Vägen banas för den verkliga friheten
1. Vilket häpnadsväckande uttalande gjorde Jesus Kristus inför judarna, och varför väckte detta oro bland dem?
”OM NU Sonen gör eder fria, så bliven I verkligen fria.” Vilket överraskande påstående var inte detta för ett folk som ansåg sig vara de friaste människorna på jorden och vara sanna tillbedjare av den allsmäktige Guden. Detta folk hade befriats från Babylon fem hundra år tidigare genom Guds egen makt och kraft. Visst var de i någon mån retade på att behöva lyda under Rom, ty de ville ha politisk självstyrelse, men de ansåg sig visst inte vara slavar. Vad gudsdyrkan och rättfärdigheten beträffade, så ansåg de sig fria. De väntade på att Messias skulle kasta av det romerska politiska oket för deras räkning, men de gjorde det misstaget att de ansåg sin rättfärdighet vara sådan att den skulle tas emot av honom med särskild ynnest. De insåg inte att de var i behov av någon religiös reformation. Den som uttalade de här orden, som skakade dem så grundligt, var Jehovas störste profet, Jesus Kristus. På vilken grund kunde han säga detta? — Joh. 8:36.
2. a) I vilket religiöst tillstånd befann sig den judiska kvarlevan som hade återvänt år 537 f.v.t.? b) I vilket tillstånd befann sig judarna under de därpå följande fem hundra åren, vad landets styrelse beträffade? c) I vilket tillstånd befann de sig, när det sista århundradet före den vanliga tideräkningens början led mot sitt slut?
2 Efter det att de hade blivit befriade från Babylon år 537 f.v.t., hade en kvarleva av trogna judar återvänt till Jerusalems ödelagda område. De hade gjort bättring och renat sig från den avgudadyrkan, som hade medfört Guds ogunst och disciplinära åtgärder. De byggde på nytt upp staden och templet i den och bosatte sig på nytt såsom ett i religiöst avseende fritt folk i sitt av Gud givna hemland. De fick vara med om många förändringar därefter, ty även om den sanna gudsdyrkan återinfördes vid den tiden, blev det inte på samma sätt med konungamakten utövad av Davids ätt. De på varandra följande världsväldena härskade över dem, alldeles som det hade förutsagts av Daniel och hans samtida profet, Hesekiel. (Hes. 21:27; Dan. 4:22) Men de hade inte på nytt som ett helt folk förts bort ur sitt land såsom slavar, varvid landet blivit fullständigt ödelagt, såsom Babylon hade gjort med dem under konung Nebukadnessars tid. Likväl hade de, när det sista århundradet före den vanliga tideräkningens början led mot sitt slut, råkat i en ännu strängare och mera förslavande träldom, en andlig sådan. Den hade också ett så mycket kraftigare grepp om dem, eftersom de var blinda för det tillstånd de befann sig i. — Joh. 8:33.
Befrielse ur den andliga träldomen nödvändig
3. Vilka varningens ord hade Gud riktat till judarna genom profeten Malaki?
3 Denna nya form av träldom hade deras religiösa ledare påtvingat dem. (Mal. 2:7, 8) Guds profet Malaki, den siste av dem som medverkat vid nedskrivandet av de inspirerade hebreiska skrifterna, hade förutsagt detta tillstånd. Han förehöll judarna att om de skulle undgå en ogynnsam dom från Gud, måste de vända tillbaka och överge det handlingssätt, varigenom de bröt mot det lagförbund, som Gud hade ingått med dem genom Mose. De måste erkänna att de i andligt avseende befann sig långt borta, vända om och visa lydnad gentemot Jehova och återgå till att i sanning tjäna och tillbedja honom, den sanne Guden. De måste bli lika sina trogna fäder, Abraham, Isak och Jakob, och lika lydiga söner i förhållande till Gud. Malaki sade: ”Se, jag skall sända till eder profeten Elia, förrän HERRENS [Jehovas] stora och fruktansvärda dag kommer. Och han skall vända fädernas hjärtan till barnen och barnens hjärtan till deras fäder, för att jag icke, när jag kommer, skall slå landet med tillspillogivning.” — Mal. 4:5, 6.
4. a) Hur råkade judarna åter i ett slags babylonisk fångenskap? b) Vad var det som behövdes, och vilket verk måste utföras?
4 De judiska religiösa ledarna hade genom att lägga många traditioner till Guds ord omintetgjort många av de väsentligare tingen i lagen. (Matt. 23:23) Deras gudsdyrkan hade urartat till ett rent formväsen. Skrymtaktigt ägnade de enbart en läpparnas tjänst åt Gud, medan deras hjärtan var långt ifrån honom. (Matt. 15:3—9) Men de var egenrättfärdiga och sökte vinna lovprisning och ära av människor. (Matt. 6:1, 2, 5) Med sina många traditioner och stadgar hade de vilselett folket och fått dem att överträda Guds lag och så råka i träldom under människor. Vilket förakt hyste inte dessa ledare för folket, och hur förtryckte de dem inte, när de på olika sätt utnyttjade dem! (Joh. 7:47—49) Nationen befann sig fördenskull i träldom under judaismen, en babylonisk religiös träldom, och i likhet med alla andra människor var de samtidigt i träldom under synden och döden, som de offer de frambar under lagen inte kunde frälsa dem ifrån. (Gal. 1:13, 14; Hebr. 10:4) De behövde den som genom Guds föranstaltning kunde ge dem sann frihet, Messias. Enligt Daniels profetia om de sjuttio veckorna hade tiden nu närmat sig, då Messias skulle framträda, och år 29 v.t. var det många som gick där i förbidan på honom. (Luk. 3:15) Fördenskull måste ett verk utföras för att bana väg för denne som skulle göra dem fria, inte bara från den judaistiska träldomen, utan också från synden och döden, en verklig frihet!
Johannes’ förberedande verksamhet
5. a) Vem använde Jehova såsom förelöpare till Messias? b) Vad sade Johannes till fariséerna och sadducéerna, som vittnade om ett verkligt behov av en reformation?
5 Malakis profetia måste uppfyllas, och den blev uppfylld. En man som föddes omkring sex månader före Jesus, nämligen prästen Sakarias’ son, Johannes döparen, visade sig vara den som skulle bana väg för Messias’, ledarens, befriarens, ankomst, för honom som skulle skänka den verkliga friheten. Att judarna var i mycket stort behov av Johannes’ förberedande verksamhet framgår av att han kände sig tvingad att säga följande till fariséerna och sadducéerna, som kom till honom för att låta döpa sig: ”I huggormars avföda, vem har ingivit eder att söka komma undan den tillstundande vredesdomen? ... Jag döper eder i vatten till bättring, men den som kommer efter mig, han är starkare än jag, och jag är icke ens värdig att bära hans skor; han skall döpa eder i helig ande och eld. Han har sin kastskovel i handen, och han skall noga rensa sin loge och samla in sitt vete i ladan; men agnarna skall han bränna upp i en eld [i ett dop i eld], som icke utsläckes.” (Matt. 3:7—12; Luk. 3:7—17) Hur förslavade hade de inte blivit!
6. a) Hur visade Johannes att han insåg vad syftet med hans verk var? b) Vilket vittnesbörd gav Johannes om Jesus?
6 Johannes döpte Jesus och visade människorna hän till denne. Han sökte inte hindra sina lärjungar att följa Jesus. (Joh. 3:28—30) Några dagar efter det att Johannes döpt Jesus sade han till några av sina lärjungar: ”’Detta är den om vilken jag sade: Efter mig kommer det en man som har gått framom mig, ty han var till före mig. Icke ens jag kände honom, men skälet till att jag kom för att döpa i vatten var att han måtte manifesteras för Israel.’ Johannes bar också vittnesbörd och sade: ’Jag såg anden komma ned som en duva från himmelen, och den förblev över honom. Icke ens jag kände honom, men just han, som sände mig att döpa i vatten, sade till mig: ”Vemhelst, över vilken du ser anden komma ned och förbliva, denne är det som döper i helig ande.” Och jag har sett det, och jag har burit vittnesbörd om att denne är Guds Son.’” (Joh. 1:30—34, NW) Johannes talade sanning, ty Jesus hade varit hos sin Fader i himmelen i oräkneliga sekler innan Johannes blev till.
7. Hur bekräftar aposteln Matteus det vittnesbörd Johannes avgav, och vem avgav ett direkt vittnesbörd om Jesu ställning såsom Messias vid det tillfälle då han blev döpt?
7 Matteus talar om det som Johannes syftade på, då han skriver: ”Därefter kom Jesus från Galileen [i vilket Nasaret var beläget] till [floden] Jordan till Johannes för att bliva döpt av honom. Men denne försökte hindra honom och sade: ’Det är jag som behöver döpas av dig, och du kommer till mig?’ Till svar sade Jesus till honom: ’Låt det ske denna gång, ty på det sättet är det lämpligt för oss att utföra allt som är rättfärdigt.’ Då hindrade han honom icke längre. Sedan Jesus hade blivit döpt, kom han genast upp ur vattnet; och se, himlarna öppnades, och han såg Guds ande fara ned likt en duva och komma över honom. Se, det kom också en röst från himlarna, som sade: ’Denne är min Son, den älskade, som jag har godkänt.’” — Matt. 3:13—17, NW; 2:22, 23; se också Markus 1:9—11; Lukas 3:21—23.
En babylonisk, religiös fångenskap
8. a) Vad är det som vittnar om att den fångenskap, som judarna hade råkat i på Johannes’ tid, var babylonisk? b) Vad var det fördenskull för ett verk som Johannes utförde? c) Visa att detta är sant genom att hänvisa till vad Jesaja hade att säga i kapitel 39 och 40:1—5.
8 Att Johannes verkligen kom till ett folk som befann sig i en babylonisk, religiös fångenskap, som påminde om deras tidigare landsflykt i det forntida Babylon, framgår klart och tydligt av bibelns tillämpning av de profetior som hade att göra med återvändandet av den trogna kvarlevan av judar från Babylon år 537 f.v.t. Genom Johannes kom alltså israeliternas återvändande från landsflykten att så att säga sträcka sig längre fram i tiden. Jesajas profetia, som hade babylonisk bakgrund, har tillämpats på Johannes’ verk. I Jesaja 39 talas det om att det som konung Hiskia hade i förvar i sitt palats i Jerusalem skulle föras till Babylon och att några av Hiskias avkomlingar skulle bli hovtjänare i den babyloniske konungens palats. Därpå säger Jesaja vidare, i kapitel 40, verserna 1—5: ”Trösten, trösten mitt folk, säger eder Gud. Talen ljuvligt till Jerusalem och prediken för det, att dess vedermöda är slut, att dess missgärning är försonad och att det har fått dubbelt igen av HERRENS hand för alla sina synder. Hör, man ropar: ’Bereden väg för HERREN i öknen, banen på hedmarken en jämn väg för vår Gud. Alla dalar skola höjas och alla berg och höjder sänkas; vad ojämnt är skall jämnas, och vad oländigt är skall bliva slät mark. HERRENS härlighet skall varda uppenbarad, och allt kött skall tillsammans se den. Ty så har HERRENS mun talat.’”
9. a) Hur bereddes vägen för Jehova, och hur blev Jehovas härlighet uppenbarad i den forntida uppfyllelsen av Jesajas profetia? b) Gick Jehova verkligen framför de återvändande judarna i synlig måtto, eller hur gjorde han det?
9 Vad forna tider beträffar förutsade profetian att förmedelst konung Cyrus i Persien skulle vägen jämnas ut, så att judarna skulle kunna lämna den långvariga landsflykten i Babylon och återvända till sitt hemland. Detta innebar tröst för Jerusalem och härlighet för Jehova Gud. Jehovas härlighet uppenbarades härigenom, så att allt kött kunde se det. Jesaja profeterade att Jehova skulle gå före dem som återvände ur landsflykten och att han skulle vara deras eftertrupp. Fördenskull kunde det om arbetet med att bereda vägen sägas att man beredde väg för Jehova och banade en jämn väg för Gud. (Jes. 52:12) Jehova gick inte i synlig måtto framför dem. Det var i stället Serubbabel, Jehovas representant, som ledde dem ut ur Babylon år 537 f.v.t.
10. a) Hur beredde Johannes väg för Jehova? b) Hur framhöll Johannes att profetian i Jesaja 40:3, som hade den babyloniska landsflykten till bakgrund, också var tillämplig på det arbete som Johannes själv utförde? c) I profetian talades det visserligen om att bereda en väg för Jehova, men vad är det som vittnar om att det inte var Jehova som själv, bokstavligen, kom i synlig måtto för att ta emot det beredda folket?
10 I religiös måtto beredde Johannes väg för Jehova och banade en jämn väg på hedmarken för Gud. Naturligtvis var inte detta en väg som Jehova bokstavligen skulle färdas på, utan Johannes banade väg för Jehovas Messias’, Kristi, ankomst genom att göra ett folk berett att erkänna och ta emot dennes ledning, som skulle föra dem till frihet. Ja, under inspiration tillämpade Johannes döparen profetian i Jesaja 40:3 på sig själv, när judarna ställde frågor till honom, såsom vi läser i Johannes 1:19—24 (NW): ”Detta är nu Johannes’ vittnesbörd, när judarna sände ut präster och leviter från Jerusalem till honom för att fråga honom: ’Vem är du?’ Och han bekände och förnekade icke, utan bekände: ’Jag är icke Kristus.’ Och de frågade honom: ’Vad är du då? Är du Elia?’ Och han sade: ’Det är jag icke.’ ’Är du Profeten?’ Och han svarade: ’Nej!’ Därför sade de till honom: ’Vem är du, att vi må giva dem svar, som hava sänt oss? Vad säger du om dig själv?’ Han sade: ’Jag är en röst av någon som ropar i öknen: ”Gör Jehovas väg rät”, alldeles såsom profeten Jesaja sade.’ Nu voro dessa utsända från fariséerna.” Denna uppfattning om profetians tillämpning får också stöd av aposteln Matteus, såväl som av bibelskribenterna Markus och Lukas. Matteus säger oss: ”I de dagarna kom Johannes döparen och predikade i Judeens öken och sade: ’Gör bättring, ty himmelriket har kommit nära.’ Detta är i sanning den som omtalas av profeten Jesaja i dessa ord: ’Hör, någon ropar i öknen: ”Bered Jehovas väg! Gör hans vägar räta.”’” (Matt. 3:1—3, NW; Mark. 1:1—4; Luk. 3:1—6) När Johannes döpte Jesus, fick han bevis för att Jesus var Guds Son, att det inte var Jehova själv som han döpte. Han fick ett kraftfullt vittnesbörd av Guds egen röst om detta. — Matt. 3:13—17.
11. a) Hur påminde Johannes döparen om Elia? b) Vilka särskilda privilegier åtnjöt Johannes?
11 Såsom det profeterats hade Johannes Elias ande och kraft, dvs. den sporre och det kraftfulla budskap, som medförde en reformation eller en omvändelse av många ärliga judar. Johannes visade dem hän på ”Guds lamm, som borttager världens synd”. Han förde Jesu första lärjungar till honom. Han liknade ”brudgummens vän”, som är lycklig över att få föra bruden till hennes älskade. — Joh. 3:28—30; jämför 2 Korintierna 11:2.
Vägen till frihet öppen nu
12. a) Måste en människa vara en bokstavlig fånge för att befinna sig i träldom? Förklara. b) Hur håller det stora Babylon många människor i fångenskap, och finns det någon möjlighet att undfly?
12 Av allt detta framgår det att man inte behöver befinna sig bakom en fängelsemur eller vara krigsfånge i en annan nation, såsom judarna var när de fördes bort till Babylon, för att man skall befinna sig i slaveri eller träldom. Nej, hela människosläktet befinner sig i fångenskap under synden och döden, och därtill existerar det en religiös fångenskap, som det stora Babylon, den falska religionens världsvälde, nu i våra dagar håller flertalet av människorna i. De religiösa organisationerna i såväl hednavärlden som kristenheten lär ut babyloniska läror och sedvänjor och gör sina anhängare blinda, så att de inte kan urskilja vad det är som verkligen skall kunna försätta dem i sann frihet. Likväl utpekas vägen till frihet för människorna, och många slår in på den. Hur då?
13. a) Hur har ett omfattande arbete med att bana väg för friheten från babylonisk religiös fångenskap utförts i vår tid? b) Vilken frihet åtnjuter människor nu, och vilken frihet kan de trogna bland människorna se fram emot?
13 Under de fyrtio åren närmast före år 1914 v.t. var det många viktiga sanningar som klarnade, t. ex. Jesu ankomst hit till jorden såsom människa för att ge sitt mänskliga liv såsom en lösen, att han blev uppväckt såsom en andevarelse, med en andlig kropp, för att träda fram inför sin Fader, Jehova, i himmelen och återköpa människosläktet och att han därpå skulle återvända osynlig i Rikets makt. (1 Petr. 3:18; 1 Kor. 15:44) I synnerhet sedan 1919 har den av Jehova förordnade befriarens närvaro i Rikets makt blivit kungjord. Ja, det förhållandet att Guds Sons, Messias’, rike upprättades år 1914 har blivit bekantgjort världen utöver av Jehovas vittnen. Vägen till frihet har blivit banad. De som nu lyssnar till detta budskap och följer Messias, ledaren, Jesus Kristus, och som underställer sig hans rike såsom dess tjänare åtnjuter religiös frihet. Inom kort, i och med den fullständiga förstöringen av det stora Babylon och dess understödjare, skall detta, den sanna gudsdyrkans uråldriga rival, vara borta. Det kommer inte längre att utgöra ett hot mot mänsklighetens andliga frihet. När sedan allt det övriga i denna onda, sataniska tingens ordning har blivit tillintetgjort av konungen Kristus Jesus, skall hel och fullständig frihet bli människornas lott under Kristi tusenårsregering, då han skall avlägsna människans största fiende, döden, med alla de sorger och bedrövelser som följer med den. — Rom. 8:21; Upp. 21:1—4.