Bergspredikan — ”Så här skall ni alltså bedja”
EFTER det att Jesus hade förmanat sina lärjungar att inte skrymtaktigt dra uppmärksamheten till sig när de bad, framställde han sin välbekanta mönsterbön, ”Fader vår”. Han inledde den med orden: ”Så här skall ni alltså bedja.” — Matt. 6:9a.
Ordet ”ni” avser Jesu lyssnare till skillnad från skrymtarna, som han hade nämnt tidigare. (Matt. 6:5) Uttrycket ”så här” riktar uppmärksamheten på en kontrast i jämförelse med dem som hade vant sig vid att säga ”detsamma om och om igen”. (Matt. 6:7) Det bör således stå klart att Jesus inte uppmuntrade sina lyssnare till att bara ur minnet upprepa den bön som han stod i begrepp att lära dem.
I mönsterbönen nämns sju olika ting att bedja om. De tre första utgör en begäran om att Gud måtte ingripa för att helga sitt namn; de fyra återstående gäller de mänskliga behoven. Låt oss begrunda dem punkt för punkt.
1) ”Vår Fader i himlarna, må ditt namn bli helgat.” (Matt. 6:9b) Eftersom Gud är människosläktets skapare, som har sin boning långt bortom jorden, är det lämpligt att vi, hans skapelser, vänder oss till honom med orden: ”Vår Fader i himlarna.” (Apg. 17:24, 28; 2 Krön. 6:21; Jes. 66:1) Under första århundradet enligt den vanliga tideräkningen var det synnerligen lämpligt att judarna använde detta uttryck, eftersom Gud hade ”fött” detta folk genom att befria dem ur den egyptiska träldomen och genom att ingå ett förbund med dem. (5 Mos. 32:6, 18; 2 Mos. 4:22; Jes. 63:16) Genom att använda pluralis, ”vår”, erkänner den som ber att andra jämte honom är nära förbundna med Gud och tillhör hans familj av tillbedjare.
Ibland förekommer ordet ”namn” i bibeln som synonym för personen själv. Vi läser till exempel i Uppenbarelseboken 3:4: ”Ändå har du några få namn [personer] i Sardes som inte har fläckat ner sina ytterkläder.” (Jämför Jesaja 30:27; Malaki 3:16.) ”Må ditt namn bli helgat” inbegriper tanken att Gud måtte ingripa för att helga sig genom att rentvå sitt åminnelsenamn, Jehova, från de smädelser som har hopats över det alltsedan det första människoparets uppror i Edens lustgård. (Ps. 135:13; Hos. 12:5; Åkeson; NW) Som svar på denna bön skall Gud avlägsna ondskan från jorden. Om den tiden läser vi: ”Och jag vill visa mig stor och visa mig helig och göra mig känd för många folkslags ögon; och de skola erfara, att jag är Jehová.” — Hes. 38:23, Åkeson; även Hes. 36:23.
2) ”Må ditt rike komma.” (Matt. 6:10a) Detta ”rike” är Guds suveräna herradöme, utövat genom en himmelsk messiansk regering med Kristus Jesus och hans medförbundna ”heliga” vid styret. (Jes. 9:6, 7; 11:1—5; Dan. 7:13, 14, 18, 22, 27) Bön om att Guds rike måtte ”komma” uttrycker en önskan om att det måtte komma emot alla motståndare till gudomligt herravälde på jorden. I Daniels bok får vi veta att ”det [nämligen Guds rike] skall krossa och göra en ände på alla dessa andra [jordiska] riken, men självt skall det bestå evinnerligen”. (Dan. 2:44) Därefter skall ett gudsstyre omvandla jorden till ett rättfärdighetens och fridens världsomfattande paradis. — Ps. 72:1—15; 2 Petr. 3:13; Upp. 21:1—5.
3) ”Må din vilja ske, såsom i himmelen så också på jorden.” (Matt. 6:10b) Detta är inte en begäran om att Guds vilja skall utföras av människor som den utförs av änglar i himmelen, även om detta helt visst skall inträffa. (Ps. 103:19—22; 148:1—14) Det är i stället en anhållan om att Gud själv måtte handla i överensstämmelse med sin vilja beträffande jorden. Något likartat ligger i psalmistens tillkännagivande:
”Jehová gör allt vad honom behagar, i himlar och på jord, i hav och alla djup; han som slog de förstfödda i Egypten, både människor och boskap; han sände tecken och under i dig, Egypten, över Farao och alla hans tjänare; han som slog stora folkslag och dödade mäktiga konungar.” — Ps. 135:6, 8—10, Åkeson.
Bön om att Gud måtte utföra det som är hans vilja på jorden är en begäran om att han måtte fullborda sitt goda uppsåt med avseende på vår planet, och detta inbegriper att han avlägsnar sina motståndare en gång för alla, såsom han gjorde i mindre skala i forna tider. — Upp. 19:19—21; Ps. 83:10—19.
4) ”Ge oss i dag vårt bröd för denna dag.” (Matt. 6:11) I Lukas’ evangelium lyder denna del av bönen så: ”Ge oss vårt bröd för dagen efter dagens behov.” (Luk. 11:3) Att man ber Gud om att sörja för de ting man är i behov av ”för denna dag” främjar tro på hans förmåga att fylla sina tillbedjares behov dag för dag. Det är inte en begäran om livsförnödenheter i överflöd, utan om att få de dagliga behoven tillfredsställda, allteftersom de uppstår. Det påminner oss om Guds befallning till israeliterna att samla manna, som han på mirakulöst sätt drog försorg om, ”var och en ett mått för dagen”, och inget mer. — 2 Mos. 16:4, Åkeson.
5) ”Och förlåt oss våra skulder, såsom vi också har förlåtit dem som står i skuld till oss.” (Matt. 6:12) Lukas framhåller att Jesus med ”skulder” avsåg ”synder”. (Luk. 11:4) Människor kan få Guds förlåtelse bara om de redan ”har förlåtit” de personer som syndar mot dem. (Se också Markus 11:25.) Jesus utvecklar tanken vidare, då han tillägger: ”Ty om ni förlåter människor deras försyndelser, skall er himmelske Fader också förlåta er; men om ni inte förlåter människor deras försyndelser, skall inte heller er Fader förlåta era försyndelser.” (Matt. 6:14, 15) Gud förlåter bara de människor som villigt förlåter andra. — Jämför Efesierna 4:32; Kolosserna 3:13.
6) ”För oss inte in i frestelse.” (Matt. 6:13a) Detta är inte avsett som någon antydan om att Gud frestar människor till att begå orätta handlingar, för det heter i bibeln: ”Med onda ting kan nämligen Gud inte prövas och prövar inte heller själv någon.” (Jak. 1:13) Den verklige ”frestaren” som söker få människor att synda mot Gud, det är Satan, djävulen. (Matt. 4:3; 1 Tess. 3:5) Det händer emellertid att bibelskribenter talar om att Gud gör eller är orsak till ting som han bara ger sitt medgivande åt. — Rut 1:20, 21, 1878 års övers.; Pred. 7:14; 11:5.
Denna begäran, ”för oss inte in i frestelse”, innebär att vi ber Gud att han inte medger att hans trogna tillbedjare dukar under eller ger vika, när man söker tvinga dem till olydnad mot Gud. Om detta skriver aposteln Paulus: ”Ingen frestelse har kommit över er utom vad som är vanligt för människor. Men Gud är trofast, och han skall inte låta er bli frestade utöver vad ni kan tåla, utan tillsammans med frestelsen skall han också bereda utvägen, så att ni kan uthärda den.” — 1 Kor. 10:13.
7) ”Rädda oss från den onde.” (Matt. 6:13b) Detta är en begäran om att djävulen inte skall tillåtas övervinna trogna tillbedjare av Gud. (Jämför Psalm 141:8, 9.) Jesu lärjungar kan lita på Guds förmåga att besvara en sådan anhållan. Aposteln Petrus skriver: ”Så vet Jehova att rädda de gudhängivna ur prövning.” — 2 Petr. 2:9; jämför Uppenbarelseboken 3:10.