Vad säger bibeln?
Är det lämpligt att träna judo och karate?
I MÅNGA delar av världen har det skett en stark ökning av intresset för judo och karate. Vad beror detta på? Och vad har bibeln att säga som har att göra med träning i dessa konster?
På en del håll betraktas judo och karate helt enkelt som en ”sport”, som ger nyttig motion och träning. Somliga som är intresserade av att vara kroppsligt vältränade kan därför mena att sådan träning är jämförbar med simning eller vanlig gymnastik.
Men det råder inget tvivel om att en av de främsta orsakerna till det starka intresset för judo och karate är att man hoppas kunna använda sig av dem i samband med självförsvar, om det blir nödvändigt. I många länder är människor bekymrade över faran för att de skall bli rånade eller överfallna. Många män och kvinnor menar att det är ett skydd att kunna judo eller karate.
För att kunna göra en balanserad bedömning av saken är det bra att komma ihåg vad judo och karate egentligen är, vilken bakgrund de har och vad skicklighet i dem kan inbegripa.
Judo och karate är i grund och botten metoder för obeväpnad kamp, som härstammar från Japan. Såsom former av tvekamp eller självförsvar klassificeras de som bushido, vilket betyder ”krigarens väg”. Ett uppslagsverk framhöll att bushido ”hade sitt ursprung i buddismen, shintoismen och konfucianismen”. Japanska krigare i forna tider tränade denna teknik, så att de med bara händerna kunde kämpa mot beväpnade eller obeväpnade fiender.
Både judo och karate har alltså sina rötter i offensivt eller defensivt våld. The Encyclopædia Britannica (1971) beskriver jiujitsu, från vilken den moderna formen, kallad judo, har utvecklats, på följande sätt: ”Ett system för strid utan vapen. Syftet är att göra motståndaren till krympling eller döda honom.” Det heter också i Illustrated World Encyclopedia: ”Syftet med judo är att döda angriparen eller skada honom så svårt att han blir fullständigt försvarslös.”
Karate är ännu våldsammare och farligare. Som E. J. Harrison påpekar:
”Karate liknar både jiujitsu och judo. Men som en genuin ’stridskonst’, som är avsedd att göra av med en fiende på kortast möjliga tid och där alla medel är tillåtna, tror jag vi måste medge att den överträffar dem båda två i fråga om dödsbringande effektivitet. Och att det förhåller sig så framgår av att ett enda karateslag, om det utdelas på allvar, är i stånd att dödligt skada offret på ett säkrare och snabbare sätt än både jiujitsu och judo.” — The Fighting Spirit of Japan, sid. 74.
Det går inte att förneka att våldet håller på att öka världen utöver; vi kan inte och bör inte blunda för detta. Men känner sig en person, som vill bringa sitt tänkesätt och handlingssätt i linje med bibeln, tvungen att tillgripa träning av detta slag? Och även om någon i första hand är intresserad av att vara fysiskt vältränad, är då detta slags träning ett tillrådligt sätt att hålla sig i god form?
Bibeln fördömer inte kategoriskt allt självförsvar, inte ens användning av våld när det behövs. Men experter på hur man skyddar sig mot våldsbrott betonar ofta att det förståndigaste inte är att förlita sig på ett vapen — vare sig det är fråga om ett skjutvapen, en kniv eller sådan teknik som judo eller karate. Det som i första hand behövs i de flesta fall är rimliga försiktighetsåtgärder för att undvika farliga situationer. Gott omdöme ger ofta långt större skydd än fysisk skicklighet eller vapen. Bibeln uppmanar ingen att förtrösta på en arm av kött, utan rekommenderar i stället att den kristne sätter sin förtröstan till Jehova genom att inse att han kan ge en vishetens ande även i kritiska situationer. — Jer. 17:5; Fil. 4:6, 7.
I Ordspråksboken 3:31 heter det enligt Åkesons översättning: ”Avundas ej våldets man och välj icke någon av hans vägar.” Kristi råd och exempel visar att han instämde i det som ordspråket sade och tillämpade det. (Joh. 8:59; 10:39; Matt. 10:23) De kristna söker därför undvika våldsamma sammandrabbningar. När de hotas med våld, tar de till flykten, om det är möjligt. De visar därigenom att de inte försöker vedergälla någon med ”ont för ont” eller rätta till den här tingens ordnings orättvisor, utan väntar på att Jehova skall låta sin vrede komma till uttryck mot dem som gör det onda. — Rom. 12:17, 19.
En besläktad princip som Jehova avsiktligt inbegrep i sitt ord är: ”Hållen frid med alla människor, om möjligt är och så mycket som på eder beror.” (Rom. 12:18; 1 Petr. 3:11) En person som ger gensvar till detta råd kommer utan tvivel att tänka på hur det är tillämpligt i förbindelse med träning för ”krigarens väg”. Han eller hon kommer heller inte att avfärda detta: Vilken slutsats skulle grannar och andra iakttagare dra, om de fick se hur en kristen, som omfattar läran att ”icke mer lära sig att strida”, valde att lära sig de militäriska eller krigiska konsterna att strida utan vapen? (Jes. 2:4) Somliga har visserligen resonerat att sådan träning bara är till för självförsvar. Men även i det militära är det så att många av de vapen och träningsmetoder (däribland judo och karate) som är ”för självförsvar” också används i anfallssyfte.
I Japan har på senare år judo och kendo (fäktkonst) blivit obligatorisk träning för ungdomar i skolan. För japanerna finns det emellertid en ofrånkomlig länk mellan denna teknik och de militära konsterna. Unga, överlämnade, kristna vittnen för Jehova där i landet tar därför inte del i denna träning. Och somliga skolmyndigheter har intagit en resonabel ståndpunkt genom att inte tvinga dessa elever att ta del i vad som där i landet anses stå i konflikt med rådet att ”smida sina svärd till plogbillar” och ”icke mer lära sig att strida”. — Mik. 4:3.
Vare sig man betraktar träning i judo eller karate som enbart avsedd för självförsvar eller för fysisk träning och motion, är det emellertid något annat man inte bör glömma. En japansk skribent framhöll: ”Konsten jiujitsu är en viktig bundsförvant på slagfältet. Också när man tränar, bör man försöka föreställa sig att motståndaren är en verklig fiende.” Men Jesus Kristus gav rådet: ”Älska edra fiender, och bed för dem som förföljer er.” — Matt. 5:44, 45, Hedegård.
Oavsett vilket motiv man kan ha, när man överväger att börja träna judo eller karate, bör man tänka på hur denna träning skulle påverka ens inställning. Skulle den hjälpa en att tillämpa Jesu ord att ”älska edra fiender” eller i stället uppamma den rakt motsatta inställningen?
När det gäller särskild träning för att hålla sig fysiskt vältrimmad, måste var och en själv avgöra om detta är nödvändigt och i så fall vilket uttryck träningen skall ta sig. Aposteln Paulus’ råd till Timoteus var: ”Lekamlig övning gagnar till litet, men gudsfruktan gagnar till allt; den har med sig löfte om liv, både för denna tiden och för den tillkommande.” — 1 Tim. 4:8.
Om man ägnar sig åt motion eller fysisk träning, bör man alltså inte låta den inkräkta på eller tränga undan ens intresse för andliga ting. Kroppslig rekreation bör inte bli det främsta i livet. Den kristne vet att det inte är kroppslig övning som har med sig löfte om evigt liv. Inte heller är det innehållet i plånboken eller portmonnän. Det som bidrar till evigt liv är sådant som att man uppriktigt tillämpar bibelns principer, traktar efter gudaktig hängivenhet och befinner sig i fred med Gud. — 1 Tim. 6:6—8, 11, 12.