Försoning genom Guds barmhärtighet före Har-Magedon
1. Hur kan resultaten av Jehovas försoning med kvarlevan av andliga israeliter sedan år 1919 illustreras?
NÄR en egensinnig och bortstött hustru i barmhärtighet blir återtagen av sin rätte man, vilken inställning bör hon då ha till honom? Och när han, sedan han tagit henne tillbaka, visar henne alla slag av uttryck för kärlek, hur bör hon då betrakta honom och hur bör hon känna det gentemot honom? Hon bör hysa hög aktning för honom på grund av hans oförtjänta omtanke. Hon har skäl att komma honom närmare än någonsin förut. Hon har grund att hysa ännu större respekt för honom och att göra de förnyade äktenskapsbanden med honom okränkta, obrytbara. Just sådana hustruliga gensvar blev resultatet av Jehovas försoning med sitt förbundsfolk på jorden. Och nu, sedan år 1919, har resultaten varit desamma med avseende på den försonade kvarlevan av andliga israeliter.
2. Vad i fråga om hustrun visas av förändringen att hon kallar sin man ”Ischi” i stället för ”Ba’ali”, och hur blev det så med avseende på den israelitiska kvarlevan efter år 537 f.v.t.?
2 Om en hustru på bibelns tid för länge sedan skulle kalla sin äktenskapspartner ”Min man” i stället för ”Min ägare”, krävde det helt visst att hon ändrade inställning och fick en fördjupad uppskattning. På hebreiska skulle hon kalla honom ”Ischi” i stället för ”Ba’ali”. (Hos. 2:16, Leeser) Långt tillbaka i tiden visade Sara aktning för patriarken Abraham genom att kalla honom ”Min herre” eller på hebreiska: Adoniʹ. Hon var hans rätta hustru, och hon gav ära åt Abraham som sin man. Hon betraktade inte sig själv som hans slav — som en slav i likhet med hennes köpta egyptiska tjänsteflicka Hagar, som måste skickas bort från Abrahams hushåll. (1 Mos. 18:12; 1 Petr. 3:6) På grund av att Sara hängivet samarbetade med sin gudfruktige man belönade Jehova henne — genom ett underverk — med hennes ende son, när hon var nittio år gammal. (1 Mos. 21:1—7) En sådan aktning som Sara hyste gentemot Abraham var vad den försonade kvarlevan av israeliter visade gentemot Jehova, sedan han befriat dem från Babylon år 537 f.v.t. Kvarlevan kände sig — i egenskap av organisation — återigen som en verklig hustru åt Jehova. Hans barmhärtighet förmådde kvarlevan att kalla honom Ischi, ”Min man”.
3, 4. a) Vilket förhållande har kvarlevan av det andliga Israel visat större uppskattning av sedan år 1919, och vilket förbund hade de länge missförstått? b) Vilken artikel publicerades i Vakttornet år 1934?
3 I motsvarigheten till detta nu i det tjugonde århundradet blev den ångrande kvarlevan av andliga israeliter befriad från det stora Babylon år 1919. Fram till dess hade de andliga israeliterna fäst överdrivet stor vikt vid Messias Jesus och hans brud, den kristna församlingen. Men nu började de visa större uppskattning av Messias’ himmelske Fader, Jehova Gud. Hans ställning som himmelsk äkta man till det andliga Israel hade utelämnats ur bilden, i synnerhet sedan år 1892. Hans nya förbund hade blivit missförstått!
4 ”Vem vill ära Jehova?” Detta var rubriken till den ledande artikeln i Vakt-Tornet för 1 april 1926 (på engelska 1 januari). Från och med då ökades intresset för det andliga Israels Gud. Så kom år 1934, och då publicerades i Vakttornet en artikelserie med rubriken ”Hans förbund”. Från och med numret för 1 juni 1934 till och med numret för 15 september 1934 fick Vakttornets läsare ta del av de åtta delarna i denna artikel. Denna artikelserie påminde på ett slående sätt kvarlevan av det andliga Israel om att Jehovas nya förbund, som Messias Jesus tjänade som medlare för, gällde dem.
5. a) Vilken bok som innehöll stoffet i artikeln ”Hans förbund” utgavs senare på året 1934? b) Vad förmåddes de som fick ta emot Jehovas barmhärtighet att kalla honom med avseende på hans organisation?
5 Kort därefter, den 15 november 1934, lämnade den bok som bar titeln ”Jehovah” Sällskapet Vakttornets tryckpress i Brooklyn. (På svenska utkom boken år 1938.) I kapitlen 4 till och med 11 återgavs artikeln ”Hans förbund”, som hade publicerats tidigare under året i Vakttornet. Ja, kvarlevan av det andliga Israel befann sig i det nya förbundet med Jehova! Därefter fortsatte det förhållande, vari Jehova som äkta man stod till det andliga Israel, att kräva allt större uppmärksamhet. Till gensvar på all den barmhärtiga behandling, som han hade ägnat den befriade, försonade kvarlevan av det andliga Israel, föranleddes den hustrulika organisationen att kalla honom Ischi, ”Min man”. Hans organisation, inte Satans organisation, var den enda organisation man med rätta kunde tillhöra. Odelad hängivenhet tillhörde Jehova som den universelle suveränen. Kvarlevan insåg detta.
Andlig välgång och trygghet
6. Till vilka välsignelser, som i detalj beskrivs i Hosea 2:17—20, ledde kvarlevans hängivna tillgivenhet för Jehova som den himmelske äkta mannen?
6 Den försonade kvarlevans hängivna tillgivenhet för Jehova, den himmelske äkta mannen, ledde till storslagna välsignelser. De ord som Jehova vidare uttalade genom sin profet Hosea förutsade detta: ”Ja, Baalernas namn skall jag skaffa bort ur hennes mun, så att de icke mer skola nämnas vid namn. Och jag skall på den dagen för deras räkning sluta ett förbund med djuren på marken och med fåglarna under himmelen och med kräldjuren på jorden. Och båge och svärd och vad till kriget hör skall jag bryta sönder och skaffa bort ur landet och låta dem bo där i trygghet. Och jag skall trolova dig med mig för obestämd tid, och jag skall trolova dig med mig i rättfärdighet och i rätt och i kärleksfull omtanke och i barmhärtighetsgärningar. Och jag skall trolova dig med mig i trofasthet; och du skall ofelbart känna Jehova.” — Hos. 2:17—20; v. 19, 20 enl. NW.
7. Varför valde den återställda kvarlevan att inte längre kalla Israels himmelske äkta man ”Ba’ali”, och vilken dyrkan återgick de aldrig mer till?
7 Om den återställda kvarlevans medlemmar, sedan de återvänt från fångenskap i Babylon, skulle fortsätta att kalla Jehova Ba’ali, ”Min ägare”, skulle det påminna dem om deras egen eller deras förfäders synd i fråga om att dyrka Baalerna. Jehovas sätt att handla med den ångerfulla kvarlevans medlemmar skapade hos dem en vämjelse för Baalerna, och på så sätt skaffade han bort Baalernas namn ur deras mun. De valde att inte längre komma ihåg eller nämna deras avskyvärda namn. Det var helt logiskt att de valde att inte använda benämningen ”Min Baal” eller Ba’ali om den israelitiska nationens himmelske äkta man. (Hos. 2:16, New English Bible; Jerusalem Bible; Leeser) I överensstämmelse med denna motvilja mot Baal återgick de aldrig mer till dyrkan av människogjorda, materialistiska beläten.
8. Hur visade den judiska kvarleva, som godtog Messias, motstånd mot Baalsdyrkan, och hur undviker kvarlevan av det andliga Israel i denna tid att få del med kristenheten, när Gud håller räkenskap med den?
8 Liknande motstånd mot avgudadyrkan av alla slag uttrycktes av den judiska kvarleva som tog emot Jesus som Messias. Denna kvarleva fördes in i det nya förbund som Jesus Kristus verkade som medlare för. I denna tid har motstånd mot dyrkan av vad det vara må, som har avgudisk anstrykning, visats av kvarlevan av andliga israeliter, vilka Jehova befriade från det stora Babylon år 1919 genom att använda sin Messias Jesus. Kvarlevans medlemmar har visat sig angelägna att ägna odelad hängivenhet åt Jehova som sin Gud, ja, i så hög grad att de vägrat att hälsa flaggan i någon som helst nation. (2 Mos. 20:1—6; 2 Kor. 6:15—7:1) De vill helt enkelt inte besmitta sig med någonting som ser ut som Baalsdyrkan. De tål inte någon konkurrens från avgudiska gudar gentemot Jehova. På så sätt undviker de att vara delaktiga i den räkenskap som Jehova skall hålla med kristenheten. Han säger: ”Jag skall hålla räkenskap med henne för alla dagarna med Baalsbelätena som hon fortsatte att anställa rökoffer åt, när hon fortsatte att pryda sig med sin ring och sitt smycke och fortsatte att gå efter sina passionerade älskare, och mig glömde hon.” — Hos. 2:13, NW; även Hos. 2 v. 8.
9. Likt vilket forntida rike kommer Gud att behandla kristenheten i den ”stora vedermödan”, men vad lovar han, enligt Hosea 2:18, för den kvarleva som avskaffar Baalsdyrkan?
9 En ”stor vedermöda” är omedelbart förestående för kristenheten, den nutida motbilden till tiostammarsriket Israel. (Matt. 24:21, 22) Gud har en räkenskap att hålla med kristenheten, och han kommer att göra med den alldeles som han gjorde med Israel: ”Jag [skall] ... göra slut på konungadömet i Israels hus. Och det skall ske på den dagen, att jag skall bryta sönder Israels [strids]båge i Jisreels dal.” (Hos. 1:4, 5) Kristenheten har inte del i någon försoning med Gud. Men hur förhåller det sig med den ångerfulla kvarleva som avskaffar Baalsdyrkan? På dem är Jehovas ord i Hosea 2:18 tillämpliga: ”Jag skall på den dagen för deras räkning sluta ett förbund med djuren på marken och med fåglarna under himmelen och med kräldjuren på jorden. Och båge och svärd och vad till kriget hör skall jag bryta sönder och skaffa bort ur landet och låta dem bo där i trygghet.” Vilket löfte om trygghet!
Guds förbund med djuren
10. Hur har det skett att Jehova har brutit sönder och skaffat bort stridsbåge, svärd och vad till kriget hör ur detta andliga Israels ”land” sedan år 1919, såväl som under det första århundradet?
10 Omkring åtta hundra år efter det att detta löfte gavs var det en kvarleva av det köttsliga Israel som tog emot Jesus som Messias. De trädde in i förverkligandet av detta gudomliga löfte. De hade hämtats från Israels tolv stammar, sådana som Juda, Benjamin, Levi och Aser. Och ändå bröt det inte ut något stamkrig mellan dessa israelitiska lärjungar till Jesus Kristus. Det har förhållit sig på samma sätt med kvarlevan av andliga israeliter, vilka Jehova har befriat från det stora Babylon sedan år 1919. Även om denna nutida kvarleva har hämtats bland människor av alla nationerna, har det aldrig förekommit någon internationell krigföring bland dem i denna krigsgalna värld. (Matt. 28:19) I själva verket har Jehova brutit sönder och skaffat bort ur deras land ”båge och svärd och vad till kriget hör”. (Hos. 2:18) Som medlemmar av det andliga Israel, för vilket Jehova är den himmelske äkta mannen, fortsätter de att hålla frid inbördes. — Mark. 9:50.
11. Hur har det varit möjligt för Gud att bryta sönder och skaffa bort båge, svärd och vad till kriget hör ur den andliga besittning på jorden som tillhör hans förbundsfolk?
11 Hur har detta varit möjligt? Det beror på att de har ändrat sina personligheter så att de liknar sin messianske ledare, Fridsfursten. (Jes. 9:6, 7) Genom sin heliga ande och sitt skrivna ord har Jehova förvandlat deras personligheter och avlägsnat grymma och skadliga benägenheter som liknar de benägenheter som jordens vilda djur har. (Rom. 12:1, 2) I bildlig bemärkelse har Jehova uppfyllt det han sade beträffande sin försonade kvarleva: ”Jag skall på den dagen för deras räkning sluta ett förbund med djuren på marken och med fåglarna under himmelen och med kräldjuren på jorden. ... Och [jag skall] låta dem bo där i trygghet.” (Hos. 2:18) Sedan första världskriget åren 1914—1918 har världen i allmänhet blivit mer och mer djurisk, ja, värre än vilddjur. Men Jehova har fört sin försonade kvarleva in i ett andligt paradis som består i ett godkänt förhållande till honom. För att förvissa sig om detta behöver vem det vara må som tvivlar bara bege sig till en av Jehovas kristna vittnens Rikets salar och ge akt på Guds ande av frid som råder där.
12. Hur framstår kristenhetens religiösa jordiska besittning i kontrast till den som tillhör den försonade kvarlevan?
12 I skarp kontrast till detta paradis av andlig välgång och trygghet framstår den religiösa jordiska besittning som tillhör kristenheten, vilken utger sig för att stå i förbundsförhållande till Jehova Gud. Det är på kristenheten som de hotfulla orden i Hosea 2:12 uppfylls: ”Jag skall göra dem till en skog, och markens vilda djur skall med visshet förtära dem.” (NW) Den andligen äktenskapsbrytande kristenheten har blivit lik en urskog, som inte erbjuder någon känsla av trygghet, inte något skydd mot andliga faror eller vilddjurslika nationer, som påstår sig vara kristna. Dess kyrkomedlemmar är offer för den världsliga visheten, som är ”den jordiska, djuriska, demoniska”. (Jak. 3:15, NW) De är förtärda i andligt avseende. Jehova har inte gett kristenheten något förbundslöfte som gäller vilda djur och fåglar. Han låter inte denna kvinna ”bo där i trygghet”.
Ett förnyat åtagande på hållbara grunder
13. Med hänsyn till vilka ädla egenskaper sade Jehova att han på nytt skulle trolova sin organisation och ”hustru” med sig?
13 Jehova har som det andliga Israels äkta man gjort utomordentliga barmhärtighetsgärningar mot kvarlevan av andliga israeliter. Han fortsätter att visa lojal kärlek och trohet mot denna kvarleva. I en sådan ädel och upphöjd ande sade han profetiskt till sin ”hustru”, den organisation som kvarlevan är representant för: ”Och jag skall trolova dig med mig för obestämd tid, och jag skall trolova dig med mig i rättfärdighet och i rätt och i kärleksfull omtanke [eller: lojal kärlek] och i barmhärtighetsgärningar. Och jag skall trolova dig med mig i trofasthet; och du skall ofelbart känna Jehova.” — Hos. 2:19, 20, NW; även fotnoten.
14. a) Vad visas av att Jehova tre gånger säger: ”Jag skall trolova dig med mig”? b) Hur är Jehovas förnyelse av äktenskapsförhållandet till det andliga Israel inte bara barmhärtig, utan också rättfärdig och rätt, och hur kan det sägas att den inte är förgäves?
14 Tre gånger säger Jehova till den ångerfulla kvarlevan: ”Jag skall trolova dig med mig.” Detta gör hans uttalande mycket eftertryckligt. Detta visar att hans kärlek är så stark att den förmår honom att göra gudomliga barmhärtighetsgärningar på ett framträdande sätt. Hans förnyelse av det äktenskapliga förbundsförhållandet är inte enbart barmhärtig, utan är också rättfärdig och rätt. Hur så? Det beror på att han förnyar åtagandet på den grundval som utgörs av det försoningsoffer som frambars av Messias Jesus, ett offer som fyller rättvisans krav. (1 Joh. 1:7—2:1) Återställandet av kvarlevan av andliga israeliter till ett godkänt förhållande till Jehova bevisar alltså att hans trofasthet och lojala kärlek är äkta. Och när han trolovar kvarlevan med sig i rättfärdighet, rätt, kärleksfull omtanke, barmhärtighetsgärningar och trofasthet, visar det sig också att det inte är förgäves. Alla de lojala kommer att i trofasthet och odelad hängivenhet ge gensvar till en sådan barmhärtig och lojal Gud — till obestämd tid, för evigt! Detta betyder helt igenom den kommande ”stora vedermödan”, som avslutas vid Har-Magedon. — Upp. 16:14, 16.
15, 16. a) På vilka faktorer beror den försonade kvarlevans kännedom om Jehova? b) Vad säger Jehova i Hosea 2:21—23 för att visa att han är den som fyller alla våra behov i livet?
15 Till den ångerfulla kvarleva som Jehova nu trolovar med sig säger han: ”Och du skall ofelbart känna Jehova.” (Hos. 2:20, NW) Detta betydde att de kände honom inte bara på grund av den barmhärtiga försoning som han har åstadkommit, utan också på grund av vad som var hans uppsåt att göra därefter. Att kvarlevan sattes i stånd att känna honom som aldrig förut skärpte deras urskillning av honom som källan till alla de välsignelser som ständigt strömmar ner över dem. Låt oss alltså lägga märke till hur Jehova, som den som fyller alla våra behov i livet, kärleksfullt och med glädje tillfogar dessa poetiska ord:
16 ”’Och det skall ske på den dagen att jag skall svara’, är Jehovas uttalande, ’jag skall svara himlarna, och de för sin del skall svara jorden; och jorden för sin del skall svara säden och det söta vinet och oljan; och de för sin del skall svara Jisreel [= Gud skall så säd]. Och jag skall ofelbart så henne likt säd åt mig i jorden, och jag skall visa barmhärtighet mot henne som inte visats barmhärtighet [hebreiska: mot Lo-ruhama], och jag skall säga till dem som inte är mitt folk [hebreiska: till Lo-ammi]: ”Ni är mitt folk”; och de för sin del skall säga: ”Du är min Gud.”’” — Hos. 2:21—23, NW; även fotnoten; New English Bible; Jerusalem Bible.
17. Hur utvecklas denna kedja av svar och gensvar, i det att den till sist når sitt slut i Jehova, Skaparen?
17 Låt oss tänka på hur denna sammanhängande kedja av svar eller gensvar utvecklas: Den försonade kvarleva som Jehova i forna tider sådde likt säd i deras hemland, Juda land, behövde säd, sött vin och olja. Dessa goda ting i livet har sitt direkta upphov i jorden. För den behövande kvarlevans skull begär säden och det söta vinet och oljan att jorden skall ge ifrån sig sina mineralämnen till sädens strån och till vinstockarna som bär druvor och till olivträden som ger olja. För detta är jorden beroende av himlarna, som ger regn som förhindrar att de växande plantorna torkar upp på grund av regnbrist. Jorden vädjar alltså nu till himlarna att de skall ge ifrån sig regn i rätt tid. Himlarna tillsluter sig inte, utan ger gensvar till jordens begäran. Men vad kan himlarna göra själva? De är beroende av Skaparen, som frambringar regnmoln som är i stånd att släppa ner fuktighet på jorden. Han är den store regnmakaren. — Jer. 10:12, 13.
18. Vilket viktigt svar eller gensvar sätter alltså i gång hela det kretslopp av verksamhetsyttringar som slutar med ett svar till Jisreel?
18 Slutligen begär alltså himlarna att Jehova skall dana regnmolnen och tömma dem på deras vatteninnehåll. För sitt försonade hustrulika folks skull, som nu befinner sig på sitt hemlands jord, svarar Jehova himlarna. Hela kretsloppet av verksamhetsyttringar sätter genast i gång, och det leder till säd, sött vin och olja för hans folk. Dessa jordens alster ger alltså sitt svar åt Jisreel, den kvarleva som Jehova sår i deras hemland.
19. I vilket avseende är det alltså som den återställda kvarlevan lär känna Jehova för att inte ge någon ytterligare ära åt Baalsdyrkan?
19 Jehovas återställda kvarleva lär på detta sätt känna att alla de gagneliga verksamhetsyttringarna i deras naturliga omgivning är en anordning från honom. De beror inte på någon uppdiktad Baal eller några Baaler som varje år dyrkas av avgudiska fanatiker med skamliga, vämjeliga fruktbarhetsriter. Därför ägnade kvarlevan, som blivit upplyst med exakt kunskap, nu odelad hängivenhet åt den sanne Guden.
20. a) Vem är det som kvarlevan av det andliga Israel i vår tid vet är den som står bakom deras andliga paradis? b) Hur har en ”stor skara” av andra tagit steget över till det andliga paradiset för att glädja sig åt det tillsammans med kvarlevan?
20 Och hur förhåller det sig nu med den återställda kvarlevan av andliga israeliter i vår tid? De har också kommit att inse att den Gud som befriade dem från det stora Babylon står bakom det andliga paradis av överflöd, frid och trygghet, som han har fört dem in i sedan år 1919. Hundratusentals gudfruktiga människor har gett akt på detta andliga paradis som tillhör kvarlevan av andliga israeliter, alldeles som det blivit förutsagt genom orden i Hesekiel 36:35, 36: ”Då skall man säga: ’Det landet, som var så förött, har nu blivit såsom Edens lustgård, ...’ Då skola de folk, som äro kvar runt omkring eder, förnimma, att jag, HERREN [Jehova], nu åter har byggt upp det som var förstört och ånyo planterat det som var förött.” En ”stor skara” av uppriktiga iakttagare har alltså tagit steget över till det andliga paradiset för att åtnjuta dess andliga överflöd, frid och trygghet tillsammans med den försonade kvarlevan.
21. a) Vilka förklarar alltså Jehova vara hans folk, och vilka sluter sig till dessa i att offentligt förkunna att Han är deras Gud? b) Hur uppfyller Jehova här innebörden i namnet Jisreel?
21 På detta andligen gagneliga sätt visar Jehova barmhärtighet mot den kvarleva som hade gått miste om hans barmhärtighet, medan de var fångar i det stora Babylon under första världskriget. Till dem som inte var hans folk säger Jehova nu: ”Ni är mitt folk.” I uppriktigt gensvar säger kvarlevan: ”Du är min Gud.” (Hos. 2:23, NW) Den ”stora skaran” av fårlika följeslagare, som nu också bor i det andliga paradiset, förenar sig med kvarlevan i att offentligt kungöra att Jehova är deras Gud. (Upp. 7:9—17; Joh. 10:16) Allt detta sker inom den återställda jordiska besittning i vilken Jehova har sått kvarlevan av andliga israeliter likt säd, för att innebörden i namnet Jisreel, ”Gud skall så säd”, skall bli uppfylld.
En illustration av Guds barmhärtighet hämtad ur verkliga livet
22, 23. Vad fick Hosea anvisningar att göra, enligt tredje kapitlet i hans bok, och vad var syftet med detta?
22 Med ett ådagaläggande av barmhärtighet som värmer hjärtat har Jehova framgång i att lösa sitt äktenskapsproblem med sitt förbundsfolk. För att ge en livfull illustration av detta lät Jehova sin profet Hosea utföra ett drama i verkliga livet. I tredje kapitlet i sin profetia berättar Hosea för oss om det:
23 ”Och HERREN sade till mig: ’Gå ännu en gång åstad och giv din kärlek åt en kvinna som har en älskare och är en äktenskapsbryterska; likasom HERREN älskar Israels barn, fastän de vända sig till andra gudar och älska [med dem förbundna] druvkakor.’ Och jag köpte henne åt mig och gav för henne femton siklar silver och en homer korn och därutöver en letek korn. Sedan sade jag till henne: ’I lång tid skall du bliva sittande för min räkning utan att få bedriva någon otukt och utan att hava att skaffa med någon man; och jag skall bete mig sammalunda mot dig.’ Ja, i lång tid skola Israels barn få sitta utan konung och furste, utan offer och stoder och utan efod och husgudar. Sedan skola Israels barn omvända sig och söka HERREN, sin Gud, och David, sin konung; med fruktan skola de söka HERREN och hans goda i kommande dagar [i dagarnas slutskede, NW].” — Hos. 3:1—5.
24. a) Vem var det Hosea sedan köpte? Från vem gjorde han det och för hur mycket? b) Hur uppfyllde Jehova detta profetiska drama år 537 f.v.t. och år 1919 v.t.?
24 I det profetiska drama som Hosea lydigt utförde var han en bild av Jehova. Hosea förde tillbaka sin rätta hustru, Gomer, från den ej namngivne man, med vilken hon hade levat tillsammans i äktenskapsbrott och åt vilken hon hade blivit slav. För att återköpa henne betalade Hosea motsvarigheten till trettio siklar silver, priset för en slav. (2 Mos. 21:32) I överensstämmelse med denna bild återköpte Jehova år 537 f.v.t. de förslavade israeliterna, som var fångar i Babylon. Återlösningspriset gav han åt Babylons erövrare, persern Cyrus den store, enligt vad som visades i Jesaja 43:1—4. (Jes. 44:26—45:4) På motsvarande sätt köpte Jehova som himmelsk äkta man år 1919 kvarlevan av det andliga Israel från slaveri under det stora Babylon och dess världsliga politiska medförbundna. Jehova befriade barmhärtigt kvarlevan genom sin större Cyrus, nämligen Jesus Kristus, åt vilken han gav ”hedningarna [nationerna, NW] till arvedel och jordens ändar till egendom”. — Ps. 2:8, 9.
25. a) Hur tuktade Jehova sitt förbundsfolk i forna tider, enligt vad som visades genom Hosea? b) Hur sökte de ”David, sin konung”, och mot vilka som sökte visades Jehovas barmhärtighet?
25 Sedan Hosea kärleksfullt tagit tillbaka sin rätta hustru, Gomer, tuktade han henne med sexuella restriktioner, som av allt att döma inbegrep att han avhöll sig från att visa en äkta mans uppmärksamhet. De fångna israeliterna blev också tuktade genom att de inte tilläts ha israelitiska kungar eller prinsar eller avgudiska präster eller annan utstyrsel som tillhör avgudadyrkan. (Hos. 13:11) År 537 f.v.t. tog Jehova kärleksfullt tillbaka sin tuktade, ångerfulla kvarleva, som vände tillbaka till honom från den avfälliga religionen. Medlemmarna av denna kvarleva började söka och vänta på sin messianske befriare från hedningarnas herravälde. Denne Messias var den konung som skulle komma i Davids kungliga släktlinje. (Dan. 9:24—27) I Guds rätta tid kom han också. År 33 v.t. förhärligade Jehova Messias Jesus som konung i himmelen. En kvarleva av troende israeliter följde honom som sin himmelske, messianske konung. (Kol. 1:13) Dessa fick Jehovas barmhärtighet. — Rom. 9:24—26; 1 Petr. 2:9, 10.
26. Vilka visade sig på den tiden vara Lo-Ruhama (Hon som icke finner förbarmande)?
26 Den icke troende Israels nation blev som Lo-Ruhama (Hon som icke finner förbarmande). Jerusalem, som inte visade någon ånger, blev tillintetgjort av romarna år 70 v.t., och överlevande judar skingrades över hela världen. — Matt. 24:15—22; Luk. 21:20—24.
27. a) Hur har kvarlevan i denna ”ändens tid” kommit bävande till Jehova, och vad har de gjort, sedan de funnit ”David, sin konung”? b) Till vilka andra har Jehovas barmhärtighet utsträckts som ett resultat av detta?
27 Nitton hundra år har nu gått. Sedan år 1914 har denna obarmhärtiga värld, som inbegriper kristenheten, befunnit sig i det som är ”ändens tid” för den. (Dan. 12:4) Efter första världskriget började en ångerfull kvarleva av sanna andliga israeliter, som befann sig i det nya förbundet, att söka Jehova, sin Gud. Bävande, skälvande, kom de till honom för att uppnå ett godkänt förbundsförhållande till honom. (Ps. 50:5) De fann ”David, sin konung”, nämligen den nu på tronen insatte Jesus Kristus, regerande som den befullmäktigade konungen i himlarna sedan slutet på hedningarnas tider år 1914. Med helig entusiasm började de uppfylla hans tidsenliga profetia i Matteus 24:14 (NW). Vad har de då gjort ända sedan dess? Detta: De har predikat ”dessa goda nyheter om riket” över hela jorden ”till ett vittnesbörd för alla nationerna” innan den ”stora vedermödan” bryter ut, den som når sin stora avslutning i Har-Magedon. Detta har lett till att Guds barmhärtighet utsträckts till en ”stor skara” av fårlika människor, som också söker den ende sanne Guden, Jehova, och hans messianske konung, den större David, i synnerhet sedan år 1935.
28. När kommer Jehovas barmhärtighet, som redan är i verksamhet gentemot kvarlevan och den ”stora skaran”, att få sin största glans? Hur skall detta ske?
28 Jehovas barmhärtighet har redan, fram till nu, varit stor och underbar gentemot hans försonade kvarleva och den ”stora skaran” av Messias’ fårlika undersåtar. Men hans barmhärtighet kommer att få sin största glans när han räddar kvarlevan och den ”stora skaran” genom den världsomfattande ”stora vedermödan” ända fram till dess slut vid Har-Magedon. Som sådana som får del av hans enastående barmhärtighet, som ådagaläggs inför hela universum, kommer de att av honom föras in i hans nya ordning efter Har-Magedon! ”Välsignad vare vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, den ömma barmhärtighetens Fader och all trösts Gud.” — 2 Kor. 1:3, NW.