Vi profeterar tillsammans med den lojala organisationen
1. a) Vilken ytterligare lojalitet krävs, om vi skall vara lojala mot Gud? b) Vilka religiösa organisationer är människor lojala emot utan att fördenskull vara lojala mot Gud?
LOJALITET mot Gud, som skapade och organiserade himmel och jord, kräver lojalitet mot hans organisation. Många människor i våra dagar menar att de genom att vara lojala mot en religiös organisation är lojala mot Gud. Men häri kan de ha fel. Bland det som enligt förutsägelsen skulle framträda i vår tid är människor och organisationer, om vilka det har sagts att de skulle vara ”nöjesälskande mer än Gudälskande” och skulle ha ”en form av gudaktighet men bevisa sig falska gentemot dess kraft”. (2 Tim. 3:1, 4, 5, NW) Dessa kommer med religiösa anspråk; de påstår sig vara Gud hängivna; de utför av människor uttänkta religiösa ceremonier, som leds av människor, vilka invigts till präster, biskopar, diakoner och kyrkoherdar och har olika teologiska lärdomsgrader. Samtidigt intresserar de sig för materiella ting, för att tillfredsställa köttet snarare än anden, och härigenom visar de att de inte utgör Guds sanna organisation. De förråder att de tycker om angenäma saker, sport och idrott, lek och spel som hör den här världen till, och de ger inte bevis för att sann gudaktig hängivenhet är en kraft i deras liv. Deras handlingssätt förnekar uppriktigheten hos den gudaktiga hängivenhet de tycks lägga i dagen. Deras lojalitet gäller en falsk organisation och inte ”vår Herres, Jesu Kristi, Gud och Fader”. (Ef. 1:3) De är lojala mot en religiös organisation som är falsk gentemot Gud, en organisation som Gud inte erkänner som sin organisation.
2, 3. a) Mot vilken organisation bjuder Gud oss att vara lojala, och vilken dag för nitton hundra år sedan avgjordes detta för oss? b) Hur visades det den dagen att den kristna församlingen var den organisation, mot vilken man skall vara lojal?
2 Den synliga organisation som Gud bjuder oss att vara lojala emot är den över vilken han har utgjutit sin heliga ande. För mer än nitton hundra år sedan, på pingstdagen år 33 e. Kr., menade de som tillhörde den judiska församlingen i Jerusalem att de utgjorde Guds synliga organisation. Av denna orsak hade deras präster och andra religiösa ledare femtiotvå dagar tidigare tvingat den romerske ståthållaren, Pontius Pilatus, att fastnagla Jesus Kristus vid en påle, för att han skulle dö likt en brottslig slav. Men det som inträffade då på pingstdagen bevisade om deras uppfattning var rätt eller orätt. Jesu Kristi lärjungar vittnade om att han hade blivit uppväckt från de döda på tredje dagen, att han hade uppenbarat sig för dem vid flera olika tillfällen under fyrtio dagar efter sin uppståndelse och att de också hade bevittnat inledningen till hans himmelsfärd. Utgjorde dessa lärjungar, som blivit utstötta ur den judiska organisationen, Jehova Guds nya synliga organisation? På pingstdagen gavs svaret på ett avgörande sätt.
3 Denna dag utgöts Guds heliga ande över hans godkända församling, nej, inte över den judiska församling, som firade pingsten i templet i Jerusalem, utan över Jesu Kristi lärjungar, som var samlade i ett rum i övervåningen till ett hus som låg utanför tempelområdet. Alla dessa ett hundra tjugo lärjungar blev uppfyllda av helig ande och började genom ett underverk att på främmande språk tala om Guds storslagna verk. När Jehova Gud vid ett tidigare tillfälle hade utgjutit sin ande över Jesus från Nasaret, hade han sagt från himmelen: ”Denne är min Son, den älskade, som jag har godkänt.” När han utgöt sin ande över denna första kristna församling i Jerusalem, skedde detta också till ett synligt och hörbart tecken på att han hade godkänt den men hade förkastat Jerusalemsförsamlingen av judar, som bar på ett samhällsansvar för mordet på Jesus Kristus. Det rådde inte längre något tvivel om vilken organisation som Jehovas tillbedjare alltifrån den stunden måste vara lojala mot. Det var mot den kristna församlingen, inte mot den judiska religiösa organisationen.
4. Vilken profetia var detta en uppfyllelse av, och hur gick det till att de som var församlade profeterade?
4 Detta utgjutande av den heliga anden med alla dess verkningar var en mirakulös uppfyllelse av Guds profetiska utsagor. Aposteln Petrus, som var en av dem som den dagen blev smord och fylld med den heliga anden, sade att det var en uppfyllelse av Joel 2:28—32 (NW), som lyder så: ”Därefter skall det ske att jag skall utgjuta min ande över varje slag av kött, och edra söner och edra döttrar skola förvisso profetera. Vad edra gamla män beträffar, skola de drömma drömmar. Vad edra unga män beträffar, skola de se syner. Och även över tjänare och över tjänarinnor i de dagarna skall jag utgjuta min ande. ... Innan Jehovas stora och fruktansvärda dag kommer. Och det skall ske att var och en som åkallar Jehovas namn skall komma undan i trygghet.” (Apg. 2:1—21) Detta var orsaken till att alla dessa, som befann sig i det här omtalade rummet i Jerusalem, profeterade, dvs. talade om Guds storslagna verk så att andra människor kunde höra det.
5. Hur visade Petrus’ ord om anden bara skulle utgjutas över de ett hundra tjugo, som hade kommit tillsammans i det omtalade rummet?
5 Detta utgjutande av anden gällde inte bara dessa ett hundra tjugo, som var församlade där i rummet i övervåningen till ett hus i Jerusalem. Petrus sade att Gud hade brukat Jesus Kristus, som befann sig på hans högra sida i himmelen, till att utgjuta den heliga anden. Om nu de flera tusen judar, som lyssnade till den förklaring som Petrus gav av underverket, önskade få den heliga anden i uppfyllelse av Joels profetia, måste de ångra sig, göra bättring och bli döpta i vatten i Jesu Kristi namn till förlåtelse för sina synder. Därpå skulle de ”erhålla den heliga anden som en fri gåva”. — Apg. 2:22—40, NW.
6. Hur fortfor, enligt Skriftens berättelse, anden att utgjutas, men har detta pågått ända in på 1900-talet?
6 Omkring tre tusen skyldiga judar och proselyter kände ånger och blev döpta i Jesu namn, och därpå erhöll de den heliga anden liksom de ett hundra tjugo första lärjungarna hade fått del av anden samma dag. Omkring tre och ett halvt år senare fick en skara oomskurna italer del av helig ande och började profetera på främmande språk, sedan de hört Petrus predika och kommit till tro. (Apg. 10:1—46) Sexton år senare, år 52 e. Kr., dvs. nitton år efter pingsten, predikade aposteln Paulus för en skara om tolv troende i Efesus i Mindre Asien, och de blev döpta i Jesu Kristi namn. När Paulus därpå lade händerna på dem, blev den heliga anden utgjuten över dem, och de började profetera på främmande språk. (Apg. 19:1—7) Vi bör alltså inte dra den slutsatsen att utgjutandet av den heliga anden, som åtföljdes av profeterande i uppfyllelse av Joels profetia, blev fullbordat på pingstdagen år 33 e. Kr. Det har fortsatt genom åren. Nå, men har ett utgjutande av helig ande åtföljt av profeterande fortsatt att äga rum ända in på 1900-talet, där vi nu befinner oss? Ja, det har det, och med detta som probersten kan vi avgöra vilken organisation vi nu bör vara lojala emot.
7. I vilka dagar lever vi nu, enligt den profetiska skildringen, och skall kristenheten komma undan i trygghet på Jehovas dag, som närmar sig?
7 När vi betraktar världshändelserna sedan 1914 e. Kr. i bibelns profetiors ljus, finner vi överväldigande bevis för att vi lever i de förutsagda ”yttersta dagarna”. För nitton hundra år sedan var det de ”yttersta dagarna” för den nationella judiska organisationen, som hade sitt tempel och sitt prästerskap i Jerusalem. Sedan år 1914 e. Kr., det år då första världskriget utbröt i kristenhetens själva centrum, har vi levat i de ”yttersta dagarna” för kristenheten, som gör anspråk på att vara Guds andliga Israel. I likhet med det forntida Jerusalems öde, måste också kristenheten uppleva ”Jehovas stora och fruktansvärda dag”. Skall kristenheten ”komma undan i trygghet” på den dagen, när hela den onda tingens ordning drabbas av tillintetgörelse i en tid av nöd utan motstycke? Nej, visst inte, ty kristenheten åkallar inte Jehovas namn. Dess hjärta har inte blivit samlat till att frukta Jehovas namn. Den har samlat sig i fruktan för den ateistiska kommunismen.
8. När vi skall avgöra om kristenhetens kyrkosamfund förtjänar att vi visar oss lojala mot dem, hur kan vi då veta om det är den mirakulösa förmågan att tala främmande tungomål som är den rätta proberstenen eller inte?
8 Hur är det då? Är kristenhetens religiösa samfund, katolska och protestantiska, de organisationer som sanna, åt Gud överlämnade, döpta kristna skall vara lojala mot ända in i döden? Den frågan måste vi besvara med en motfråga: Kan dessa organisationer uppvisa pingstens bevis för att de är Guds godkända religiösa organisation? Härmed menar vi inte att de måste tala främmande tungomål, som man gör i vissa av kristenhetens så kallade pingstförsamlingar. Proberstenen i våra dagar gäller inte om man genom ett underverk kan tala främmande tungomål. Gåvan att tala främmande språk gavs i Kristi tolv apostlars närvaro eller genom att de lade händerna på den troende. Gåvan att på mirakulös väg tala eller uttyda främmande språk försvann fördenskull i och med de tolv apostlarnas död, alldeles som aposteln Paulus sade att den skulle göra. (Apg. 8:14—19; 19:1—7; 1 Kor. 13:1, 6—11) Och när Paulus räknar upp de åtta ”tjänster” som med hjälp av Guds ande utfördes i den kristna församlingen på hans tid, ger han profeterandet andra plats och förmågan att tala olika tungomål åttonde och sista plats. — 1 Kor. 12:27—31.
9. Vilken verkan, som blev en följd av Guds andes utgjutande, var det som Joels profetia syftade på, och vilka eller hur många blir föremål för denna verkan?
9 Låt oss inte förbise detta: Det var inte människors genom ett underverk erhållna förmåga att tala främmande språk som Joels profetia beträffande de yttersta dagarna förutsade, utan det var ett utgjutande av Guds heliga ande åtföljt av profeterande. Detta speciella profeterande var inte den särskilda gåva att profetera som härrörde från inspiration, en gåva som inte alla kristna blev delaktiga av. Det utgjorde ett offentligt kungörande av ”Guds storslagna verk”, och detta profeterande blev verkligen alla som erhöll Guds utgjutna ande delaktiga i alltifrån pingsten. — Apg. 2:5—11, NW.
10. a) Vilken fråga bör vi ställa i denna tid beträffande kristenhetens kyrkosamfund med avseende på profeterandet? b) Vilka ”Guds storslagna verk” bör det profeteras om nu?
10 Eftersom vi lever i den tid som i Skriften anges vara ”de yttersta dagarna” (Apg. 2:16, 17), gäller det prov som kristenhetens religiösa organisationer nu ställs på följande frågor: Har de fått Jehova Guds ande utgjuten över sig genom Jesus Kristus? Och utför de, såsom bevis härför, det förutsagda profeterandet? Inte bara deras till olika ämbeten förordnade präster, utan alla församlingsmedlemmarna jämte deras präster? Men vad skall de nu profetera om? Vari består ”Guds storslagna verk” som det nu skall profeteras om, i likhet med de storslagna verk som det profeterades eller predikades om vid pingsten år 33 e. Kr.? Vid pingsten predikade aposteln Petrus att den dödade och uppväckte Jesus hade gjorts till Herre och Messias eller Kristus på Guds högra sida i himlarna. Nu, i denna tid, är det inte vad vi själva säger, utan vad bibelns profetiska utsaga säger, som utgör ”Guds storslagna verk”, om vilka man skall tala genom att profetera i Guds andes kraft.
11. Vilka skulle, enligt Matteus 24:14, de ”Guds storslagna verk” vara, som det skall profeteras om i denna tid?
11 Medan Jesus Kristus alltjämt befann sig i köttet här på jorden, förutsade han dessa ”yttersta dagar” och talade om de bevis, av vilka vi skulle veta att vi lever vid ”avslutningen på tingens ordning”. Såsom ett kännetecken nämnde han detta: ”Och dessa goda nyheter om riket skola bliva predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer; och därpå skall slutet komma.” (Matt. 24:3, 4, 14, NW) ”Guds storslagna verk”, som det nu skall profeteras om, är alltså sådant som gäller Guds rike sedan år 1914, då hedningarnas tider (”nationernas fastställda tider”) nådde sitt slut. Gud lät då sitt utlovade rike födas, vilket skall styras av Kristus, Herren. Det nyfödda riket började genast krig med Satan, djävulen, och hans demoner och slungade ut dem ur himmelen och ned till vår jords närhet. Jehova Gud återupplivade därefter sina förföljda vittnen på jorden, för att de skulle sätta i gång det mest omfattande vittnande för Riket som någonsin blivit utfört. Därefter började Gud inför sin tron församla en ”stor skara” människor som understöder och förkunnar hans nyligen upprättade rike. Många andra ting, som hör samman härmed, har också framhållits, i synnerhet i bibelns sista bok, Uppenbarelseboken.
12, 13. a) Hur besvarar de religiösa ledarna frågan om de utför det förutsagda profeterandet, och vad bevisar detta med avseende på den heliga anden? b) Varför är det då inte dessa religiösa ledares organisation som skall bli frälst?
12 Detta är sannerligen ”storslagna verk” av Gud. Men profeterar de religiösa samfunden i kristenheten, ja, åtminstone prästerna, om dessa Guds verk, som blivit förutsagda? Predikar de de goda nyheterna om Riket på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer i vetskap om att slutet närmar sig för denna tingens ordning? Utför de sådant predikande och profeterande som apostlarna och deras medtroende utförde alltifrån pingstdagen, nämligen ”offentligen och från hus till hus”? (Apg. 20:20, AV; NW; 2:46; 5:40—42) Deras egna bekännelser, de som de avlägger muntligen såväl som de man finner i deras tryckta skrifter, svarar: Nej! Nå, men vad innebär då, i de profetiska Skrifternas ljus, deras underlåtenhet att göra detta? Jo, att den heliga anden inte har blivit utgjuten över dem och att den inte fullgör sin uppgift genom dem.
13 Deras underlåtenhet att fullgöra det som påbjuds i Jesu profetia i Matteus 24:14, sporrade därtill av Guds ande, bevisar att de har svikit Guds rike i denna den mest vanskliga tid, då förhållandena i världen visar att nu är den gynnsammaste tiden inne för att utföra det. Eftersom de underlåtit detta, äger de inte Guds godkännande. De utgör inte den organisation som skall bli frälst, ”ty med hjärtat utövar man tro till rättfärdighet, men med munnen förkunnar man offentligen till frälsning”. (Rom. 10:10, NW) Så förhåller det sig med organisationer såväl som med individer. En organisation som inte bekänner Guds rike inför människorna kommer Guds rike, i vilket Jesus Kristus tjänar, inte att erkänna eller kännas vid. — Matt. 10:32, 33.
14. Vad ger kristenheten inte åt folket nu, och vad förtjänar den fördenskull inte att vi ger den?
14 Kristenheten med sitt väldiga virrvarr av religiösa sekter är inte den organisation som ger sann, trygg ledning åt världens folk i dessa dagar. Den utgör inte den organisation, åt vilken vi bör ge vår lojalitet såsom ett faktiskt uttryck för vår lojalitet mot Gud. Vi måste rikta blicken åt annat håll för att finna den organisation som är lojal mot Gud.
15. Hur måste det i uppfyllelse av Joel 2:28, 29 förhålla sig med den organisation i våra dagar som är lojal mot Gud?
15 Denna organisation, som vi måste vända oss till, är den organisation som bevisar sig ha fått Guds ande utgjuten över sig i dessa ”yttersta dagar”, vilket ger sig till känna däri att den utför det förutsagda profeterandet, predikandet av ”dessa goda nyheter” om Guds rike ”på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer”. Såsom det blivit förutsagt, utförs detta predikande eller profeterande av varje slag av kött inom organisationen, av män och kvinnor, av söner och döttrar, av gamla män och unga män, av tjänare och tjänarinnor, av alla dem som fått anden utgjuten över sig.
16. a) På vilka riktas vår uppmärksamhet, med tanke på det som hände mellan 1914 och 1918 och det som inträffat därefter? b) Vilket profetiskt omnämnande av Jesus, återgivet i Matteus 24 : 45—47, fick denna klass, och vad inbegreps i det förordnande som denna klass fick?
16 Sedan hedningarnas tider utlupit år 1914, och alldeles särskilt sedan första världskriget slutade år 1918, har saker och ting inträffat som hela världens uppmärksamhet har riktats på, för att envar skulle kunna bilda sig en fördomsfri, objektiv syn på saken. Den smorda kvarlevan av Jehovas kristna vittnen har kommit i blickpunkten. I den profetia som angav vilka kännetecken som skulle utvisa att vi nått ”avslutningen på tingens ordning” förutsade Jesus att denna smorda kvarleva skulle utgöra en lojal tjänarklass, som han profetiskt kallade den ”trogne och omdömesgille slaven”, vilken han skulle finna upptagen med att dela ut den lämpliga andliga födan vid den tid då han skulle återvända, en ”slav” som han skulle sätta över alla sina kungliga tillhörigheter här på jorden. (Matt. 24:45—47, NW) Detta, som ”slaven” blir satt över, inbegriper verket att utföra det förutsagda predikandet om Riket; och i synnerhet sedan 1919 har den smorda kvarlevan utfört detta verk, och den är alltjämt i full verksamhet härmed.
17. Vilka har i våra dagar erkänt den av Gud förordnade organisationen, och vilket bevis ger de för detta?
17 Det är redan hundratusentals människor, vilka har fått lyssna till vittnesbördet om Riket, hittills avgivet på 144 olika språk i 185 olika länder, som har fått upp ögonen för den av Gud förordnade organisationen som är lojal mot hans rike och som därför är förtjänt av deras kristna lojalitet, stöd och samarbete. Detta är just vad dessa hundratusentals människor från alla nationer nu inriktar sig på att ge i lydnad för Jesu förmaning att söka först Guds rike och hans rättfärdighet. Såsom bevis för sitt ståndpunktstagande har de blivit döpta till en symbol av att de obetingat har överlämnat sig åt Gud och att de helhjärtat tar del med kvarlevan i att profetera eller predika om de goda nyheterna. — Sak. 8:20—23.
18, 19. a) Hur inverkar Guds utgjutna ande på det som profeteras av hans godkända organisation? b) Vad säger Sakarja 13:2, 3 om detta?
18 När Guds heliga ande utgjuts över kvarlevan av det andliga Israel, driver eller framkallar den endast ett profeterande eller predikande av sanningen, Guds egen sanning. Jesus kallade den en gång ”sanningens ande”. (Joh. 15:26, NW) Sanningens Guds ande kan förväntas åstadkomma en rening av det som predikas av Guds godkända, lojala organisation. Hans ande kan inte tillåta att någon profeterar lögn, predikar det som är oriktigt och osant under religionens täckmantel. En sådan rening, som skulle företas inom Guds återställda, lojala kvarlevas och dess lojala följeslagares organisation, har blivit förutsagd i profetian i Sakarja 13:2—6. I verserna två och tre (NW) läser vi:
19 ” ’Och det skall ske på den dagen’, är härskarornas Jehovas uttalande, ’att jag skall utrota avgudarnas namn ur landet, så att de icke mer skola ihågkommas; och även profeterna och orenhetens ande skall jag komma att försvinna ur landet. Och det skall ske att ifall en man skulle profetera något mera, skola hans fader och hans moder, som orsakade hans födelse, också säga till honom: ”Du skall icke leva, eftersom du har talat lögn i Jehovas namn.” Och hans fader och hans moder, de som orsakade hans födelse, skola genomborra honom på grund av hans profeterande.’”
20. Av vad var det föregående en profetisk illustration, och hurudant visar den att vårt hjärtetillstånd måste vara?
20 Detta utgör en profetisk illustration av den lojalitet, som skulle känneteckna dem som hör till organisationen av Jehovas smorda kvarleva, över vilken han har utgjutit sin ande i dessa ”yttersta dagar”. Denna ande är en lojalitetens ande gentemot Jehova Gud och det rike som lyder under hans Messias, Kristus, en ande som gynnar och stöder Guds, den Högstes, universella suveränitet. Fördenskull inser den smorda kvarlevan att deras lojalitet måste vara förmer än solidariskhet som är en följd av mänskliga släktskapsförhållanden på grund av naturliga band. Den måste överträffa den naturliga tillgivenheten för föräldrar eller barn eller andra nära blodsförvanter. I fråga om lojaliteten mot Gud och mot hans rike med hans Son, Jesus Kristus, som konung får vårt hjärta inte vara söndrat; vi får inte kompromissa i något avseende.
21, 22. a) Hur kan somliga barn försynda sig gentemot åt Gud överlämnade föräldrar i förbindelse med Matteus 24:14? b) Hur bör sådana åt Gud överlämnade föräldrar handla gentemot ett barn som försyndar sig på detta sätt?
21 Jesu profetia framhåller klart och tydligt att det nu är den rätta tiden att predika de goda nyheterna om Guds rike på alla språk, på alla orter. Nu skall profeterandet nå själva höjdpunkten. Hur bör man då förfara om sonen i en familj som tillhör Guds synliga organisation skulle motstå detta profeterande om Riket? Hur bör man handla om sonen skulle börja predika eller profetera något annat än budskapet om Riket och försöka öva inflytande på andra inom organisationen i orätt riktning, och göra detta i Jehovas namn? Vad bör då den åt Gud överlämnade fadern och modern göra? De vågar inte låta tillgivenheten skena i väg med förståndet; de vågar inte skona denne missdådare, fastän han är deras egen son, som är dem kär och som de fött till världen.
22 De måste framhålla för honom att hans lögnprofeterande eller hans motstånd mot profeterandet om Riket är en dödssynd. De kan inte ha fördrag med att någon, inte ens deras eget barn, talar lögn i Jehovas namn. De måste genomborra honom på grund av hans lögnprofeterande. De måste betrakta honom såsom andligen död i förhållande till sig själva, såsom en människa som man inte bör ha någon religiös gemenskap med och vars profeterande man bör förkasta. De får inte söka hindra att han blir utesluten ur den nya världens samhälle av Jehovas vittnen. I en sådan situation måste man komma ihåg Jehovas konungs, Jesu Kristi, ord: ”Den som har större tillgivenhet för son eller dotter än för mig är mig icke värdig.” — Matt. 10:37, NW.
23, 24. a) Kan ett sådant prov med avseende på vår lojalitet uppstå i förbindelse med någon annan inom organisationen? Förklara. b) Vilken illustration härav finner vi i Sakarja 13:4—6?
23 Men det är inte alltid så att vi, när vi får med otrohet eller illojalitet mot sanningen och organisationen att göra, möter detta inom den egna familjekretsen. Det är kanske en människa, vilken vi varit mycket nära vänner med inom Jehovas återställda kvarlevas organisation, som ger sig på ett lögnaktigt, illojalt profeterande. Verserna fyra till och med sex i Sakarjas trettonde kapitel förutsade vad följden måste bli, om en sådan situation uppstår i Guds lojala organisation.
24 Vi läser: ”Och det skall ske på den dagen att profeterna skola blygas, var och en för sin syn då han profeterar; och de skola icke bära en ämbetsmantel av hår i syfte att bedraga. Och han skall förvisso säga: ’Jag är ingen profet. Jag är en man som brukar jorden [adama’h], ty en jordemänniska [ada’m] själv förvärvade mig redan i min ungdom.’ Och man skall säga till honom: ’Vad är detta för sår på din person mellan dina händer?’ Och han skall bliva tvungen att säga: ’De som jag blev tillfogad i deras hus, som intensivt älskat mig.’” — NW.
25, 26. a) Hur kommer det sig att sådana förmenta profeter blygs över sina syner, och hur kan straffet utmätas? b) Vad måste de som intensivt har älskat överträdaren nu göra? Varför måste de göra det?
25 Hur kommer det sig att sådana profeter bland Jehovas återställda kvarleva blygs över sina syner? Vad är det som avhåller dem från att gå omkring och söka ge sig sken av att vara erkända profeter, såsom bar de en ämbetsmantel av hår för att lättare kunna bedraga? Det är den behandling som dessa illojala, förmenta profeter får rentav i deras hus, som har älskat dem intensivt såsom kristna medbröder, bland vilka deras egna föräldrar befinner sig, vilka förmodligen älskat dem mest intensivt. I det forntida, teokratiskt styrda Israel blev sådana falska profeter förhörda inför vittnen, avslöjade och stenade till döds. (5 Mos. 13:1—11) I denna tid kan den sanna kristna församlingen inte genomdriva ett sådant dödsstraff för profeter som bedrar och försöker framkalla illojalitet mot Gud och hans rike. Men församlingen kan slå dem andligen med sanningen från Guds ord, ja, ge dem svåra sår i hjärtat och anden.
26 Just de som älskat dem intensivt måste slå och såra dem för att ådagalägga sin orubbliga lojalitet mot Gud och mot hans organisation och för att värna Guds lojala, synliga organisation. Må de falska profeterna få blygas! ”Sluta upp med att vara tillsammans med honom, för att han må blygas”, säger 2 Tessalonikerna 3:14 (NW). ”Fortsätt likaså att förmana ... i det att du ... visar dig ofördärvad i din undervisning, visar allvar, ett hälsosamt tal som icke kan domfällas, så att den som befinner sig på motståndarsidan må blygas”, heter det i Titus 2:6—8 (NW). Vad betyder väl det att detta andliga bemötande tillfogar vederbörande ett sår? ”Vännens slag givas i trofasthet”, säger Ordspråksboken 27:6.
27. Varför är det gott för syndaren att blygas över sina syner, och vad bör han i det han blygs ärligt bekänna?
27 Låt det bli så att den som vi sökt föra till rätta, på det att han inte längre skall profetera lögn, måste vittna om vår trohet gentemot Guds ord, som vi slog eller sårade honom med. Det är gott för honom att få blygas över sina syner, som inte är i överensstämmelse med Guds ord. Då kommer han inte att söka gå och stoltsera bland oss längre såsom en speciell Guds profet, som har direkt, personlig förbindelse med Gud. I stället för att göra anspråk på att vara en specialprofet i hög ställning med ett nytt budskap, som är annorlunda, tvingas han att medge att han inte profeterade under Guds utgjutna andes inflytande. Han var inte en andlig människa. Då han framförde dessa lögnaktiga profetior, var han rätt och slätt en jordbunden, köttslig människa, lik en jordbrukare, lik en som är slav åt en jordbrukare, som förvärvade hans tjänster redan när han var pojke. Han har aldrig haft anseende såsom profet. Låt honom erfara att han inte kan komma någon vart inom Jehovas renade organisation, vars medlemmar älskar Gud med större intensitet än sina kära jordiska vänner.
28. Hur bör vi då uppträda gentemot kristenhetens profeter?
28 Om vi är emot lögnprofeter inom den nya världens samhälle av Jehovas vittnen och måste avslöja dem, då måste vi sannerligen också avslöja kristenhetens lögnprofeter, som påstår sig tala i Guds namn, som om de blivit förordnade och utsända av honom. Just detta förhållande, att lögnprofeter hålls borta från den lojala organisation som består av den nya världens samhälle av Jehovas vittnen, visar att den är Guds organisation, genom vilken han låter utföra det förutsagda profeterandet.
29. a) Vad är det sanna profeterandet ett yttre bevis på, och vilka är det som utför det? b) Vad blir följden av att varje enskild kristen i organisationen får ett samlat hjärta?
29 Det sanna profeterandet är det yttre beviset för att Jehovas ande har blivit utgjuten. Detta profeterande, som inte bara ett utvalt fåtal deltar i, utan som utförs av alla medlemmarna av vad slags kött de vara må, utgör det förutsagda predikandet av ”dessa goda nyheter om riket”. Vi är trygga då vi befinner oss i den organisation som är lojal mot Jehova Gud, som är uppfylld av hans ande och utför hans påbjudna, i profetiorna förutsagda verk. Var och en av oss bör bedja honom om att han må samla våra hjärtan till att frukta hans namn. Att varje enskild kristens hjärta blir samlat till att frukta Jehovas namn bidrar till hela den lojala organisationens sammansvetsning. Alla inom organisationen kommer då att tala ”med en mun”. (Rom. 15:6) På så sätt skall vi ”stå fasta i en ande” och ”med en själ kämpa sida vid sida för tron på de goda nyheterna” och följa Paulus’ vidare råd: Må ni ”icke i något avseende låta skrämma eder av edra motståndare. ... Ett bevis ... på frälsning för eder; och detta angivande är från Gud.” — Fil. 1:27, 28, NW.
30. Hur kommer Gud att handla mot oss med godhet, därför att vi är lojala mot honom?
30 Därför att vi är lojala mot Gud, kommer han att vara lojal mot oss. Han kommer att besvara vår samfällda bön: ”Gör ett tecken med mig som innebär godhet, på det att de som hata mig må se det och blygas.” (Ps. 86:17, NW) Till blygsel för dem, men som ett tecken på godhet för oss, kommer Jehova Gud att bruka oss för att fullborda det förutsagda profeterandet, predikandet av de goda nyheterna om hans rike, varvid han alltså brukar oss tillsammans med sin lojala organisation ända till dess själva slutet kommer och han står fullständigt hävdad och rättfärdigad. — Matt. 24:14, NW.