Jehova ger överflöd i hungerns tid
HUNGER? Vad slags hunger? Det är sant att många människor knappast ser några tecken till bokstavlig hunger i det land där de själva bor. Men världen utöver råder allvarlig livsmedelsbrist, hunger efter andlig mat. För mer än 2.700 år sedan förebådade en forntida inspirerad hebreisk profet denna hunger: ”Se, dagar skola komma, säger Herren, HERREN [Jehova], då jag skall sända hunger i landet: icke en hunger efter bröd, icke en törst efter vatten, utan efter att höra HERRENS ord.” — Am. 8:11.
Varför drabbar en sådan hunger också kristenheten, där Jehovas ord, bibeln, år efter år är en bestseller? En framträdande faktor är den inställning som så många av kristenhetens religiösa ledare har till bibeln. Den lutheranske professorn Robert H. Smith, som anser att alla kristna är inspirerade i lika hög grad som bibeln, är ett typexempel på sådana ledare. Och vilken inställning professorn i kristen etik J. C. Hough j:r har framgår av följande citat: ”De tio buden överlämnades inte såsom direkta uttalanden från Gud, den Allsmäktige; de var vad en högt begåvad man [Mose] hade kommit fram till efter moget övervägande.” — The Christian Century för 29 januari 1969.
Att sådana uppfattningar är karakteristiska och vittutbredda medges av andra ledare i kristenheten. Chefredaktören för tidskriften Christianity Today (för 6 juni 1969) beklagade sig med orden: ”När man granskar annonserna från de större teologiska utbildningsanstalterna i Amerika, lägger man märke till att den teologiska utbildningen i dag med få undantag kan sägas specialisera sig på världens timliga och materiella behov. Vem vill ta itu med att hjälpa folket med deras andliga behov?” En redaktör i New York beklagade likaså det förhållandet att man vid ett nyligen hållet möte med Kyrkornas världsråd hade varit helt upptagen av jordiska ”frågor för dagen i stället för med en långt större mänsklig hunger — människosläktets andliga svält”.
Men nu kanske någon frågar: Om hungern beror på sådana människors förkunnelse, varför heter det då i bibeln att Gud sänder denna hunger? Man kan säga att han sänder den, därför att han inte låter dessa trolösa religiösa ledare förstå och uppskatta bibelns sanningar. Det är såsom Jesus framhöll för sådana människor på hans tid: ”Hur skall ni kunna tro, ni som tar emot ära av varandra och icke söker den ära, som kommer från honom som ensam är Gud?” — Joh. 5:44, Hd.
Mitt under den andliga svälten ger Jehova ett överflöd av mat. Var finns det? Bland hans trogna kristna vittnen. Detta stämmer med hans egen förutsägelse: ”Se, mina egna tjänare skall äta, men ni själva skall gå hungriga. Se, mina egna tjänare skall dricka, men ni själva skall gå törstiga.” — Jes. 65:13, NW.
Förutsagt i ett profetiskt drama
Att ett sådant motsatsförhållande skulle uppstå blev exakt förutsagt i ett profetiskt drama, som utspelades för omkring 3.700 år sedan, och det skildras i 1 Moseboken, kapitel 37—47.
Josefs tio halvbröder, som var avundsjuka på sin bror, den hebreiske patriarken Jakobs älsklingsson, sålde Josef som slav. Slutligen blev Josef slav åt Potifar, en egyptisk ämbetsman, som satte honom över hela sitt hus. Sedan blev Josef, därför att han inte ville tillmötesgå Potifars hustru i hennes omoraliska begär, med orätt anklagad för omoraliskhet och kastad i fängelse. Medan han var där i fängelset fick Farao, Egyptens styresman, två drömmar, som ingen av hans ”visa” män kunde uttyda. Detta kom Faraos överste munskänk att påminna sig att Josef, medan munskänken var i fängelse, hade uttytt två drömmar korrekt. Överste munskänken berättade därför om detta för Farao. Den egyptiske härskaren kallade då omedelbart till sig Josef.
Liksom Josef tidigare hade sagt: ”Att giva uttydningen är ju Guds sak”, gav han också nu Gud äran och visade sig på så sätt vara ett sant vittne för sin Skapare. (1 Mos. 40:8; 41:16) Sedan Josef fått höra drömmarna, förklarade han att de var en förutsägelse om att det skulle komma sju år med stor ymnighet och att dessa skulle följas av sju hungerår. Josef rådde Farao att ge en man uppsikt över sädesmagasinen under de ymniga åren såsom en förberedelse för hungeråren. Farao blev mycket imponerad av denna uppenbart korrekta uttydning av hans drömmar och gjorde Josef till sin statsminister och satte honom att ha uppsikt över detta arbete. Under de sju ymniga åren ”hopförde Josef säd i stor myckenhet”. — 1 Mos. 41:49.
Så småningom kom också Josefs egna halvbröder ned till Egypten från Kanaans land för att köpa säd. Ett tjugotal år hade gått sedan de tio bröderna sålde Josef som slav, och de kände inte igen honom. Dessutom talade Josef till dem genom tolk för att dölja vem han var.
Därefter fann Josef på en utväg att sätta sina bröder på ett verkligt prov. Men bröderna visade nu att de ångrade det orätta de hade gjort mot Josef och hans far. Josef gav sig därpå till känna och gjorde anordningar för att hans far och hela hans stora hushåll skulle kunna komma till Egypten för att bo där. När hungersnöden fortsatte, kom folk från många länder till Egypten för att köpa säd; och egyptierna sålde så småningom alla sina ägodelar och till och med sig själva och sin jord åt Farao för att få säd.
Blev dessa detaljrika skildringar nedtecknade enbart för att ge oss inblick i den bibliska historien och för att belysa bibliska principer? Nej, de nedtecknades också därför att de utgjorde ett profetiskt drama av sådant som skulle inträffa många hundra år senare. Att dessa forntida händelser kan ha profetisk innebörd påpekas gång på gång i de kristna skrifterna. — 1 Kor. 10:11.
Den inspirerade aposteln Paulus framhåller till exempel att Abrahams båda hustrur, Sara och Hagar, var profetiska gestalter. Hagar, slavkvinnan, och hennes son var en bild av Israels köttsliga nation, som befann sig i träldom till följd av sin oförmåga att hålla lagförbundet. Sara och hennes son var en bild av Jehovas himmelska organisation och Jesus Kristus, jämte hans smorda efterföljare, som vandrar i hans fotspår och som, i likhet med Sara och hennes son, är fria människor. — Gal. 3:16, 29; 4:21—26.
Aktörerna
I detta drama fanns det en del aktörer som hade särskilt framträdande roller, och det fanns många andra med mindre betydelsefulla profetiska roller. Eftersom Josef var en trogen och lydig son, som i hög grad bidrog till att många människors liv blev frälsta eller räddade, frågar vi: Vem är Josef en bild av? Han är en utmärkt bild av Jesus Kristus, Guds trognaste och lydigaste Son, som också är människosläktets Frälsare. (1 Joh. 4:14) Och eftersom Jesus sade att det som någon gör mot hans efterföljare skulle betraktas som om det gjordes mot honom, finner vi att Josef i detta drama ibland är en bild av Kristi smorda efterföljare, som vandrar i hans fotspår. — Matt. 25:40.
Vem kan då den hebreiske patriarken Jakob, Josefs och hans bröders far, vara en bild av? Han är en utmärkt bild av Jesu Kristi och Kristi efterföljares store Fader, Jehova Gud. — Joh. 20:17; Rom. 8:15, 16.
Och hur förhåller det sig med Farao, styresmannen i Egypten? Han kan mycket väl vara en bild av Jehova Gud. Hur så? Däri att det var han som gav Josef makt och myndighet att tjäna som statsminister och förvaltare av livsmedlen, liksom Jehova Gud har gett Jesus Kristus myndighet och makt att tillhandahålla andlig mat och ge folket liv. Såg inte Farao dessutom till att Josef fick en dotter från en prästerlig familj till hustru, alldeles som Jehova ger en brud av prästerlig släkt åt sin Son, den större Josef, Jesus Kristus? Jo, visst är det så! — 1 Petr. 2:5, 9; Upp. 14:1, 3; 20:4, 6.
Vad är att säga om Josefs tio halvbröder, som närde avundsamt hat till honom och som lät sin far lida så mycket? Är de inte en utmärkt bild av dem som en tid har förföljt den större Josef eller hans smorda efterföljare men som därpå undergår en hjärteförändring? Också det kan vara en rimlig slutsats.
Dramats olika faser
Dramat börjar med att Jakob skickar i väg Josef för att se efter hur hans halvbröder har det i sitt arbete med att vakta sin fars hjordar. Jehova Gud sände likaså den större Josef, Jesus Kristus, hit till jorden för att ta vara på sin Faders intressen. På motsvarande sätt har Gud i nutiden sänt ut Kristi smorda efterföljare världen runt till att främja Guds intressen. — 2 Kor. 5:20; Matt. 24:14.
De tio avundsamma halvbröderna gaddade sig samman för att döda Josef men sålde honom sedan i stället som slav. De menade att de nu för alltid var av med Josef. De människor, som Jesus kom till, kan sägas vara hans halvbröder, eftersom Jesus föddes av en judisk mor, även om Gud var hans far. De uppträdde mot Jesus ungefär som Josefs halvbröder hade uppträtt mot honom. I sin avund gaddade sig de judiska religiösa ledarna framgångsrikt samman för att få Jesus dödad och menade att de på så sätt skulle bli av med Jesus för alltid. — Mark. 15:10.
I våra dagar har på motsvarande sätt många i kristenheten känt avund över den ynnest som Jehova har visat sina trogna smorda tjänare, och de har gaddat sig samman för att röja dem ur vägen. När de religiösa motståndarna år 1918 lyckades få de framträdande männen bland Kristi sanna efterföljare satta i fängelse och deras verksamhet avbruten, menade de att de hade gjort sig kvitt Jehovas sanna tjänare och att de aldrig mer skulle få höra av dem. — Upp. 11:7—10.
I forna tider ledde Jehova Gud händelseutvecklingen så att Josef blev upphöjd och blev Egyptens statsminister; endast Farao var större än han. I första århundradet enligt den vanliga tideräkningen åstadkom Jehova Gud likaså att Jesus blev uppväckt från de döda och upphöjd till den högsta ställningen i universum; endast Jehova är förmer än han. (Fil. 2:9—11) Och på motsvarande sätt har Gud i nutiden förmått den smorda kvarlevan av Kristi efterföljare att stå upp från sitt dödslika, fångna tillstånd för att föras till ett fritt och upphöjt tillstånd av ynnest hos Gud, vilket alla kan se. — Upp. 11:11—13.
I det profetiska dramat följdes de sju ymniga åren av sju hungerår. Men i uppfyllelsen löper de ymniga åren och hungeråren parallellt. Vad beror denna olikhet på? Den beror på att även om alla människor, som lider bokstavlig hunger, är klart medvetna om sin brist på mat, är det inte så med flertalet av dem som lider av andlig hunger. Bara några få, jämförelsevis talat, av alla jordens många tusen millioner, som lider andlig hunger, är medvetna om sitt andliga behov. — Matt. 5:3, NW.
Åt dem som är medvetna om sitt behov av andlig mat ger Jehova Gud ett överflöd av sådan mat mitt under den världsomfattande svälten. Den större Josef, Jesus Kristus, har här på jorden en ”trogen och omdömesgill slav”, en organisation, genom vilken han tillhandahåller ”mat i rätt tid”, alldeles som det blivit förutsagt. — Matt. 24:45—47, NW; Luk. 12:42—44.
Och liksom det var i det profetiska dramat, att ”från alla länder kom man till Josef i Egypten för att köpa säd”, har i dag en ”stor skara ... ur alla folkslag och stammar och folk och tungomål” kommit till Jesus Kristus, den större Josef, för att få andlig säd, andligt bröd. Som en följd av detta upplever de vad som blivit förutsagt med orden: ”De skall aldrig mer hungra eller törsta. ... Ty Lammet [den större Josef], som står mitt framför tronen, skall vara deras herde och leda dem till källor med livets vatten.” — Upp. 7:9—17; v. 16, 17 enl. Hd.
Josefs tio halvbröder vann åter hans ynnest, sedan de visat sann ånger, och fick ett överflöd av mat, och även detta har en motsvarighet i den apostoliska tiden. Några som en tid hade förföljt Jesus och hans efterföljare blev troende, t. ex. ”en stor hop av prästerna” och Saulus från Tarsus. Vi finner också en motsvarighet i nutiden: Några av dem som en gång har förföljt Jehovas trogna tjänare har ångrat det onda de gjort och har vunnit Jesu Kristi ynnest. Nu lider inte heller de längre av hunger till följd av den andliga svälten, utan de fröjdas över den stora tillgången på andlig mat. — Apg. 6:7; Joh. 10:16; Gal. 1:23; Upp. 7:9.
Att egyptierna till sist sålde sin jord och sig själva, varvid Josef köpte dem åt Farao, så att de kunde få mat av Josef, har en enastående profetisk innebörd. (1 Mos. 47:23) Alla människor i dag, som skall få livsuppehållande andlig mat av den större Josef, måste följaktligen överlämna sig själva och allt de har åt Jehova Gud. De måste avge ett fullständigt och otvetydigt löfte om att göra Guds vilja och vandra i Jesu Kristi fotspår. På så sätt blir de Jehovas trälar, alldeles som egyptierna i forna dagar blev Faraos trälar.
Innebär det förhållandet att dessa i dag kommer till den större Josef för att överlämna sitt allt åt Jehova att de för all framtid skall få andlig föda utan några egna bemödanden? Nej, visst inte! Jehovas eviga princip lyder: ”Om någon icke vill arbeta, så skall han icke heller äta.” (2 Tess. 3:10) Gud gav ju också Adam arbete att utföra. — 1 Mos. 2:15.
Så är det också i detta profetiska drama, som visar att Jehova ger ett överflöd av mat i hungerns tid. I forna dagar fick egyptierna säd genom Josef, så att de kunde beså och bruka sin jord. När de hade avbärgat sin skörd, fick de behålla fyra femtedelar av den och skulle återlämna bara en femtedel som ersättning för att de fått utsäde och fått bruka jorden — en synnerligen rättvis anordning. På samma sätt förhåller det sig nu: De som har fått andlig mat genom den större Josef är pliktiga att hjälpa andra, som också är medvetna om sitt andliga behov.
Vi behöver inte tvivla på att det i dag råder andlig hunger världen utöver. Men Jehova har gett oss ett överflöd av andlig mat genom sina överlämnade, trogna tjänare, den smorda Josef-klassen och deras hängivna följeslagare. Lyckliga alla de som vänder sig till dem för att stilla sin andliga hunger och törst! Ännu lyckligare är alla de som får bistå de hungriga och törstiga! — Apg. 20:35; Jes. 25:6.