Stadgar för det himmelska prästerskapet
”Och de skola lära mitt folk att skilja mellan heligt och oheligt och undervisa dem om skillnaden mellan orent och rent.” — Hes. 44:23.
1. I vilket avseende är prästerskapet under Kristus olikt alla andra prästerskap, och varför bör vi intressera oss för de förebildliga stadgarna för det aronitiska prästerskapet?
PRÄSTERSKAP av rent mänskligt ursprung är benägna att bli sig själva en lag, att uppställa och ändra sina egna stadgar och att söka vinna makt och inflytande för att kunna tillgodose sina egna intressen. Men så förhåller det sig inte med den skara präster som lyder under den store översteprästen, Kristus Jesus. Det viktigaste för dem är att de befinns följa sin överstepräst tätt i spåren, nu och för all framtid, ty det är enda sättet för dem att försäkra sig om den rene och helige Gudens, Jehovas, godkännande. De inser att de måste undervisa andra genom sitt exempel såväl som genom att vara deras lärare. Till vägledning för sig i den rätta gudsdyrkan har de fått stadgar, som i många fall var klart och tydligt framställda i bild genom de stadgar som gällde för det aronitiska prästerskapet och dess tjänsteåligganden. Genom att jämföra de profetiska förebilderna med de bud och stadgar, som Kristus Jesus och hans inspirerade lärjungar gav längre fram, kan vi följaktligen till gagn för oss själva komma till insikt om att dessa stadgar som gällde prästerna verkligen har gudomligt ursprung. — 1 Petr. 2:21; 1 Tim. 4:11, 12.
2. Vad innebär den renhet, som krävdes av det aronitiska prästerskapet, för Kristi smorda efterföljare?
2 Den kroppsliga renhet som krävdes av medlemmarna av det förebildliga prästerskapet innebär till exempel mera än att de på liknande sätt skall vara rena, när det gäller kroppen, kläderna och uppträdandet över huvud taget. Den framhäver att deras händer måste vara rena och obefläckade av orätta handlingar och att deras hjärta måste vara rent och fritt från ett felaktigt tänkesätt. Den vittnar om rening från ett falskt religiöst tänkesätt genom den rena undervisningen från Guds skrivna ord. Därför kunde Jesus säga till sina lärjungar: ”Ni är redan nu rena i kraft av det ord, som jag har talat till er.” De som har privilegiet att utföra helig tjänst för Jehova måste bevara sig rena till kropp och sinne genom att ständigt rannsaka sig själva med tanke på Guds krav. — Joh. 15:3, Hd; Ps. 24:3—5.
3. Vilka plikter måste de som tjänar vid det ”sannskyldiga tabernaklet” dessutom axla?
3 Det räcker inte med att de präster, som tjänar under Kristus Jesus, förblir i ett rent personligt förhållande till Jehova och hans organisation som främjar den rena gudsdyrkan. De måste vara beredda att axla ansvar genom att ge rätt vägledning åt andra och förvissa sig om att dessa verkligen följer den vägledning de ger. Liksom prästerna i förebilden undersökte hur det förhöll sig med gudsdyrkarnas fysiska tillstånd och hade uppsikt över det, måste den himmelska skaran av präster se till att de som tillber Gud tillsammans med dem i denna tid förblir rena moraliskt och andligt. De måste ådagalägga sådan iver som en man ur deras egna led visade, då han skrev: ”Ty jag är svartsjuk beträffande er med gudaktig svartsjuka, ty jag har personligen lovat er i äktenskap åt en enda äkta man, på det att jag måtte framställa er såsom en kysk jungfru inför Kristus. Men jag är rädd för att liksom ormen förledde Eva genom sin illfundighet, så kan på något sätt edra sinnen bli fördärvade och dragna bort från den uppriktighet och den kyskhet, som ni är skyldiga Kristus.” — 2 Kor. 11:2, 3, NW.
4. Vilket ansvar har medlemmarna av det kristna prästerskapet i förbindelse med de offer som tillbedjarna frambär?
4 I Israel skulle de offer som folket frambar granskas och godkännas av prästerna, för att man skulle vara säker på att offren fyllde de krav som Jehova själv hade uppställt för varje särskilt förhållande. En duva kunde till exempel inte offras ifall det föreskrivna offret var en killing. Inte heller kunde en israelit få offra ett halt eller i annat avseende värdelöst djur, om han hade något bättre att offra. (Mal. 1:14) Som en motsvarighet härtill i våra dagar bör Kristi underpräster eller deras förordnade medhjälpare, ansvariga män, vara mycket angelägna att se till att var och en åt Jehova frambär ett sådant offer av lovprisning som står i proportion till hans förmåga. Vidare bör var och en som tillber Gud få sådan hjälp att hans förmågor ständigt växer genom vänliga och kärleksfulla råd och genom ett troget föredöme. Aposteln Paulus redogör för innebörden av de förebildliga offer som de enskilda israeliterna frambar, då han skriver: ”Låt oss alltid genom honom [Kristus Jesus] frambära åt Gud ett offer av lovprisning, det vill säga frukten av läppar som offentligen kungör hans namn. För övrigt, glöm inte att göra gott och att dela med er åt andra, ty i sådana offer har Gud välbehag.” — Hebr. 13:15, 16, NW.
5. Vad innebär det att prästerna skulle öva tillsyn över det tillstånd i vilket gudsdyrkarna befann sig?
5 När vi tänker på att det kunde vara så i forna dagar att någon frambar ett offer åt Herren utan att han var honom verkligt hängiven eller därför att han drevs av något orent eller själviskt motiv, såsom fallet var med Kain, förstår vi att det är viktigt att noggrann uppmärksamhet ägnas åt motivet till tjänsten för Jehova och dyrkan av honom. Ansvariga bröder i församlingarna kommer alltid att minnas att det är verklig, äkta tacksamhet mot Jehova som skall driva den enskilda människan till att frambära sina offer i förbindelse med gudsdyrkan. I annat fall kan offret mycket väl visa sig vara värdelöst. Det bör också vara tacksamhet som får oss att erbjuda oss åt Jehova genom att överlämna oss åt honom. Hur betydelsefull är då inte den tjänst vi utför då vi hjälper blivande tillbedjare av Gud att studera för att lära känna Gud och Kristus! Sådan kunskap, som goda och ärliga hjärtan inhämtar, väcker tacksamhet, en dominerande önskan att ge uttryck åt uppskattning. Kristna människor, vilkas insikt och förståelse vilar på en sådan rätt och riktig grundval, behöver inte drivas eller pressas till att frambära sina offer åt Jehova. Livfulla bibliska samtal och vänliga praktiska förslag är verkningsfullast. Översteprästen, Kristus Jesus, ger denna inbjudan: Tag på er mitt milda, ”välgörande” (NW), ok. — Matt. 11:29, 30.
Offer
6. Vilka anordningar, som våra dagars tillbedjare bör uppskatta, kan de föranstaltningar som gjordes för israeliternas tillbedjan i tabernaklet komma oss att tänka på?
6 Av prästerna under Aron krävdes det att de skulle sköta om allting i samband med tjänsten i helgedomen. Detta kommer oss att tänka på allt som gjordes för att underlätta för israeliterna i gemen att frambära sina offer åt Jehova. Hade inte leviterna redan svarat för en stor mängd av olika detaljer, så att helgedomen med alla dess tillbehör och olika anordningar ständigt var i ordning? Medlemmarna av kristna församlingar har på motsvarande sätt anledning att uppskatta allt det arbete som har utförts av ansvariga tjänare, då de iordningställt olika scheman, förberett program, anordnat möten, organiserat verkningsfulla predikokampanjer, allt i avsikt att underlätta hela församlingens uppriktiga gudsdyrkan. — 1 Tim. 5:17.
7. Vilken sinnesinställning bör de ha som utgör det kristna prästerskapet, och hur bör detta påverka tillbedjarna?
7 Tänk på hur uppmuntrande och vederkvickande det måste ha varit för tillbedjare av Jehova att komma med sina offer till trogna präster, som gladdes åt sitt privilegium att få tjäna i tabernaklet, i stället för till surmulna, övermodiga eller rentav onda präster, sådana som Elis söner! Det ligger så nära till hands i våra dagar för ansvariga bröder att bara tänka på den tunga ansvarsbörda som har kommit att vila på dem och att bortse från de underbara resultat som Jehova ger i fråga om att öka antalet tillbedjare av Gud. Glädjen måste gå hand i hand med ansvaret. Aposteln Paulus hade god jämvikt i detta avseende, vilket tydligt framgår av hans ord: ”Förutom dessa yttre ting är det också det som välter in över mig dag efter dag: bekymren för alla församlingarna.” ”Det oaktat, även om jag blir utgjuten likt ett drickoffer över det offer och den offentliga tjänst, som tron har fört er till, är jag glad, och jag fröjdas med er alla.” — 2 Kor. 11:28; Fil. 2:17; NW.
8. Hur bör styrka och fasthet förbindas med kärlek i de åligganden som det kristna prästerskapet måste fullgöra?
8 Trogna präster under Aron måste ta kärleksfull hänsyn till folkets förhållanden och omständigheter men dessutom vara starka och bestämda i fråga om uppsåt och syften. Jehovas fordringar skulle ju uppfyllas, hans lag skulle upprätthållas. De måste återspegla Jehovas handlingssätt, vara bestämda i de ting där han var bestämd, förlåtande i sådant som han var förlåtande i. Pinehas måste döda den israelit som lät sig lockas av det kvinnliga ”bete” som den hedniska religionen frestade med. (4 Mos. 25:7, 8) Han och hans medpräster måste uppträda annorlunda mot dem som råkade synda men som visade uppriktig ånger. De måste lägga sig till med en sådan inställning som den Jehova själv har enligt Jesaja 66:2: ”Till den skådar jag ned, som är betryckt och har en förkrossad ande, och till den som fruktar för mitt ord.” I den kristna församlingen måste man följaktligen vara fast och bestämd när det gäller att visa bort dem som framhärdar i att överträda Guds lagar, men samtidigt måste man ge kärleksfull upprättelse åt dem som har syndat på grund av svaghet och som sedan ångrar sig.
Äktenskap
9. Vad är det i vår tid som kraven i förbindelse med äktenskap bland medlemmarna av det förebildliga prästerskapet riktar uppmärksamheten på?
9 Prästerna i Israel var förbjudna att ingå äktenskap med utländskor. Ja, också vanligt folk i Israel varnades för att göra detta. Faran bestod i att en hednisk äktenskapspartner kunde påverka den som skaffade sig en sådan till att avfalla från den sanna, rena gudsdyrkan. Denna stadga kan tillämpas bokstavligt i den kristna församlingen i våra dagar, ty aposteln Paulus skrev: ”Bli inte ojämnt sammanokade med icke troende.” (2 Kor. 6:14, NW) Detta utgör också en uppmaning att undvika delaktighet i allt slags samgående mellan trosriktningar. Enbart genom att instämma i en uppläst eller mässad bön, framförd av någon som inte är en överlämnad tjänare åt Jehova, kan man göra sig skyldig till samgående med en annan trosriktning.
10. I vilka avseenden måste de som tjänar som präster under Kristus rätta sig efter förbudet beträffande rusgivande drycker då de har tjänst att utföra?
10 Den befallning som gavs de aronitiska prästerna att de skulle avhålla sig från rusgivande drycker, då de utförde tjänst i helgedomen, var en säkerhetsåtgärd för att de som trädde fram inför Jehova skulle göra detta med tillbörlig respekt och även för att prästerna skulle vara klarvakna och påpassliga när det gällde deras plikter att bistå folket i den rena gudsdyrkan. Kristna människor i våra dagar som utför tjänst genom att predika ute på fältet eller framträda vid församlingens möten tillämpar denna stadga bokstavligt. Också de måste respektera Jehova och inse att allting som har med den offentliga gudsdyrkan att göra är heligt. (1 Kor. 11:20, 21) De kristna i denna tid måste också vara på sin vakt mot alla de försåtliga former, i vilka det stora Babylons rus- och sömngivande läror framställs.
11. Vad lär vi av att de förebildliga prästerna fick vissa delar av offren att äta?
11 Det var inte tillåtet för prästerna att äta sina delar av offerdjuren utanför de heliga gränser som var fastställda för deras egna hushåll. Med hänsyftning på denna anordning gav aposteln Paulus dessa föreskrifter: ”Vet ni inte att de män som utför heliga plikter äter det som hör templet till och att de som beständigt gör tjänst vid altaret själva får en andel tillsammans med altaret? På så sätt förordnade Herren också att de som förkunnar de goda nyheterna skall leva förmedelst de goda nyheterna.” (1 Kor. 9:13, 14, NW) De som får sitt livsuppehälle eller ett ringa penningunderstöd som ersättning för att de helt ägnar sig åt tjänster som främjar deras medkristnas gudsdyrkan eller åt att undervisa och predika ute på fältet belönas i själva verket med sådant som är heligt, pengar och andra ting som har blivit överlämnade åt tjänsten för Herren. ”Arbetaren är värd sin lön”, så beskriver bibeln denna princip. (Luk. 10:7) Men denna lön är helig, i vilken form man än får den, och arbetaren får inte använda den på ett dåraktigt, världsligt sätt eller för att öka sin förmögenhet utan på ett sådant sätt att det ökar och förbättrar arbetarens möjligheter att fortsätta sin livsgärning såsom Jehovas överlämnade tjänare.
Trumpeter
12, 13. Vad riktar den prästerliga plikten att stöta i de heliga trumpeterna uppmärksamheten på?
12 Det var bara de aronitiska prästerna som var bemyndigade att stöta i de heliga trumpeterna. De toner som de blåste måste vara klara och begripliga, så att folket skulle veta vad som fordrades av dem. Aposteln Paulus skrev: ”Om en trumpet ger en otydlig signal, vem gör sig då redo till strid? Så är det också med er: Om ni inte med tungan frambringar något begripligt tal, hur kan man då förstå, vad ni säger? Ni talar ju då i vädret.” (1 Kor. 14:8, 9, Hd) Därför är Kristi underpräster i våra dagar pliktiga att till alla folk frambära ett klart och tydligt, lättförståeligt budskap från Guds ord, ett budskap klätt i vår tids språkdräkt och markant olikt mänskliga organisationers falska, skräniga och snedvridna budskap. Kristi Jesu underpräster träder fram oförskräckt och använder denna tidskrift såsom en signal, vilket de har gjort under mer än åttiofem år, och låter ett klart och tydligt budskap för den tid vi nu lever i ljuda från Guds ord. De har också, tack vare Jehovas oförtjänta godhet, haft förmånen att framställa och utge Nya Världens översättning av den Heliga skrift, en bibelöversättning (till bland annat engelska, italienska och spanska) på lättförståeligt nutida språk. Att allt detta utgjorde en klar och tydlig trumpetsignal bevisas helt och fullt av den stora skara människor ur alla raser och nationer som ger gensvar då de får höra denna signal och uppriktigt söker finna vägen till Jehova genom att överlämna sig åt honom.
13 Vi får inte heller förbise att samma ”trumpet”-budskap utgör en kallelse att dra ut i strid mot Jehovas fiender. Det är riktigt att de som hörsammar kallelsen inte för något bokstavligt krig med köttsliga, av människor förfärdigade vapen. Men de iför sig sannerligen den ”vapenrustning” och förser sig med de vapen som Gud har ställt till deras förfogande, och när de drar framåt för att strida mot övermänskliga, djävulska fiender, ger Gud dem kraft att bryta ner villfarelsens fästen och befria fångar som har längtat efter mental och andlig frihet att tjäna Gud. — Ef. 6:10—18; 2 Kor. 10:3—6.
Ingen arvslott i landet
14. Vad har det förebildliga prästerskapets arvedel för innebörd vid tillämpningen på skaran av Kristi underpräster?
14 Att prästerna och leviterna inte skulle få någon arvslott i landet har också mycket stor betydelse. Bibeln ger denna förklaring: ”Och Jehova sade vidare till Aron: ’... Jag är din lott och din arvedel ibland Israels söner. Och se, åt Levi söner har jag gett varje tiondel i Israel som en arvedel i gengäld för deras tjänst, som de utför, tjänsten i sammankomsttältet.’” (4 Mos. 18:20, 21, NW) De som tillhör det himmelska prästerskapet under Kristus väntar sig inte någon jordisk arvedel, eftersom de har sitt ”medborgarskap i himmelen”. Under det att kvarlevan av underpräster fortfarande tjänar här i köttet och sköter de heliga åliggandena inom Guds synliga organisation för främjande av den rena gudsdyrkan, strävar de följaktligen inte efter att tillgodose några själviska intressen genom att t. ex. skaffa sig materiella ägodelar. Allt de äger har de överlämnat åt Jehova och hans ”sannskyldiga tabernakel”. — Fil. 3:20.
15. Vilka ytterligare plikter måste medlemmarna av det kristna prästerskapet axla, och har de troget avbördat sig sitt ansvar?
15 Genom sin profet förkunnade Jehova: ”Ty prästens läppar skola förvara kunskap, och undervisning skall man hämta ur hans mun; han är ju HERREN Sebaots sändebud.” (Mal. 2:7) Ett stort ansvar vilar alltså på kvarlevan av skaran av Kristi underpräster i våra dagar. Det är deras plikt att fortsätta med att ge andlig ”mat i rätt tid” åt människor över hela jorden som tillsammans med dem tillber Jehova Gud. (Matt. 24:45) Har de troget fullgjort detta uppdrag? Vi är glada över att kunna svara ja på den frågan. I många tiotal år har de nu i Vakttornets spalter tillhandahållit en kost bestående av trosstärkande kunskap. På ett otvetydigt sätt har de där framställt den rene och helige Gudens krav i förbindelse med de många och skiljaktiga områdena av mänsklig verksamhet. Vad Gud menar om en mängd viktiga dagsaktuella frågor har klargjorts. Uppmärksamheten har riktats på bibeln såsom det levande ordet, en vägvisare i allting för dem som söker honom som är livets källa.
16, 17. Vilket ansvar som vilar på den ”trogne och omdömesgille slaven” framställs i bild genom plikten att förvalta tiondet från hela Israel, och hur sköts denna uppgift?
16 Eftersom Jehova gav tillvaro åt Israels nation och gav denna nation allt vad den ägde och såsom en höjdpunkt ett land att bo i, kunde han med full rätt kräva av israeliterna att de betalade en tiondel av allt som de förvärvade åt leviterna, allt förstfött i deras hjordar eller värdet därav och deras förstfödda barns värde. På så sätt sörjdes det för underhållet av sammankomsttältet och alla föranstaltningar för den sanna gudsdyrkan. Prästerna var pliktiga att använda dessa tillgångar på ett klokt och välbetänkt sätt, varvid de skulle tänka på att alla de värdefulla ting som de på så sätt kom att förvalta var symboler av deras medbröders, andra israeliters, uppriktiga och hängivna gudsdyrkan. — 4 Mos. 18:8.
17 På vad syftar detta i uppfyllelsen i förbindelse med prästerskapet under Kristus? Det har uppenbarligen att göra med ett ansvar som vilar på den ”trogne och omdömesgille slaven” och på dem som den förordnar att tjäna i församlingarna i vår tid för att se till att den stora mängd av ringa bidrag som lämnas av åt Gud överlämnade kristna världen utöver uteslutande blir använd för det ändamål till vilket dessa medel har blivit givna, nämligen för att dessa goda nyheter om Guds upprättade rike skall kungöras vitt och brett för alla nationer. Att detta troget har blivit utfört framgår av att många nya och större avdelningsexpeditioner och tryckerier har uppförts, där fler och fler åt Gud överlämnade män och kvinnor är flitigt sysselsatta med att framställa och sända ut biblisk litteratur på en mängd olika språk. Det framgår också av den allt större kvantiteten tryckta bibelstudiehjälpmedel som sänds ut från de tryckerier som Sällskapet Vakttornet håller i gång. Vidare framgår det av det stora antalet specialtränade förkunnare som sänds ut till avsides belägna orter, både i hemlandet och utomlands, för att organisera dem som älskar sanning och rättfärdighet, så att de gemensamt kan studera Guds livgivande ord och ta del i att frambära lovets offer.
Att hålla sabbat
18. Vilken nytta hade israeliterna av föranstaltningen med en sabbat?
18 En av de föreskrifter som Jehova gav israeliterna var att de skulle hålla sabbat, och det var med rätta prästerna som skulle tillse att de följde denna föreskrift. Det var deras ansvar att som Guds representanter tillse att dessa vilodagar troget blev iakttagna. (Hes. 44:24) Vad som var avsikten med sabbaten framgår av orden: ”Och du skall komma ihåg, att du var en träl i Egyptens land, och att Jehova, din Gud, förde dig ut därifrån med en stark hand och uträckt arm; därför har Jehova, din Gud, bjudit [dig] att hålla sabbatsdagen.” (5 Mos. 5:15, Åk) Den gudaktige juden skulle inte endast njuta av ett välkommet andrum i arbetet denna dag, utan han fick också möjlighet att närmare tänka över vilken underbar befrielse Gud hade åstadkommit jämte alla de därpå följande välsignelserna i form av segrar och välgång i det land som han gav Israel. En sådan israelit skulle känna sig manad att ge det allra bästa av sina ägodelar åt Jehova såsom offer för att ge uttryck åt sin stora tacksamhet mot honom som ger alla goda gåvor.
19, 20. Hur är detta tillämpligt på kristna tillbedjare av Gud, och vilka förpliktelser medför detta för medlemmarna av det kristna prästerskapet?
19 Eftersom det inte är den mosaiska lagens bokstav utan principerna bakom denna lag som gäller för Kristi Jesu efterföljare, har detta med att hålla sabbat en ännu djupare innebörd för dem. Från den stund då en kristen träder fram och överlämnar sig åt Jehova måste han varje dag, sju dagar i veckan, femtiotvå veckor om året, leva såsom vore det en sabbatsvila. Han vilar inte från att göra gott och utföra Guds tjänst, men han vilar eller avstår från självisk verksamhet i syfte att förverkliga egna ärelystna planer. I stället sätter han tillbedjan av Gud främst i livet, och även om han måste ägna sig åt förvärvsarbete för att skaffa livsuppehälle åt sig själv och sin familj, glömmer han aldrig bort att han är en åt Gud överlämnad slav. Han tänker ständigt på vilken underbar befrielse från synden och dödens välde som Jehova har föranstaltat om genom sin älskade Sons offer. Hans liv skall vara ett liv till Jehovas lov och pris.
20 Kristi underpräster bör därför med rätta öva uppsikt över detta andliga sabbatsfirande. De måste hjälpa dem som söker Gud att inse det tillbörliga i att de överlämnar livet åt Jehova. De måste också bistå alla dem som har gått in för att leva såsom överlämnade tjänare åt Jehova att troget hålla fast vid detta och att bevara en klar syn på denna verkliga vila från arbetet för självisk vinning. Detta är anledningen till att den här tidskriften med jämna mellanrum innehåller påminnelser för alla som älskar Gud om deras plikt att regelbundet komma tillsammans för att studera och bli övade, eftersom det är på det sättet som alla tillbedjare blir upplivade att älska Jehova och bevisa sin kärlek genom rätta gärningar. — Hebr. 10:24, 25.
Exempel
21. Gäller de fordringar beträffande gudsdyrkan och uppförande som medlemmarna av det kristna prästerskapet måste uppfylla också för andra människor? Förklara.
21 Det är inte bara Kristi Jesu smorda efterföljare som skall följa sin överstepräst genom att undervisa om Guds krav förmedelst det talade ordet och sitt exempel, utan andra människor, som önskar behaga Jehova, måste i sin tur bemöda sig om att följa deras exempel. Alla som söker Gud, livets källa, och önskar vinna hans godkännande måste också bevara sig rena i fysiskt, moraliskt och andligt avseende; de måste ge det bästa av sin tjänst åt Jehova och göra det med ett gott motiv; de måste med glädje och uppskattning axla plikter och ansvar i Guds församling; de måste orubbligt stå på den rätta gudsdyrkans sida; de måste avstå från onödigt umgänge med världsligt sinnade människor; de måste alltid vördnadsfullt och vaksamt utnyttja möjligheterna att tjäna Guds rike; de måste utnyttja alla Jehovas föranstaltningar för dem på ett sådant sätt som ärar honom, givaren; de måste vara redo att kungöra Guds budskap klart och förståeligt för andra; de måste vara beredda att ge ut sig själva och att använda sina ägodelar till att främja Guds rikes intressen, samtidigt som de naturligtvis måste göra tillbörliga och rimliga föranstaltningar för dem som är beroende av dem. Jehova kräver av alla sina tillbedjare att de skall leva i överensstämmelse med en och samma höga måttstock som är fastställd i hans skrivna ord.
22. Vad är det då som hjälper oss att se att det finns en skara som är kallad till det himmelska prästerskapet, och hur påverkar denna insikt alla andra uppriktiga gudsdyrkare?
22 Avsikten med Jehovas föranstaltning med ett heligt prästerskap under Kristus, den store översteprästen, är att alla som så önskar skall kunna komma och ta emot undervisning för liv. (Upp. 22:17) På ett förebildligt sätt uppenbarade han de stadgar som skulle gälla för en sådan skara himmelska präster. Han lät också framställa skuggbilder av det tillvägagångssätt, förmedelst vilket han skulle ge detta prästerskap bemyndigande att utföra verkningsfull tjänst. Han gjorde detta för att stärka vår tro och förtröstan på att det finns ett sådant prästerskap beklätt med sådan myndighet. Hur underbart är det inte att inse att vi har en i fullaste bemärkelse installerad och mäktig överstepräst med en skara biträdande präster att bistå oss i alla våra svagheter och problem, så att vi kan söka oss fram till den rene och helige Guden, Jehova, och till sist bli godkända av honom!