Bergspredikan — ”Hör dessa ... ord och gör dem”

JESUS avslutade bergspredikan med en tvåfaldig liknelse: ”Därför skall var och en som hör dessa mina ord och gör dem liknas vid en förtänksam man, som byggde sitt hus på klippan. Och regnet strömmade ner, och störtfloderna kom, och vindarna blåste och piskade mot det huset; men det störtade inte in, för det hade grundats på klippan.” — Matt. 7:24, 25; jämför Lukas 6:47, 48.

Uttrycket ”dessa mina ord” syftar på det som Jesus hade undervisat om i bergspredikan. ”Var och en som hör” dessa ord har inte avseende bara på dem som faktiskt var närvarande då Jesus höll sitt storslagna tal. Alla som längre fram skulle få höra dem, muntligen eller genom att läsa hans mycket omtalade predikan, är också inbegripna. Men varaktiga fördelar får endast den som både hör ”och gör” vad Jesus uppmuntrade till.

Det betyder inte rätt och slätt att utföra handlingar som förbinds med gudsdyrkan, självförnekelse och barmhärtighetsverk som kan framkalla beundran hos andra. Få människor kunde tävla med fariséernas nit, när det gällde sådana ting. Deras handlingar var likväl gjorda på ett hycklande sätt och betydde inget för Gud. (Lägg märke till Matteus 6:1, 2, 5, 16.) I stället för att betona gärningar som människor kan lägga märke till uppmanade Jesus sina åhörare att göra om sig inifrån och uppodla ett sinnelag och hjärtelag som verkligen behagar Gud. Guds Son förmanade till exempel dem som lyssnade till honom att erkänna sin andliga fattigdom och sitt behov av Gud (Matt. 5:3), att utveckla ett milt sinnelag gentemot Gud och medmänniskor (Matt. 5:5), att älska rättfärdighet, att vara barmhärtiga, renhjärtade och fridsamma. (Matt. 5:6—9) Människor som följer dessa råd kommer att utveckla en sant gudlik personlighet. Detta kommer att visa sig i ”förträffliga gärningar” som kan ”lysa” klart till Guds ära. Detta inbegriper att man låter sig sporras till verksamhet, såsom många av Jesu åhörare på den tiden gjorde, för att kungöra de ”goda nyheterna” för andra. — Matt. 5:14—16; jämför Kolosserna 3:10, 16.

Den person som är ”förtänksam” (skarpsynt, som visar sig ha gott omdöme, vara klok, försiktig) bygger sitt hus ”på klippan”, på fasta berget. Ett hus som är fast förankrat i klippgrunden förblir oskadat under våldsamma oväder. ”Regn” och ”störtfloder” (som kommer mycket plötsligt i torrdalarna vid ett skyfall) sveper inte bort husgrunden.a ”Vindar”, som piskar mot huset från alla håll, får inte ett sådant hus att falla över ända. Det störtar inte in under en storm.

Att man bygger sitt hus på klippan betyder, i bildlig bemärkelse, att man formar sina tankar, motiv och därpå följande handlingar enligt hela samlingen av ”dessa mina ord”, som återfinns i bergspredikan. Motgångar eller olyckor, som drabbar människor plötsligt, likt ett våldsamt oväder i Palestina, kan inte skölja bort en sådan fast grundval för ett gudaktigt uppförande. Det är under svåra, påfrestande tider som den människa, vilken gör Jesu ord, kan ”liknas vid” (eller bevisar sig vara lik) den man som förtänksamt bygger på en klippgrund. Hans personlighets olika drag och egenskaper, som han har utvecklat i överensstämmelse med Guds ord, ger inte efter, ”[störtar] inte in”, under prövande omständigheter. Han kommer inte att upphöra att tjäna Gud.

Å andra sidan sade Jesus vidare: ”Var och en som hör dessa mina ord och inte gör dem [skall] liknas vid en dåraktig man, som byggde sitt hus på sanden. Och regnet strömmade ner, och störtfloderna kom, och vindarna blåste och slog mot det huset, och det störtade in; och dess fall var stort.” — Matt. 7:26, 27; jämför Lukas 6:49.

I det land där Jesus utförde sin förkunnargärning skulle det vara dåraktigt att bygga ett hus på sanden. Regn, störtfloder och våldsamma vindar skulle snabbt rasera en sådan byggnad. ”Dess fall” skulle vara ”stort” — så stort att huset inte skulle gå att reparera.

Något liknande kommer i bildlig bemärkelse att hända den människa ”som hör dessa mina ord och inte gör dem”. En sådan människa bygger inte sitt liv på lydnad för Kristi läror, utan på självisk olydnad mot Kristi ord, som i likhet med sand sköljs bort av en störtflod. Under lugna dagar, när livet i stort sett är bekymmerfritt, kan en sådan människa lyckas dölja sin brist på gudaktiga egenskaper. Men så snart svårigheter sätter in, kommer hon att kunna ”liknas vid”, eller bevisar hon sig vara lik, den dåraktige man som bygger på sanden. Vad beträffar ett vilket som helst anspråk på att vara en Guds tjänare, som en sådan människa kan göra, kommer våldsamma motgångar att få henne att ge efter och drabbas av ett ”stort” ”fall”. När bibelskribenten Jakob dryftade hur viktigt det är att ersätta orätta tankar och motiv med rätta sådana, för att bli en lycklig ”görare” av Guds ord, gav han råd som påminner om dem som Jesus gav:

”Bli ordets görare och inte bara dess hörare, i det ni narrar er själva med ett falskt resonemang. Därför att om någon är ordets hörare och inte dess görare, är denne lik en man som i en spegel betraktar det ansikte han är född med. Han betraktar nämligen sig själv, och så går han bort och glömmer med ens vad slags människa han är. Men den som skådar in i den fullkomliga lag, som hör friheten till, och håller i med det, denne skall, därför att han inte har blivit en glömsk hörare utan en gärningens görare, vara lycklig när han gör den.” — Jak. 1:22—25.

Därpå tillfogar skildringen i Matteus’ evangelium dessa ord: ”När Jesus nu var färdig med dessa ord, blev det så att folkskarorna häpnade över hans sätt att undervisa; han undervisade dem nämligen såsom en som hade myndighet och inte såsom deras skriftlärda.” — Matt. 7:28, 29.

Jesu ”sätt att undervisa”, dvs. hela samlingen av föreskrifter i bergspredikan, gjorde hans åhörare häpna. Det var inte undervisning av det slag som de var vana att få från ”deras skriftlärda”, vilka var bevandrade i den judiska muntliga traditionen. När de skriftlärda undervisade i något ämne, talade de ”i” någon tidigare auktoritets ”namn”. Om detta läser vi i den teologiska ordboken Theological Dictionary of the New Testament:

”Termen mischschum [”i (någons) namn”] är mycket viktig i den judiska traditionen. R[abbi] Meir uttalar en liknelse i rabban Gamaliels namn (mischschum). ... Den som fick höra något i lärohuset och förmedlade detta var pliktig att anföra den auktoritet han åberopade och i vars namn han förde traditionen vidare. Ett av de 48 villkoren för att förvärva Torah är att ’man uttalar varje yttrande i dess upphovs namn ...’, Ab[oth], 6, 6; jfr Meg[illah], 15a. Detta visar vilken eller hur stor auktoritet påståendet har.”

I en rabbinsk skildring heter det att Hillel den store, som levde i första århundradet enligt den vanliga tideräkningen, undervisade rätt och riktigt om en särskild tradition. ”Men fastän han talade om den här saken hela dagen, tog de inte emot hans lära, förrän han till sist sade: Det har jag hört av Semaja och Abtalion [auktoriteter före Hillel].”

Jesus undervisade inte på det sättet. I stället för att tala i en annan människas namn förkunnade Guds Son ofta: ”Jag säger er . . . i sanning”; ”Men jag säger er”. (Se till exempel Matteus 5:18, 20, 22, 26, 28, 32, 34, 39, 44.) Han talade såsom ”en som hade myndighet” eller auktoritet, en som direkt representerade Gud, såsom fallet var med de inspirerade profeterna under förkristen tid. (Jämför Matteus 28:18.) Hur tacksamma kan vi inte vara över att Gud har ansett det lämpligt att låta detta storslagna tal upptecknas och bevaras i hans inspirerade ord!

[Fotnoter]