Vilket skydd får Guds folk?
JEHOVA Gud kan skydda sitt folk. Det råder inget tvivel om det, med tanke på de många gånger han har gjort det i det flydda. Men det kan tjäna hans uppsåt att han ibland låter sina tjänare dö i trohet mot honom. Tre hebreiska fångar insåg detta, när de stod inför hotet att dö i en brinnande ugn, och de sade till kung Nebukadnessar av Babylon: ”Se, vi hava vår Gud, som vi tjäna, och han kan frälsa oss från den brinnande eldsugnen, och frälsa oss ur din hand, o konung. Och se, även om han det icke gör, så må du veta, o konung, att vi icke vilja tjäna dina gudar och icke tillbedja för den gyllene bildstod, som du haver upprest.” — Dan. 3:17, 18, Myrberg.
Vad är orsaken till att Jehova Gud skyddar somliga av sina tjänare, medan han låter andra lida och rentav dö? Skall det vara annorlunda när den ”stora vedermödan” kommer över denna ogudaktiga tingens ordning? Skall då var och en som har en godkänd ställning inför Jehova bli bevarad, på mirakulöst sätt om det skulle vara nödvändigt?
Gud har ett uppsåt med sitt sätt att handla
Närhelst Jehova Gud gör någonting, gör han det med ett uppsåt. Det är alltså inte utan goda skäl som Jehova har låtit sina tjänare utstå bitter förföljelse och till och med låtit några lida en våldsam död. I detta finns en stridsfråga av universell betydelse inbegripen. Satan, djävulen, påstod i själva verket att ingen av Guds förnuftsbegåvade skapelser tjänade honom av kärlek, utan att alla drevs av själviska motiv, tanken på de utlovade belöningarna. Han hävdade vidare att de skulle upphöra att vara Guds lojala tjänare, när belöningarna skaffades bort. Med avseende på Job sade Satan till Gud: ”Hud för hud, och allt vad en man har ger han för sin själ. Så räck då för omväxlings skull ut din hand, om det behagar dig, och rör vid själva hans ben och hans kött och se om han inte kommer att förbanna dig mitt i ansiktet.” — Job 2:4, 5, NW.
Det behövdes tid för att avgöra den stridsfråga som Satan hade väckt. Jehova Gud gav Satan tid att försöka bevisa sitt påstående och tillät honom också att utöva påtryckningar på alla förnuftsbegåvade skapelser. Följaktligen har det under historiens lopp inte funnits något slag av prövning eller lidande som inte några av Guds tjänare har genomgått. Ofta har Jehova låtit provsättningen gå så långt som till döden. Många har helt och fullt insett att Guds sida i stridsfrågan är den rätta och har varit villiga att dö för den. De har ansett det vara ett privilegium att få ta del i att hävda och rättfärdiga Guds namn och därigenom bevisa att djävulens påstående är osant. Aposteln Paulus, som lojalt tjänade Gud som en Jesu Kristi lärjunge, sade: ”Jag är ju redo icke allenast att låta mig bindas, utan ock att dö i Jerusalem för Herren Jesu namns skull.” — Apg. 21:13.
Men inte vid något tillfälle har motståndaren tillåtits att utplåna allt Guds folk. Ansträngningarna att förinta Guds forntida folk, Israel, omintetgjordes. När Egyptens Farao försökte tillintetgöra israeliterna som nation genom att låta döda alla gossebarn, misslyckades han. (2 Mos. 1:15—21) Något liknande hände när Haman under det medo-persiska rikets tid lyckades få igenom ett kungligt påbud som gällde förintelse av alla judarna — ett ingripande från Guds sida gjorde att detta anslag blev till intet. — Est. 6:1—9:22.
Förutom att Jehova Gud bevarar sitt folk som helhet, har han också ibland skyddat sina tjänare som individer. Ett exempel på detta är det tillfälle då de tidigare nämnda tre hebreiska fångarna på ett uppseendeväckande sätt befriades ur en brinnande ugn. (Dan. 3:24—27) Det prov som gällde deras ostrafflighet hade för deras del gått tillräckligt långt för att bevisa att de var hängivna också då de stod inför döden. Och deras trohet gav Jehova Gud ett lämpligt tillfälle att visa sin frälsande makt. Denna frälsande makt hade i själva verket ifrågasatts, eftersom kung Nebukadnessar hade sagt till de tre männen: ”Vilken är väl den gud, som då kan rädda eder ur min hand?” (Dan. 3:15) Genom att frälsa dem gjorde alltså Jehova ett stort namn åt sig själv, i det han tvingade Nebukadnessar att erkänna: ”Ingen gud finnes, som så kan hjälpa som denne.” — Dan. 3:29.
Jehovas handlingssätt i det förflutna uppenbarar således att han kan beskydda sitt folk kollektivt och individuellt. Men bör vi förvänta befrielser för varenda en av hans tjänare i förbindelse med den ”stora vedermöda” som skall komma över den nuvarande onda ordningen?
Vad den ”stora vedermödan” inbegriper
För att kunna svara på denna fråga måste vi veta vad den ”stora vedermödan” inbegriper. När aposteln Paulus skrev till de kristna i Tessalonika, talade han om Guds verkställande av dom på de ogudaktiga som en vedermöda. Vi läser:
”Härvid tar vi med i räkningen, att det är rättfärdigt å Guds sida att med vedermöda gengälda dem som vållar er vedermöda, men åt er, som lider vedermöda, ge lättnad tillsammans med oss vid Herren Jesu uppenbarelse från himmelen med sina mäktiga änglar i en lågande eld, då han låter hämnd drabba dem som inte känner Gud och dem som inte lyder de goda nyheterna om vår Herre Jesus.” — 2 Tess. 1:6—8, NW.
Inte bara individer och grupper, utan också världsomfattande organisationer, har utsatt Guds hängivna folk för vedermöda. I Uppenbarelseboken omnämns ”vilddjuret” (en symbol av Satans synliga politiska system för världsherravälde) och ”det stora Babylon” (den falska religionens världsvälde), och de visas vara bland de ondskefulla förföljarna. Beträffande de onda gärningar som ”det stora Babylon” utför får vi veta: ”Kvinnan var drucken av de heligas blod och av Jesu vittnens blod.” (Upp. 17:6, NW) Och om den vedermöda som orsakas av ”vilddjuret” läser vi: ”Det öppnade sin mun till att föra hädiskt tal mot Gud, till att häda hans namn och hans tabernakel och dem som bo i himmelen. Och det fick makt att föra krig mot de heliga och att övervinna dem; och det fick makt över alla stammar och folk och tungomål och folkslag.” — Upp. 13:6, 7.
Den första av dessa organisationer som går ned i förintelse är ”det stora Babylon”. Den logiska följden av detta är att den ”stora vedermödan” börjar så snart som ”det stora Babylon” utsätts för det angrepp som leder till dess fullständiga förintande.
De som hatar Guds folk lever kvar till en tid
De som används som redskap till att åstadkomma detta är de politiska systemen och deras härskare. (Upp. 17:16, 17) De har inte större kärlek till Guds folk än de har till de falska religiösa system som de skall tillintetgöra. Redan före tillintetgörelsen av ”det stora Babylon” bygger dessa politiska system upp ett skuldkonto av aggressiva gärningar mot Jehovas tjänare. Ingripandet mot ”det stora Babylon” förändrar inte deras antireligiösa inställning. Detta framgår tydligt av att bibeln visar att de är uppställda mot konungen Jesus Kristus. — Upp. 19:11—16, 19.
Dessutom är det somliga som överlever tillintetgörelsen av ”det stora Babylon” som beklagar den materiella förlust de lider genom dess tillintetgörelse, eftersom det visas att de sörjer det. (Upp. 18:9—23) Dessa människor drog nytta av ”det stora Babylon” och godkände att det utgöt rättfärdigt blod. De känner bara hat till Guds folk, och kommer de inte, med tanke på att de inte vill låta någon religion alls överleva, att söka utösa sin mordiska förbittring över Guds hängivna tjänare? I likhet med Gog i Magogs land kommer de att harmas över det andliga välstånd som Jehovas tillbedjare äger. — Hes. 38:1—18.
Vi kan vara säkra på att de som har gjort affärer med ”det stora Babylon” och som överlever dess tillintetgörelse och likaså de element som direkt har varit med om att tillintetgöra det inte kommer att vilja underkasta sig Kristi styre. Eftersom de är människor, kan de inte strida direkt mot Jesus Kristus och hans änglahärskaror. Men de kan motstå Kristus genom att angripa hans lärjungar på jorden. Detta är i överensstämmelse med de principer som uppställdes av Jesus: ”Vadhelst I haven gjort mot en av dessa mina minsta bröder, det haven I gjort mot mig.” ”Vadhelst I icke haven gjort mot en av dessa minsta, det haven I ej heller gjort mot mig.” — Matt. 25:40, 45.
Kan vi, med tanke på det tidigare skuldkonto som Satan och de ogudaktiga ordningarna under hans styre har skaffat sig, föreställa oss att fienderna till konungen Jesus Kristus skall lägga band på sig, när det gäller att angripa hans lojala undersåtar på jorden? Sannerligen inte! Vi kan förvänta ett alltomfattande angrepp, ett angrepp som skulle kunna leda till döden för några av Guds tjänare. Hesekiels bok i bibeln förutsäger i själva verket ett sådant angrepp under ledning av den symboliske ”Gog”, Satan, djävulen:
”Du [Gog] skall då komma från ditt land längst uppe i norr, du själv och många folk med dig, allasammans ridande på hästar, en stor skara, en talrik här. Du skall draga upp mot mitt folk Israel.” — Hes. 38:15, 16.
Om några bland Guds folk skulle dö vid tiden för detta angrepp, skulle de emellertid inte drabbas av bestående förlust. De skulle dö, men inte med någon känsla av att ha förlorat Guds ynnest, utan med full förtröstan på att Gud, på grund av deras trohet mot honom, skall återföra dem till liv i sin nya ordning. Detta angrepp mot Guds folk kommer emellertid inte att gå ända till yttersta gränsen. Det kommer att hejdas med makt. Jehovas ord genom Hesekiel fortsätter:
”Jag skall båda upp svärd mot honom på alla mina berg, säger Herren, HERREN; den enes svärd skall vara vänt mot den andres. Och jag skall gå till rätta med honom medelst pest och blod; och slagregn och hagelstenar, eld och svavel skall jag låta regna över honom och hans härskaror och över de många folk som följa honom.” — Hes. 38:21, 22.
Eftersom naturkrafterna skall tas i bruk mot angriparna, kommer viktiga allmänna tjänster att upphöra. Detta kommer att medföra fysiska svårigheter för alla, också för Guds tjänare. På grund av sjukdom eller andra fysiska begränsningar kan situationens påfrestningar bli för mycket för somliga att bära, och följaktligen kan några bland Guds folk dö. Samtidigt vet vi att Jehova Gud kan styrka sitt folk och skydda dem trots deras begränsningar. Men vi kan inte säga någonting om i vilken utsträckning han kan finna det lämpligt att göra så, utan vi måste vänta och se. Men Jehova slår inte direkt mot sina trogna tjänare.
Den exakta tidsperiod det är fråga om är okänd för oss, men detta betyder inte att de bekymmersamma omständigheterna kommer att dras ut i tiden. Detta blir belyst av vad som hände med det forntida Jerusalem år 70 v.t. Den vedermöda som invånarna i denna belägrade stad fick erfara blev ”förkortad”, kom till sitt slut på mindre än sex månader. — Matt. 24:21, 22.
Överlevande genom gudomligt skydd
När den ”stora vedermödan” tillintetgör den nuvarande ogudaktiga ordningen, kommer det avgjort att finnas överlevande. Ja, bibeln omnämner en ”stor skara”, som ”kommer ut ur” eller överlever denna ”stora vedermöda”. (Upp. 7:9, 14, NW) Jehova Gud kommer inte att tillåta att de som hatar hans folk får släppa lös sitt raseri i sådan utsträckning att hans tjänare blir tillintetgjorda. Genom sin Son och änglahärskarorna skall han komma till sitt folks försvar och rädda dem från förintelse. Eftersom de är ”lojala mot honom”, skulle deras död som folk vara alltför ”dyrbar”, alltför kostsam, i hans ögon. (Ps. 116:15, NW) De kommer också att få skydd mot verkställanden av Guds dom. Varken Jesus Kristus eller hans änglahärskaror kommer att begå något misstag. Ingen av Guds tjänare kommer att sopas bort tillsammans med de onda.
Tidigare verkställandet av Guds dom bekräftar detta. Noa och hans familj överlevde den vattenflod som tillintetgjorde de ogudaktiga. Genom att Lot och hans döttrar utnyttjade möjligheten att fly i överensstämmelse med Guds anvisningar förgicks de inte tillsammans med invånarna i Sodom och Gomorra.
Därtill erkände psalmisten, sannolikt Mose, att Jehova var hans tillflykt och borg. I förtröstan på Guds förmåga att skydda sitt folk som skara skrev han:
”Han [Jag, NW] säger: ’I HERREN har jag min tillflykt och min borg, min Gud, på vilken jag förtröstar.’ Ja, han skall rädda dig ifrån fågelfängarens snara och ifrån pesten, som fördärvar. Med sina fjädrar skall han betäcka dig, och under hans vingar skall du finna tillflykt; hans trofasthet är sköld och skärm. Du skall icke behöva frukta nattens fasor, icke pilen, som flyger om dagen, icke pesten, som går fram i mörkret, eller farsoten, som ödelägger vid middagens ljus. Om ock tusen falla vid din sida, ja, tio tusen vid din högra sida, så skall det dock icke drabba dig. Dina ögon skola blott skåda därpå med lust, och du skall se de ogudaktigas lön.” — Ps. 91:2—8.
Vi behöver verkligen inte frukta när den ”stora vedermödan” kommer. Vi kan helt och fullt förtrösta på att vi har Guds beskydd. Även om några skulle dö genom fiendens förvållande, skulle deras död tjäna till att hävda och rättfärdiga Guds heliga namn. Är din kärlek till Gud av sådan beskaffenhet att du, också när du står inför döden, skulle räkna det som ett privilegium att få bevisa din lojalitet mot honom oberoende av vad det kostar? Ett sådant fast ståndpunktstagande skulle ge ära åt Jehova, och det skulle bevisa att Satan har orätt, när han påstår att du tjänar Gud av själviska skäl, på grund av de utlovade belöningarna.
Det är en sak vi bestämt vet: Jehova Gud kommer aldrig att tillåta att hans lojala tjänare blir utplånade från jorden. Och inte en enda av dem kommer att förgås genom det som Jesus Kristus eller hans verkställande styrkor gör. ”Jehova [vet] att befria människor med gudaktig hängivenhet ur prövningen, men spara orättfärdiga människor till domens dag till att bli avskurna.” (2 Petr. 2:9, NW) Han vet också hur han skall ge belöningar på ett sätt som går utöver allt vad de som bevisar sin lojalitet mot honom har förväntat sig. Må vi befinnas vara bland dem som står på hans sida, när den ”stora vedermödan” bryter ut över denna onda värld, som behärskas av Satan, djävulen.