”Himmelriket är nära” — när då?

 1. a) Vad är det som är av främsta betydelse för de kristna, och varför? b) Vilka frågor uppstår beträffande Guds rike?

GUDS rike har alltid varit av främsta betydelse för de kristna. Guds förkristna vittnen såg också framåt mot Guds rike. Ja, Guds rike är det tema som löper genom hela bibeln, ty det är detta rike som skall helga Jehovas namn och ge människorna frid och välsignelse. Jesus talade ofta om Guds rike, himmelriket; han gav det en framskjuten plats och framställde många liknelser om himmelriket. I de fyra evangelierna förekommer orden ”himmelriket”, ”Guds rike” och ”riket”, med hänsyftning på Guds rike, sammanlagt mer än ett hundra gånger. Guds rikes ankomst är därför av utomordentlig vikt och betydelse. Detta väcker följande frågor: När är Guds rike nära? Vad borde tillkännagivandet ”himmelriket är nära” innebära för oss?

 2. När hördes för första gången dessa ord: ”Himmelriket är nära”?

² Det var en skara judar, vilka uppehöll sig i närheten av floden Jordan, som för första gången, år 29 v.t., hörde dessa ord kungöras. Många hade kommit ut hit för att lyssna till den kraftfulle predikaren av dessa nyheter. Denne var Johannes, prästen Sakarias’ son, som hade framträtt till uppfyllelse av profetian i Jesaja 40:3 (NW): ”Hör, någon ropar i öknen: ’Röj Jehovas väg! Gör farvägen för vår Gud över ökenheden rät.’” Temat för Johannes’ budskap var detta: ”Gören bättring, ty himmelriket är nära.” — Matt. 3:2; Luk. 1:5, 13.

Vad det innebar i det första århundradet

 3. a) Var det bara Johannes döparen och hans lärjungar som kungjorde: ”Himmelriket är nära”? Förklara. b) I vilka avseenden var Jesu smörjelse förmer än den som tidigare konungar av Davids ätt hade blivit föremål för? c) Hur kunde himmelriket då sägas vara nära?

³ Var detta ett tillkännagivande som bara Johannes och hans lärjungar skulle göra? Nej, ty omkring sex månader efter det att Johannes börjat sitt verk, se, då kom en konungslig person till honom för att bli döpt, och om denne hade ängeln Gabriel sagt före hans födelse: ”Denne skall vara stor och skall kallas den Högstes Son; och Jehova Gud skall giva honom hans fader Davids tron, och han skall för evigt härska såsom konung över Jakobs hus, och hans rike skall icke få något slut.” (Luk. 1:32, 33, NW) Någonting förunderligt inträffade då Johannes döpte honom. Skildringen säger: ”Den heliga anden kom i kroppslig gestalt lik en duva ned över honom, och en röst kom från himmelen: ’Du är min Son, den älskade; jag har godkänt dig.’” (Luk. 3:22, NW) Jordiska präster av kött och blod hade smort de konungar av Davids ätt, som funnits före honom, med en särskilt beredd olja, men det var Jehova själv som från himmelen smorde denne, som bar det jordiska namnet Jesus. (Hebr. 1:9) Och det skedde med något som gav avgjort större makt och myndighet — Guds heliga ande. Det var vid detta tillfälle som Jesus blev Messias eller Kristus, Guds Smorde, som man länge spanat efter. Han blev Guds rikes utsedde konung. Han var Jehovas konung, som vistades ibland dem. Han var där såsom konung; han var himmelriket, Guds rike, mitt ibland dem! Guds Son i sitt konungsliga majestät såsom Jehovas konung och representant hade full rätt att kallas Emmanuel, som betyder ”Gud med oss”. Människorna kunde bokstavligen samtala med Guds konung och ge akt på och lära sig rikets principer och krav.

Den främste av Jehovas vittnen

 4. Vilken viktig förpliktelse vilade på Jesus på grund av hans födelse och även hans smörjelse, och varför detta?

⁴ Jesus var smord, inte endast till att vara konung, utan också till att predika. Eftersom det främsta syftet med Guds rike är att det skall helga Jehovas namn, måste dess konung vara ett vittne för Jehova. Såsom den till konung utsedde måste Jesus underkastas ett ostrafflighetsprov för att han skulle kunna bevisa sig skickad för ställningen såsom himmelsk konung. Jesus hade fötts i Israels, Jakobs, nation, om vilken profeten Jesaja hade sagt: ”Nu är detta vad Jehova har sagt, din Skapare, o Jakob, och din Danare, o Israel: ... ’Ni äro mina vittnen’, är Jehovas uttalande, ’ja, min tjänare, som jag har utvalt. ... Alltså äro ni mina vittnen’, är Jehovas uttalande, ’och jag är Gud.’” (Jes. 43:1, 10—12, NW) Jesus visste att han genom sin födelse var pliktig att vara ett vittne och även att han hade blivit smord med Guds ande till att kungöra ett år av god vilja å Jehovas sida och en hämndens dag å vår Guds sida. — Jes. 61:1, 2; Luk. 4:19.

 5. Vilket exempel har Jesus givit oss såsom Jehovas vittnen?

⁵ Jesus bevisade sig vara Jehovas största vittne och gjorde sig i allra högsta grad kvalificerad att bli konung. Inför Pontius Pilatus avlade han en förträfflig offentlig bekännelse: ”Därtill är jag född, och därtill har jag kommit i världen, att jag skall vittna för sanningen.” (Joh. 18:37; 1 Tim. 6:13) Aposteln Johannes, som stod i närheten då Jesus dog på pålen, kallar honom i sina skrifter ”Jesus Kristus, ’det trogna vittnet’, ’den förstfödde från de döda’ och ’härskaren över jordens konungar’”. I alla avseenden var han ett föredöme för sina efterföljare, Jehovas vittnen i våra dagar. — Upp. 1:5, NW; 3:14.

 6. a) Med vilka ord började Jesus sin förkunnargärning? b) Vilken belöning, förutom odödligt liv, erbjöds Jesus av sin Fader? c) Hur utförde Jesus Rikets verk när han var här på jorden? d) Redogör för vissa likheter mellan det köttsliga Israel och det andliga Israel.

⁶ Sedan Jesus hade utstått ett omfattande ostrafflighetsprov i öknen, återvände han till Kapernaum och började sin förkunnartjänst med samma ord som Johannes hade börjat sin tjänst med, nämligen dessa: ”Gören bättring, ty himmelriket är nära.” (Matt. 4:17) För trohet i att vara ett vittne ända in i döden hade Jesus Kristus av Jehova blivit lovad en belöning. Denna belöning skulle vara en brud, men inte en jordisk kvinna såsom hustru, utan en andlig brud, en utvald skara efterföljare, som i likhet med Jesus skulle vara trogna vittnen intill sin offerdöd, det slag av död som Jesus fick. (Joh. 3:29; Rom. 6:3) Bland alla dem som kom till Jesus och följde honom för att bli medlemmar av hans brud valde Jesus ut tolv, som skulle vara apostlar. Dessa undervisade och övade han grundligt och sände ut dem att predika: ”Himmelriket är nära.” (Matt. 10:1—7; Mark. 3:14—19; Luk. 6:13—16) Förutom att Jesus vittnade för Jehovas namn utförde han också Rikets verk, ett verk som innebar en utvidgning av Riket, ty han undervisade och övade dem som skulle vara förenade med honom i hans rike. Hans tolv apostlar svarade mot patriarken Jakobs söner, hans som Israels tolv stammar utgick ifrån. (1 Mos. 49:28) På ett motsvarande sätt skulle den nya kristna församlingen, som är känd såsom det andliga Israel och som slutligen skall komma att utgöra Rikets organisation, vila på Lammets tolv apostlar såsom grundvalar eller grundstenar, men samtliga tolv apostoliska grundstenar skulle i sin tur vila på den förnämsta grundhörnstenen, Messias, Jesus Kristus. — Ef. 2:20; Upp. 21:2, 9, 10, 14.

Sions konung framställs för det

 7. a) Såsom vad för något måste Jesus bli framställd för eller erbjuden åt Israel? b) Hur hade tiden för slutet på Jesu jordiska verksamhet blivit förutsagd i profetian, och vad skulle inträffa vid den tiden?

⁷ Förutom att Jesus Kristus skulle vara ett vittne för Riket, måste han officiellt framställas för Sion eller erbjudas åt det såsom dess konung. Profetian i Sakarja 9:9 skulle uppfyllas, den som löd: ”Fröjda dig storligen, du dotter Sion; höj jubelrop, du dotter Jerusalem. Se, din konung kommer till dig; rättfärdig och segerrik är han. Han kommer fattig, ridande på en åsna, på en åsninnas fåle.” Jesus tjänade såsom Jehovas största vittne här på jorden under tre och ett halvt år, och när slutet på hans förkunnargärning närmade sig, hade man nått fram till mitten av den sjuttionde årsveckan, som blivit förutsagd i Daniel 9:26, 27. I denna profetia hade det förutsagts att han skulle bli avskuren såsom ett mänskligt offer åt Gud, varigenom de djuroffer och gåvor, som man bar fram i templet i Jerusalem, upphörde att vara av något värde. Såsom Johannes hade angivit skulle Jesus bli ”Guds lamm, som borttager världens synd”, ett offer som frambars på Guds stora altaranordning och inte på altaret i Jerusalem. — Hebr. 13:10; 1 Petr. 1:19.

 8. Vad var det som var särskilt betydelsefullt beträffande den judiska påsken år 33 v.t.?

⁸ Man nådde mitten av den sjuttionde veckan, som var omtalad i Daniels profetia, vid påskhögtiden år 33 v.t. Såsom en trogen jude måste Jesus vara med vid påskfirandet i Jerusalem. Jesus hade varit i Jerusalem många gånger tidigare. När han var fyrtio dagar gammal, hade man tagit honom med till templet vid den tid då hans mor, Maria, skulle genomgå en ceremoniell rening i överensstämmelse med lagen. (Luk. 2:21—38; 3 Mos. 12:1—4) Sedan dess hade han vid många tillfällen varit på besök i Jerusalem. Ett märkligt besök var det som han hade avlagt där år 32 v.t. för att fira lövhyddohögtiden. Han framträdde visserligen inte öppet vid detta tillfälle, utan var med liksom i hemlighet, ty också då sökte judarna döda honom, när den tid då han skulle dö ännu inte hade kommit. (Joh. 7:1—13) Tiden för hans död kunde inte komma förrän han hade erbjudit sig såsom konung. Den här påsken, den 14 Nisan år 33 v.t., var den tid inne, då han skulle bli ett offer.

 9. a) Hur hade Salomo erbjudits åt Sion såsom dess konung? b) Vilka förberedelser gjorde Jesu lärjungar för hans ritt in i Jerusalem såsom konung? c) Hur mottogs Jesus av folkskarorna enligt den skildring Matteus har givit? d) Vad säger aposteln Johannes om denna händelse, då Jesus framställdes såsom konung, och om den verkan den hade på hans lärjungar?

⁹ Tusen år tidigare, när konung Salomo blev framställd för Sion såsom dess konung, hade han ridit på sin fars, konung Davids, mulåsna, och han hade med stor glädje välkomnats av folket. Aposteln Matteus och hans medapostel Johannes beskriver hur Jesus Kristus, den större Salomo, blev framställd för eller erbjuden åt Sion såsom dess konung:

”När de nu nalkades Jerusalem och kommo till Betfage vid Oljeberget, då sände Jesus åstad två lärjungar och sade till dem: ’Gån in i byn, som ligger mitt framför eder, så skolen I strax finna en åsninna stå där bunden och en fåle bredvid henne; lösen dem och fören dem till mig. Och om någon säger något till eder, så skolen I svara: ”Herren behöver dem”; då skall han strax släppa dem.’ Detta har skett, för att det skulle fullbordas, som var sagt genom profeten, som sade: ’Sägen till dottern Sion: ”Se, din konung kommer till dig, saktmodig, ridande på en åsna, på en arbetsåsninnas fåle.”’ Och lärjungarna gingo åstad och gjorde, såsom Jesus hade befallt dem, och ledde till honom åsninnan och fålen; och de lade sina mantlar på denne, och han satte sig där ovanpå.

De flesta i folkskaran bredde ut sina överklädnader på vägen, medan andra började skära ned kvistar från träden och strö dem på vägen. Vad folkskaran beträffar, så höllo de som gingo framför honom och de som följde efter i med att ropa: ’Fräls, det bedja vi, Davids Son! Välsignad är han som kommer i Jehovas namn! Fräls honom, det bedja vi, i höjderna där ovan!’ När han nu kom in i Jerusalem, sattes hela staden i rörelse, och man sade: ’Vem är detta?’ Folkskarorna fortsatte att säga: ’Detta är profeten Jesus från Nasaret i Galileen!’ ” — Matt. 21:1—11; v. 8—11 enl. NW.

”När den stora folkskaran, som hade kommit till högtiden, fick höra att Jesus var på väg till Jerusalem, togo de kvistar av palmträd och gingo ut för att möta honom. Och de började ropa: ’Fräls, det bedja vi dig! Välsignad är han som kommer i Jehovas namn, ja, Israels konung!’ Men när Jesus hade funnit en ung åsna, satte han sig på den, alldeles såsom det är skrivet: ’Hys ingen fruktan, Sions dotter. Se, din konung kommer, sittande på en åsnas fåle.’ Detta fäste sig hans lärjungar först icke vid, men när Jesus blev förhärligad, då påminde de sig att detta var skrivet med avseende på honom och att man hade gjort detta med honom.” — Joh. 12:12—16, NW.

10. Hur mottogs Jesus av judarnas religiösa ledare?

¹⁰ I Markus 11:11 heter det dessutom: ”Så drog han in i Jerusalem och kom in i helgedomen; och när han hade sett sig omkring överallt och det redan var sent på dagen, gick han med de tolv ut till Betania.” Här fick Sion alltså officiell underrättelse om att himmelriket, Guds rike, var nära, men det vägrade att ta emot konungen och förkastade honom på grund av sina religiösa ledares inflytande, ty dessa ledares tänkesätt var babyloniskt, och de var emot Guds rike. I Matteus 21:15, 16 (NW) får vi veta följande: ”När de förnämsta prästerna och de skriftlärda sågo de underbara ting han gjorde och gossarna som ropade i templet och sade: ’Fräls, det bedja vi, Davids Son!’ [och alltså arvingen till Davids tron] blevo de uppbragta och sade till honom: ’Hör du vad dessa säga?’ Jesus sade till dem: ’Ja. Hava ni aldrig läst detta: ”Av barns och spenabarns mun har du berett lovprisning”?’” (Ps. 8:3) Men de religiösa ledarna hade redan beslutat sig för att låta döda Jesus av fruktan för att, såsom de sade, ”romarna skola ... komma och taga bort både vår plats och vår nation”. — Joh. 11:47—57, NW.

Det jordiska Sion förkastar sin konung

11. Vad gjorde Jesus följande dag, och vad utgjorde hans åtgärd ett ont förebud om?

¹¹ Här var alltså Sions konung, han som skulle sitta på ”Jehovas tron”, mitt ibland dem. Himmelriket hade sannerligen kommit dem nära, men under sina ledares inflytande ville folket inte ta emot honom som konung. Följande dag återvände Jesus till Jerusalem. ”Där gick han in i templet och började driva ut dem som sålde och köpte där. Han slog omkull borden för dem som växlade pengar, och stolarna för dem som sålde duvor, och ville inte tillåta, att man bar något genom templet. Och han undervisade dem och sade: ’Är det icke skrivet: ”Mitt hus skall vara ett bönehus för alla folk”? Men ni har gjort det till en rövarkula.’ När översteprästerna och de skriftlärda fick höra om detta, sökte de efter en utväg att döda honom. Ty de var rädda för honom, eftersom allt folket var hänryckt av hans undervisning.” (Mark. 11:15—18, Hedegård) Med makt och myndighet rensade Jesus alltså templet från den religiösa handel som bedrevs där. Detta bådar intet gott för de babyloniska religiösa geschäftmakarna i våra dagar, när han återvänder i Guds rikes makt!

12. Vilka händelser inträffade under den judiska påsknatten?

¹² På påsknatten ledde Judas Iskariot Jesu fiender till honom och förrådde honom i Getsemane örtagård. Därpå blev Jesus dömd till döden vid ett nattligt sammanträde som hölls av judarnas högsta domstol i Jerusalem, Sanhedrin. Eftersom judarna själva — till följd av att de lydde under Rom — inte kunde verkställa dödsstraffet, överlämnade Sanhedrin honom morgonen därpå till Pontius Pilatus, den romerske landshövdingen. — Matt. 26:47—27:14.

13. a) Hur visade de judiska religiösa ledarna sitt hat till Jesus? b) Vilken anklagelse riktade de mot Jesus inför Pilatus?

¹³ När Pilatus förhörde Jesus, fann han ingen orsak till att Jesus skulle dö, och Pilatus erbjöd sig att ge honom lös, eftersom det var sed att en dödsdömd fånge blev lösgiven vid påsktiden. Men då ropade de judiska religiösa myndighetspersonerna enträget på att få Barabbas, en mördare och rövare, lösgiven och inte Jesus. (Apg. 3:13—15; 13:28) De krävde att Jesus skulle bli upphängd på en påle, och i motsats till Pilatus, som ville vara fri från oskyldigt blod, ropade de: ”Hans blod komme över oss och över våra barn.” (Matt. 27:15—26) De anklagade Jesus för att vara en förrädare mot den romerske kejsaren, Tiberius. I ett sista försök att rädda Jesus sade Pilatus: ”Se, eder konung!” och: ”Skall jag fastnagla eder konung vid pålen?” varvid han vädjade till judarnas starka nationalkänsla. ”De förnämsta prästerna svarade: ’Vi hava ingen konung utom kejsaren.’” — Joh. 19:14, 15, NW.

14. Hur visade de religiösa ledarna att de var förrädare gentemot Gud?

¹⁴ När dessa religiösa ledare bland judarna handlade på detta sätt, var de sannerligen klandervärda. För det första vägrade de uppsåtligt att erkänna den konung Jehova hade sänt och att hjälpa det judiska folket att förstå att deras konung verkligen var ibland dem. Fastän de gjorde anspråk på att vara Guds präster, handlade de dessutom svekfullt mot Gud och förnedrade sitt prästämbete genom att erkänna den hedniska religionens pontifex maximus som konung. De ville inte ens att Jesus vid sin död skulle erkännas vara konung, ty de gjorde invändningar mot den överskrift, som landshövdingen, Pilatus, prompt ville ha uppsatt över Jesu huvud på tortyrpålen och som löd: ”Jesus från Nasaret, judarnas konung.” — Joh. 19:12—22.

15. Vilka försiktighetsmått vidtog judarna beträffande Jesu grav, men vad var det som likväl inträffade?

¹⁵ Fastän de judiska ledarna vidtog sina ynkliga försiktighetsmått genom att förmå Pilatus att låta försegla ingången till minnesgraven, en åtgärd som kan ha gjort det möjligt för dem att i större ro fira sin formella påskhögtid, lyckades de inte fullständigt undanröja Israels konung, ty på tredje dagen, den 16 Nisan, den dag då kornskördens förstlingsfrukt frambärs till Jehova i hans tempel, frambragte Gud själv en långt förnämligare förstlingsfrukt genom att uppresa sin Son, Jesus Kristus, från de döda.

16. a) Vilken profetia förbisåg de religiösa ledarna? b) Vem var det som vaktmanskapet vid Jesu grav fick se, och vem fick de inte se? Varför fick de inte se denne?

¹⁶ De här förnämsta prästerna, översteprästerna, och andra religiösa ledare förbisåg att konung David själv hade skrivit i Psalm 16:10 (NW): ”Du skall icke lämna min själ i scheol. Du skall icke låta den som är lojal mot dig se gropen.” Denna dag, den 16 Nisan, upprestes Jesus, men inte för att hädanefter ha en köttslig kropp, som kunde skadas och dödas av människor. Under den tid, då Jesus var närvarande bland judarna i köttet, en närvaro som innebar att himmelriket hade kommit Sion nära, bevisade han sig vara trogen och kvalificerad att bli upprest såsom en odödlig, härlig andevarelse. Detta var orsaken till att de vakter, som Pilatus lät översteprästerna och fariséerna ställa ut vid graven, inte kunde se den uppståndne Jesus, ty de kunde inte se en andevarelse. Men de såg ängeln, som materialiserade sig och öppnade den förseglade graven. Som aposteln Petrus skrev längre fram: ”Kristus själv dog ju en gång för alla med avseende på synder, en rättfärdig för orättfärdiga, på det att han måtte föra eder till Gud, i det han blev dödad i köttet men blev gjord levande i anden.” — 1 Petr. 3:18, NW; Matt. 27:57—28:4, 11—15.

När budskapet ”himmelriket är nära” inte predikats

17. a) Hur gav Jesus sina lärjungar bevis för att han hade uppstått? b) Fick Jesus vid den tiden börja utöva makt i himmelen?

¹⁷ Jesus gav sina trogna lärjungar rikliga bevis för att han hade uppstått genom att vid många tillfällen visa sig för dem. Förmedelst underverk materialiserade han sig då och framträdde i en mänsklig kropp. Därpå begav han sig till himmelen för att sätta sig på sin Faders högra sida och vänta där till dess den tid kom, då han skulle ta till sig sin makt såsom himmelsk konung. (Ps. 110:1, 2; Hebr. 10:12, 13) På pingstdagen, femtio dagar efter Jesu uppståndelse, stod aposteln Petrus upp och citerade Psalm 16:10, varefter han sade: David ”såg ... förut och talade om Kristi uppståndelse, att varken blev han övergiven i hades [grekisk översättning av det hebreiska ordet scheol] eller fick hans kött se förgängelse. Denne Jesus har Gud låtit uppstå, varom vi alla äro vittnen.” — Apg. 2:29—33, NW.

18. a) Kungjordes budskapet ”himmelriket är nära” efter Jesu uppståndelse? Förklara. b) Varför var himmelriket då något som hörde framtiden till? c) Hur påvisade Paulus, när han skrev till församlingen i Korint, att Guds rike inte härskade på hans tid?

¹⁸ Efter Jesu himmelsfärd var konungen inte längre ”nära”, och fördenskull var inte himmelriket längre ”nära”. Jesus utövade faktiskt inte nu någon konungslig myndighet utom över dem som var medlemmar av den kristna församlingen. Fördenskull kungjorde Jesu lärjungar inte budskapet ”himmelriket är nära” efter hans död. Jesus hade sagt dem att han skulle gå bort och att han skulle komma tillbaka i härlig konungslig makt, och han framställde olika liknelser för lärjungarna, som belyste detta, medan han var här på jorden. (Joh. 14:3; Matt. 25:31; Luk. 19:11—27) Konungen skulle inte på nytt framträda i köttet i det jordiska Sion. Riket var nu någonting som hörde framtiden till. Det skulle sköta hela jordens angelägenheter från himmelen, det himmelska Sion, vid den av Gud fastställda tiden. Det fanns nu ingen konung på ”Jehovas tron”, och det skulle inte sitta någon där förrän ”hedningarnas [sju] tider” hade gått till ända, och tiden härför skulle komma år 1914 v.t. (Dan. 4:22; Ps. 2:6, 8; 110:2; Upp. 12:5, 10) Att Guds rike inte härskade och att Jesu lärjungar inte kunde anse sig vara konungar, även om de stod på prov för en plats i himmelriket för att där slutligen få härska som konungar, det påvisades klart och tydligt av aposteln Paulus, när han tillrättavisade de kristna i Korint med orden: ”Ni hava redan fått edert lystmäte, är det så? Ni äro redan rika, är det så? Ni hava börjat härska som konungar utan oss, är det så det förhåller sig? Och jag önskar i sanning att ni hade börjat härska som konungar, på det att vi också måtte få härska med eder som konungar.” — 1 Kor. 4:8, NW; 2:2.

Nu är ”himmelriket ... nära”

19. a) Vilket budskap kan kungöras nu, och varför det? b) Vad är det som är förknippat med kungörandet av budskapet om Riket?

¹⁹ Men nu anger alla vittnesbörd att konungen har tagit till sig sin makt i himmelen och har börjat regera, och därför hör vi på nytt detta budskap: ”Himmelriket är nära” kungöras, ja, världen utöver. Liksom Jesu predikande vid den tid, då himmelriket var nära i det jordiska Sions eller Jerusalems dagar, var förbundet med ett domsbudskap, så är budskapet ”himmelriket är nära” i denna tid förknippat med ett domsbudskap som riktar sig emot de babyloniska religiösa ledarna. Detta budskap avslöjar i synnerhet dem som påstår sig tro på Guds rike och predika det, men som inte vill veta av dess herravälde och som försöker förhindra att de goda nyheterna om att Riket är upprättat når ut till folk, varigenom de hindrar andra från att ta emot detta rike. — Jes. 61:2.

20. a) Vad var det som framställdes i bild genom Jesu underverk, då han läkte och botade på olika sätt, under den tid hans jordiska tjänst varade? b) Vad är det som först måste hända, innan de abrahamitiska välsignelserna helt och fullt kan komma jordens släkter till del?

²⁰ Jesus utförde ju många underverk, då han t. ex. botade sjuka, och andra mäktiga gärningar genom att rensa templet och frälsa folket, när han befann sig ibland dem vid den tiden, och på motsvarande sätt, men i fullständig och världsomfattande bemärkelse, kommer han att göra detta under sitt rikes regering. Men innan ett sådant helbrägdagörande kan påbörjas, måste de som har motstått Guds rike skaffas ur vägen: först och främst det stora Babylon, den falska religionens världsvälde, varefter följande upprop kan gå ut: ”Prisa Jah, ty Jehova, vår Gud, den Allsmäktige, har börjat härska som konung.” (Upp. 19:6, NW) Ja, han kommer att härska i en ännu mera omfattande bemärkelse än han gör för närvarande, ty vid den tiden kommer det inte att finnas någon religiös rival till den sanna gudsdyrkan. Och därpå kommer han att regera i fullaste utsträckning, sedan också världens politiska regeringar, som nu motstår hans rike, har blivit bortsopade och Kristi härliga tusenårsregering börjar, då de 144.000, som han har utvalt, kommer att regera med honom och kommer att kunna tilldela alla jordens släkter de välsignelser som utlovades genom det abrahamitiska förbundet. — 1 Mos. 22:18; Gal. 3:29.