvarsdepartementet är avsedd för personer inom krigsmakten. [Namnteckning] Thomas S. Gates. Utgiven av Office of Armed Forces Information and Education, Department of Defense, Washington 25, D. C.”

[Bild på sidan 101]

”Vi [vilja] icke ... dyrka dina gudar eller tillbedja den guldbild, som du har låtit ställa upp.” — Dan. 3:18, Åk.