Var en lycklig givare
”GE SÅ att det känns!” Så säger de som tigger pengar till ”välgörande ändamål”. Men så säger inte Gud i sitt ord, bibeln. I bibeln läser vi: ”Gud älskar en glad givare.” Gud lägger eftertrycket där det hör hemma, nämligen på motivet, på givandets kvalitet. Om någon ger med glatt sinne, behöver man inte ha bekymmer om gåvans storlek. — 2 Kor. 9:7.
Varför älskar Gud en glad givare? Inte därför att han är i behov av något, ty det är han inte; ”boskapen på de tusende bergen” hör honom till. Gud älskar en glad givare, därför att glädjefyllt givande vittnar om kärlek, och han känner frändskap med dem som visar kärlek. ”Gud är kärleken.” Den glädjefulle givaren är glad och lycklig över att alls kunna ge, över att han har möjlighet och tillfälle att ge eller att hjälpa någon annan. — Ps. 50:10; 1 Joh. 4:8.
Men mycket givande i våra dagar kan inte alls kallas glädjefyllt givande. Industriföretag i USA gav t. ex. varor, tjänster och kontanter till ett sammanlagt värde av mer än 55 millioner dollar för att friköpa de kubanska ”frihetskämparna”. För att få in dessa bidrag gjorde man slugt uttänkta politiska påtryckningar och gav löften om skatteavdrag för bidragen, som skulle få uppföras enligt partipriset vid utförsäljning och inte enligt tillverkningskostnaden. (Som en följd härav var det flera läkemedelsfirmor som gjorde sig förtjänst på sina bidrag!) I andra fall gjordes de politiska påtryckningarna helt oförtäckt. En firma, som väntade att bli åtalad av staten, fick t. ex. kort och gott anvisning om hur mycket den borde bidra med i varor och pengar. Naturligtvis kan inte alla dessa ha varit glada givare!
Åt vilka bör man ge? Åt alla som ber om något? Åt alla som skulle tycka om att få hjälp? Man skulle behöva vara en riktig krösus för att kunna göra det. Först och främst bör vi förvissa oss om att de som vi ger något åt antingen är förtjänta av hjälpen eller är i behov av den, om inte rentav båda skälen föreligger. Den fallna människonaturen är benägen att ge åt de rika, åt dem som inte har något behov, med den förhoppningen att få något i gengäld, och att glömma bort de fattiga. Fördenskull rådde Jesus oss att bjuda de fattiga, när vi ”gör ett gästabud”. — Luk. 14:12—14.
Vi har ideligen tillfällen att ge. Var vaken för dessa möjligheter och begagna dem med glädje. Tänk först på familjekretsen. Innan en man och en kvinna blev akta makar, fann var och en av dem så många tillfällen att ge den andra parten gåvor eller utföra tjänster åt honom eller henne, och de gjorde det med glädje; det råder inget tvivel om den saken. Varför skulle de då inte sedan äktenskapet ingåtts hålla denna kärlek vid liv genom att göra mera än plikten kräver av dem och fortsätta med att ge och göra något ”utanför programmet”, för att motparten skall bli lycklig, och göra det med glädje? Samma sak gäller i förhållandet mellan föräldrar och barn och mellan syskon.
Eller har du kanske tillfälle att visa gästfrihet mot släktingar, bekanta eller medkristna? Hur skall du då visa din gästfrihet? ”Var gästfria mot varandra utan att knota.” Det betyder så mycket för dem som får ta emot din gästfrihet att du visar glädje över att kunna vara gästfri och att du låter dem förstå att du tycker att det är ett privilegium. Och det är det också, ty ligger det inte ”mera lycka i att giva än i att taga emot”? — 1 Petr. 4:9; Apg. 20:35; NW.
Men det är inte bara materiella ting som man kan ge med glatt sinne. Alltefter din mogenhet, din insikt, ditt inflytande och den kristna frukt som Guds heliga ande har frambragt i ditt liv har du möjligheter att ge av din tid, din kunskap, ditt intresse, ditt kamratskap, ja, av dig själv, åt en annan människa som är förtjänt och i behov. Vårda dig om henne, tänk dig in i hennes situation, utöva empati, ge med glädje av dessa ting. Ge inte därför att du känner dig tvungen och tycker att det är en tung plikt, utan ge villigt, med iver, ja, med glatt sinne, såsom kristna herdar blir tillrådda att göra. — 1 Petr. 5:2.
Eftersom ingen är fullkomlig, begår vi dessutom fel allesammans, vi väcker anstöt hos andra och tar själva anstöt av andra. Vi kanske måste gå till rätta med en annan människa, eller kanske någon annan kommer till oss för att be om ursäkt. Skall vi då vara hårda och omedgörliga och likt Shylock utkräva varje uns? Eller skall vi, om vi verkligen visar barmhärtighet, göra detta motsträvigt och så att säga skriva den felande på näsan att vi visar honom en ynnest? Nej, låt oss i stället följa rådet: ”Den som visar barmhärtighet, må han göra det med glatt sinne.” Var en glad givare, när det gäller att förlåta! — Rom. 12:8, NW.
Men den bästa gåva vi kan ge någon är dock kunskap och insikt i Guds ord, bibeln. Jesus insåg detta till fullo. Hans underverk, då han botade sjuka och mättade stora skaror människor, var av ringare betydelse än hans predikande av de goda nyheterna om Guds rike och dessa människors möjlighet att vinna evigt liv. Ja, Jesus tillrättavisade i själva verket dem som endast var intresserade av hans materiella gåvor: ”Ni söka efter mig, icke därför att ni sågo tecken, utan därför att ni åto av bröden och blevo mätta. Arbeta icke för den mat som förgås utan för den mat som förblir till evigt liv, vilken Människosonen skall giva eder.” — Joh. 6:26, 27, NW.
Vad själviska människor beträffar, sådana som saknar uppskattning och som skulle vilja dra nytta av vårt glädjefyllda givande, t. ex. bortskämda äkta män och hustrur eller barn, är det naturligtvis rätt att man ger saker åt dem med en viss måtta och på ett sådant sätt, att de förstår att det är en gåva, som man ger dem, inte en skuld, som man betalar. Den som t. ex. ideligen missbrukar barmhärtigheten gör sig inte längre förtjänt av barmhärtighet. Fördenskull sade Jesus också: ”Kasta icke ... edra pärlor för svin.” — Matt. 7:6, NW.
Men när vi tänker på uppmaningen att vara en glad givare, måste vi också tänka på motpartens ansvar, på det privilegium mottagaren av gåvorna har att göra sin andel för att det skall vara glädjefyllt att ge. Betrakta inte gåvor, vänlighet eller ynnestbevis såsom självklara saker, oavsett hur ofta du får ta emot sådant. Vänta dig inte alltid ett visst ynnestbevis; ge uttryck åt verklig uppskattning varje gång du blir välsignad med att få något, och låt dig inte alltid nöja med ett muntligt tack. Du kan till exempel visa uppskattning genom att bidra till bensinen, när du får följa med på en biltur. Då och då kan du kanske ge några blommor eller en ask konfekt som gåva. På så sätt får du också del i givandets välsignelse.
Ja, Gud älskar en glad givare, och det gör även alla andra. Var själv en glad givare, och gör det lätt för andra, som ger dig gåvor, att vara glada givare genom att du visar tillbörlig uppskattning.