Kapitel 20

En ”tredjedel” bevaras i ett renat land

1. Har kristenheten misslyckats med att frambringa ett sådant land som människor med ärliga hjärtan önskar sig, och vems löfte att frambringa det åstundade paradiset måste vi förlita oss på i våra dagar?

VAD anständiga, rättfärdigt inställda människor med ärliga hjärtan önskar sig i våra dagar är ett land där invånarna lever ett rent liv och där det inte finns något religiöst hyckleri eller svek och bedrägeri. Ingen av kristenhetens hundratals varianter av så kallade kristna religioner har kunnat frambringa något sådant land. Allt hopp har nu gått förlorat om att kristenheten någonsin skall kunna göra det. Inte ett enda land kan den ställa fram som sitt paradnummer för att bevisa att den kan rensa bort ogudaktighet och religiös orenhet. Ingenstans bland dess hundratals millioner kyrkomedlemmar har den kunnat frambringa ett andligt paradis. Om himmelens och jordens Skapare skulle ge kristenheten uppgiften att åstadkomma en renad jord med ren, obesudlad religion, skulle hans uppsåt aldrig bli förverkligat. Men den allsmäktige Guden skall ändå genomföra detta, på sitt sätt, med hjälp av sin egen teokratiska organisation. Hans löfte att göra detta står fortfarande fast, och alla rättsinniga människor i våra dagar kan förtrösta på detta löfte.

2. Vad utlovar Jehova till att avtvå synd och orenhet, sedan han talat om den dödsklagan som skulle hållas efter den stungne?

² Det är mycket intressant att ta del av hur Gud belyser sitt uppsåt att genomföra denna märkliga bedrift. I sin ”utsaga” har han just slutat att tala om den dödsklagan och bittra sorg som skulle höras i hans land, därför att Messias, som landets invånare hade fäst sitt hopp vid, blivit stungen. (Sakarja 12:1, 10—14) Omedelbart därefter säger han vidare: ”På den tiden [dagen, Åk] skola Davids hus och Jerusalems invånare få en öppen brunn till att avtvå sin synd och orenhet.” — Sakarja 13:1.

3. Vad utvisar huruvida kristenheten har dragit nytta av denna ”brunn” som blev öppnad till att avtvå synd och orenhet?

³ Kan vi i våra dagar se ”synd och orenhet” vara förhärskande över hela jorden, också i kristenheten? Om vi lägger märke till detta, är det uppenbart att kristenheten inte har dragit nytta av den ”brunn” som skulle öppnas ”på den tiden” eller ”dagen”. Vi befinner oss i ”den tiden” nu, inte sant? Hur kan vi avgöra om vi befinner oss i denna gynnade ”tid”? Vi kan göra detta genom att begrunda alla de omständigheter som är inbegripna.

4. a) Vem öppnar denna ”brunn”, och för vilket syfte skall dess vatten användas? b) Nämn några av de orena eller avskyvärda ting som enligt Skriften inte hör hemma i Guds tempel.

⁴ Denna ”tid” kännetecknas på ett framträdande sätt av en ”brunn”. Det var Jehova som öppnade denna brunn, eftersom han är den som gräver den förmedelst sina kärleksfulla föranstaltningar. Han ser till att den är fylld med rent vatten. Vilket är det tillkännagivna syftet med detta vatten? Det är inget dricksvatten, som är till för att släcka törsten, utan det är ägnat att åstadkomma rening. Denna ”brunn” med vatten öppnas ”till att avtvå ... synd och orenhet”. I 3 Moseboken 20:21 beskrivs något som är orent eller avskyvärt för Gud: ”Om någon tager sin broders hustru, så är det en oren gärning; han blottar då sin broders blygd, barnlösa skola de bliva.” Det som är avskyvärt eller orent har ingen plats i Guds tempel. (2 Krönikeboken 29:3—5) Det som är orent måste kastas bort, även om det är fråga om silver och guld. (Hesekiel 7:19) Genom att handla skändligt inför Gud kan man göra sig själv till något orent, ”en styggelse”. (Klagovisorna 1:8) Den israelit som orenade sig genom att röra vid en död kropp betraktades som oren, och ingen fick röra vid honom, förrän han hade blivit renad med vatten blandat med askan från en offrad röd ko. — 4 Moseboken 19:2—22.

5. Vad hade invånarna gjort landet till, innan israeliterna tog det i besittning, och varför öppnade Jehova en ”brunn till att avtvå ... synd och orenhet” för den kvarlevas räkning som hade blivit återförd till sitt land?

⁵ Innan israeliterna hade tagit Kanaans land i besittning hade landet gjorts till något avskyvärt, skändligt och orent, ”genom de främmande folkens besmittelse och genom de styggelser, med vilka de i sin orenhet hava uppfyllt det från den ena ändan till den andra”. (Esra 9:11) Men sedan israeliterna själva hade bott i landet under någon tid, gjorde också de landet till något avskyvärt, skändligt och orent, så att Jehova kunde säga: ”När Israels barn ännu bodde i sitt land, då orenade de det genom sitt väsende och sina gärningar; såsom en kvinnas orenhet var deras väsende för mig.” (Hesekiel 36:16, 17; 3 Moseboken 15:19—33) Det var därför med rätta som Jehova inte ville att hans återförda kvarlevas land på nytt skulle bli ett orent land eller skulle fortsätta att vara detta. Det var därför han öppnade denna ”brunn” till att avtvå synd och orenhet.

6. a) Varför behövde ”Davids hus och Jerusalems invånare” en sådan brunn för att rena sig, med tanke på att detta var efter deras befrielse från Babylon? b) Hur många var denna ”brunn” i verkligheten avsedd för, och hur kunde dessa dra nytta av den?

⁶ Denna ”brunn” öppnades alltså för ”Davids hus och Jerusalems invånare”. Men låt oss inte förlora ur sikte att dessa tillhörde den kvarleva av israeliter som blivit befriad från Babylon och som återvänt till Juda land för att återuppbygga sin Guds tempel i Jerusalem. Även om det bland dem fanns några som var av ”Davids hus”, hade de alltså inte någon kung i kung Davids släktlinje som satt på en kunglig tron i Jerusalem. Serubbabel, som hade kommit från Babylon, var av ”Davids hus”, men hade bara blivit utnämnd till ståthållare i Juda land av kung Cyrus av Persien. (Sakarja 4:6—10; Matteus 1:6—13) Messias måste komma, innan de kunde få en kung av ”Davids hus”. Det var därför helt naturligt att det här sades att ”Davids hus” och ”Jerusalems invånare” behövde bli renade från ”synd och orenhet”. De behövde få denna öppna ”brunn”. ”Davids hus” och ”Jerusalems invånare” representerade i själva verket hela nationen. Hela nationen behövde denna ”brunn” med dess renande vatten, och de kunde dra nytta av denna gudomliga föranstaltning när de kom till Jerusalem för att fira sina årliga högtider.

7. När blev denna ”brunn” öppnad för ”Davids hus och Jerusalems invånare”, och vad medförde detta till att börja med?

⁷ När blev denna ”brunn” öppnad för ”Davids hus och Jerusalems invånare” och för den nation som dessa representerade? Det var efter dens uppståndelse som de hade ”stungit” till döds på tortyrpålen utanför Jerusalems murar påskdagen år 33 v.t. Denna uppståndelse satte honom i stånd att fara upp till himmelen och träda fram inför Jehova Gud för att åt honom frambära det syndaförsonande värdet av sitt utgjutna blod. På pingsthögtidens dag den 6 Sivan år 33 v.t. använde Jehova sedan den syndaförsonande Messias, Jesus Kristus, till att utgjuta den heliga anden över hans trogna lärjungar i Jerusalem, omkring 120 av dem till att börja med. Senare samma dag bekände omkring tre tusen judar att de var medskyldiga till att Messias, Jesus, blivit dödad, och de blev döpta i vatten för att bli hans lärjungar, och även de blev döpta med den heliga anden. — Apostlagärningarna 1:2—5, 15; 2:1—36.

8, 9. a) Vad innebar Petrus’ råd till dessa tusentals skuldmedvetna judar på pingstdagen, när det gällde denna ”brunn”? b) Vilken försäkran om detta gav Petrus senare åt judar i templet?

⁸ När den kristne aposteln Petrus nu sade till dessa tusentals skuldmedvetna judar: ”Gören bättring och låten alla döpa eder i Jesu Kristi namn till edra synders förlåtelse; då skolen I såsom gåva undfå den helige Ande”, vad innebar då detta? (Apostlagärningarna 2:37, 38) Det innebar att det var ”den tiden”, som förutsagts i Sakarja 13:1. Det innebar att ”Davids hus och Jerusalems invånare” hade fått ”en öppen brunn till att avtvå sin synd och orenhet”. Kunde det finnas något mera orent, något mera avskyvärt, än att anstifta och ha del i Messias’, Jesu, våldsamma död? Det är troligt att ganska många av dessa tusentals judar hade sett upp på Jesu Kristi kropp, som hängde på pålen, när den blev genomstungen med den romerske vaktpostens spjut. (Johannes 19:37) Men till och med en sådan ”orenhet” kunde vattnet från denna öppna ”brunn” avtvå. Petrus gav en försäkran om detta, när han längre fram sade till judar i Jerusalems tempel:

⁹ ”Nu vet jag väl, mina bröder, att I såväl som edra rådsherrar haven gjort detta, därför att I icke vissten bättre. Men Gud har på detta sätt låtit det gå i fullbordan, som han förut genom alla sina profeters mun [däribland Sakarja 12:10] hade förkunnat, nämligen att hans Smorde skulle lida. Gören därför bättring och omvänden eder, så att edra synder bliva utplånade, på det att tider av vederkvickelse må komma från Herren [Jehova, NW], i det att han sänder den Messias, som han har utsett åt eder, nämligen Jesus.” — Apostlagärningarna 3:17—20.

10. Hur många köttsliga judar drog nytta av denna ”brunn”, enligt vad Paulus sade, och hur länge tycks Jerusalem med sitt ”Davids hus” ha varit den bokstavliga platsen för denna ”brunn”?

¹⁰ Detta var år 33 v.t., men så sent som år 56 v.t. framhöll aposteln Paulus under inspiration att endast en kvarleva av de köttsliga, omskurna judarna i tro såg upp till den stungne Messias, Jesus, och drog nytta av denna ”brunn” med renande vatten: ”Likaså finnes ock i den tid, som nu är, en kvarleva i kraft av en utkorelse, som har skett av nåd.” (Romarna 11:5; 9:27, 28) År 70 v.t. blev det judiska Jerusalem förstört av de romerska legionerna, och det var nu inte längre tänkbart att tillämpa Sakarja 13:1 på staden i bokstavligt avseende. Dess ”Davids hus” kunde inte längre identifieras med hjälp av släktregistren, eftersom dessa gick förlorade.

11. När kom, som en motsvarighet till detta, en kvarleva av andliga israeliter in på scenen, och vad insåg de beträffande Guds vrede mot dem (Jesaja 12:1, 2)?

¹¹ Men det finns en motsvarande uppfyllelse av Sakarja 13:1 på kvarlevan av andliga israeliter, som har att göra med det ”himmelska Jerusalem”, ”den levande Gudens stad”. Under första världskriget 1914—1918 kom kvarlevan av andliga israeliter i babylonisk fångenskap och gjorde sig skyldig till andliga tillkortakommanden och andlig orenhet. År 1919 blev dessa andliga israeliter befriade från det stora Babylons organisation och från dess politiska, militära älskare. Då började de inse och urskilja tillämpningen av orden i Jesaja 12:1, 2: ”På den tiden skall du säga: ’Jag tackar dig, HERRE, ty väl var du vred på mig, men din vrede har upphört, och du tröstar mig. Se, Gud är min frälsning, jag är trygg och fruktar icke; ty HERREN, HERREN [Jah Jehova, NW] är min starkhet och min lovsång, och han blev mig till frälsning.’”a Liksom på Sakarjas tid fanns det alltså nu en återförd kvarleva, som blivit befriad från det stora Babylon och som helhjärtat ägnade sig åt att bygga upp Jehovas rena tillbedjan i hans andliga tempel.

12. a) När öppnades en ”brunn” med renande vatten åt dem, och varför? b) Hur uppfylldes därigenom profetian i Hesekiel 36:24, 25?

¹² Denna återförda smorda kvarleva av andliga israeliter behövde bli renad från all ”synd och orenhet” som dess medlemmar blivit behäftade med i samband med sitt slaveri under det stora Babylon och dess världsliga älskare. I god överensstämmelse med deras andliga behov öppnade därför den barmhärtige Jehova denna ”brunn” av renande vatten åt dem i befrielsens år 1919. De började genast dra nytta av det renande vattnet från denna ”brunn”. Då uppfylldes i andligt avseende det gudomliga löftet i Hesekiel 36:24, 25: ”Ty jag skall hämta eder ifrån folken och församla eder ifrån alla länder och föra eder till edert land. Och jag skall stänka rent vatten på eder, så att I bliven rena; jag skall rena eder från all eder orenhet och från alla edra eländiga avgudar.” Under sin andliga fångenskap i det stora Babylon hade kvarlevan rört vid de döda tingen i denna krigsgalna värld; och nu var det som om Jehova genom Kristus bestänkte den ångerfulla kvarlevan med det renande vattnet, blandat med askan av den slaktade röda kon. — 4 Moseboken 19:1—13.

13. Vilka bland dessa återförda andliga israeliter behövde bli renade såsom en motsvarighet till ”Davids hus och Jerusalems invånare”, och varför det?

¹³ Detta var något som krävdes av alla de ångerfulla, återförda medlemmarna av det andliga Israels kvarleva. Det fanns inga som var alltför betydande eller alltför betrodda med ansvar, i likhet med ”Davids hus”, och inte heller några som var alltför ordinära eller alldagliga och talrika, i likhet med ”Jerusalems invånare”, för att de skulle bli undantagna från denna rening förmedelst vattnet från den ”brunn” som Jehova gjort tillgänglig. Den styrande kretsen för kvarlevan av det andliga Israel och även de som beklädde ämbeten såsom äldste och tjänade såsom tillsyningsmän i de lokala församlingarna av dessa andliga israeliter behövde bli renade på samma sätt som de överlämnade, döpta medlemmarna av deras församlingar. (Apostlagärningarna 20:17—28; 14:23; Filipperna 1:1; 1 Timoteus 3:1—7; 4:14; Titus 1:5—9) De var behäftade med en gemensam orenhet. De var förpliktade att vara rena i sitt predikande, sin undervisning och sitt dagliga liv i sin återställda andliga besittning. I överensstämmelse med att de skulle hålla sig obefläckade av världen fördes de fram till ståndpunkten att bevara en orubblig kristen neutralitet i förhållande till nationernas våldsamma strider, som hopade döda kroppar i stort antal. — Jakob 1:27; Johannes 15:18, 19; 17:14.

LOJALITETEN MOT GUD STÅR ÖVER FAMILJEBANDEN

14, 15. a) Vilken hjärteinställning till Jehova skulle också prövas ”på den tiden”? b) Vilken vägledande illustration av detta gav Jehova i Sakarja 13:2, 3?

¹⁴ ”Den tiden”, då denna ”brunn” öppnas ”till att avtvå ... synd och orenhet”, är också en tid av provsättning när det gäller graden av lojalitet mot Gud. Den kvarleva som blev återförd från Babylon år 537 f.v.t. blev förvarnad beträffande detta. Den suveräne Herren Gud beskrev för sin profet Sakarja hur lojala hans tillbedjare måste vara och också skulle komma att vara mot honom, när han vidare sade:

¹⁵ ”Och det skall ske på den tiden, säger HERREN Sebaot [härskarornas Jehova, NW], att jag skall utrota avgudarnas namn ur landet, så att de icke mer skola nämnas [kommas ihåg, NW]; profeterna och orenhetens ande skall jag ock skaffa bort ur landet. Och det skall ske, att om någon därefter uppträder såsom profet, så skola hans egna föräldrar, hans fader och moder, säga till honom: ’Du kan icke få leva, du som talar lögn i HERRENS namn.’ Och hans egna föräldrar, hans fader och moder, skola stinga ihjäl honom, när han vill profetera.” — Sakarja 13:2, 3.

16. Vad är det ”land” ur vilket Jehova har utrotat ”avgudarnas namn”, och vad har detta medfört för de andliga israeliterna i våra dagar?

¹⁶ När det gäller vår tid sedan år 1919, talar härskarornas Jehova här om den andliga besittning som tillhör hans återförda kvarleva av andliga israeliter. Därför att denne Gud, som kräver odelad hängivenhet, har utrotat ”avgudarnas namn ur landet”, som symboliserar kvarlevans förhållande till honom, vägrar dess medlemmar nu att tillbedja ”vilddjuret”, som steg upp ur havet, och likaså detta vilddjurs ”bild”. Eller om vi säger det rent ut, utan att använda dessa bibliska symboler för politiska institutioner, vägrar de andliga israeliterna att tillbedja den politiska staten som helhet i världsomfattande skala och även Nationernas förbund och dess efterträdare, Förenta nationerna. På detta sätt undgår de att bli straffade av Gud för att de bär vilddjurets ”märke”. (Uppenbarelseboken 13:1—18; 14:9, 10) Eftersom de har ”kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem”, och ”äro uppskrivna i himmelen”, har de sitt ”medborgarskap i himmelen”. (Hebréerna 12:22, 23; Filipperna 3:20) De ger alltså inte efter för den jordiska nationalismens galenskap. De utför inga vördnadsfulla gester eller handlingar inför nationalistiska avgudar. De kommer inte ihåg avgudarnas namn. De lojala andliga israeliterna prisar Jehovas namn, därför att han är den sanne Guden, och de visar honom fullständig, innerlig lojalitet och hängivenhet.

17. Med tanke på vilka varningar av Jesus Kristus och aposteln Johannes var det en passande tid för Jehova att skaffa bort falska profeter ur ”landet”?

¹⁷ Jehova har också skaffat bort de falska profeterna och ”orenhetens ande” ur hans återförda kvarlevas andliga besittning. Jesus Kristus förvarnade oss om denna ”tidens ände” att ”människor, som falskeligen säga sig vara Messias, skola uppstå, så ock falska profeter, och de skola göra stora tecken och under för att om möjligt förvilla jämväl de utvalda”. (Matteus 24:3, 4, 24, 25) Aposteln Johannes varnade: ”Mina älskade, tro inte varje inspirerat uttalande [var och en ande, 1917], utan pröva de inspirerade uttalandena för att se huruvida de har sitt ursprung hos Gud, ty många falska profeter har gått ut i världen.” (1 Johannes 4:1, NW) Följaktligen skulle den återförda kvarlevan av andliga israeliter behöva vara på vakt emot falska profeter som trängde in i eller uppstod mitt inne i deras andliga besittning på jorden.

18, 19. a) Vad krävdes av den återförda kvarlevan av det andliga Israel, nu när Jehova höll på att skaffa bort de falska profeterna ur ”landet”? b) Vilket råd av aposteln Petrus beträffande profetior rättade sig kvarlevan efter?

¹⁸ Hur bevarade då Jehova renheten med avseende på tillbedjan i deras ”land” eller andliga besittning genom att uppfylla sitt löfte: ”Profeterna och orenhetens ande skall jag ock skaffa bort ur landet”? (Sakarja 13:2) Det var genom att rätta till alla felaktiga uppfattningar med avseende på profetiorna i bibeln som kvarlevan hade haft innan den blev återförd till sitt ”land” år 1919. ”Ändens tid”, ”avslutningen på tingens ordning”, som började år 1914, vid slutet av hedningarnas tider, var Guds fastställda tid, då många profetior skulle gå i uppfyllelse. Dessa profetior kunde inte förstås förrän de just stod i begrepp att uppfyllas eller först efter det att de gått i uppfyllelse. I ljuset av allt som hade ägt rum sedan 1914 granskade alltså den återförda kvarlevan på nytt de profetior som Gud hade sparat till att gå i uppfyllelse under ”ändens tid”. (Daniel 12:4; Uppenbarelseboken 10:6, 7) Detta inbegrep att man på nytt började studera Hesekiels bok och Uppenbarelseboken, som man hade försökt förklara i en bok som publicerades på engelska i juli år 1917 och bar titeln ”Den fullbordade hemligheten”. Den återförda kvarlevan rättade sig således efter orden:

¹⁹ ”Så mycket fastare står nu också för oss det profetiska ordet; och I gören väl, om I akten därpå såsom på ett ljus, som lyser i en dyster vildmark, till dess att dagen gryr och morgonstjärnan går upp i edra hjärtan. Men det mån I framför allt veta, att ingen profetia i något skriftens ord kan av någon människas egen kraft utläggas. Ty ingen profetia har någonsin framkommit av en människas vilja, utan därigenom att människor, drivna av den helige Ande, talade, vad som gavs dem från Gud.” — 2 Petrus 1:19—21.

20. Hur skulle köttsliga föräldrar bildligt talat stinga ihjäl sin son, om han profeterade falskt?

²⁰ Varje försök att uttolka en profetia, som visade sig vara felaktigt i ljuset av de historiska händelserna och den klarare insikten i bibeln, rättades nu till, oavsett vem som hade föreslagit denna tolkning. Lojalitet mot Gud och hans inspirerade ord var den uppfordran man nu måste möta. Som illustration av den lojalitet som krävdes skulle till och med en köttslig son, som framförde en felaktig uttolkning av en gudomlig profetia och likt en falsk profet höll fast vid denna uttolkning, bli utstött av sina egna köttsliga föräldrar. På grund av sin lojalitet mot Gud skulle de inte ha något mera att göra med honom i religiöst avseende. Kristna föräldrar kunde inte handla som man gjorde under det mosaiska lagförbundet, nämligen beröva honom livet; men de kunde förklara honom andligen död i förhållande till dem, trots att de var hans föräldrar i fysiskt avseende. På detta sätt skulle de bildligt talat ”stinga ihjäl honom, när han vill profetera”. (Sakarja 13:3; jämför 5 Moseboken 13:1—5.) Med deras fulla samtycke skulle en sådan falsk profet bli utdriven, utesluten, ur den kristna församlingen. Genom att alla medlemmarna av den återförda kvarlevan visade sådan lojalitet skulle den som profeterade lögn skaffas bort ur deras ”land”.

21. Hur skaffades också ”orenhetens ande” bort ur deras andliga ”land”?

²¹ Ja, ”orenhetens ande” skulle då också bli bortskaffad ur deras andliga ”land”. Om denna ande var ett orent inspirerat uttalande från en som gav sig ut för att vara en profet eller om den var en tendens, benägenhet eller böjelse hänemot orenhet, skulle de lojala avvisa och motstå denna ande. Till följd av detta skulle varje orenhet i fråga om religiösa läror eller i fråga om moralen drivas ut förmedelst Guds heliga andes kraft. Den gudagivna andliga besittningen måste upprätthållas såsom ett ”land”, där man lever ett rent, skriftenligt liv. Personer som är orena i andligt och moraliskt avseende måste bli uteslutna ur detta land. — 2 Korintierna 6:14—7:1; jämför 5 Moseboken 13:6—18.

RELIGIÖST HYCKLERI AVSLÖJAS

22, 23. a) Hur får Jehova de falska profeterna att blygas? b) Hur beskriver Jehova att de falska profeterna försöker dölja sina skäl till att blygas?

²² Jehova, de sanna profeternas Gud, skall få alla falska profeter att blygas, antingen genom att inte uppfylla de falska förutsägelser som dessa självutnämnda profeter gör eller också genom att låta sina egna profetior uppfyllas på ett sätt som är raka motsatsen till vad de falska profeterna har förutsagt. Falska profeter kommer att försöka dölja sina skäl till att blygas genom att förneka vilka de i verkligheten är. De kommer att försöka undgå att bli ”dödade” eller förklarade andligen döda av Jehovas lojala tillbedjare. Jehova förutsade detta genom att låta sin sanne profet Sakarja vidare säga:

²³ ”Och det skall ske på den tiden, att alla profeter skola blygas för sina syner, när de vilja profetera; och för att icke bliva röjda skola de icke mer kläda sig i mantel [ämbetsmantel, NW] av hår. Och var och en av dem skall säga: ’Jag är ingen profet, en åkerman är jag; redan i min ungdom blev jag köpt till träl.’ Och om man då frågar honom: ’Vad är det för sår du har på din kropp?’, så skall han svara: ’Dem har jag fått därhemma, hos mina närmaste.’” — Sakarja 13:4—6; jämför i motsats härtill Amos 7:14—17.

24. Vilka erkände den bedräglige profeten att han hade fått de ärrbildande såren av, och vad visade detta beträffande lojaliteten mot Gud i jämförelse med tillgivenheten för köttsliga släktingar eller vänner?

²⁴ Jehova förutsade alltså att hans folk, i sitt återställda ”land”, skulle vara så väl förtrogna med hans ord och vara så lojala mot honom och hans sanna profetior att de skulle vägra att vara vänner till någon falsk profet och inte skulle vilja räknas till en sådan profets ”närmaste”, till dem ”som intensivt älskat” (NW) honom. Om de inte dödade honom, skulle de tukta honom och slå honom så hårt i sin indignation att han fick tydliga sår och ärr av det. Dessa märken på hans kropp, ja, på hans bröst, som skulle vara delvis blottat, skulle förråda hans identitet, trots att han hade lagt av den ämbetsmantel som han tidigare i förmätenhet hade burit såsom en förment äkta Jehova Guds profet. Vem hade han fått dessa ärrbildande sår av? Av sina ”närmaste”, dem ”som intensivt älskat” honom, vare sig dessa var hans egna köttsliga föräldrar eller hans nära umgängesvänner. Dessas intensiva lojalitet mot Jehova såsom den sanna profetians Gud skulle nämligen vara starkare än deras dittills intensiva kärlek till en bedräglig profet. De skulle sätta kärleken till Gud och hans inspirerade ord framför personlig vänskap med köttsliga släktingar eller umgängesvänner. Genom detta handlingssätt skulle ”profeterna och orenhetens ande” skaffas bort ur Jehovas återförda folks ”land”.

25. Vilka har kännetecknats av sådan ojämförlig lojalitet mot Jehova, och sedan när, och hur har detta påverkat deras andliga ”land”?

²⁵ Detta handlingssätt av ojämförlig lojalitet mot den suveräne Herren Jehova har kännetecknat den smorda kvarlevan sedan år 1919 v.t. Detta har medfört att man har drivit ut eller uteslutit religiösa avfällingar eller upprorsmän ur den teokratiska organisation som den himmelske teokraten Jehova har upprättat inom sin lydiga kvarleva. Den lojala kvarlevan har funnit att det inte är blott och bart en ”mantel av hår”, inte en speciell ämbetsdräkt, som gör någon till en sann profet åt den ende levande och sanne Guden. Därför har denna kvarleva lämnat det stora Babylon, däribland kristenheten, med dess religiösa präster, predikanter, munkar och nunnor, som går skrudade på ett iögonenfallande sätt. Det som gör någon till en sann Jehovas profet i våra dagar är hans sanna kristna personlighet, såsom ett kännetecken, och att han lojalt håller fast vid Jehovas ord och dess profetior. Det är därför inte underligt att Jehovas vittnen bär vanliga kostymer eller sådana kläder som är gängse bland allmänheten, när de fungerar såsom förkunnare av Guds ord. Medlemmarna av den lojala kvarlevan är därför villiga att skjuta intensiv kärlek till nära umgängesvänner åt sidan och att tillfoga dem andliga ”sår” genom att de avvisar och förkastar dessa avfällingar. På så sätt har deras teokratiska ”land” bevarats såsom ett andligt område där man lever ett rent, gudaktigt liv.

HERDEN BLIR SLAGEN, OCH FÅREN FÖRSKINGRAS

26. a) Av vilken orsak blev profeten Jesus Kristus slagen och sargad? b) Hur förutsade Jehova detta genom profeten Sakarja?

²⁶ Jehovas störste profet på jorden blev slagen och sargad ända till döds, men detta skedde för att han bevisade sig vara en sann profet åt den högste Guden ända fram till slutet. (5 Moseboken 18:15—22; Apostlagärningarna 3:13—23) Hans våldsamma död vållade att hans lojala lärjungar blev förskingrade för en kort tid. Den sanne profeten Sakarja blev använd till att förutsäga detta, när Gud vidare sade till honom: ”Svärd, upp mot min herde, mot den man som fick stå mig nära! säger HERREN Sebaot. Må herden bliva slagen, så att fåren förskingras; ty jag vill nu vända min hand mot de svaga [så skall jag vända min hand åter till de små, My].” — Sakarja 13:7.

27, 28. Vems tillämpning av Sakarja 13:7 kommer vi med rätta att godta för att undvika det misstag som gjorts av vissa moderna bibelöversättare, och vilken skildring anför vi till bevis härför?

²⁷ Vissa moderna bibelöversättare tillämpar dessa ord på den ”oförnuftige herden”, den ”ovärdige herden”, genom att flytta orden i Sakarja 13:7—9 och låta dem stå efter Sakarja 11:17. (Se Moffatts bibelöversättning, An American Translation, The New English Bible.) Men vi kommer inte att göra något misstag, om vi godtar den tillämpning av orden i Sakarja 13:7 som gjordes av Jehovas störste profet på jorden, Jesus Kristus. Det var på kvällen under den judiska påsken i Jerusalem, den 14 Nisan år 33 v.t., Jesus hade just hållit påskmåltiden och hade därefter instiftat Herrens nattvard (eller aftonmåltid) och var nu tillsammans med sina elva trogna apostlar på väg till Getsemane örtagård vid foten av Oljeberget. Skildringen lyder nu:

²⁸ ”Då sade Jesus till dem: ’I denna natt skolen I alla komma på fall för min skull, ty det är skrivet: ”Jag skall slå herden, och fåren i hjorden skola förskingras.” Men efter min uppståndelse skall jag före eder gå till Galileen.’” — Matteus 26:31, 32; Markus 14:27, 28.

29. a) Hur kom det sig att svärdet lyftes mot Jehovas herde, ”mot den man som fick stå mig nära”, när det lyftes mot Jesus Kristus? b) Varför kunde Jehova lita på Jesus Kristus, när han lät svärdet lyftas mot honom?

²⁹ Gjorde den store profeten Jesus en sann tillämpning av de ord som han hämtat från Sakarja 13:7? Kort därefter, samma påsknatt, lyftes våldets ”svärd” mot Jehovas sanne herde, ja, mot den man som från början fått stå honom närmast, Jesus Kristus, hans Son. Detta var hans enfödde Son, ”den förstfödde av allt skapat”, ”begynnelsen av Guds skapelse”. (Johannes 3:16; Kolosserna 1:15; Uppenbarelseboken 3:14; NW) Innan han föddes såsom människa hade han ägt andligt liv tillsammans med Jehova Gud i himmelen och hade stått sin himmelske Fader nära, när denne skapade allt annat, varvid Jehova använde sin enfödde Son såsom sitt redskap till att utföra detta. (Johannes 1:1—3; Kolosserna 1:16—18) Därför hade Jehova det största förtroende för sin Son, även då han var en fullkomlig människa på jorden. Han var övertygad om att hans Son skulle bevara sin ostrafflighet trots fiendens angrepp. I denna förvissning lät han fiendens ”svärd” lyftas mot hans Son.

30. Varför citerade Jesus Sakarja 13:7 som om det var Jehova som slog, och varför satte sig inte Jesus emot att bli slagen?

³⁰ Eftersom det var Jehova som profetiskt uttalade befallningen att ”slå herden”, var det som om han själv hade slagit denne herde. Följaktligen kunde Jesus citera de profetiska orden i Sakarja 13:7 som om det var hans himmelske Fader som sade: ”Jag skall slå herden.” (Se den grekiska Septuagintaöversättningen i The Sepuagint Bible av Charles Thomson.) Den skara som kom den påsknatten med förrädaren Judas Iskariot som vägvisare hade med sig bokstavliga svärd och stavar. Jesus försökte inte motstå uppfyllelsen av denna profetia. Om Jesu himmelske Fader hade gett befallning om att han skulle bli slagen, då ville han också underkasta sig detta.

31. Vilken fråga ställde Jesus, sedan han sagt åt Petrus att sticka sitt svärd, som han hade dragit till försvar, tillbaka i skidan, och vilken ytterligare del av Sakarja 13:7 gick nu i uppfyllelse?

³¹ När aposteln Petrus försökte försvara Jesus med ett svärd, sade Jesus därför åt honom att sticka svärdet tillbaka i skidan och tillfogade: ”Menar du, att jag icke kunde utbedja mig av min Fader, att han nu sände till min tjänst mer än tolv legioner änglar? Men huru bleve då skrifterna fullbordade, som säga, att så måste ske?” När Jesus sedan hade frågat folkskaran varför de hade dragit ut mot honom, en fridsam offentlig förkunnare, ”med svärd och stavar”, ”såsom mot en rövare”, tillade han vidare: ”Men allt detta har skett, för att profeternas skrifter skola fullbordas.” Vid denna punkt i händelseutvecklingen hade Sakarjas skrift inte till fullo blivit uppfylld. Ytterligare en del av profetian gick i uppfyllelse när följande inträffade: ”Då övergåvo alla lärjungarna honom och flydde.” På så sätt blev ”fåren” förskingrade. — Matteus 26:51—56; Markus 14:47—50; Johannes 18:1—9.

32. Vilka var ”de små”, och hur vände Jehova sin hand åter till dem enligt Sakarja 13:7?

³² Jesus hade tillämpat profetian korrekt. Den natten, då han, den gode herden, blev slagen med ”svärd”, blev hans får förskingrade och kom således på fall för hans skull. Men hur uppfylldes följande del av Sakarja 13:7: ”Så skall jag vända min hand åter till de små”? (My) Detta visade sig vara en barmhärtig och gynnsam vändning av Jehovas hand, liksom det var i Jesaja 1:25, 26. Härskarornas Jehova skyddade de förskingrade fåren med sin ”hand”, dvs. den kraft som han använde. Dessa räddhågsna apostlar var ”små” i jämförelse med deras gode herde, Jesus Kristus. Men de var också ”små” från den judiska världens ståndpunkt på den tiden, inte betydelsefulla nog att tas i förvar den natt då Jesus blev arresterad. Jehova betraktade dem emellertid inte såsom ”små”, och han vände sin barmhärtiga uppmärksamhet mot dem och skyddade och bevarade dem. På tredje dagen därefter, den 16 Nisan, förde han dem samman igen för att den uppståndne Jesus skulle visa sig för dem och återuppta herdeomvårdnaden om dem. — Lukas 24:33—43; Johannes 20:1—29.

33. Hur riktade fienderna sitt ”svärd” mot Jehovas herde under första världskriget, och i vilket syfte? Hur vände Jehova sin hand åter till de ”små”?

³³ Vid höjdpunkten av första världskriget år 1918 inträffade en liknande förskingring av den regerande herdens, Jesu Kristi, får, den herdes som Jehova hade insatt på tronen i himlarna med orden: ”Drag kuvande fram mitt ibland dina fiender.” (Psalm 110:1, 2, NW) Dessa jordiska fiender hade verkligen förklarat krig mot den himmelske herde som Jehova hade förordnat till att vårda sig om människovärlden. Eftersom de inte kunde använda krigets ”svärd” direkt mot Jehovas regerande herde, riktade de sina slag mot ”fåren” på jorden genom att göra bruk av sin krigsmakt och vidta mått och steg emot dessa ”får” för att förskingra dem i hopp om att skilja dem åt för gott, så att de inte skulle kunna bli reorganiserade. Men liksom i det första århundradet vände härskarornas Jehova sin hand åter till dessa ”små” medlemmar av kvarlevan av det andliga Israel. Han skyddade dem och bevarade dem mirakulöst, och i det första efterkrigsåret, 1919, sammanförde han dem igen på ett organiserat sätt. När de på så sätt blev återupplivade och upphöjda i hans tjänst, blev deras synbart triumferande fiender förvånade och slagna med fruktan. — Uppenbarelseboken 11:7—13.

”TVÅ TREDJEDELAR” UTROTAS

34. Från vilken delaktighet håller en ofantlig del av världens befolkning på att utrotas, och varför det?

³⁴ Att Jehovas herde, den som fick stå honom nära, blev slagen fick konsekvenser som har berört hela mänskligheten ända fram till denna dag. En nutida parallell till detta nu på 1900-talet har haft påtagliga verkningar på den generation som har levat i denna ”ändens tid”, denna ”avslutningen på tingens ordning”. En ofantlig del av världens befolkning ”utrotas” nu och får alltså ingen del i Guds ynnests och välsignelses gudagivna andliga besittning eller ”land”. Eftersom dessa människor ägnar sitt främsta intresse åt den nuvarande tingens ordnings materiella, politiska och sociala ting, är de likgiltiga eller okunniga när det gäller den vittgående profetian i Sakarja 13:8, 9, som håller på att uppfyllas på dem. Lägg märke till hur den lyder:

35. Hur många ”tredjedelar” skall ”utrotas”, enligt vad som sägs i Sakarja 13:8, 9?

³⁵ ”Och det skall ske i hela landet, säger HERREN, att två tredjedelar där skola utrotas och förgås; allenast en tredjedel skall där lämnas kvar. Och den tredjedelen skall jag låta gå genom eld; jag skall luttra dem, såsom man luttrar silver, och pröva dem, såsom man prövar guld. Så skola de åkalla mitt namn, och jag skall bönhöra dem.”

36. Innebar det förhållandet att den andliga kvarlevan blev befriad och återförd till sitt ”land” år 1919 att Jehova var färdig med att luttra och pröva den, och vilken förebild visar hur det förhöll sig med den saken?

³⁶ Låt oss påminna oss om att dessa ord talades genom profeten Sakarja till den återförda kvarlevan av Israel i Juda ”land”. Denna forntida israelitiska kvarleva skulle förebilda eller utgöra en profetisk bild av den smorda kvarlevan av andliga israeliter i denna ”ändens tid”, denna ”avslutningen på tingens ordning”, som började då hedningarnas tider utlöpte år 1914. Efter de svåra prövningarna och slaveriet under första världskriget blev den överlevande kvarlevan av andliga israeliter befriad och återförd till sin gudagivna andliga besittning eller sitt ”land” år 1919, på våren detta betydelsefulla år. Det förhållandet att dessa medlemmar av den överlevande kvarlevan hade uthärdat den förföljelse och hemsökelse de blivit föremål för under denna första världskonflikt innebar inte att deras himmelske luttrare, Jehova Gud, nu hade fullbordat sin rening och provsättning av dem. Det förhöll sig inte så med den israelitiska kvarleva (däribland Sakarja) som blev befriad från det fallna Babylon år 537 f.v.t. Det tog ganska lång tid för den att fullborda det andra templet åt Jehova i Jerusalem, ja, det dröjde ända till år 515 f.v.t. Det har varit på motsvarande sätt med kvarlevan av det andliga Israel sedan år 1919.

37. Vad profeterade Malaki omkring sextio år senare om Jehovas luttringsverk och den rena tillbedjans återupprättande i hans tempel?

³⁷ Profeten Malaki, som profeterade i Juda land omkring sextio år efter Sakarjas tid, förutsade att Jehova, åtföljd av sin ”förbundets ängel”, skulle komma till sitt tempel. Där skulle han ”sätta sig ned och smälta silvret och rena det”, och han skulle ”rena Levi söner och luttra dem såsom guld och silver”. Varför det? För att återställa den rena tillbedjan av den sanne Guden i hans tempel. Sedan skall de, som Malaki förutsäger, ”frambära åt HERREN offergåvor i rättfärdighet. Och Juda offergåvor och Jerusalems skola då behaga HERREN väl likasom i forna dagar och i förgångna år.” — Malaki 3:1—4; nedtecknat omkring år 443 f.v.t.

38. Vad mera måste göras för att rena landet än att bara rena Levi söner?

³⁸ Det krävdes mer än att bara rena Levi söner, som hade sina arbetsuppgifter i templet, för att Jehova skulle göra sitt återförda folks ”land” till ett land där man levde ett rent, gudaktigt liv. Jehova sade vidare: ”Ja, jag skall komma till eder för att hålla dom, och jag skall vara ett snarfärdigt vittne mot trollkarlar, äktenskapsbrytare och menedare, så ock mot dem som förhålla dagakarlen hans lön eller förtrycka änkan och den faderlöse eller vränga rätten för främlingen, men icke frukta mig, säger HERREN Sebaot. Ty jag, HERREN, har icke förändrats, och I, Jakobs [Israels] barn, haven icke heller hört upp. ... Vänden om till mig, så vill jag vända om till eder, säger HERREN Sebaot.” — Malaki 3:5—7.

39. Gick Malakis profetia i uppfyllelse i det första århundradet v.t., och vad visar huruvida det skulle inträffa en uppfyllelse av Malakis profetia efter år 1914 v.t.?

³⁹ Malakis profetia gick i uppfyllelse i det första århundradet, då Messias Jesus var närvarande i köttet i Israels nation. (Matteus 11:7—10; Markus 1:1, 2; Lukas 7:24—27) Det skulle också bli en ytterligare uppfyllelse av Malakis profetia, sedan Jesus Kristus blivit insatt på tronen i himlarna år 1914 v.t. och alltså var närvarande i sitt rike. Vid sin fastställda tid därefter måste Jehova Gud, åtföljd av Jesus Kristus såsom ”förbundets ängel”, ha kommit till sitt andliga tempel för att döma alla sina tillbedjare där, däribland dem som bara bekände sig tillbedja honom. Jehova måste utan tvivel ha varit i sitt andliga tempel såsom den suveräne domaren år 1919, då han befriade de andliga israeliterna från det stora Babylon och återförde dem till deras ”land” eller gudagivna andliga besittning på jorden.

40. Hur handlade Jehova likt en luttrare av dyrbar metall, och vilka skulle ”utrotas” alltifrån år 1919?

⁴⁰ I enlighet med den profetiska bilden skulle Jehova luttra dem som bekände sig tillhöra hans folk. Han skulle skaffa undan dem som liknade slagg. Han skulle skatta högt och bevara dem som liknade ren, dyrbar metall, renat silver och guld. Alltifrån år 1919 var alltså tiden inne för att somliga skulle utrotas ur det ”land” som skulle bebos av hans återförda folk. Andligen talat måste dessa som blev utrotade ”förgås”, när det gällde deras dyrbara förhållande till Jehova.

41. Vad sade Jesus i sin liknelse om såningsmannen om att somliga skulle bli utrotade?

⁴¹ Vilka är då de ”två tredjedelar” som skall ”utrotas och förgås”? (Sakarja 13:8) Detta är något som den regerande konungen Jesus Kristus i egenskap av ”förbundets ängel” måste tala om för oss. Det har att göra med ”tidens ände”, den ”ändens tid” som vi har befunnit oss i sedan år 1914. (Daniel 12:4; Matteus 24:3—14; 28:20) Vad sade Jesus om denna kritiska tid? När han förklarade liknelsen om såningsmannen, sade han:

”Den som sår den goda säden är Människosonen. Åkern är världen. Den goda säden, det är rikets barn, men ogräset är ondskans barn. Ovännen, som sådde det, är djävulen. Skördetiden är tidens ände. Skördemännen äro änglar. Såsom nu ogräset samlas tillhopa och brännes upp i eld, så skall det ock ske vid tidens ände. Människosonen skall då sända ut sina änglar, och de skola samla tillhopa och föra bort ur hans rike alla dem som äro andra till fall och dem som göra, vad orätt är, och skola kasta dem i den brinnande ugnen; där skall vara gråt och tandagnisslan. Då skola de rättfärdiga lysa såsom solen i sin Faders rike.” — Matteus 13:37—43.

42. Vilka i synnerhet utgör detta symboliska ”ogräs”? Från vad blir de utrotade, och av vilka?

⁴² Denna jämförande liknelse förutsade att en stor del skulle utrotas vid ”tidens ände”, under avslutningen på tingens ordning, i vilken vi nu lever sedan år 1914. Den del som blir utrotad under denna tid är det symboliska ogräset, som är en bild av ”ondskans barn”, barn till Satan, djävulen, ”ovännen” som sådde ut detta ogräs. De blev länge tagna för att vara symboliskt vete, för att vara ”rikets barn”, dvs. smorda kristna med en kallelse till det himmelska riket. De låtsades vara kristna, och därför blev de förväxlade med de sanna smorda kristna, som är Rikets arvingar. Men deras utveckling till vad de i verkligheten är nu i ”skördetiden” har bevisat att de är ”ogräs”, efterhärmande kristna, som i likhet med djävulen, som sådde ut dem, är Rikets fiender. Med rätta blir de ”utrotade” från gemenskapen med ”vetets” klass. De himmelska änglarna, som är ”skördemännen”, används till att utrota dem. De kastar ”ogräset” i ”elden”, och detta ogräs kommer inte att klara sig igenom denna ”eld”. Dessa människors förklädnad blir tillintetgjord, och slutligen blir också de själva tillintetgjorda.

43. Hur beskrev Jesus inbärgandet av de utvalda i sin profetia om ”tecknet” på avslutningen på tingens ordning, och vems utrotande förutsade han därefter?

⁴³ Det finns emellertid en annan ”del” eller klass som blir utrotad i denna ”avslutningen på tingens ordning”. Jesus Kristus förutsade denna ”del” eller klass i sin underbara profetia om ”tecknet” på hans närvaro och på avslutningen på tingens ordning. (Matteus 24:3, NW) I denna profetia talar han om ”skörden”, som enligt vad historien visar började år 1919. Han säger där: ”Han skall sända ut sina änglar med starkt basunljud, och de skola församla hans utvalda från de fyra väderstrecken, från himmelens ena ända till den andra.” (Matteus 24:31) Mot mitten av denna profetia säger han sedan:

”Varen därför ock I redo; ty i en stund, då I icke vänten det, skall Människosonen komma.

Finnes nu någon trogen och förståndig tjänare, som av sin herre har blivit satt över hans husfolk [tjänstefolk, NW] för att giva dem mat i rätt tid — salig är då den tjänaren, om hans herre, när han kommer, finner honom göra så. Sannerligen säger jag eder: Han skall sätta honom över allt vad han äger.

Men om så är, att tjänaren är en ond man, som säger i sitt hjärta: ’Min herre kommer icke så snart’, och han begynner slå sina medtjänare och äter och dricker med dem som äro druckna, då skall den tjänarens herre komma på en dag, då han icke väntar det, och i en stund, då han icke tänker sig det, och han skall låta hugga honom i stycken [straffa honom med den största stränghet, NW] och låta honom få sin del med skrymtare. Där skall vara gråt och tandagnisslan.” — Matteus 24:44—51; jämför Lukas 12:42—46 med dess motsvarande liknelse.

44. Vilken klass är då denne onde tjänare en bild av? Varför blir denna klass utrotad, och från vad?

⁴⁴ Här är det den onde tjänaren som blir utrotad genom att han får sin del, inte med sin herres tjänare, utan med skrymtarna, de otrogna, sedan han blivit straffad med den största stränghet, precis som den trogne och förståndige tjänaren är en bild av en klass av smorda kristna, som i själva verket tjänar i sin herres, Jesu Kristi, hushåll såsom hans ”tjänstefolk”, så är också denne onde tjänare en bild av en klass av människor. Denna klass av kristna var i olikhet med ”ogräset” smord med Guds ande och var en del av Herrens hushåll, eftersom den onde tjänaren tjänade där tillsammans med de andra tjänarna. Denna klass blir emellertid otrogen, den blir självisk, förlorar herraväldet över sina begär, misshandlar sina medtjänare genom att missbruka sin makt och myndighet och blir vårdslös och likgiltig med tanke på den räkenskap den måste avlägga inför sin herre, när han kommer. Under denna ”avslutningen på tingens ordning”, vid tiden för hans andra, osynliga ”närvaro” såsom konung, utrotar han därför denna onda tjänarklass. Han utesluter den och driver ut den till de religiösa hycklarna och de otrogna. Där kommer den att förgås.

45. Hur många ”tredjedelar” har alltså blivit utrotade? Vilka har fått gå genom ”eld”, och varför har de åkallat Guds namn?

⁴⁵ ”Två tredjedelar” eller flertalet av dem som bekänner sig vara kristna i denna tid har alltså utrotats ur Jehovas återställda kvarlevas ”land” eller gudagivna andliga besittning. Men den suveräne Herren Gud har låtit en ”tredjedel”, ett mindretal av dem som bekänner sig vara arvingar till Guds himmelska rike, gå genom denna ”eld”, som innebär provsättning och granskning av deras tro, personlighet och gärningar. Dessa har ödmjukt underkastat sig den luttringsprocess som den store luttraren har utsatt dem för, även om det har inneburit en prövning för dem. För att uthärda den bildliga hettan har de måst åkalla Jehovas namn, och han har bönhört dem i enlighet med deras hjärtans uppriktighet.

46. Vad har Jehova sagt till denna ”tredjedel”? Hur har han gjort det, och vad har denna ”tredjedel” svarat?

⁴⁶ I uppfyllelse av profetian i Sakarja 13:9 har den himmelske tillsyningsmannen över ”landet” inte utrotat denna ”tredjedel” ur sin återförda kvarlevas gudagivna andliga besittning. Genom sin uppenbara ynnest mot kvarlevans medlemmar och sina underbara gärningar med dem såsom hans vittnen har han sagt: ”Detta är mitt folk.” Den trogna smorda kvarlevan har i sin tur sagt: ”HERREN [Jehova] är min Gud.” Det har särskilt förhållit sig så sedan den 26 juli 1931, då de som tillhörde denna smorda kvarleva omfattade namnet ”Jehovas vittnen”. Ända fram till denna dag har de förblivit verksamma i sitt andliga ”land”, under det att de lovprisat sin Gud.

47. Vilka ur alla ”hednafolken” sluter sig nu till denna ”tredjedel” för att förena sig med den i att tillbedja i Jehovas tempel?

⁴⁷ Det är denna ”tredjedel”, vilken har lämnats kvar i detta andliga ”land”, som ”tio män av allahanda tungomål som talas bland hednafolken” nu sällar sig till genom att fatta tag i dessa trogna andliga judars eller israeliters mantelflik. Den internationella ”stora skara”, som framställs i bild genom dessa ”tio män”, säger till dessa andliga judar: ”Låt oss gå med eder, ty vi hava hört, att Gud är med eder.” (Sakarja 8:20—23) I ökande skaror om tiotusentals människor varje år sluter de sig till den smorda kvarlevan i dess ”land” och börjar tillbedja Jehova i hans tempel. — Uppenbarelseboken 7:9—15.

[Fotnoter]