Jubla i Jehova trots svårigheter och umbäranden i samband med Harmageddon

”Även om själva fikonträdet inte blomstrar och ingen avkastning finns på vinstockarna, ... så vill jag, för min del, likväl jubla i Jehova själv; jag vill innerligt glädja mig i min frälsnings Gud.” — Hab. 3:17, 18, NW.

1. Vad är Har-Magedon? Vilka ses bli församlade där, och under vilka tillskyndare sker det?

ALLA nationerna bland människorna närmar sig snabbt det stadium i de fientliga förhållandena mellan Gud och människor som kallas Har-Magedon eller Harmageddon. Den inspirerade skribent som skrev den sista boken i bibeln säger att det förekommer ”uttalanden, som inspirerats av demoner”, och att ”de går ut till konungarna på hela den bebodda jorden för att församla dem till kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag. ... Och de församlade dem till den plats, som på hebreiska kallas Har-Magedon.” — Upp. 16:14—16, NW.

2, 3. Vilka har införlivat uttrycket Harmageddon med sitt ordförråd, och hur tillämpas det offentligt?

² Enligt denna korta beskrivning betyder kriget vid Harmageddon en konfrontation mellan fientligt sinnade människor och Gud, den Allsmäktige. Sedan slutet på andra världskriget år 1945 har framträdande män och ledarskribenter införlivat namnet Harmageddon med sitt ordförråd och gjort en nutida tillämpning av det. I den kanadensiska tidningen The Spectator för 8 december 1971 skrev en ledarskribent under rubriken ”Förenta nationerna och krigen” följande ord: ”Fastän nationernas ledande män är fullt medvetna om att sådana situationer som dödläget i Mellersta Östern och kriget mellan Indien och Pakistan snabbt skulle kunna leda till att kärnvapenmakterna blev inblandade, skulle somliga av dem hellre riskera Harmageddon än överlåta någon myndighet till en internationell sammanslutning, inte ens till en som representerade största delen av mänskligheten.” (Stycket fem)

³ Kort därefter gav en ledarskribent för dagstidningen The Philadelphia Inquirer sin artikel i numret för 1 januari 1972 rubriken ”Vi välkomnar ett nytt år under vilket Harmageddon ännu kan hållas tillbaka”. Han avslutade artikeln med detta stycke: ”Men nu vid midnatt kunde det sägas att mänskligheten hade klarat sig igenom ytterligare 365 almanacksblad utan att utplåna sig själv, och nationen hade genomgått ännu en tolvmånadersperiod utan blodig revolution. Och om Harmageddon kan avvärjas också under 1972, kommer det återigen att vara tiden värt.”

4. a) Mellan vilka kommer kriget vid Harmageddon i verkligheten att föras? b) Vad kommer detta krig att medföra för hela mänskligheten? Vilka frågor uppstår med tanke på detta beträffande hur man reagerar?

⁴ I dessa ledaruttalanden lägger vi märke till att Harmageddon betraktas som blott och bart ett krig mellan människor på jorden. Skribenterna har underlåtit att ta hänsyn till den bibliska uppfattningen att Harmageddon kommer att bli ett krig mellan människor på jorden och Gud, den Allsmäktige, människans och jordens Skapare. Alla krig har orsakat svårigheter och umbäranden för de människor och nationer som varit berörda, men ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” vid Harmageddon kommer att medföra svårigheter och umbäranden för alla människor runt om på hela jorden. Det kommer att bli det största krig som människor någonsin varit med om. Det måste bli så, eftersom det kommer att vara ett krig som alla de politiska styresmännen på hela den bebodda jorden för mot den störste krigsmannen i hela tillvaron: Gud, den Allsmäktige. Kommer det att bli möjligt för någon på jorden att jubla vid Harmageddon, med tanke på de allvarliga svårigheter och umbäranden som nödvändigtvis då måste komma över hela mänskligheten? Vilket skäl skulle någon bland människorna då kunna ha till att jubla? Till vad hjälp och gagn kommer det att vara för någon att jubla vid Harmageddon? Den heliga bok som är källan till namnet Harmageddon ger de enda svaren på dessa frågor.

5. a) Vilken profet från 600-talet f.v.t. fick också en syn av detta krig, och vad betyder hans namn? b) Hur antyds det i Habackuk 3:1 att profeten var intresserad av helig musik?

⁵ Sju hundra år innan den kristne profeten Johannes angav namnet på det kommande universella krigets slagfält, nämligen Harmageddon, beskrev en hebreisk profet just detta krig. Hans hebreiska namn var Habackuk, som betyder ”Omfamning [dvs. kärlekens]” eller ”Innerlig omfamning”. Han avslutade skrivandet av sin spännande profetia omkring år 628 före den vanliga tideräkningen. Han var intresserad av sakral eller helig musik. Detta visas i det tredje och sista kapitlet i boken med hans profetia, som är skriven i form av ett poem, en dikt som skulle tonsättas. Den inledande versen i detta kapitel för tanken till sorgesamma melodier, sådana som finns i sorgesånger, eftersom det heter: ”Profeten Habackuks bön i sorgesånger”. Andra bibelöversättningar behåller det hebreiska ordet för ”sorgesånger” och lyder: ”till Sigjonót” (1917). I Helge Åkesons svenska översättning förekommer uttrycket ”i hög tonart”. I The New American Bible heter det: ”Till en klagande melodi.”

6. a) Vad tyder avslutningen av Habackuk 3:19 ytterligare på beträffande profeten? b) Vilken byggnad tänkte han utan tvivel på? Varför det?

⁶ Kapitlet slutar med en annan hänsyftning på musik: ”För sångmästaren, med mitt strängaspel.” (Hab. 3:19) Andra översättningar återger det hebreiska uttrycket för ”sångmästare” med ”ledare” eller ”körledare”. (Revised Standard Version; The Jerusalem Bible; Jewish Publication Society) Moffatts översättning lyder: ”Ur körledarens samling.” Dessa hänsyftningar på musik har fått somliga att tänka att Habackuk var medlem av kören i templet i Jerusalem och följaktligen var levit. När profeten Habackuk avslutat sin poetiska bön, överlämnade han den åtminstone till musikledaren vid templet för att denne skulle komponera en passande melodi till den. Profeten Habackuk tänkte utan tvivel på templet, ty omedelbart innan han framställde sin poetiska bön, sade han: ”Men Jehovah är i sitt heliga tempel; hela jorden vare tyst för honom!” — Hab. 2:20, Myrberg.

7. Vilket var det tempel som åsyftades i Habackuk 2:20?

⁷ Det är sannolikt att det var Jerusalems tempel som Habackuk tänkte på, men den verkliga hänsyftningen gäller Jehovas himmelska andliga tempel, det som Jehova har byggt, inte kung Salomo i Jerusalem. Det var det allraheligaste i detta andliga tempel som Jesus, Messias, gick in i sedan han uppstått från de döda och farit upp till himmelen år 33 enligt den vanliga tideräkningen. — Hebr. 8:2; 9:23, 24.

8, 9. Till vilken tid förlägger den Heliga skrift uppfyllelsen av Habackuks profetiska bön? Hur gör den det?

⁸ När vi studerar Habackuks poetiska bön, kan vi inse varför han ville ha klagande melodier eller en sorgesångsliknande melodi till den. Han levde inte så länge att han fick se sin profetiska bön besvarad. I de kristna grekiska skrifterna görs citat från Habackuks profetia, och där anges att den slutligen skulle uppfyllas i framtiden, i vår egen generation. Detta är orsaken till att vi är intresserade av den. Vår tro på att profetian är inspirerad och att den är säker och viss leder oss till att spana efter uppfyllelsen av den i vår generations tid. I bibelboken Hebréerbrevet, som skrevs omkring år 61 enligt den vanliga tideräkningen till de kristnade hebréerna, görs citat från Habackuks profetia, Hab. kapitel två, verserna tre och fyra. Vi läser:

⁹ ”Ni måste uthärda, så att ni, sedan ni har gjort Guds vilja, må få uppfyllelsen av löftet. Ty ännu ’en mycket liten tid’, så ’skall han som kommer anlända och skall inte dröja’. ’Men min rättfärdige skall leva på grund av tro’, och ’om han drar sig undan, har min själ inte behag i honom’. Nu är vi inte av det slaget som drar sig undan, så att de förgås, utan av det slaget som har tro, så att själen bevaras vid liv.” — Hebr. 10:36—39, NW.

En ”bön” — för vem och om vad?

10. a) På vilket sätt talade Habackuk, även om han talade i första personen? b) Hur kunde därför bönen bli besvarad till förmån för den som den gällde?

¹⁰ I sin profetiska bön talar Habackuk i första personen, i det han använder pronomena jag, min, mig. Men i verkligheten talar han på ett representativt sätt. Han representerar sitt folks nation, folket i Juda rike med Jerusalem som huvudstad. Detta framgår tydligt av det tredje kapitlet, Hab. 3 verserna 13—16 (Åk), där vi läser: ”Du drager ut till ditt folks frälsning, till din smordes frälsning. ... Med hans egna vapen genomborrar du hans hövdingars [krigsmäns, NW] huvud, som framstorma för att förskingra mig. ... Och jag darrade på min plats, emedan jag måste vara tyst till olyckans dag [i stillhet skulle vänta på nödens dag, NW].” Den som skulle bli förskingrad genom en här av krigsmän under en militär ledare var alltså inte Habackuk själv, utan den nation som profeten Habackuk tillhörde. Det var alltså först efter det att Habackuk själv var död som svaret på hans bön kunde komma, men det skulle likväl komma till den i stillhet väntande nation som han bad för.

11. Vad är att säga beträffande om Habackuks bön uppfylldes på israeliterna år 607 f.v.t., år 539 f.v.t., år 70 v.t. eller år 1967 v.t.?

¹¹ År 607 före den vanliga tideräkningen förstördes staden Jerusalem och dess tempel av Babylons härar, men det blev inte då något svar på Habackuks bön. Det blev det inte heller år 539 f.v.t., då den av starka murar omgivna staden Babylon vid floden Eufrat föll för medernas och persernas segerrika härar under den persiske kungen Cyrus den store. Staden Jerusalem, som blev uppbyggd därefter, från och med år 537 f.v.t., förstördes, liksom också templet. Detta skedde år 70 enligt den vanliga tideräkningen, och det var Roms militära legioner under härföraren Titus som verkställde detta. Men något svar på Habackuks profetiska bön kom ändå inte vid den tiden. På platsen för den ödelagda staden Jerusalem byggde romarna en ny stad. Ända fram till första världskrigets utbrott år 1914 fortsatte denna stad att lyda under icke-judiska eller hedniska härskare. Israelernas erövring av den gamla, muromgivna staden Jerusalem under sexdagarskriget den 5—10 juni 1967 utgjorde inte svaret på Habackuks bön. Ingenting liknande det som beskrivs i tredje kapitlet i Habackuks bok inträffade då när det gäller israelerna, och ingenting sådant har inträffat sedan dess.

12, 13. a) På vilka skall då Habackuks bön uppfyllas? b) Vad kallar hebrén Paulus, som blivit kristen, dessa?

¹² I det ljus som fakta skänker är det uppenbart att Habackuks profetiska bön inte skall uppfyllas på den politiska republiken Israel eller på sioniströrelsen eller på de köttsliga israeliter som är medborgare i de olika hedniska länderna runt om på jorden. Det finns ett skäl till att det är så. För de kristnade hebréerna under det första århundradet v.t. uppenbarades det att Habackuks profetia måste uppfyllas till förmån för de trogna efterföljarna till Jesus, Messias. Dessa sanna lärjungar till honom blev smorda med Jehova Guds heliga ande år 33 v.t. och därefter, och därför utgör dessa ett andligt Guds Israel. De är andliga israeliter, andliga judar. (Rom. 2:28, 29) Med hänsyftning på detta andliga Israel skrev en kristnad hebré, aposteln Paulus, till de kristna i provinsen Galatien:

¹³ ”Aldrig må det ske att jag skulle berömma mig annat än av vår Herre Jesu Kristi tortyrpåle, hans genom vilken världen har blivit fastnaglad vid en påle i förhållande till mig och jag i förhållande till världen. Ty varken omskärelse eller icke omskärelse är någonting, men en ny skapelse är någonting. Och över alla dem som vill vandra ordningsfullt enligt detta rättesnöre vare frid och barmhärtighet, ja, över Guds Israel.” — Gal. 6:14—16, NW.

14. a) Vad är att säga beträffande om kristenheten är ”Guds Israel”? b) Hur motsvarar de andliga israeliterna under första århundradet och de andliga israeliterna i vår tid varandra i fråga om sina erfarenheter?

¹⁴ På den tid då aposteln skrev dessa ord existerade inte kristenheten, och därför var det inte kristenheten som Paulus kallade ”Guds Israel”. Det var inte förrän tre hundra år längre fram som kristenheten kom till, nämligen på den romerske kejsaren Konstantin den stores tid, hans som var hednisk pontifex maximus, och ända fram till denna tid har kristenheten inte visat sig vara det andliga Israel, Guds Israel, som välsignats med ”frid och barmhärtighet”. Både första världskriget och andra världskriget bröt ut i kristenheten, och de nationer som då inte visade någon barmhärtighet mot varandra var till största delen nationer i kristenheten. De trogna kristna som levde under första århundradet, de som aposteln Paulus kallade ”Guds Israel”, blev förföljda av det romerska kejsardömet. På motsvarande sätt blev de medlemmar av den överlevande kvarlevan av detta andliga Guds Israel, vilka levde vid tiden för första världskriget och andra världskriget, förföljda av kristenhetens krigförande nationer. Varför det? Därför att dessa andliga israeliter, som var smorda med Guds heliga ande, försökte ”vandra ordningsfullt enligt detta rättesnöre” genom att inte ha någon aktiv del i att utgjuta blod tillsammans med kristenhetens nationer.

15. Vilka utgör denna kvarleva av andliga israeliter sedan 1914, och hur skulle de kännas igen?

¹⁵ Vilka var det som utgjorde denna kvarleva av andliga israeliter som var smorda med Jehova Guds heliga ande? De fakta som historien tillhandahåller visar vilka de var. Det var de om vilka Jesus Kristus i sin profetia om ”avslutningen på tingens ordning” sade följande: ”Då skall människor överlämna er åt vedermöda och skall döda er, och ni skall bli föremål för hat från alla nationer för mitt namns skull.” (Matt. 24:9, NW) Dessa med anden smorda kristna, som dessa profetiska ord har fått sin uppfyllelse på sedan 1914, var de trogna bibelforskare som kallas Jehovas kristna vittnen. Deras Kristuslika neutrala ställning i förhållande till nationell politik, revolutioner och internationella krig är välkänd över hela världen, och den har ådragit dem hat och förföljelse från kristenhetens sida och även från de nationers sida som inte är någon del av kristenheten. Likväl är de älskade av Jehova, deras Gud. De befinner sig så att säga i hans ”kärleksfulla omfamning”, ett faktum som finns antytt i profetens namn: Habackuk.

16, 17. a) Varför är det mycket angeläget för kvarlevan av det andliga Israel att göra Habackuks bön till sin egen? b) Varför var det tillbörligt att Habackuk instruerade ”sångmästaren” att komponera sorgemusik till bönen?

¹⁶ Dessa andliga israeliter i vår tid gör Habackuks profetiska bön till sin egen, och de förväntar att få den uppfylld på sig själva som ett svar från Jehova, vars med anden smorda vittnen de är. Det finns ett mycket angeläget skäl till att de frambär en sådan bön till Gud. I det ljus som ges av bibelns profetior och den situation som utvecklas överallt på jorden förväntar de att den ”stora vedermödan” inom kort, inom denna generations tid, kommer att drabba kristenheten och allt det övriga av denna tingens ordning och nå sin största häftighet i ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” vid Harmageddon. De inser att detta kommer att betyda stora svårigheter för dem och för alla dem som tar ståndpunkt tillsammans med den med anden smorda kvarlevan och blir dess lojala medförbundna i lidande. Det finns redan en ”stor skara” av sådana gudfruktiga medförbundna, som är som främlingar eller bofasta utlänningar inom det andliga Israels portar. (Upp. 7:9, 10, 14; 2 Mos. 20:10; Matt. 24:21, 22) Det var därför helt på sin plats att profeten Habackuk instruerade ”sångmästaren” i templet i Jerusalem att komponera de dova tonerna i en sorgesånga till dessa inledande ord:

¹⁷ ”O Jehova, jag har hört ryktet om dig. Jag har blivit rädd, o Jehova, för din verksamhet.” — Hab. 3:2, NW.

Naturligt att vara ”rädd” i samband med övernaturlig ”verksamhet”

18. Hur hörde Habackuk ”ryktet” om Jehova, och hur hör kvarlevan av det andliga Israel ”ryktet”?

¹⁸ I likhet med den israelitiske profeten Habackuk har den med anden smorda kvarlevan av andliga israeliter i vår tid hört ryktet om denne, den heliga bibelns Gud, vars namn är Jehova. Vid den tid då Habackuk uttalade sin profetia hade större delen av de inspirerade hebreiska skrifterna nedtecknats, och genom dessa skrifter hade han ”hört ryktet” om Jehova. I vår tid har kvarlevan av andliga israeliter de inspirerade hebreiska skrifterna i fullständigt skick och förutom dem också alla de tjugosju böckerna i de inspirerade grekiska skrifterna. Genom ett flitigt studium av alla dessa heliga skrifter har den med anden smorda kvarlevan ”hört ryktet”, dvs. det rykte som är i överensstämmelse med fakta, om Habackuks Gud, Jehova. Det är ett vördnadsbjudande rykte om vad som verkligen ägt rum genom Jehova Guds ingripande.

19, 20. a) Hur ser den smorda kvarlevan, i likhet med Habackuk, Jehovas verksamhet i forntiden? b) Vilken verkan bör ”ryktet” om sådan gudomlig verksamhet ha på den smorda kvarlevan?

¹⁹ Genom bibelns ”rykte” såg profeten Habackuk sin Gud, Jehova, i verksamhet. På samma sätt har den smorda kvarlevan i vår tid, genom att den i sinnet tecknat en bild av Jehovas ”verksamhet” sådan den beskrivs i bibelns ”rykte”, också sett honom i verksamhet. Om kvarlevans medlemmar själva hade varit med på skådeplatsen på den tiden och varit ögonvittnen till Jehovas verksamhet, skulle de ha ”blivit rädda”, alldeles som Habackuk sade att han blev enbart av ryktet. Tänk bara på Jehovas verksamhet år 1513 f.v.t., då han befriade Habackuks förslavade förfäder i Egypten och därpå tillintetgjorde vagnar och ryttare för Farao i Egypten, då de ursinnigt förföljde de flyende israeliterna tvärs över Röda havets torrlagda botten.

²⁰ Tänk också på den maktdemonstration som ingav fruktan, vilken Jehova utförde vid Sinai berg i Arabien, vid den tid då han kungjorde de tio budorden för de lägrade israeliterna. Tänk vidare på vilken verksamhet han mirakulöst utförde till förmån för sitt utvalda folk under deras fyrtioåriga vandring i den farliga öknen och hur han vid slutet av de fyrtio åren förde sitt flyttande folk genom Jordanfloden under högvattenstid och in i det utlovade landet år 1473 f.v.t. Tänk också på Jehovas verksamhet under de århundraden då han uppreste domarna till att fungera som befriare av hans förtryckta folk. Ja, tänk på när Jehova, inte så långt före Habackuks tid, använde sin ängel till att utplåna 185.000 assyriska invasionssoldater under en enda natt och räddade Jerusalem från att erövras av den assyriske kungen Sanherib, som trotsade Gud. Om vi försöker åskådliggöra all denna verksamhet från denne allsmäktige Guds, Jehovas, sida, skulle det inte ha någon annan verkan än att göra oss rädda. Habackuk medgav att han var rädd.

21, 22. a) Varför behövde ett sådant ”rykte”, som ingav fruktan, ihågkommas både i Habackuks fall och i den smorda kvarlevans fall? b) Vilken innerlig bön av Habackuk, som gällde handling, är det nu tid för kvarlevan att göra till sin?

²¹ Men varför skulle man göra så att man själv blev rädd? Varför skulle man dra sig till minnes ett sådant ”rykte”, som inger fruktan? Det behövdes verkligen då Habackuk profetiskt såg in i framtiden och förutsåg ett internationellt angrepp på Jehovas sanna tillbedjare. Den smorda kvarlevan i denna tid behöver göra på samma sätt, ty denna kvarleva vet nu att den kommer allt närmare tiden för detta internationella angrepp från Jehovas fiender mot den. Det är nu tid att tro på och lita på att denne Gud, som utförde sådan ”verksamhet” i forntiden, inte är död! För den smorda kvarlevans och dess lojala följeslagares skull behöver han vara vid liv och vara lika verksam. Därför är det tid för dem att göra Habackuks innerliga bön till sin och säga:

²² ”Bringa ditt verk till liv mitt i åren, mitt i åren gör det känt. I missnöje [upphetsningen, NW] kom ihåg barmhärtighet.” — Hab. 3:2, Åk.

23, 24. a) Vad bad Habackuk skulle bringas till liv mitt i åren? b) Vems ”upphetsning” var det här fråga om? Mot vilka var den riktad, och på vilket sätt skulle det bli ihågkommet att det skulle visas barmhärtighet?

²³ Om vad bad Habackuk här, medan han profetiskt talade för den smorda kvarlevan i vår tid? Han bad om att Jehova Gud skulle upprepa sin verksamhet, återuppliva den, låta den komma till liv igen, under årens lopp, vid den kritiska tidpunkten under dessa år. Må Han på nytt låta sin verksamhet till förmån för sina tillbedjare, som utsatts för fara, göras känd. Jehova har orsak att känna upphetsning för att skrida till verket. Om hans upphetsning gäller hans smorda kvarleva och den ”stora skaran” av lojala följeslagare på grund av att de skulle ha visat några brister, ja, må han då nåderikt komma ihåg att visa dem barmhärtighet för sitt heliga namns skull. Men om hans upphetsning gäller dem som förföljer och angriper hans tillbedjare, må han då, under det som hans upphetsning förmår honom att göra mot dessa förmätna fiender, komma ihåg att visa barmhärtighet mot kvarlevan och den ”stora skaran” av följeslagare i deras nöd. Må han inte låta den ”stora vedermödan” leda till att de dör. Må han uppfylla sin Sons, Jesu Kristi, profetia om den ”stora vedermödan”:

²⁴ ”Ty då skall det bliva ’en stor vedermöda, vars like icke har förekommit allt ifrån världens begynnelse intill nu’, ej heller någonsin skall förekomma. Och om den tiden icke bleve förkortad, så skulle intet kött bliva frälst; men för de utvaldas skull skall den tiden bliva förkortad.” (Matt. 24:21, 22) ”Ja, om inte Jehova hade förkortat dagarna, så skulle intet kött bli frälst. Men för de utvaldas skull, deras som han har utvalt, har han förkortat dagarna.” — Mark. 13:20, NW; The Christian’s Bible—New Testament, av George N. LeFevre (1928), som också använder namnet Jehova här.

Gud är på marsch!

25, 26. a) Från vilka två historiska platser är Gud på marsch, enligt vad Habackuk visar? b) Vilka var de utmärkande dragen för dessa två platser?

²⁵ Sedan profeten Habackuk bett Jehova att under kommande år på nytt bringa till liv sin verksamhet från fordom, beskriver han det slags verksamhet han ber om genom att säga: ”Gud kommer från Teman, den Helige från berget Paran. Sela. Hans majestät [värdighet, NW] övertäcker himmelen, och av hans lov är jorden full. Då uppstår en glans såsom av solljus, strålar [två strålar, NW] gå ut ifrån honom [ifrån hans hand, 1878], och han höljer i dem sin makt. Framför honom går pest, och feberglöd följer i hans spår.” — Hab. 3:3—5.

²⁶ Habackuk nämner här två historiska platser i Mellersta Östern, nämligen Teman och berget Paran. Teman var förbundet med Edoms land. Edom (som betyder ”röd”) var det tillnamn som Abrahams sonson Esau fått sedan han sålt sin abrahamitiska förstfödslorätt till sin tvillingbror Jakob mot en portion röd soppa att stilla sin rasande hunger med. (1 Mos. 25:27—34) Paran var ett bergigt ökenområde som låg norr om Sinai berg. I detta ökenområde vandrade Israels nation omkring i ungefär trettioåtta år innan man ryckte in i det utlovade landet. (4 Mos. 10:11, 12; 5 Mos. 2:14) Edoms land låg nordöst därom, mellan Akabaviken och Döda havet. ”Stora vägen” passerade genom Edom. När det gäller Teman (som betyder ”sydlig”), hade det funnits en avkomling av Edom (Esau) som hade hetat Teman, och den plats som kallades Teman kan ha varit en edomeisk stad. Men judiska auktoriteter förlägger den nordöst om Edom. Det var emellertid från Teman som Gud kom, när han ledde sitt utvalda folk till det utlovade landet.

27, 28. a) Hur fortsatte de vandrande israeliterna att rycka framåt trots fiender och ovänligt sinnade folk? b) Hur överensstämmer Mose ord med Habackuks ord, när det gäller utgångspunkten för Israels marsch?

²⁷ På grund av edoméernas ogillande och motstånd använde inte Israels nation, som var på vandring, stora vägen genom Edoms land, utan man passerade sannolikt i nordlig riktning längs Edoms östra gräns och runt Moab mot Döda havet. (4 Mos. 20:14—21) Fiender och ovänligt inställda människor längs marschvägen hejdade alltså inte israeliterna i deras vandring från Parans bergsområde förbi Teman och mot det utlovade landet. Profeten Mose var den marscherande nationens synlige ledare, och hans beskrivning stämmer överens med Habackuks beskrivning i fråga om den sydliga utgångspunkten för de framträngande israeliterna. Mindre än två månader innan israeliterna gick över floden Jordan in i det utlovade landet började han välsigna Israel genom att säga:

²⁸ ”HERREN [Jehova] kom från Sinai, och från Seir [som innehades av edoméerna] gick hans sken upp för dem; han kom fram i glans från berget Paran, ut ur hopen av mångtusen heliga; på hans högra sida brann i eld en lag för dem [med honom var heliga myriader, på hans högra sida krigsmän som tillhörde dem, NW]. Ja, han vårdar sig om folken [sitt folk, NW]; folkets heliga äro alla under din hand.” — 5 Mos. 33:1—3.

29. Hur gick Jehova före sitt marscherande folk, och vilket slags rykte skaffade han sig?

²⁹ Jehova Gud framträdde naturligtvis inte synligen i spetsen för israeliternas marscherande kolonner. Men även om han förblev osynlig för mänskliga ögon, skaffade han sig ett lovvärt rykte som deras osynlige ledare. Dessutom var det så att det som synligen representerade honom, nämligen molnstoden om dagen och eldstoden om natten, gick framför dem. — 2 Mos. 13:21, 22; 4 Mos. 14:14; 5 Mos. 31:15.

30. Hur fördes israeliterna på nytt ut i ljuset, efter årtionden i mörker?

³⁰ När Jehova slutligen, år 1474 f.v.t., förflyttade sitt hemlösa folk från Parans bergland med det utlovade landet som bestämmelseort, blev de hedniska nationerna medvetna om det. Det var som ett strålande ljus som gjorde det hela uppenbart för dem. Det var ett bevis på att Gud själv i sin värdighet var på marsch. I årtionden hade hans folk befunnit sig i mörker eller obemärkthet i öknen på Sinaihalvön, men nu fördes de fram i ljuset. Det var Jehovas kraftfulla ”hand”, som man nu såg i verksamhet. Det var som om dubbla ljusstrålar utgick från hans ”hand”, strålade fram med ljus i båda riktningarna eller på båda sidorna. Styrka eller makt är dold i Jehovas hand. Ljuset därifrån är ett starkt ljus. Fiendenationer kan inte fördunkla det eller undgå att se dess härlighet. — Hab. 3:4.

31, 32. a) Hur uppfylls Habackuk 3:5, när det gäller pest och feberglöd? b) Hur visade Jehova på Moabs hedar sin förmåga att göra detta?

³¹ Beträffande ”ändens tid”, vilken enligt historiens bevis började år 1914 v.t., det år som blev utmärkt genom första världskriget, profeterade Jesus att det inte endast skulle bli internationellt krig, utan också jordbävningar, tider av hungersnöd och farsoter. (Matt. 24:3, 7, 8; Luk. 21:10, 11; Dan. 12:4) Sådana farsoter har uppkommit genom de ohygieniska förhållanden som skapats av de omoraliska och krigsplågade människorna. Men när Jehova i den nu näraliggande framtiden marscherar till ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” vid Harmageddon, kommer han att döda många av sina fiender genom det tysta avrättningsmedel som inte inbegriper våld, nämligen pest eller farsot.

³² Det kommer då att vara farligt, olycksbringande, att ställa sig i vägen för Jehovas marschrutt mot seger, ty framför sig kommer han att sända pest, och efter sig lämnar han offer som är plågade av dödsbringande feberglöd. Det är som det heter i Habackuk 3:5 om Jehova, när han nalkas: ”Framför honom går pest, och feberglöd följer i hans spår.” Det gavs exempel på hans förmåga att göra detta under Mose sista dagar, då Jehova dödade 24.000 omoraliska israeliter på Moabs hedar, tvärs över floden från det utlovade landet sett, på grund av att de bröt hans bud och begick otukt med hedniska kvinnor och vände sig till att dyrka den falske guden: Baal-Peor. — 4 Mos. 25:1—9.

Nationerna skall skrämmas upp

33. Vad kommer Jehova att göra, enligt vad som antyds i Habackuk 3:6, innan han vidtar åtgärder mot fienderna vid Harmageddon?

³³ I enlighet med det sätt på vilket Jehova för länge sedan handlat under givna omständigheter kommer han att överblicka slagfältet vid Harmageddon och lägga märke till hur fiendens stridslinjer grupperar sig. Därför heter det i fortsättningen av Habackuks sorgesångsliknande bön: ”Han stannade för att kunna skaka om jorden. Han såg och kom sedan nationerna att hoppa. De uråldriga bergen splittras, de eviga [till obestämd tid bestående, NW] höjderna sjunka ned. Han vandrar de vägar han fordom gick. Jag ser Kusans hyddor [tält, Myrberg] hemsökta av fördärv; tälten darra i Midjans land.” — Hab. 3:6, 7; v. 6 delvis enl. NW.

34. a) Hur kommer jorden att bli omskakad genom att Jehova stannar? b) Hur kommer nationerna att hoppa, när Jehova ”ser”?

³⁴ Jehova handlar inte impulsivt, rusar inte huvudstupa in i någonting. Han intar sin plats och riktar sin uppmärksamhet mot den situation som kräver handling, för att se till att han har sina fiender precis där han vill ha dem, i det de helt och fullt röjer sig i fråga om sina avsikter. Han intar sin ställning, redo för handling, och orsakar en rörelse i den symboliska ”jorden”, som ligger framför honom; den orsakar så att säga en jordbävning i fiendens jordiska organisation. När det blir uppenbart att det verkligen är Jehova som har kommit nära och står inför dem, blir den jordiska organisationen helt och hållet omskakad innan den faller samman i ruiner. När nationerna till sist inser att Jehova Gud, den Allsmäktige, ”ser” dem och att han ägnar dem sin uppmärksamhet, blir de sannerligen uppskrämda. När de nu vaknar upp och blir medvetna om sakernas verkliga tillstånd, hoppar de, men inte av glädje, utan i chock, i ett utbrott av upphetsning. De kommer att likna de egyptiska vagnskämparna och ryttarna. När dessa sjönk ned i djupet mitt i Röda havet, såg de den verkliga orsaken till sina svårigheter och började ropa: ”Låt oss fly för Israel, ty HERREN strider för dem mot egyptierna.” — 2 Mos. 14:25.

35. a) Vad kommer att hända med organisationer som liknar berg och höjder och som står i Jehovas marschväg? b) På vilket sätt kommer Jehova då att dra fram alldeles som ”fordom”?

³⁵ Ingen jordisk organisation, inte ens om den har lika imponerande höjd som ett berg, kommer att tillåtas hindra Jehovas marsch till triumfen. Alla sådana bergliknande organisationer kommer att splittras eller krossas, även om de förefaller vara uråldriga eller eviga. Jordiska organisationer som är mindre framträdande, vars förmåga till uthållighet tycks kunna bestå till obestämd tid, likt höjdernas uthållighet, måste sjunka eller böja sig i nederlag och låta Jehova marschera fram och trampa dem under fötterna. Hans sätt att dra fram vid Harmageddon kommer att vara precis som på ”de vägar han fordom gick”, det blir bara nu i mycket större skala. Det han gjorde i forntiden kan han göra i vår tid. Han kommer att bringa till liv igen sin verksamhet från forna tider.

36. a) Vad illustreras genom att Kusans tält drabbas av fördärv och Midjans tältdukar darrar? b) Tillsammans med vilket jublande folk befinner sig inte sådana människor?

³⁶ Det som Habackuks Gud gör då han tränger framåt injagar oemotståndligen skräck i alla som hör ryktet om det, eftersom dessa inte är vänligt inställda till Jehova och hans utvalda folk. För att ge en illustration av dessa använder Habackuk de människor som bor i tält i Kusan och i Midjans land, områden som hörde nära samman eller låg intill varandra. Midjans land låg öster om Akabaviken och låg inte i israeliternas direkta marschrutt när de var på väg till det utlovade landet, men ändå darrade midjaniterna, ja, det var som om till och med tältdukarna påverkades av den darrning och oro som betog dem som bodde i tälten. Profeten Habackuk såg hur ”fördärv” hemsökte Kusans tält. Tältinvånarna kände att det förhållandet att Jehova passerade förbi med sitt lösköpta folk inte betydde det som var gott för dem som bodde i Kusan. De nedstämda och spända känslor som de hemsöktes av sårade dem, smärtade dem, höll dem i ovisshet. Det kommer helt visst inte att vara någonting gott att vara bland dem som hemsöks av smärtsamma känslor, oro och upphetsning, vid ryktet om Jehovas framryckningar vid Harmageddon. De befinner sig inte bland dem som jublar i Jehova under sådana omständigheter, även om dessa senare kan vara utsatta för umbäranden och svårigheter.

[Fotnoter]

[Karta på sidan 83]

(För formaterad text, se publikationen)

PARAN

EDOM

RÖDA HAVET

Sinai berg

Akabaviken

Teman

Döda havet

[Bild på sidan 80]

Jehovas ”verksamhet” tillintetgjorde Faraos här då den förföljde israeliterna genom Röda havet

[Bild på sidan 82]

Bibelns ”rykte” visar att Jehova mirakulöst förde israeliterna genom floden Jordan medan det rådde högvatten och vidare in i det utlovade landet