Sann ånger — hur kan man känna igen den?

”OM VI kommer med det påståendet: ’Vi har ingen synd’, vilseleder vi oss själva, och sanningen är inte i oss.” Aposteln Johannes gjorde detta uttalande i det första århundradet av vår vanliga tideräkning. Eftersom han skrev till medkristna, inbegrep han sig själv i uttrycket ”vi”. — 1 Joh. 1:8, NW.

Är vi sanna kristna? Innan vi blev döpta som lärjungar till Guds Son ändrade vi i så fall sinne och vände om från det orätta handlingssätt vi tidigare hade följt. Detta gjorde det möjligt för oss att anropa Gud om ett gott samvete och bli försonade med honom genom hans Sons försoningsoffer eller ”syndoffer”. (Apg. 3:19, 26; 1 Petr. 3:21; 2 Kor. 5:19—21, NW, fotnoten) Men behovet av ånger upphör inte i och med detta. Johannes’ ord visar att vi också i fortsättningen kommer att begå synder, eftersom vi är ofullkomliga och syndfulla genom arv från våra föräldrar. I de flesta fall kommer detta att vara mindre försyndelser. Men en kristen kan också komma att begå en större synd. I båda fallen måste han ångra sig och söka Guds förlåtelse.

Ånger för allvarliga synder

En kristen kan bli självsäker, så att han inte inser att den som menar att han står må ta sig till vara så att han inte faller. (1 Kor. 10:12) Eller också kan han bli svag och mottaglig för frestelse, därför att han inte helt inser Guds anordningar till försvar mot Satans angrepp och för att bevara den andliga styrkan och hälsan. Han kan begå en allvarlig synd. Vad bör han då göra?

Han kan få gagn av att begrunda vad David gjorde. I den trettioandra psalmen, som kanhända skrivits efter Davids allvarliga försyndelse som inbegrep Bat-Seba och Uria, sade David: ”Så länge jag teg, försmäktade mina ben vid min ständiga klagan. Då uppenbarade jag min synd för dig och överskylde icke min missgärning. Jag sade: ’Jag vill bekänna för HERREN [Jehova] mina överträdelser’; då förlät du mig min synds missgärning. ... Därför skola alla fromma bedja till dig på den tid, då du är att finna.” (Ps. 32:3, 5, 6) Att underlåta att söka Jehovas förlåtelse förlänger bara plågan av ett skuldtyngt samvete. Ordspråksboken 28:13 innehåller följande råd: ”Den som fördöljer sina överträdelser, honom går det icke väl; men den som bekänner och övergiver dem, han får barmhärtighet.” Ja, vårt förhållande till Gud är alltför dyrbart för att vi skall underlåta att söka hans förlåtelse och barmhärtighet. Vi bör vara snara att göra detta genom hans Son som vår ”hjälpare hos Fadern”. — 1 Joh. 2:1, NW.

Det är emellertid mer som en ångerfull individ kan göra. Det förståndiga handlingssättet är nu att söka upp de i andligt avseende ”äldre männen” i församlingen. Varför det? Har de makt att ge förlåtelse från Gud för den synd som begåtts, eller kan de fungera som medlare mellan den som har syndat och Gud? Nej. Den person som man syndat mot kan ge förlåtelse. En annan sak att tänka på är att endast Gud kan ge förlåtelse för en synd mot hans lag och att vår ende medlare är hans Son. — 1 Joh. 1:9; 2:1, 2; Hebr. 4:14—16.

Men sade inte Paulus om bröderna i Korint att de ”förlät” en medlem av församlingen som hade begått en allvarlig synd och ångrat sig? Jo, men deras ”förlåtelse” innebar uppenbarligen inte att de förlät själva överträdelsen av Guds lag. Det var i stället förlåtelse för det obehag, den smälek och den sorg som denna handling hade inneburit för församlingen. (Jämför 2 Korintierna 2:5—10; 7:11.) På liknande sätt kan vi individuellt förlåta andra deras försyndelser mot oss. — Matt. 6:14, 15.

Varför då gå till dessa äldste? För att söka hjälp från dessa förordnade herdar. Missgärningar är bevis på andlig sjukdom. Lärjungen Jakob visar vad som är nödvändigt: ”Bekänn därför öppet edra synder för varandra och bed för varandra, att ni må bli helade. En rättfärdig mans bön har mycken kraft, när den är i verksamhet.” — Jak. 5:16, NW.

Ja, syftet med att gå till dessa äldre bröder är att få hjälp att bli ”helad” och återfå andlig hälsa och styrka. Det är en del av deras verksamhet såsom herdar att ge sådan hjälp. (Jämför Hesekiel 34:4, 16; Hebréerna 12:12, 13.) Det finns emellertid ännu ett skäl.

Dessa bröder är också angelägna att skydda den andliga hälsan i församlingen som helhet, att skydda församlingen mot att bli besmittad. De är likaså uppriktigt angelägna om att hjälpa församlingen att alltid bevara en rätt ställning inför Gud och inför alla människor, så att den inte på något sätt blir till smälek för Jehovas namn. Vi bör verkligen söka samarbeta med dessa män och hjälpa dem i deras ansvar.

I stället för att någons missgärningar kanske på någon annan väg blir kända för de äldste som utgör församlingens dömande kommitté, så att de därigenom blir förpliktigade att förhöra missdådaren om huruvida han uppriktigt har ångrat sig och vänt sig bort från sitt orätta handlingssätt eller inte, visar denna person en rätt anda genom att själv frivilligt ge dem dessa upplysningar. ”Ty de håller vakt över edra själar såsom de som skall avlägga räkenskap” inför Gud. Vi kan alltså med fullt förtroende visa undergivenhet för dessa män. — Hebr. 13:17, NW; Apg. 20:28—30, 35; 1 Tess. 5:12—15, 23.

Dessa äldste är uppenbarligen angelägna om att den felande verkligen visar sann ånger och att han nu gör räta stigar för sina fötter, för sitt eget bästa och till gagn för återstoden av församlingen. Endast bevis på sann ånger kan försäkra dem om att Gud har förlåtit den felande och inte har tagit hans synd med i räkningen. (Rom. 4:8) I annat fall skulle de kanske finna sig tvungna att driva ut eller utesluta en sådan person som en fara för församlingens andliga välfärd och dess rätta ställning inför Gud.

Ja, det som avgör huruvida församlingen utesluter någon eller inte är — inte syndens svårighetsgrad eller det dåliga rykte den kan ha orsakat — utan individens uppriktiga ånger eller brist på ånger. Om den felande är verkligt ångerfull, skulle församlingen aldrig utesluta honom bara för att tillfredsställa känslorna hos någon individ eller hos allmänheten utanför församlingen. I fall av svår försyndelse skulle de sannolikt finna det nödvändigt att allvarligt tillrättavisa den felande offentligt, och han skulle utan tvivel inte ges något ansvar inom församlingen på länge, kanske på flera år. Men de skulle inte överge någon som uppriktigt ångrade sig, liksom inte heller Gud övergav David när han ödmjukt ångrade sin svåra synd. De efterliknar Gud i hans lojala kärlek, hans kärleksfulla godhet. — 2 Sam. 22:50, 51; 1 Kon. 8:22—26; Ps. 51:19.

Hur kan dessa äldste i den dömande kommittén förvissa sig om att någon som begått en allvarlig synd är uppriktigt ångerfull? Hur kan vi själva dessutom vara säkra på att vår ånger är uppriktig, av det slag som behagar Gud?

Världslig bedrövelse eller gudaktig bedrövelse?

Varje kristen som syndar bör naturligtvis känna bedrövelse, ånger och sorg. Och ändå är dessa känslor i sig själva inte något säkert tecken på ångerns uppriktighet. Frågan är: Varför känner den felande sådan bedrövelse, ånger och sorg? Vad ligger bakom dessa känslor?

Aposteln visar vikten av att ta reda på detta när han skriver: ”Ty bedrövelse på ett gudaktigt sätt befrämjar bättring till frälsning, vilket inte är beklagansvärt; men världens bedrövelse kommer död åstad.” (2 Kor. 7:10, NW) Det är alltså en fråga om liv eller död att vårt motiv är det rätta. Världslig bedrövelse härrör inte från tro och kärlek till Gud och till rättfärdighet. Den tar sig uttryck i sorg på grund av misslyckande, besvikelse, materiell eller social förlust, utsikten att få lida straff eller skämmas. Världslig bedrövelse sörjer över de obehagliga följder ett orätt handlingssätt för med sig. Men den sörjer inte över det orätta handlingssättet som sådant eller den smälek det drar över Gud. — Jämför Jeremia 6:13—15, 22—26.

Kain gav uttryck åt sådan bedrövelse. När Gud uttalade domen över Kain, kände denne sig verkligt bedrövad — för sin egen skull, på grund av den dystra framtid han förutsåg. Men han uttryckte ingen ånger över att han mördat sin bror. — 1 Mos. 4:5—14.

Esau sålde utan uppskattning sin förstfödslorätt till sin bror Jakob. Längre fram, då Esau fick veta att Jakob hade fått sin fader Isaks profetiska välsignelse såsom förstfödd, brast Esau ut ”i högljudd och bitter klagan”. Med tårar sökte han sinnesändring — inte hos sig själv utan hos sin far, i det att han försökte övertyga Isak om att han borde ångra sig eller ändra sinne i fråga om vem han skulle tilldela välsignelsen. Esau sörjde inte över den materialistiska inställning som hade fått honom att ringakta sin förstfödslorätt. Han sörjde över den förlust av fördelar som detta nu skulle kosta honom. Gud sade: ”Jakob älskade jag, men Esau hatade jag.” — 1 Mos. 25:29—34; 27:34; Hebr. 12:16, 17; Rom. 9:13.

Att Gud aldrig kommer att nöja sig med någon ombytlig inställning när det gäller denna sak framgår av Hoseas profetia. Han säger om Israel att när de råkar i nöd, söker de Gud. Men deras ångerfulla uttalanden var kortlivade. ”Eder kärlek är ju lik morgonskyn, lik daggen, som tidigt försvinner.” — Hos. 5:15; 6:1—4.

Hosea 7:14—16 avslöjar sedan vad som i första hand saknas i många uttryck för ånger också i våra dagar: ”De ropa icke till mig av hjärtat, allenast jämra sig på sina läger; de hava ångest för sin säd och sitt vin. ... De vända om, men icke till den som är därovan.” Deras ”jämmer” efter befrielse i svåra tider hade sin grund i själviskhet, och om de fick befrielse, utnyttjade de inte tillfället att förbättra och stärka sitt förhållande till Gud genom att noggrannare följa hans höga normer. (Jak. 4:3) Hosea säger att de var som en ”båge, som sviker”, en som aldrig träffar målet. (Hos. 7:16; Ps. 78:57) Deras ånger kom i verkligheten inte från hjärtat. — Joel 2:12, 13.

Vad som ligger bakom sann ånger

Den bedrövelse som åtföljer sann ånger har en mycket annorlunda bakgrund än världslig bedrövelse. Det finns en innerlig önskan att komma tillbaka till Guds ynnest, framsprungen av en kärlek till honom som kommer av att man lärt känna honom och hans förträffliga egenskaper och rättfärdiga uppsåt. Uppskattning av hans godhet och storhet får sant ångerfulla syndare att känna intensiva samvetskval för att de dragit smälek över hans namn. Kärlek till nästan får dem också att sörja över det lidande de har vållat andra, det dåliga föredöme de har utgjort, den skada som har vållats, kanske det sätt på vilket de har fläckat ner Guds folks rykte bland utomstående och därigenom hindrat människor att inse att detta är Guds sanna församling. Dessa ting, och inte bara skammen att ha blivit upptäckta eller utsikten att bli tuktade, ger dem ett ”förkrossat hjärta” och en ”bedrövad ande”. — Ps. 34:19.

Men ånger (grekiska: metaʹnoia) innefattar också en ”sinnesändring” eller ”viljeändring”. För att vara äkta måste den inbegripa ett direkt förkastande av det orätta handlingssättet såsom något motbjudande, något man hatar. (Ps. 97:10; Rom. 12:9) Detta åtföljs av en kärlek till rättfärdighet som får den ångrande kristne att fatta ett fast beslut att i fortsättningen hålla fast vid ett rättfärdigt handlingssätt. Utan både detta hat till det onda och denna kärlek till rättfärdighet skulle det inte ligga någon verklig kraft bakom vår ånger och inte bli något verkställande av vad aposteln Paulus kallade ”gärningar, som tillhöra bättringen”. (Apg. 26:20) Detta framgår av hur det var i kung Rehabeams fall. Sedan han först ödmjukat sig under Guds vrede, vände han sig åter till att bedriva missgärning. Varför? ”Han vände icke sitt hjärta till att söka HERREN.” — 2 Krön. 12:12—14.

De kristna i Korint visade prov på detta att bli ”bedrövade på ett gudaktigt sätt”. När Paulus tillrättavisade dem för att de hade låtit en man som bedrev ondska stanna kvar mitt ibland dem, gav de gensvar och rättade till situationen. De visade sin sorg över sitt orätta handlingssätt inte endast genom fruktan utan också genom ”stort allvar ... ja, ett friande av ... [sig] själva, ja, harm [över den smälek syndarens handlingssätt hade gett upphov åt], ... ja, längtan, ja, nitälskan, ja, en rättelse av det som var orätt!” (2 Kor. 7:11, NW) Äldste i våra dagar kan alltså söka finna liknande egenskaper hos dem som inför dem uttrycker sin ånger över ett orätt handlingssätt.

Ofullkomligheten behöver inte förta glädjen

Synder kan naturligtvis variera i svårighetsgrad. I stället för någon större försyndelse, till exempel otukt, äktenskapsbrott eller stöld, kanske vi är medvetna om att vi har gjort oss skyldiga till att ha ”stolta ögon” eller till att ha ”anseende till personen”, något som är mycket misshagligt för Gud. (Ords. 6:16, 17; Jak. 2:9) Och när det gäller vårt bruk av tungan, ”felar [vi] alla många gånger”, när vi säger sådant vi inser var oförståndigt, ovänligt, kärlekslöst, okristligt. (Jak. 3:2, 8—13, NW) Är vi angelägna om att vårt förhållande till Gud inte skall lida skada? Då behöver vi ändra sinne och vända om, söka hans förlåtelse.

Men eftersom vår ofullkomlighet varje dag visar sig på ett eller annat sätt, innebär då detta att vi ständigt bör befinna oss i ett sörjande tillstånd och ständigt känna oss ångerfulla? Inte alls.

När aposteln räknar upp frukterna av Guds heliga ande, placerar han ”glädje” omedelbart efter ”kärlek”. (Gal. 5:22) Psalmisten säger: ”Om förseelser vore vad du ger akt på, o Jah, o Jehova, vem skulle då kunna bestå?” (Ps. 130:3, NW) Vi kan i stället vara glädjefyllda och komma ihåg att ”Jehova är barmhärtig och nåderik, sen till vrede och överflödande i kärleksfull godhet. ... Ty han själv känner väl vår daning och kommer ihåg att vi är stoft.” (Ps. 103:8—14, NW) Även om våra synder med rätta medför sorg, behöver vi inte plåga oss själva med vartenda litet felsteg eller tanklöst ord.

Men att vi inser dessa fel och brister bör ändå göra oss ödmjuka och hjälpa oss att vara både blygsamma och medlidsamma mot andra. När vi sedan ber till Gud om förlåtelse för våra dagliga tillkortakommanden, kommer vår bön att behaga honom. Om vi samvetsgrant vandrar på hans vägar och regelbundet söker gemenskap med honom i bön, kan vi sannerligen vara glädjefyllda, förvissade om ett gott förhållande till honom. — Fil. 4:4—7.