De anmärker på namnformen och tvistar om det skall heta Jehova eller Jahve osv., och till sist beslutar de sig för att glömma bort det och ersätta det med den obestämda titeln ”Herren”.

Men den här försumligheten i kyrkliga kretsar får inte gå obeaktad. För länge sedan kungjorde bibelns Gud: ”Mitt namn skall vara stort bland folkslagen” eller nationerna. (Mal. 1:11, Åk) Han har upprest sina vittnen nu i ändens tid, för att de högljutt skall förkunna hans namn och ryktet om honom intill jordens ändar. Dessa kristna vittnen för Jehova är helt på det klara med sitt ansvar att troget följa i det främsta vittnets, Kristi Jesu, fotspår. De tänker ständigt på att Kristus Jesus under sin tjänst på jorden gjorde sin Faders namn kunnigt eller känt för sina lärjungar. (Joh. 17:26) Såsom åt Gud, den Högste, överlämnade slavar måste de också kungöra den sanne Gudens egennamn såväl som hans storslagna uppsåt med avseende på människan och jorden.

Kristendomen — en levnadsväg

MILLIONTALS människor äger åtminstone i någon mån kännedom om Jesu förkunnelse. Att känna till kristendomens grundläror är emellertid inte detsamma som att vara en kristen, eftersom kristendomen är en levnadsväg och inte bara består av lärosatser.

Aposteln Petrus belyste kraftigt detta förhållande. Han uppmuntrade sina medkristna att bevara sitt uppförande eller levnadssätt gott och förträffligt, så att andra människor skulle lägga märke till deras gärningar och prisa Gud. — 1 Petr. 2:12.

Sanna kristna i våra dagar strävar också efter att i sitt dagliga liv visa att kristendomen är en levnadsväg. I en stad i staten Kansas i USA hände det för någon tid sedan, när en resande Ordets förkunnare bland Jehovas vittnen skötte om några slutliga detaljer i samband med en tredagarssammankomst för vittnena där i trakten, att han gick in på ett hotell, innan han lämnade staden.

När hotelldirektören, till vilken förkunnaren vände sig, förstod att denne hade med sammankomsten att göra, sade han: ”Jag har varit i hotellbranschen en tid. Jag har varit med vid många konvent av skilda slag, och jag har tidigare haft stora grupper boende på hotellet. Men jag har aldrig varit med om någonting som kan jämföras med de tre senaste dagarna. Jag hade praktiskt taget vartenda rum här på hotellet belagt med edra representanter; några av dem bodde till och med i rum som jag i vanliga fall inte hyr ut. Jag vet att några fick sådana rum som säkert inte motsvarade den standard de är vana vid, men jag hörde inte minsta klagomål, inga hårda ord och inget bråk, fastän många av gästerna var ungdomar. Hälsa till er inkvarteringsbyrå eller edra PR-män och säg att de har gjort ett gott arbete.”

Förkunnaren förstod att direktören trodde att de vittnen som han haft som gäster på hotellet hade blivit speciellt utvalda eller fått särskilda förhållningsorder, innan de fick ta in på hotellet. Därför förklarade han att det inte förhöll sig så utan att hotellgästerna kunde tjäna som exempel på hurudana Jehovas vittnen i allmänhet är och att de uppförde sig såsom direktören beskrev, eftersom de följde bibelns principer.

Vid denna förklaring blev direktören riktigt rörd och sade: ”Vet ni, en del av dem som bodde här kom till mig personligen och inbjöd mig till ert söndagsmöte. Under alla de år som jag har bott här i staden har aldrig någon någonsin förr inbjudit mig till att bevista deras gudstjänster eller antytt att de brydde sig om mig. Jag satte verkligen värde på det, fastän jag inte kunde komma. Och, vet ni, de lade till och med en del biblisk litteratur i entrén för de övriga gästernas räkning utan att begära ersättning för den.” Sedan han nämnt något om hur prydliga rummen hade sett ut, sade han slutligen: ”Ni har någonting som flertalet människor har förlorat.”