Den Gud som ger löften
VEM är den Gud som lovar befrielse för människorna? Varför bör vi tro på hans löfte, och hur kan vi lita på det?
För att kunna ge ett sådant löfte som har innehåll måste han vara den som skapat allting, Gud Allsmäktig. Bibeln visar att han är detta. Det borde inte råda något tvivel om hans villighet att befria människorna och föra dem in i en rättfärdig ny ordning; detta framgår tydligt av hans löfte att göra det. Men vår egen övertygelse om att han skall göra det måste komma genom en undersökning av hans gärningar och handlingssätt, av hur han uppfyllt andra löften han har gett.
Bortsett från löftet att befria människorna genom det messianska riket är det viktigaste löfte som han har gett det som gäller Messias’ första ankomst. Ägde den verkligen rum alldeles som Gud hade lovat?
Redogörelsen för Messias’ första framträdande
Att den verkligen gjorde det kan bevisas genom den historiska skildringen. Från äldsta tider har bibeln framställt vissa krav som gäller Messias för att han skulle kunna omisskännligt identifieras. Några av dessa krav är:
1) Han skulle vara av Juda stam och kung Davids släktlinje:
”Spiran [symbol för styrande myndighet] skall inte vika ifrån Juda, inte heller befälhavarstaven från platsen mellan hans fötter, till dess Silo kommer; och honom skall folkets lydnad tillhöra.” (1 Mos. 49:10, NW) ”HERREN [Jehova] har svurit David en osviklig ed, som han icke skall rygga: ’Av ditt livs frukt skall jag sätta konungar på din tron.’” — Ps. 132:11; Jes. 9:7.
Jesus var av denna släktlinje, enligt vad som visas av hans släkttavla, som historieskrivarna Matteus och Lukas hämtade från det offentliga registret. (Matt. 1:3, 6, 16; Luk. 3:23, 31, 33) Denna släkttavla hade hämtats ur judarnas egna officiella arkiv och ifrågasattes inte av de judiska ledare som levde under första århundradet v.t., trots att de angrep Jesus på varje punkt de kunde tänka ut.
2) Han skulle födas i Betlehem:
”Men du, Bet-Lehem Efrata, som är så ringa för att vara bland Juda släkter, av dig skall åt mig utgå en som skall bliva en furste i Israel.” — Mik. 5:2.
Matteus citerar detta skriftställe och omtalar: ”När nu Jesus var född i Betlehem i Judeen ...” — Matt. 2:1, 5, 6.
3) Han skulle framträda när sextionio årsveckor (483 år) hade utlöpt, räknat från återuppbyggandet av Jerusalems mur (år 455 f.v.t.):
”Och du bör veta och ha insikt om att från det att ordet utgår om att återupprätta och att återuppbygga Jerusalem intill Messias, ledaren, kommer det att vara sju veckor, även sextiotvå veckor. ... Och efter de sextiotvå veckorna skall Messias avskäras, utan något för egen räkning.” — Dan. 9:25, 26, NW.
Jesus framställde sig verkligen i tid, år 29 v.t. (483 år efter år 455 f.v.t.), för att bli döpt av Johannes. Vid den tiden blev han Messias (den Smorde), smord av Guds ande. (Luk. 3:21—23) Judarna var uppmärksamma på denna tidsprofetia och ”gick i förväntan” vid den tid då Johannes, Jesu förelöpare, började predika. — Luk. 3:15, Hd.
Som en ytterligare uppfyllelse av det profetiska löftet kom Jesus att ”avskäras” i döden som ett lösenoffer för människorna omkring tre och ett halvt år efter det att han blivit döpt. Jesaja förutsade också Messias’ offerdöd. — Jes. 53:10—12.
Profanhistorien erkänner att Jesus Kristus levde på jorden och var en märklig lärare. Flavius Josephus, en judisk historiker från första århundradet som inte var kristen, skrev att Jesus befann sig på skådeplatsen under den tid Pontius Pilatus var landshövding, att han var en lärare med stort inflytande och att han var den Smorde. Han omtalade också att Pilatus dömde Jesus till döden och att Jesus visade sig vid liv igen för sina lärjungar den tredje dagen efter sin död. — Antiquities of the Jews, bok XVIII, kap. III, par. 3; Joh. 19:15, 16; 20:1, 19; Matt. 27:63, 64; Apg. 10:40.
Somliga kan betvivla Kristi egna lärjungars vittnesbörd om hans uppståndelse, men tänk på dessa fakta: Det fanns mer än fem hundra vittnen. Lärjungarna var inte män med makt eller inflytande, så att de skulle kunna övervinna eller muta de soldater som var posterade vid Jesu grav. Sannolikheten för ett hemligt samförstånd mellan så många var liten, särskilt om det gällde någonting som inte skulle vara till personlig, materiell vinning för dem. Att de bar vittnesbörd om uppståndelsen kunde inte ha något själviskt motiv; det utsatte dem för lidande och död. De avgav sitt vittnesbörd på just den plats där Messias’ bittraste fiender befann sig, där ett bedrägeri helt visst kunde avslöjas. Och de väntade heller inte med att vittna, utan började med det genast, medan de judiska ledarnas raseri stod på sin höjdpunkt. — 1 Kor. 15:3—8; Apg. 2:32; 3:15; 4:10, 18—20; 7:55—58; 8:1.
Att dessa vittnen i sitt vittnesmål om Jesu uppståndelse inte ”kokade ihop” en historia kan man ytterligare förstå av att uppståndelsen kom som en överraskning för dem i deras förtvivlan och nedslagna tillstånd. De hade väntat sig att han skulle vara en mänsklig kung, och de blev oerhört uppskakade när han dog. (Luk. 24:13—43; Joh. 20:24—29) I verkligheten var det just Jesu uppståndelse som gav dem mod att bära vittnesbörd, ett mod som inte kunde brytas ned under den häftigaste förföljelse.
Gud uppfyllde sitt löfte om Messias på ett så iögonenfallande sätt i varje detalj av de här nämnda profetiorna, såväl som av många andra, att varje tänkande människa som begrundar bevisen borde säga: ”Gud är verkligen den som uppfyller sina löften.”
Vittnesbörd från andra framträdande människor
Att Gud uppfyllde sitt löfte att sända sin Messias är ett framträdande exempel på hans pålitlighet. Det finns otaliga andra exempel. Många människor som tjänade Gud i gångna tider fick se och erfara Guds pålitlighet i att hålla sina löften, och de gjorde det inte bara en gång, utan hela sitt liv igenom. Bland dem kan nämnas Josua, David och Salomo.
Josua sade följande i sitt avskedstal till Israel:
”Ni vet väl av hela ert hjärta och av hela er själ att inte ett enda ord av alla de goda ord som Jehova, er Gud, har talat till er har uteblivit. De har alla gått i fullbordan för er. Inte ett enda ord av dem har uteblivit.” — Jos. 23:14, NW.
Kung David vittnade: ”Jehovás ord äro rena ord.” — Ps. 12:7, Åk.
Davids son, kung Salomo, sade i bön inför hela Israel:
”Lovad vare HERREN, som har givit sitt folk Israel ro, alldeles såsom han har sagt! Alls intet har uteblivit av allt det goda som han lovade genom sin tjänare Mose.” ”HERRE, Israels Gud, ingen gud är dig lik i himmelen eller på jorden, du som håller förbund och bevarar nåd, ... du som har hållit, vad du lovade din tjänare David, min fader; ty vad du med din mun lovade, det fullbordade du med din hand, såsom nu har skett.” — 1 Kon. 8:56; 2 Krön. 6:14, 15.
Dessa män var inga dårar. De var förståndiga män och ledare för en stor nation, och de insåg att det var bara genom Guds tillsyn och lojalitet mot sina löften som uppfyllelserna kunde ha kommit till. De var heller inte några bedragare. Bibelskribenternas uppriktighet, i det att de uppenbarade sina egna överträdelser såväl som sina härskares och sin nations, vittnar om deras sannfärdighet.
Lär mer om denne Gud
Om vi är uppriktigt intresserade av befrielse från fördärvet i den nuvarande tingens ordning, kommer vi att ta Guds löfte i grundligt övervägande. Det finns ingen annan källa som lovar att jorden skall bli ett paradis, att våra nära och kära skall komma tillbaka genom en uppståndelse och att vi skall få evigt liv. I jämförelse med detta är de löften som människor ger futtiga — och inte ens dessa löften kan de uppfylla.
Dessutom älskar Gud människan, som han har skapat med sina händer. Han lovar befrielse, inte därför att han är förpliktad att göra det, utan av kärlek. Det var av sitt eget initiativ som Gud sände sin Son till jorden, och detta lade grundvalen till människornas befrielse. Aposteln Paulus skrev: ”Gud bevisar sin kärlek till oss däri att Kristus dog för oss, medan vi ännu voro syndare.” — Rom. 5:8.
Varför skulle du då tvivla på eller förkasta en sådan kärleksfull anordning? Skaffa dig i stället mera kunskap om Gud och hans löften. Jehovas vittnen vill gärna hjälpa dig att följa det inspirerade rådet: ”Skaffa er visshet i fråga om alla ting; håll fast vid det som är förträffligt.” — 1 Tess. 5:21, NW.