stadens övriga styresmän och präster. Offer frambars i särskilda rum. Hela denna del av staden var en borg eller fästning, som var skild från resten av staden genom en mur. I själva staden, som låg lägre än tempelområdet, fanns andra tempel uppförda till andra gudars ära. Dessa gudar skulle bistå stadens huvudgud med att ta vård om staden och dess inbyggare.

Syftet med tornen och templen

Den babyloniska kulten var full av mystik och hade sin rot i astrologi och spådom. Förutom att den helgedom, som låg på tornets topp, var boning åt stadens huvudgud, tjänade den som observatorium i samband med astronomiska och astrologiska studier. Tempelområdet tjänade också såsom ett slags bank, och stadens rikedomar var hopade där. Eftersom prästerna ansågs vara gudarnas ställföreträdare, betraktades de som de naturliga penningförvaltarna. I sin girighet utnyttjade de folket genom att ta oskälig ränta, när de lånade ut pengar, ibland från 20 till 30 procent! Till följd av detta ocker blev prästerna oerhört förmögna och inflytelserika. De ansågs också vara medicinmän och mager, som hade övernaturlig förmåga att bota sjuka och förutsäga framtiden, och tempelområdet tjänade alltså som ett slags primitivt sjukhus.

Från Sinear spred sig dyrkan av Nimrod och Semiramis till andra trakter, och Semiramis blev så småningom dyrkad under mer än fyrtioen olika benämningar och titlar. Denna dyrkan var ond och förnedrad och sexuellt betonad.

Tempeltorn i våra dagar

Av särskilt intresse är det stora Marduktemplet i Babylon, som Nebukadnessar återuppbyggde med dess stora torn mot norr, vilket kallades ”Etemenanki”. Många människor i våra dagar är av den uppfattningen att detta torn utmärker den plats där det ursprungliga torn låg, som Nimrod byggde. Även om tornet nu är borta, vet vi att det en gång upptog en yta som var mer än 90 meter i fyrkant. Andra menar att tornet i Borsippa (som det alltjämt finns lämningar av) på sexton kilometers avstånd från hjärtat av Babylon är resterna efter Babels torn.

I våra dagar bygger man inte torn med samma avsikt som Nimrod och hans hustru och moder Semiramis hade; men det förekommer dock alltjämt en del torn. Den välkände amerikanske egyptologen och författaren James Breasted jämför i sin bok Ancient Times, a History of the Early World (Ur människosläktets äldsta historia) de muhammedanska minareterna och ”kristna” kyrkspirorna med Mesopotamiens torn.

Sanna kristna sätter inte sin lit till av människor uppförda torn och betraktar dem inte såsom särskilt heliga platser. De sätter i stället sin lit till Jehova Gud. ”Jehovas namn är ett starkt torn. Dit in skyndar den rättfärdige och får beskydd.” — Ords. 18:10, NW.

Vandra i ödmjukhet inför din Gud

”SE, HURU gott och ljuvligt det är, att bröder bo endräktigt tillsammans.” Dessa ord av David slår säkert an en sträng som genljuder i deras hjärtan som tillhör den nya världens samhälle, ty det är verkligen en stor glädje att få vara tillsammans med kristna bröder, bland vilka det råder endräkt liksom i ”en fårflock i fållan”. Hur annorlunda är det inte bland dem jämfört med förhållandena i den gamla världens samhälle! Där händer det att när man kommer tillsammans till ett möte i Förenta nationerna, råder det en sådan oro och villervalla, att ordföranden bryter av sin klubba i sina försök att återställa ordningen och ett sammanträde måste upplösas på grund av kiv och förvirring! — Ps. 133:1; Mik. 2:12, NW. Varför råder det endräkt i den nya världens samhälle? Till följd av den kärlek som Jesus sade skulle vara utmärkande för hans sanna efterföljare. Denna kärlek befrämjar ödmjukheten, som är oumbärlig om man skall uppnå endräkt. Det är stoltheten eller högmodet, ödmjukhetens raka motsats, som från början har givit upphov åt gnissel och söndring, som är raka motsatsen till endräkt. — Joh. 13:34, 35.

Det är därför mycket lämpligt att Guds ord på flerfaldiga ställen bjuder oss att vara ödmjuka: Vandra ”i ödmjukhet inför din Gud”. ”Ödmjuka eder i Jehovas ögon.” ”Omgjorda eder allesammans med ... ödmjukhet.” (NW) ”Ödmjuken eder alltså under Guds mäktiga hand.” — Mik. 6:8; Jak. 4:10, NW; 1 Petr. 5:5, 6.

Jesus poängterade vid många olika tillfällen