Vad säger bibeln?

Mottagningar med gåvor

VEM tycker inte om att få en gåva, särskilt något som man behöver? Men ligger det inte ännu större glädje i att ge en välbehövlig och uppskattad gåva? Som Jesus sade: ”Det är lyckligare att ge än att få.” — Apg. 20:35.

Ibland uppstår det frågor eller problem i förbindelse med att ge gåvor, i synnerhet när det har att göra med någon sedvänja på platsen.

Ett exempel på en lokal sed att ge presenter finner vi i Australien, där somliga har för sed att hålla en tebjudning med presenter for en kvinna kort före hennes bröllop. I Nordamerika kallas detta ”wedding shower”, och det finns också något som kallas ”baby showers”. Vänner och släktingar samlas en kväll för att åtnjuta samvaro och förplägnad och uppvakta kvinnan eller paret med gåvor, som skall hjälpa dem att möta den nya situationen att bilda hem eller att ta emot nykomlingen i familjen.

Där du bor kanske det inte är så vanligt med sådana mottagningar, men det kanske ändå hör till att man har med sig blommor eller frukt när man besöker en vän på sjukhuset eller när man blivit hembjuden till någon för att äta middag. Hur ser du på att ge gåvor i sådana situationer?

Förståndiga råd från Gud

Bibeln uppmuntrar mycket till frikostighet. Vi läser: ”Den frikostige varder rikligen mättad, och den som vederkvicker andra, han bliver själv vederkvickt.” ”Den som unnar andra gott, han varder välsignad, ty han giver av sitt bröd åt den arme.” (Ords. 11:25; 22:9) Johannes döparen gav rådet: ”Den som har två underklädnader, han bör dela med sig åt den som ingen har.” Och Jesus förmanade: ”Ta för vana att ge, och man skall ge åt er. ... För med det mått som ni mäter med skall det mätas åt er i gengäld.” — Luk. 3:11; 6:38.

Det är inte skriftenligt orätt att blygsamt tillkännage att man är givaren av en viss present, om man väljer att göra detta, kanske genom ett medföljande kort. (Jämför Jakob 1:17.) Men när det gäller att ge gåvor ger Jehova råd som tar hänsyn till människans ofullkomlighet. Det finns till exempel en risk att man ger en present för att ge ära åt givaren. Jesus gav därför rådet: ”När du går för att ge barmhärtighetsgåvor, låt då inte blåsa i trumpet framför dig. ... När du ger barmhärtighetsgåvor, låt då inte din vänstra hand veta vad din högra gör, så att dina barmhärtighetsgåvor kan vara i det fördolda; då skall din Fader, som ser på i det fördolda, återgälda dig.” (Matt. 6:2—4) Så förståndigt och omtänksamt! Om givarens identitet skall tillkännages offentligt, kan någon känna sig frestad att ge mer än han egentligen har råd till, kanske för att hans gåva skall kunna mäta sig med de övrigas gåvor. Hur sant är inte ordspråket: ”Den ene vill hållas för rik och har dock alls intet.” — Ords. 13:7.

Bibeln rekommenderar heller inte frikostighet eller givande som skulle uppmuntra till lättja. Den säger: Sätt ”som ert mål ... att arbeta med era händer”, ty ”om någon inte vill arbeta, så må han inte heller äta”. Aposteln Paulus förklarade att han personligen arbetade ”för att inte bli en kostsam börda för någon”. — 1 Tess. 4:11; 2 Tess. 3:8—12; Ef. 4:28.

”Mottagningar” och annat givande

Om en blivande mor eller ett par som snart skall gifta sig verkligen är behövande, är det lätt att förstå att det vore vänligt och omtänksamt att ge gåvor som gör förändringen lättare för dem. Men tyvärr händer det ibland att man anordnar ”mottagningar” av en helt annan orsak. En kvinna skrev till exempel i en insändare om en ”mottagning” som hade hållits för hennes köttsliga syster. Beträffande en av de tjugo gäster som kom sade hon:

”Vi kontrollerade och kontrollerade på nytt varje gåva och kort och kunde inte finna något alls från den här kvinnan. Hon kom uppsåtligt tomhänt. ... Vi var chockerade allesammans.”

Redaktören för insändarspalten svarade bland annat:

”Jag har fått hundratals brev från kvinnor som säger att de blivit inbjudna till så många som fyra eller fem mottagningar för samma brud. De betraktar sådana mottagningar som ett jättelikt röveri, och jag måste säga att ert brev verkligen ger dem vatten på sin kvarn.”

Ja, en sådan ”mottagning” kan vara en trevlig stund av samvaro, förfriskningar och givande av gåvor, men den kan också bli ett hån mot den kristna andan av frikostigt givande. Hur illa skulle det inte vara om några drog slutsatsen att deras presenter var viktigare än deras närvaro! Att det är fel att lägga hela tonvikten på gåvorna är lätt att förstå, när man inser att någon som är bjuden kanske inte har råd att ge någon gåva eller kanske planerar att ge något i samband med bröllopet eller efter barnets födelse.

I samband med somliga ”mottagningar” läser man upp namnet på givaren av varje gåva inför de övriga närvarande. Detta kan genera alla som inte haft med sig någon gåva. Och det kan leda till att man jämför presenterna från de mindre bemedlade med gåvorna från dem som är rika (eller låtsas vara det). (Jak. 2:1—9) Hur mycket bättre är det inte att undvika att tillkännage givarens namn! Om man följer Jesu råd att inte tillkännage givarens namn, undviker man omtänksamt att genera andra och att ge gästerna möjlighet att jämföra varandras gåvor, och därigenom befrämjas en lyckligare, mera kristlig anda. Paulus skrev följande om att ge åt behövande kristna i det första århundradet: ”Låt var och en göra alldeles som han har beslutat i sitt hjärta, inte missunnsamt eller av tvång, ty Gud älskar en glad givare.” — 2 Kor. 9:7.

Om man kommer ihåg detta gudomliga råd, får man hjälp att förhindra negativa känslor mot någon som inte har med sig någon gåva — vare sig det gäller en ”mottagning”, ett besök på sjukhuset, en inbjudan till en måltid eller något annat tillfälle, då sederna på platsen kan inbegripa att man har med sig en gåva. Hur mycket bättre är det inte att låta en present vara ett uttryck för oskrymtad kärlek i stället för bara en formsak på grund av sederna på platsen! — Rom. 12:9, 13.

Och när våra motiv vägleds av Guds ord behöver det heller inte finnas någon känsla av tävlan. Om du låg på sjukhuset, skulle du då inte sätta större värde på en enda prästkrage eller en apelsin från någon, som var kärleksfullt intresserad av dig, än en bukett orkidéer eller en kartong exotiska frukter, som någon gav dig därför att han kände sig tvungen att göra det? — Ords. 15:17; 28:6.

Ingen behöver heller mena att han måste ge en ”likvärdig” gåva i gengäld för något han fått. En kvinna förklarade att när en väninna kom till hennes hem för att äta en måltid och hade med sig ”ett armband och örringar, en chokladask och en flaska champagne”, tyckte hon att hon måste ha med sig lika mycket när hon blev bjuden till hennes hem på en måltid. Men varför skulle det vara nödvändigt? Människors omständigheter varierar. Och även om det inte skulle vara så, är det ju ändå känslan bakom gåvan som betyder något. Vi finner detta av Jesu berömmande ord om den fattiga kvinnan som endast gav två små mynt till Gud. — Luk. 21:1—4.

När vårt givande och vårt tänkesätt är i samklang med dessa fullkomliga råd från Gud, är de verkligen en grundval för lycka — både för givaren och för mottagaren.