Vad sann religion kan göra för unga människor
OM VARJE medlem i varje familj vore grundligt insatt i bibeln och i sin ofullkomlighet försökte tillämpa bibelns goda råd, då skulle alla familjer åtnjuta inre enhet och lycka. Dessutom skulle strider och krig mellan familjer, stammar och nationer upphöra. Men det är för närvarande inte så överallt. Ibland är det bara en i familjen som slår in på den här goda vägen. Hur blir det då, om låt säga endast en son eller dotter försöker att alltid tillämpa bibelns principer? Medför det en lycklig atmosfär i familjen? Inte alltid. Men det utgör ett starkt inflytande för större enhet. Och Gud hjälper verkligen den sonen eller dottern att bättre kunna ta itu med problemet, att ha större sinnesfrid och att kunna utöva ett hälsosamt inflytande i familjen.
Någon kan, med tanke på det påståendet att en kristens inflytande verkar förenande, påminna sig det som Jesus sade i Lukas, kapitel 12, verserna 52 och 53, nämligen att han kom för att bringa söndring — ”fem i ett hus [skall] vara söndrade, tre mot två och två mot tre. De skall vara söndrade, far mot son och son mot far, mor mot dotter och dotter mot mor, svärmor mot sin svärdotter och svärdotter mot sin svärmor.” Jesus uppmuntrade inte till splittring i familjen, då han sade detta. Jesus var inte emot sina egna köttsliga bröder. Hans bröder å andra sidan uppmuntrade honom inte, utan verkade hellre vilja tala nedsättande om det verk han utförde. Men Jesu levnadsbana var sådan att hans bröder till slut kom till tro på de ”goda nyheterna” som han förkunnade, och de blev kristna. — Joh. 7:3—5; Apg. 1:13, 14.
Jesus visade, inte bara genom sin egen erfarenhet i livet, utan också genom det han sade, att hans efterföljare i många fall skulle bli avsnästa, hånade och till och med förföljda av sina egna familjer. Men det fick inte vara den troende som gav upphov till ovänskapen genom att uppträda otrevligt eller respektlöst. Det skulle i själva verket vara okristet, och det kan vara en fallgrop som framför allt en ung kristen lätt kan hamna i. Kanske han var respektlös, innan han kom till kunskap om sanningen i bibeln. Men bibelns sanning kan åstadkomma fantastiska förändringar hos den kristne. Han kan själv vara ett exempel på hur värdefull sanningen är och därigenom anbefalla sig själv hos varje människas samvete inför Gud. — 2 Kor. 4:2.
Jesus gav följande befallning med avseende på dem som är häftiga motståndare, därför att de inte förstår eller uppskattar den kristnes förändrade livskurs: ”Fortsätt att älska era fiender och att bedja för dem som förföljer er, så att ni måtte visa er vara söner av er Fader som är i himlarna.” (Matt. 5:44, 45) Den kristne hoppas alltid att de till slut skall komma till tro.
I likhet med sin Mästare, Jesus Kristus, kommer den kristne att stå fast för sanningen när den röner motstånd. Men fasthet betyder inte hårdhet. Han kommer alltid att vara vänlig. Han tror sig inte vara förmer än andra, inte heller kommer han att vara oförskämd eller ”ge svar på tal” (något som är särskilt kännetecknande för många unga människor i våra dagar). När den kristne blir förlöjligad eller smädad, är det bra att komma ihåg Petrus’ ord att alltid vara ”redo att komma med ett försvar inför var och en som av er kräver ett skäl för det hopp som är i er, men gör det med mildhet och djup respekt”. (1 Petr. 3:15) Denna mildhet och djupa respekt bör man framför allt visa mot medlemmarna i den egna familjen. Man måste, för att kunna svara så, studera med uppriktighet, allvar och flit, och sedan också bjuda till. Alla, också unga kristna, bör kunna ge sunda, tydliga och utförliga skäl för sin tro. Var är annars deras tro?
RESPEKT FÖR FÖRÄLDRAAUKTORITETEN
En ung människa, som har blivit kristen, erfar det som Jesus sade: ”Sanningen skall göra er fria.” (Joh. 8:32) Hon upptäcker att hon blivit befriad från mycket av det som nu styr, ja, faktiskt förslavar unga människor — fruktan för kamrater, trycket från samhället att ”följa med hopen”, hjältedyrkan, avundsjuka, rivalitet, orätta begär, missräkning och olyckliga följder av att man påverkats av dåligt umgänge. Men ungdomar måste inse att de inte är absolut fria. De måste erkänna den myndighet som är tillbörligt förordnad, och föräldraauktoriteten har en framskjuten plats i detta hänseende. Det var Gud själv som gav föräldrarna ansvaret att fostra sina barn på rätt sätt och att bestämma vad som var bäst för varje barn. — 5 Mos. 6:1, 6, 7; 31:12, 13.
Föräldraauktoriteten inbegriper tuktans ”ris”. Ordspråksboken 23:13, 14 förklarar: ”Låt icke gossen vara utan aga; ty om du slår honom med riset, så bevaras han från döden; ja, om du slår honom med riset, så räddar du hans själ undan dödsriket.” Barnen kanske ibland tycker att tuktan inte ges på rätt sätt, men de måste komma ihåg att föräldrarna är ansvariga inför Gud för hur de utövar sin auktoritet och att Gud — även om tuktan inte ges på rätt sätt — kan låta den samverka till nytta för det lydiga barnet. — Rom. 8:28.
Det blir mycket lättare för en ung människa att underordna sig föräldramyndigheten, om hon tänker på aposteln Paulus’ ord: ”Det är sant att ingen tuktan för ögonblicket tycks vara till glädje, utan till bedrövelse; men efteråt frambringar den, åt dem som har blivit övade genom den, fridsam frukt, nämligen rättfärdighet.” (Hebr. 12:11) En ung människa, som inser detta, kan vara tacksam för den tuktan som föräldrar och äldre medlemmar i församlingen ger och också för den tuktan hon får i skolan. Hon kommer att göra snabba framsteg och kunna glädja sig åt ett gott samvete och över att kunna tala fritt och öppet, därför att hon tjänar Herren Jehova och hans Son, Jesus Kristus, när hon underordnar sig myndighet, även om det inte alltid är så roligt. Aposteln tänkte särskilt på att uppmuntra de unga, då han skrev: ”Ni barn, var lydiga mot era föräldrar i allting, ty detta är välbehagligt i Herren.” (Kol. 3:20) Det enda undantaget vore om den unge blev uppmanad att göra något som inte behagar Herren.
ATT UTÖVA VISHETEN FRÅN OVAN
Du kanske inte får hjälp av familjemedlemmar eller kamrater i din tillbedjan av Skaparen. Du kan under sådana förhållanden be Gud om vishet för att kunna bevara jämvikten. Lärjungen Jakob, Jesu Kristi halvbror, skrev till dem som var i svårigheter: ”Håll det för idel glädje, mina bröder, när ni råkar ut för olika prövningar.” ”Men om någon av er saknar vishet, må han då fortsätta att utbe sig sådan av Gud, ty han ger frikostigt åt alla och utan att förebrå; och den skall ges honom.” — Jak. 1:2, 5.
Jakob säger också att ”visheten från ovan” är ”först och främst kysk, därefter fridsam, resonlig, redo att lyda, full av barmhärtighet och goda frukter, inte partisk, inte skrymtaktig”. (Jak. 3:17) Tänk noga över var och en av dessa egenskaper, och var uppriktig när du bedömer dig själv — visar du dem eller behöver du bättra dig i något avseende? Dessa egenskaper kommer att hjälpa dig att förstå både din egen och andras situation, såväl som dina egna och andras känslor.
Du bör komma ihåg att dina familjemedlemmar nästan alltid har ditt bästa för ögonen, även om de bara känner till mycket litet av vad sann kristendom innebär. Du kanske har börjat studera bibeln med Jehovas vittnen. Dina släktingar och vänner vet kanske inte riktigt vad Jehovas vittnen är för människor. Därför kan de tycka att ”den där religionen tar för mycket av din tid”. Med tanke på skrymteriet inom flertalet av våra dagars religioner, så är det förståeligt om äldre människor blir ängsliga och rädda. De blir oroliga när de lägger märke till din ungdomliga iver för religion, och de tror att det du gör är omdömeslöst och enbart framkallat av känslor. Om de motstår dig, kan du kanske — genom att svara respektfullt i en fridsam och resonlig anda — bevisa att du har fattat ett förnuftigt och väl grundat beslut.
Fråga dig själv: Är jag verkligt fridsam och resonlig? Visar jag en sådan inställning mot min familj, även om de i viss utsträckning motstår min tro? Vad kan jag göra för att förbättra familjesamhörigheten och därigenom göra min tjänst för Skaparen mer helhjärtad? Visar jag balans och resonlighet när jag planerar min tid, så att jag både kan sköta mina familjeförpliktelser och effektivt förkunna de ”goda nyheterna”?
Den kristne bör — genom att tillämpa den bibliska visheten från ovan — hela tiden göra framsteg i sitt uppförande och i sin kontakt med de övriga i familjen. Din familj och dina vänner kanske inte motstår dig, men aposteln Petrus framhåller vad du bör göra om det skulle vara så. Han uppmuntrade de kristna med följande ord: ”Ha alltid ett gott samvete, så att de som talar nedsättande om ert goda uppförande i förbindelse med Kristus må komma på skam just i fråga om det som ni förtalas för. Det är ju bättre att lida därför att man gör gott, om det är vad Guds vilja vill, än därför att man gör ont.” — 1 Petr. 3:16, 17.
En kristens goda uppförande utövar en mycket starkare dragningskraft på andra än det som sägs.
När en flicka i Hongkong, på litet över 20 år, började att regelbundet vara med vid Jehovas vittnens bibelstudier, så ogillade familjen detta, särskilt hennes äldre bröder. Men en av bröderna lade märke till att flickan, som tidigare brukat munhuggas och gräla högljutt med sin mor, förändrades allteftersom hon fortsatte att studera bibeln, och hon kom mer och mer att visa en stillsam och mild ande. Men han tvivlade fortfarande och undrade om hennes framsteg verkligen berodde på inflytandet från hennes nya religion. Han trodde faktiskt att hans syster bara bluffade och att hennes förändrade attityd bara var påklistrad.
För att ta reda på detta följde brodern med henne en gång till Jehovas vittnens Rikets sal där på platsen för att vara med vid mötet. Till sin förvåning fann han inte en sällskapsklubb eller ett möte där man gick runt med kollekthåven, utan i stället fann han en grupp hjärtliga, vänliga människor, som var intresserade av att studera bibeln och tillämpa den i sitt liv. Snart studerade också han bibeln. Nu är den här brodern och systern som döpta vittnen med på mötena tillsammans, och de har också börjat ta med sig andra i familjen. Intresset för Gud och hans ord hade väckts, och motstånd vändes till familjeenhet och lycka — allt därför att en dotter tillämpade bibelns råd om hur man utvecklar mildhet och en ande av hjälpsamhet.
Det kan ibland tyckas som om motståndare inte lägger märke till ett gott uppförande, men den kristne behöver inte tappa modet för det.
En ung flicka, som tidigare gärna velat göra rackartyg och visa sitt oberoende, arbetade hårt på att förändra sig och tillägna sig en kristen personlighet. Hennes föräldrar sade först ingenting, och det verkade inte göra något intryck på dem. Så en dag hörde hon sin mamma säga till en granne: ”När min dotter gick med i den där religionen [Jehovas vittnen] motarbetade jag henne. Men jag har lagt märke till att hon uppför sig mycket bättre nu, så jag kommer inte att motarbeta henne mer, för det här måste vara en bra religion.”
Hur glad var inte den här flickan över att hon hade bevarat ett gott uppförande!
DEN ÄLDSTE STAMFADERN — ”DEN GAMLE AV DAGAR”
Vad är det som förmår ungdomar bland Jehovas vittnen att så orubbligt följa bibeln, också när familjen ogillar det? Får de lära sig att inte visa respekt för sina släktingar? Verkligen inte! I stället är det så att de följer en sedvänja som är lika gammal som människosläktet, nämligen att visa respekt och lydnad för de äldsta förfäderna. Till för inte så länge sedan såg man i samhällsbildningar jorden runt upp till den äldste manlige medlemmen i familjen för att få råd, vishet och vägledning. Hans ord var lag och hade företräde framför de andras — sonens, sonsonens eller sonsonssonens. I Orienten dyrkar många människor sina döda förfäder och ser upp till dem för att få vägledning. Men sanna kristna lyssnar i själva verket till den äldste stamfadern eller förfadern, som inte är död, utan är ”en levande Gud”, nämligen människosläktets Skapare, Jehova Gud. — Jer. 10:10—12.
I bibelboken Daniel (7:9, Åkeson) omtalas Gud som ”den gamle av dagar”. Han är från evighet till evighet och källan till allt mänskligt liv. (Ps. 36:8, 10; Apg. 17:24, 25, 28) Alla bör därför lyda honom, precis som rätt fostrade ungdomar bör vara villiga att lyssna till sina föräldrar och far- och morföräldrar. Genom att rätta oss efter den vishet och de anvisningar som kommer från ”den gamle av dagar” kan vi kallas för hans barn. (1 Petr. 1:14; 1 Joh. 3:1; 2 Kor. 6:18) Det är då självklart att ungdomar som tjänar Skaparen känner att de måste lyda denne högste förälder samvetsgrant såsom den avgörande auktoriteten, närhelst det råder delade meningar om vad som är rätt, medan de dock fortsätter att visa sina föräldrar respekt och kärlek.
Eftersom Jehova är familjernas och familjelivets upphovsman, måste ungdomar som tjänar honom bli bättre familjemedlemmar. Söner och döttrar kommer inte att skämma ut sina jordiska föräldrar genom att följa världens olika idéer och modenycker, dess omoraliskhet och dåliga uppförande. De är villiga att hjälpa till hemma och på annat sätt hedra sina föräldrar genom att vid alla tillfällen uppträda rent och oförvitligt. (Tit. 2:6—8) Genom att handla så — vilket ju är mycket trevligare och mer tillfredsställande än att hålla på att bråka och sätta sig upp mot myndighet — blir kristna ungdomar orsak till att Skaparen blir lovprisad. Deras himmelske Fader får också ära genom detta, och han välsignar dem för deras kärlek och tro.
Tusentals ungdomar under skiftande levnadsförhållanden jorden runt följer en levnadskurs som behagar Gud. Kanske är det så att de ting i världen, som lockar ungdomar mest och utövar de största påtryckningarna på dem, finns i de så kallade moderna nationerna, där den förhärskande andan är materialistisk. Kan sann kristendom ge ungdomar det de behöver för att vara nöjda och lyckliga, så att de slipper ryckas med av den världsliga materialismen? Ett fint exempel finner man i efterkrigstidens Västtyskland.