Trogen intill slutet

DET är med blandade känslor som vi gör tillkännagivandet att en trogen tjänare åt Jehova, broder Nathan H. Knorr, dog sent på kvällen den 8 juni 1977 efter många månaders sjukdom. Hans nitiska och orubbliga bana under många långa år är ett gott exempel på en som skådade ”rätt framåt”. Hans vägar var ”rätta”, och han vek inte av, ”vare sig till höger eller till vänster”. (Ords. 4:25—27) Dem som var i nära kontakt med honom gav han alltid uppmuntran att ”intill slutet stadigt . . . [hålla] fast vid vårt fria och öppna tal och vår stolthet över hoppet”. — Hebr. 3:6.

Broder Knorr föddes den 23 april år 1905. Han blev döpt den 4 juli 1923 och trädde in i Beteltjänsten samma år. Från 1932 innehade han olika ställningar av ansvar i ledningen av Jehovas vittnens verksamhet, och år 1942 blev han president för Watch Tower Bible and Tract Society of Pennsylvania. Han gifte sig med Audrey Mock den 31 januari 1953. Hans naturliga förmågor i fråga om att organisera och utvidga verket togs helt och fullt i bruk i tillsynen av Sällskapets avdelningar över hela världen, vilket inbegrep en omfattande rese- och föredragsverksamhet. Undervisningssidan av vårt kristna arbete blev särskilt framhävd under de år han tjänade som president. År 1943 tog han initiativet till att grunda Vakttornets Bibelskola Gilead för övning av missionärer. Han fick privilegiet att se antalet vittnen öka från 115.240 år 1942 till 2.248.390 år 1976.

Fastän döden medför en känsla av förlust och ett behov av tröst, gläder vi oss likväl för broder Knorrs skull, särskilt med tanke på det anseende han skaffade sig för att hysa kärlek till Guds folk och Guds verk, vilket han visade genom outtröttlig nitälskan och villighet att ge ut av sig själv intill slutet. Vi gläder oss ännu mera därför att vi lever under den tid då de som har det himmelska hoppet vid slutet av sin jordiska bana ”förvandlas, i ett nu, i ett ögonblick”, och uppväcks ”oförgängliga”. (1 Kor. 15:51, 52) Må hoppet om evigt liv i Guds rike förmå också oss att ”intill slutet stadigt ... [hålla] fast vid den tillförsikt vi hade i början”. — Hebr. 3:14.

Frågor från läsekretsen

● Hur uppfylldes orden i Mika 1:6, 7 på Samaria?

Genom sin profet Mika förklarade Jehova Gud: ”Jag ... [skall] göra Samaria till en stenhop. ... Alla hennes beläten skola bliva krossade, alla hennes skökoskänker uppbrända i eld, alla hennes avgudar skall jag förstöra; ty av skökolön har hon hopsamlat dem, och skökolön skola de åter bliva.” — Mik. 1:6, 7.

I uppfyllelse av denna profetiska dom tillintetgjorde assyrierna år 740 f.v.t. Samaria, varigenom dess många beläten också tillintetgjordes. Dessa avgudar gav inte de trolösa israeliterna något skydd mot de erövrande härarna.

Men hur förhöll det sig med de skänker eller gåvor som de avgudiska israeliterna förde till de platser där falsk tillbedjan utövades? Dessa gåvor kunde kallas ”skökolön”. Varför det? Därför att de frambars till stöd för falsk tillbedjan och innebar en överträdelse av deras förbund med Jehova Gud, som de var bundna vid alldeles som en hustru är bunden vid sin man. Det var en vanlig sedvänja på den tiden att dyrbara föremål, som tagits från besegrade folks helgedomar, förvarades i segrarnas tempel. (Jämför Esra 1:7.) Detta angav att segrarnas gudar hade triumferat över de underkuvade folkens gudar. Lönen för Israels andliga prostitution eller skökoliv (avgudiska tillbedjares offergåvor) upphöjde alltså assyriernas falska religion. De gåvor som avgudiska israeliter frambar till sina gudar blev alltså åter ”skökolön” genom att de blev gåvor åt assyriska gudar.

● Betyder Paulus’ råd i 1 Korintierna 11:3—16 att en syster måste ha sitt huvud betäckt när hon tolkar för de döva?

Eftersom den syster som tjänar som tolk inte är upphov till de tankar som kommer till uttryck, undervisar hon inte i församlingen så att det därför skulle krävas att hon hade en huvudbonad på sig. Hon vidarebefordrar bara upplysningar på ett annat språk, i detta fall teckenspråket. Det skulle vara på samma sätt när hon