Hur året fastslås med hjälp av de verkliga förhållandena och bibeln

 1, 2. a) Till vilket område begränsade Jehova striden eller tvisten om herraväldet? b) Vilken förebildlig regering organiserade Jehova, hur fick den tillvaro, och vad hände slutligen med den?

SOM VI har sett, hade Jehova i omkring 2.500 år, från Abel till Mose, dragit försorg om änglabeskydd åt de individer som var hans sanna tillbedjare. Nu kom den tid då han skulle i liten skala ådagalägga, vad han hade i sinnet att slutligen föranstalta för jordens inbyggare i världsomfattande skala, nämligen återupprättandet av Hans rättmätiga suveräna herravälde förmedelst en lojal teokratisk regering. Som en åtgärd i riktning mot avgörandet av stridsfrågan om herraväldet över hela jorden utvalde Gud ett ”provområde” i Palestina med fyra gränser, vilket kom att kallas ”löftets land”. (Hebr. 10:1; 1 Mos. 15:18—21; 2 Mos. 23:31; 5 Mos. 34:1—4; Hebr. 11:9, 1878) Såsom återlösare eller förlossare köpte Jehova år 1513 f. Kr. Israel till sitt folk, befriade det ur Egypten och organiserade det under en förebildlig teokratisk regering, som han i kraft av sin suveränitet utrustade med makt och myndighet, och han blev också dess osynlige härskare. (2 Mos. 6:6; 19:6; 5 Mos. 33:2—5; Jes. 33:22) Han förde sitt folk in i det utlovade landet för att taga det i besittning, år 1473 f. Kr. Efter sex år hade de till stor del drivit ut och underkuvat de forna inbyggarna, som inte hade någon laglig rätt till landet. På detta sätt upprättades Jehovas suveräna härskardöme lagenligt och i verkligheten över detta omstridda område.

2. Under en period av 866 år utövade samma form av teokratiskt herradöme, hela tiden under en och samma konstitution, lagförbundet, den nationella suveräniteten i det utlovade landet. Denna dess tillvaro var många år längre än den som åtnjutits av de flesta ursprungliga stater, som hade existerat här på jorden i kraft av Satans maktförläning. Emedan Juda smorda konungar var otrogna, liksom fallet varit med den smorde keruben i Eden, tog Jehova slutligen tillbaka det bemyndigande han givit åt detta förebildliga teokratiska herradöme och upphörde för en tid att utöva sin suveräna övervakande makt i Palestina. Han berövade den siste ondskefulle konungen i Juda, Sidkia, hans härskarmakt år 607 f. Kr. och sände bort honom som fånge till Babylon i händerna på hans hedniske besegrare, Nebukadnessar, Babylons konung. — 2 Kon. 25:1—7.

 3. Vad gav Gud. till känna om slutet på denna förebildliga regering?

3. Om detta slut på den förebildliga konungsliga regeringen år 607 f. Kr. är det upptecknat i bibeln: ”Och du, din bedragare, o, Israels furste, som skall bliva dräpt, för vilken den stund, då synden till fullo bestraffas, medför undergång — ’Av med hans huvudbindel, bort med hans krona!’ säger Herren, den Evige [Jehova, AS]; ’vänd upp och ned på saker och ting, upp med det låga, ned med det höga! Jag lägger allt i ruiner, ruiner, ruiner; allting skall bliva omstörtat, till dess den rättmätige kommer — och jag skall giva honom allting.’” (Hes. 21:25—27, Mo) Observera att denna utsaga visar, hurusom den lagliga rätten till kronan så att säga får ligga obegagnad under en lång tid, ”till dess den rättmätige kommer”. När denne ”människoson” kommer, inbegriper det att det blir en återställelse av gudomlig, av den suveräna makten bemyndigad regering, men denna gång över hela jorden, såsom det heter: ”Jag skall giva honom allting.”

 4, 5. a) Hur illustrerade Jehova sin ställning som suverän? b) I vilken utsträckning erkände folket i Israel och Juda Jehovas suveränitet?

4. Till gagn för sina trogna, lojala undersåtar på jorden gav Jehova Gud en illustration av sin lagenliga överlägsna ställning som Suveränen, vilken med full rätt kan ge myndighet åt konungadömen över jorden och universum. Betecknande nog illustrerade Gud denna sak för profeten Jeremia kort innan han tog sitt suveräna bemyndigande ifrån den siste regerande konungen av Davids släktlinje, Sidkia. Lägg märke till vad Suveränen Jehova, här liknad vid en krukmakare, säger om sitt uppbyggande och nedbrytande av lerliknande regeringar och herradömen.

5. ” ’Gå ned till krukmakarens hus, och där skall jag låta dig höra vad jag har att säga.’ Alltså gick jag ned till krukmakarens hus. Han var i arbete vid sin krukmakarskiva; och närhelst något kärl som han höll på att göra blev fördärvat i hans händer, arbetade han om det för att behaga sig själv, till dess att han blev tillfredsställd. Då kom den Eviges ord till mig: ’O Israels hus, kan jag icke göra med eder så som denne krukmakare gör? Jo, såsom leret är i krukmakarens händer, så äro ni i mina händer. Den ena gången kan jag tala om att slita sönder en nation eller ett rike, bryta ned det och tillintetgöra det; men om den nationen vänder sig ifrån sin ondska, skall jag ändra mitt beslut i fråga om det onda som jag ämnade tillfoga den. Återigen kan jag tala om att bygga upp en nation eller ett rike, om att plantera det; men om den nationen gör vad ont är i mina ögon genom att vägra att lyssna till min röst, då skall jag ändra mitt beslut i fråga om de förmåner som jag ämnade förläna den. Giv därför Juda män och Jerusalems medborgare detta budskap från den Evige [Jehova, AS]: ”Jag bereder en olycka åt eder och tänker ut ett anslag mot eder. Å, vänd om, var och en av eder, från edra onda vägar, bättra edert liv och verk!” De komma att säga: ”Det är ingen nytta med att tala; vi ämna leva så som vi finna för gott och följa, var och en av oss, våra egna onda, motspänstiga sinnen.”’” — Jer. 18:2—12, Mo.

 6. Vad var Jehovas dom för att de förkastade hans suveränitet?

6. Och så hände det sig, att de flesta av folket i Israel och Juda såväl som deras konungar slutligen vägrade att kännas vid sin store ”krukmakare” och Suverän, Jehova. I stället valde de att gå sina egna upproriska vägar, alldeles såsom deras hedniska grannfolk, nationer i Satans värld, hade gjort i hundratals år. Fördenskull beslöt Jehova, att judarna, representerade av sin huvudstad, Jerusalem, skulle bli behärskade av hedniska nationer och lyda under deras av Satan befullmäktigade regeringars styrelse från 607 f. Kr. och framåt i tiden. Jesus, den störste profeten, hänsyftade på detta herravälde och på dess fortvaro långt efter tiden för hans jordiska tjänst, när han sade: ”Jerusalem skall bliva förtrampat av nationerna, till dess nationernas fastställda tider äro fullbordade.” (Luk. 21:24, NW) Hur långa var då dessa ”nationernas fastställda tider”, som Jesus talade om? Jehova, som är en uppenbarare av hemligheter, gör dessa ”tider” kända på sitt eget sätt och vid den tid han själv har bestämt.

”Nationernas fastställda tider”

 7. Vad profeterar Jesaja i sitt fjortonde kapitel om konungen i Babylon?

7. Hela 150 år innan Jerusalem förlorade sin nationella suveränitet till Babylons hedniska nation, framförde Jesaja en profetisk smädesång. Den var riktad mot konungen i Babylon, som beskrevs såsom en som högg ned ”furor” (AV) eller ”cypresser” (1917), varmed menas en som dödar Guds sanna tillbedjare, vilka visas under bilden av ”rättfärdighetens träd”. (AV) Konungen i Babel eller Babylon, så förutsade Jesaja, skulle upphöja sin tron över stjärnorna eller furstarna i Guds förebildliga teokrati och skulle störta denna suveräna regering genom att fullständigt underkuva den. Sedan han hade vunnit detta övervälde som världshärskare, skulle Guds dom komma, och Babylons konung skulle också bli nedhuggen likt ett träd, och alla människor skulle se hans förödmjukelse. (Se Jesaja 14:4, 8, 12—16; 61:3) Allt detta gick i uppfyllelse på Nebukadnessars, den babyloniske erövrarkonungens, härskardynasti. Han i sin tur var en symbol av den större konungen i Babylon, Satan, djävulen, som slutligen kommer att bli fullständigt besegrad och nedhuggen till förintelse.

 8. Hur gick det till att Egypten och Assyrien blev respektive det första och det andra världsväldet? Hur avgjordes det, vilken nation som skulle efterträda Assyrien som världsvälde?

8. Den historiska bakgrunden till det som skedde i uppfyllelse av Jesaja 14 var i korthet följande. Såsom det har blivit sagt, var tvistepunkten herraväldet över det utlovade landet, som Jehova hade utvalt på Abrahams tid. Egypten, som räknades såsom det första världsväldet, därför att det behärskade Palestina efter Abrahams tid, förlorade sitt välde över det utlovade landet, när israeliterna fick det i sin besittning år 1473 f. Kr. Århundraden senare blev Assyrien det andra världsväldet, när det underkuvade det nordliga av de båda rikena i Palestina, Israels rike, år 740 f. Kr. (2 Kon. 17:6) År 632 f. Kr. föll Nineve, huvudstaden i detta andra världsvälde, Assyrien, för en koalition av hedniska välden, kaldéerna (babylonierna), skyterna och mederna. (Nah. 3:7) Frågan var nu denna: Vilken nation skulle fylla det tomrum, som uppstod vid Assyriens fall, och således bli det tredje världsväldet? Både Egypten, under dess konung, Neko, och Babylonien, lett av sin unge högste befälhavare, Nebukadnessar, son till Nabopolassar, konung i Babylon, gjorde vad de kunde för att komma att intaga denna ställning. De avgjorde frågan i det stora forntida slaget vid Karkemis, vid floden Eufrat, år 625 f. Kr., då Babylon besegrade Egypten. (2 Krön. 35:20) Efter sin seger och samma år, 625 f. Kr., besteg Nebukadnessar, vid sin faders död, Babylons tron.

 9. Beskriv Nebukadnessars försök att göra sitt herravälde gällande över Juda rike och det slutliga resultatet.

9. Fem år senare sökte Nebukadnessar göra sitt nyligen vunna herravälde över Främre Östern gällande genom att göra ett av de sista av de självständiga rikena, Juda rike, med dess konung, Jojakim, skattskyldigt, och detta gjorde han genom att draga upp mot Jerusalem år 620 f. Kr. (2 Kon. 24:1, 7; 2 Krön. 36:5, 6) År 618 f. Kr. dog Jojakim under ett försök att befria sig från Babylons överhöghet. Fördenskull började Nebukadnessar för andra gången belägra Jerusalem (år 618 f. Kr.) och tvingade det till medgörlighet genom att föra Jojakin, Jojakims efterträdare, fången till Babylon tillsammans med många av Juda furstar och andra framträdande män, bland dem Daniel. (2 Kon. 24:1, 8—16; Dan. 1:1—6) Nebukadnessar gav Jerusalem ännu en chans som underordnad suverän stat genom att tillåta att Sidkia, Jojakims bror, blev smord till konung över Juda år 617 f. Kr. (2 Kon. 24:17, 18) I likhet med sin bror försökte Sidkia kasta av sig det babyloniska oket genom att göra uppror. Men detta förmådde Nebukadnessar att i vredesmod draga upp mot Jerusalem för tredje gången, denna gång för att i grund förstöra det. Nebukadnessar började sin tredje belägring av Jerusalem på tionde dagen i tionde månaden, Tebet, i Sidkias nionde regeringsår, eller den 18—19 januari år 608 f. Kr. (dvs. efter kl. 6 e. m. den 18 januari) enligt vårt nuvarande gregorianska kalendersystem.a (2 Kon. 25:1) När man hunnit fram till den 2—3 juli år 607 f. Kr., var den av belägringen vållade hungersnöden övermåttan svår, fienden hade gjort en bräsch i Jerusalems befästa mur, och konung Sidkia flydde denna dag från staden och begav sig till Jeriko, där han senare blev gripen för att bortföras i fångenskap. — 2 Kon. 25:2—7.

10, 11. a) Angiv den exakta tidpunkten, då templet och konungens palats i Jerusalem förstördes. Vad betydde detta i fråga om den gudomliga suveräniteten? b) Vilket ytterligare svagt tecken till judiskt herravälde fanns det, och vad skedde därmed?

10. När de kaldeiska (babyloniska) soldaterna hade kommit in i Jerusalem, började de bränna upp ”HERRENS [Jehovas, AS] hus” och ”konungshuset” och alla de förnäma husen i staden, och detta skedde den 7 Ab, den 30—31 juli, 607 f. Kr. (2 Kon. 25:8, 9) Den 10 Ab, den 2—3 augusti, 607 f. Kr., alltså tre dagar senare, hade de fullständigt förstört templet, det kungliga palatset och stadens murar. (Jer. 52:12—14) På denna punkt bör man komma ihåg, att Jehova gjorde sin suveräna vilja kunnig genom sitt prästerskap i templet, och konungens palats var det centrum, varifrån den av Gud åt konungen anförtrodda förvaltningen av nationens angelägenheter utgick. (2 Kon. 22:12, 13) Alltså upphörde dessa centra för gudomlig, av den högste Suveränen bemyndigad, förvaltning att existera i och med att Jerusalem omstörtades.

11. Emellertid fanns det ännu ett svagt tecken till judisk suveränitet efter den heliga stadens fall, och det var när Nebukadnessar förordnade Gedalja, en jude, till ståthållare över de återstående spridda grupperna av folk i landet. Men två månader senare blev Gedalja och hans babyloniske rådgivare dräpta av en skara judiska lönnmördare. Vid nyheten om detta tragiska utslag av hånfull missaktning för Nebukadnessars barmhärtighet flydde alla de kvarvarande judarna till Egypten och tog profeten Jeremia med sig. (2 Kon. 25:22—26; Jer. 41:1—18; 43:5—7) När landet nu blev övergivet av alla judiska inbyggare, upphörde den sista resten av teokratisk styrelse under den sjunde månaden, vilken började den 21—22 september år 607 f. Kr. Genom en snabb följd av händelser tömdes landet på invånare och den teokratiska suveräniteten drogs tillbaka. Därigenom fick hedningarna obestritt herravälde över det utlovade landet under sina ”fastställda tider”. — Luk. 21:24.

12, 13. a) För vem och på vilket sätt yppades antalet av nationernas ”tider”? b) Vad var temat i den dröm, där detta yppades? Beskriv i korthet den uppenbarade bilden.

12. Hur många ”tider” fastställde Gud då för de hedniska nationerna, under vilka de skulle ha obestritt herravälde över det utlovade landet, som var den plats där suveräniteten över hela jorden sattes på prov? Bibeln svarar, att det skulle vara sju ”tider”. (Dan. 4:13, 20, 22) Det är av en viss betydelse att detta antal tillkännagavs för konung Nebukadnessar i en dröm efter år 607 f. Kr., då han hade blivit den totalitäre härskaren över det tredje världsväldet. Lägg nu märke till detaljerna i denna dröm, så som dessa ter sig när Nebukadnessar berättar den för Jehovas vittne Daniel, för att den skall bli uttydd genom Guds kraft. Lägg märke till hur temat i drömmen är Guds suveränitet, ”att låta de levande veta att den Högste regerar över människors rike, i det han giver det åt vemhelst han vill och sätter över det den lägste av människosläktet.” — Dan. 4:14, Mo.

13. Nebukadnessar sade till Daniel: ”’O, Beltesassar, du magikernas överste, jag vet att de heliga gudarnas ande är i dig, och ingen hemlighet är någon svårighet för dig; hör synerna i min dröm, som jag har sett, och tala om för mig vad de betyda. Dessa voro min hjärnas syner, då jag låg i min säng. Jag såg, och där fanns ett träd mitt på jorden, ofantligt högt! Trädet växte och växte starkt, till dess det var högt som himmelen och synligt från alla jordens ändar. Dess löv voro sköna, och dess frukt var rik med föda för alla; vilda djur sökte skydd under det, luftens fåglar sutto uppflugna på dess grenar, och det gav föda åt alla levande skapelser. I min hjärnas syn, då jag låg i min säng, såg jag, och där var en av änglavakten! Han kom ned från himmelen och ropade högt: ”Hugg ned trädet, skär av dess grenar, slit av dess löv och förströ dess frukt; må djuren flytta bort från platsen under det och fåglarna från dess grenar. Lämna dock stubben av dess rötter i jorden, bland det mjuka gräset på marken, med ett band av järn och koppar omkring den. Må himmelens dagg genomdränka den — och må han dela jordens örter med djuren, må hans sinne upphöra att vara mänskligt, må ett djurs sinne givas åt honom, och må sju år [tider, AS] gå fram över honom.”’” — Dan. 4:6—13, Mo.

14, 15. Hur uppfylldes denna dröm med avseende på Nebukadnessar?

14. Daniel uttydde drömmen så att den förutsade, hurusom sju tider eller år av vansinne skulle komma över Nebukadnessar, under vilka han inte personligen kunde styra sitt imperium, utan skulle bli lik ett vilt djur och leva ute på de öppna fälten. I verkligheten skulle alltså denne store världshärskare finna att hans rike blev honom fråntaget, liksom det höga trädet, som nämndes i hans dröm, blev nedhugget. Efter sju år skulle hans förstånd återvända, och han skulle bli återbördad till sitt rike, vilket likt den av band omslutna trädstubben i marken skulle finnas kvar, i avvaktan på hans återkomst för att utöva sitt välde.

15. Allt detta inträffade nära slutet av Nebukadnessars regering. Böcker som talar om Nebukadnessar nämner om hans sju år av vansinne. (Dan. 4:30) ”Den form av vansinne som han (Nebukadnessar) led av, när högmod kullkastade hans förstånd, var den som kallas för lykantropi och utmärkes av att patienten inbillar sig vara ett av de lägre djuren och beter sig som ett sådant. Nebukadnessar inbillade sig att han var en oxe och gick ut för att äta gräs liksom annan boskap.” (The Westminster Dictionary of the Bible, sid. 422. Se också Nebuchadnezzar av G. R. Tabouis, sid. 263—265, 383.) I sin Biographie universelle skriver Michaud: ”Nebukadnessar blev straffad för sitt högmod genom en ganska besynnerlig sjukdom, ty han föll i ett tillstånd av fullständig dementia och kände sig övertygad om att han hade blivit förvandlad till en oxe.” En annan fransk skribent, Larousse, gör en liknande framställning och tillägger: ”Han dog ett år efter det att han hade återfått sitt förstånd.”

16. Hur har denna dröm sin större tillämpning på himmelskt härskardöme? Vilket hopp skänker Gud åt människosläktet?

16. Emellertid finner Nebukadnessars dröm sin större tillämpning i fråga om himmelskt härskardöme. I §§ 7—11, sid. 388—390, har vi beskrivit det osynliga teokratiska härskardöme som ursprungligen anförtroddes åt den övertäckande eller överskyggande keruben i Eden. Guds suveränitet, som i praktiken verkade genom denne smorde kerub, framställdes i en träffande bild genom det höga trädet i Nebukadnessars dröm. När denne upphöjde teokratiske styresman över människorna och djuren gjorde uppror genom att draga Jehova Guds suveräna överhöghet i tvivelsmål, blev han genast avvisad från Guds organisation, som liknas vid ett berg, och blev för alltid skild från förening med Gud. Detta visades genom att det höga trädet blev nedhugget. Hur gläder det oss inte att lägga märke till att Gud i synen lämnade kvar en stubbe av ett träd, vilket skänker hopp åt rättsinniga människor. Detta är en tydlig och klar bild av hur det har gjorts ett uppehåll i utövandet av det rättfärdiga himmelska härskardömet, varigenom Gud kommer att återigen göra sin suveränitet över jorden gällande. Ämbetet som härskare eller styresman skulle vara nedlagt för en tid, tills den skulle komma, som skulle bevisa sin rätt därtill. Drömmen visar att den Högste kommer att ge denna rätt till riket åt den ”lägste av människosläktet” eller åt en människoson. — Dan. 4:14, Mo.

17, 18. a) När börjar de ”sju tiderna” bli tillämpliga vad ”trädstubben” beträffar? b) När blir perioden av ”vansinne” särskilt märkbar, och vilka förändringar har skett i det hedniska herraväldet över Jerusalem?

17. Inte förrän ”sju tider” hade gått fram över den symboliska trädstubben kunde Gud, enligt sitt eget påbud, upprätta riket över människorna och lägga dess styrelse i händerna på en rättfärdig osynlig härskare. Den profetiska drömmen anger inte att de ”sju tiderna” började i Eden så snart Satan hade gjort uppror och hade förlorat det rättfärdiga herradömets rätt och myndighet. De verkliga förhållanden som utgör uppfyllelsen visar att dessa tider inte började då, utan i den mans dagar som drömde drömmen och fick den uppfylld på sig i miniatyr, nämligen vid den tid då det förebildliga härskardömet blev borttaget från den siste smorde konungen i Juda, Sidkia. Drömmen ger bara till känna att trädstubben skulle få uppleva att en period på ”sju tider” skulle gå fram över den och att den därefter omedelbart skulle lösas från sina band och börja växa fritt igen.

18. Detta gör det mycket tydligt att de ”sju tiderna” började med att Nebukadnessar omstörtade Jehovas förebildliga teokrati i Jerusalem, år 607 f. Kr. Så länge som Guds förebildliga förvaltning i Jerusalem alls var i verksamhet, om också på ett ofullkomligt sätt, i hans namn, så länge fanns det ett visst mått av nationell sundhet och stod en viss grad av rätt styrelse att finna bland nationerna här på jorden. Men i och med att den förebildliga teokratien blev omstörtad, fanns det därefter ingenting alls som höll tillbaka oförnuftet och råheten hos de mänskliga styresmännen och mänskligheten i allmänhet. De hedniska väldena eller regeringarna var nu ensamma herrar på täppan. Guds förbundsfolk var inte längre i besittning av någon nationell suveränitet mitt i denna världen, oberoende av de hedniska nationerna. År 539 f. Kr. utövade det medo- persiska världsväldet härskardömet över det utlovade landet. År 332 f. Kr. övergick det i den grekiske erövraren Alexanders händer. År 63 f. Kr. upprättades romersk styrelse över Palestina. Från år 637 e. Kr. fram till 1917 behärskades Jerusalem i allmänhet av olika muhammedanska styresmän. År 1917 tog den brittiske härföraren Viscount Allenby Jerusalem från de muhammedanska turkarna, som hade haft det i sin besittning sedan 1517.

Matematisk beräkning

19, 20. Hur långa är nationernas ”sju tider”? Angiv de bevis som fastslår att 1914 är ett särskilt markerat årtal.

19. Hur långa är de ”sju tiderna”, nationernas tider? De matematiska uppgifterna får vi i en annan profetia, som inte har något med den här att göra och som använder termen ”tider” eller ”perioder av tid”. I Uppenbarelseboken 12:6 omnämnes 1.260 dagar, och därpå omtalas i fjortonde versen just samma period som tre och en halv ”tider”. Om alltså tre och en halv ”tider” är 1.260 dagar, så måste sju ”tider” (två gånger tre och en halv ”tider”) vara två gånger 1.260, dvs. 2.520 dagar. Redan tidigt under sin ökenvandring förkastade israeliterna sin Guds suveräna vishet genom att vilja återvända till Egypten, sedan de hade hållit de tio otrogna spejarnas om brist på tro vittnande rapporter för sanna. (4 Mos. 14:1—4) För att folket på detta sätt visade bristande tro på Guds suveräna ledning, dömde Jehova nationen till fyrtio års kringströvande i öknen utan suverän besittning av något land. ”För var dag som tillbragts med att utspeja landet skola ni tillbringa ett år med att bliva straffade för edert onda handlingssätt, fyrtio år för fyrtio dagar; detta kommer att lära eder vad det är att hava mig emot eder.” — 4 Mos. 14:34, Mo.

20. Enligt denna regel, som stadfästes i öknen, skulle således den judiska nationen, som gång på gång hade visat att den inte uppskattade Jehovas suveräna välde, få lov att bära Guds fällande dom över sig i form av förtryck från sina hedniska överherrar under en period av sju ”tider” eller 2.520 dagar = år. Dessa 2.520 år löpte från den tidpunkt då Jerusalem och landet lades öde, på sommaren och hösten år 607 f. Kr., fram till sommaren och hösten år 1914, då de nådde sitt slut. Från år 607 f. Kr. till år 1 f. Kr. är 606 år. Från år 1 f. Kr. till år 1 e. Kr. är endast ett år, ty forntidens människor hade ännu inte upptäckt talet noll, som enligt nutida matematik skulle ha gjort denna tid till två år. Bruket av nollan har jämförelsevis nyss uppträtt inom matematiken. Från år 1 e. Kr. till 1914 e. Kr, är det 1.913 år. Om vi därför lägger ihop 606 år plus 1 år plus 1.913 år, får vi en slutsumma på 2.520 år.

21—23. a) Visa hur ett obetydligt misstag bör rättas till, som bröderna för många år sedan begick när de fastställde årtalet 1914. b) Redogör för ännu en rättelse.

21. Här kommer några att fråga, varför Charles T. Russell år 1877 angav 606 f. Kr. som året för Jerusalems fall, medan däremot Vakttornet på senare år har begagnat årtalet 607 f. Kr. Detta beror på att det i ljuset av nutida forskning upptäckts, att två små misstag begåtts, vilka emellertid upphäver varandra, så att slutresultatet blir detsamma, nämligen 1914. Vad det första misstaget beträffar var det så, att Russell och andra räknade tiden år 1 f. Kr till år 1 e. Kr. såsom två år, medan den i själva verket endast utgör ett år, eftersom det, såsom ovan har sagts, inte finns något år ”noll” i det tideräkningssystem som användes för att beräkna åren före och efter Kristus. ”Den kristna eran började, icke med intet år, utan med ett första år.” — The Westminster Dictionary of the Bible, sid. 102.

22. Det andra misstaget berodde på att man inte började räkna de 2.520 åren vid den rätta tidpunkten i betraktande av historiska fakta och omständigheter. Nästan all tidig bibelkronologi löper samman med den profana historien i året 539 f. Kr., det år då Babylon föll för medernas konung Darius och perserkonungen Cyrus. På de senaste åren har åtskilliga kilskriftstavlor upptäckts, som har att göra med Babylons fall och som slår fast både bibliska och världshistoriska tidsuppgifter. Den tavla som benämnes ”Nabonidkrönikan” anger tiden för Babylons fall, vilken fackmän har utrönt vara den 12—13 oktober 539 f. Kr. enligt julianska kalendern eller den 6—7 oktober 539 f. Kr. enligt vår nuvarande gregorianska kalender.b Denna tavla säger också att Cyrus höll sitt triumferande intåg i Babylon sexton dagar efter dess fall för hans segrande här. Alltså började hans tronbestigningsår i oktober 539 f. Kr. På en annan kilskriftstavla, benämnd ”Strassmaier, Cyrus nr 11”, är emellertid Cyrus’ första regeringsår omtalat och fastslogs ha börjat den 17—18 mars 538 f. Kr. och ha slutat den 4—5 mars 537 f. Kr.c Det var i detta Cyrus’ första regeringsår som han utfärdade sitt påbud om att judarna skulle tillåtas återvända till Jerusalem för att återuppbygga templet. (Esr. 1:1) Påbudet kan ha utfärdats sent på året 538 f. Kr. eller före den 4—5 mars 537 f. Kr.

23. I båda fallen måste detta ha givit den stora skaran av 49.897 judar tillräcklig tid till att organisera sin expedition och att göra sin långa fyramånadersfärd från Babylon till Jerusalem för att hinna dit till den 29—30 september 537 f. Kr., den första dagen i den sjunde judiska månaden, och bygga sitt altare åt Jehova, såsom det är upptecknat i Esra 3:1—3. Då ju den 29—30 september 537 f. Kr. officiellt utgör slutet på de sjuttio åren av ödeliggande, som omtalas i 2 Krönikeboken 36:20, 21, så måste landets ödeliggande officiellt ha börjat räknas efter den 21—22 september 607 f. Kr., på den första dagen i den sjunde judiska månaden år 607 f. Kr., vilket är den utgångspunkt varifrån man räknar de 2.520 åren.

[Fotnot]