Frågor från läsekretsen
● Uppenbarelseboken 20:5 (NW) lyder: ”De övriga av de döda fick inte liv, förrän de tusen åren var till ända.” Visar detta skriftställe att uppståndelsen kommer att äga rum efter Kristi tusenårsregering? — Ecuador.
Nej, detta skriftställe behöver inte förstås på det sättet.
Det råder rentav en viss ovisshet beträffande om dessa ord faktiskt fanns med i det som aposteln Johannes ursprungligen skrev. De finns inte i den sinaitiska handskriften från 300-talet. Även om dessa ord fanns med i originalet, måste de likväl betraktas i det ljus som ges genom sammanhanget och de övriga skrifterna.
Uppenbarelseboken 20:4—6 (NW) lyder: ”Jag såg troner, och där var några som satte sig på dem, och makt att döma blev given åt dem. Ja, jag såg deras själar, som hade blivit avrättade med yxa för det vittnesbörd de hade burit om Jesus och för att de hade talat om Gud, och dem som varken hade tillbett vilddjuret eller dess bild och som inte hade tagit emot märket på sin panna och på sin hand. Och de fick liv och härskade som konungar med Kristus i tusen år. (De övriga av de döda fick inte liv, förrän de tusen åren var till ända.) Detta är den första uppståndelsen. Lycklig och helig är var och en som har del i den första uppståndelsen.”
Det är uppenbart att de som har del i den ”första uppståndelsen” får liv före slutet av tusenårsregeringen, eftersom de är förbundna med Herren i att styra under denna period. Men om dem som inte har del i den ”första uppståndelsen”, uppståndelsen till himmelskt liv, sägs det att de ”inte [fick] liv, förrän de tusen åren var till ända”. Frågan är: Syftar orden om att de får liv på att de blir uppväckta?
Nej; när orden betraktas i sitt sammanhang och i det ljus som andra skriftställen ger, är det tydligt att detta inte är fallet. I en beskrivning av uppståndelsen heter det i Uppenbarelseboken 20:11—13 (NW): ”Jag såg en stor vit tron och den som satt på den. För honom flydde jorden och himmelen bort, och ingen plats blev funnen för dem. Och jag såg de döda, de stora och de små, stå inför tronen, och bokrullar öppnades. Men en annan bokrulle öppnades; det är livets bokrulle. Och de döda blev dömda efter det som var skrivet i bokrullarna, i överensstämmelse med sina gärningar. Och havet gav ifrån sig de döda som var i det, och döden och hades gav ifrån sig de döda som var i dem, och de blev dömda individuellt i överensstämmelse med sina gärningar.” Vidare läser vi i Uppenbarelseboken 21:1: ”Jag såg en ny himmel och en ny jord; ty den förra himmelen och den förra jorden voro förgångna.”
Sammanhanget visar alltså att den allmänna uppståndelsen för de döda äger rum efter det att ”den förra himmelen och den förra jorden” har försvunnit. När sker detta? Enligt 2 Petrus 3:10 skall de förra himlarna och den förra jorden försvinna på ”Jehovas dag” (NW). Enligt 2 Petr. 3 verserna 3 till och med 6 skall denna dag komma över bespottarna medan de inte är beredda, alldeles som det skedde med floden på Noas tid, och därför föregår den Kristi tusenåriga regering.
På Noas tid förgicks varken den bokstavliga jorden eller de bokstavliga himlarna. Men ett ont mänskligt samhälle, som stod under onda andemakters kontroll, förgicks i flodens vatten. På samma sätt betyder inte förstörelsen av ”de himlar och den jord, som nu finnas”, slutet för den bokstavliga jorden och de materiella himlarna. (2 Petr. 3:7) Men ett ogudaktigt mänskligt samhälle skall förgås. Och Satan, djävulen, och hans demoner, som har varit som härskande ”himlar” över de olydiga människorna, skall försättas ur stridbart skick, fängslas i avgrunden. — Upp. 20:1—3.
Eftersom den allmänna uppståndelsen för de döda enligt Uppenbarelseboken 20:11—13 är förbunden med att ”jorden och himmelen [flydde] bort”, måste denna uppståndelse ske under de tusen åren då Satan är i avgrunden. Följaktligen kan detta att de döda får liv vid slutet av tusenårsregeringen, enligt vad som omnämns i Uppenbarelseboken 20:5, inte tillämpas på en sådan uppståndelse för de döda i hades. Hur skall då detta förstås (om det verkligen är en del av bibelns inspirerade text)?
Bibeln visar att också de levande kan betraktas som ”döda” från Guds ståndpunkt sett. Jesus Kristus sade: ”Låt de döda begrava sina döda.” (Matt. 8:22) Han sade också att de som tar emot honom i tro ”har övergått från döden till livet”. (Joh. 5:24) Aposteln Paulus skrev något liknande med avseende på dem som skulle få del av den himmelska styrelsen: ”Fastän ni var döda i edra försyndelser och i ert kötts oomskurna tillstånd, gjorde Gud er levande tillsammans med honom [Kristus].” — Kol. 2:13, NW.
Man kan alltså förstå att en människa inte blir levande från Guds ståndpunkt sett förrän vid den tid då hon är fri från den fördömelse som är ett resultat av synd. I fråga om dem som skall härska med Jesus Kristus är det så att Jehova Gud, på grundval av sin Sons offer, ”förklarar dem rättfärdiga” och följaktligen betraktar dem som fullkomliga, utan synd, medan de ännu är i köttet på jorden. (Rom. 8:33, NW) Men de övriga av människorna, även de som blir uppväckta på jorden under Kristi tusenårsregering, skall inte omedelbart bli befriade från syndiga böjelser och dessa böjelsers dödsbringande verkningar. Ja, om inte gagnet av Kristi lösenoffer tillämpades på dessa som blivit uppväckta på jorden och de drog nytta av det, skulle de dö igen. Att frigörelsen från syndiga böjelser till sist kommer att äga rum under Kristi tusenårsregering bekräftas i 1 Korintierna 15:24—28. Där läser vi att det inte är förrän ”den siste fienden” (NW), döden, har gjorts om intet som Jesus ”överlämnar riket åt Gud och Fadern”. Detta överlämnande av riket skulle inte kunna ske förrän Kristi tusenårsregering är fullbordad. Därefter skall Satan släppas lös ur avgrunden och tillåtas att göra människosläktet till föremål för ett slutligt prov. — Upp. 20:3, 7—10.
De som består detta prov kommer att förklaras rättfärdiga, och de skall få gåvan evigt liv. De skall således ”få liv” i den meningen att de blir rättfärdiggjorda eller förklarade rättfärdiga för evigt liv. Synden och dess dödsbringande verkningar kommer inte längre att påverka dem. De skall bli levande som medlemmar av Guds familj, fria ”från slaveri under förgängligheten”, i det de har ”Guds barns härliga frihet”. — Rom. 8:21, NW.
● Vad är innebörden i 1 Tessalonikerna 4:17 (NW), där det heter: ”Vi, de levande, som lever kvar, ... [skall] bli bortryckta i skyar för att möta Herren i luften”? — USA.
De som här omnämns är de medarvingar till Jesus Kristus som lever vid tiden för hans närvaro i Rikets makt.
Den särskilda vers frågan gäller förstås bäst i ljuset av det ämne aposteln Paulus dryftade, när han skrev till tessalonikerna. Vi läser: ”Bröder, ... vi [vill] inte att ni skall vara okunniga i fråga om dem som sover i döden, för att ni inte skall sörja, som ju de övriga gör, vilka inte har något hopp. Ty om vår tro är att Jesus dog och uppstod igen, så kommer Gud att också föra dem som genom Jesus har insomnat i döden fram tillsammans med honom. Ty detta är vad vi säger er genom Jehovas ord, att vi, de levande, som lever kvar till Herrens närvaro, på intet vis skall komma före dem som har somnat in i döden, ty Herren själv skall stiga ned från himmelen med ett befallande rop, med en ärkeängels röst och med Guds basun, och de som är döda i förening med Kristus skall uppstå först. Efteråt skall vi, de levande, som lever kvar, tillsammans med dem bli bortryckta i skyar för att möta Herren i luften, och sålunda skall vi alltid vara med Herren. Fortsätt följaktligen att trösta varandra med dessa ord.” — 1 Tess. 4:13—18, NW.
Vi kan se att den detalj som begrundas är Kristi medarvingars uppståndelse. Alla hans medarvingar som dog före hans närvaro i Rikets makt fortsatte att sova i döden. Men sedan hans närvaro börjat skulle alla dessa döda bli uppväckta till odödligt, andligt liv för att bli förenade med sin Herre. Vilken tröstande tanke var inte detta för de kristna i Tessalonika, med tanke på det betryck och de vedermödor de fick erfara! — 1 Tess. 1:6.
Men vi har inte något bibliskt skäl att sluta oss till att Jesus skulle bokstavligen stiga ned från himmelen och att de som sover i döden skulle uppstå och förhärligas på ett sådant sätt att människor på jorden kunde se det. Varför inte det? Därför att Jesus Kristus såsom andevarelse i himlarna ”bor i ett ljus, dit ingen kan komma”. ”Ingen människa har sett eller kan se” honom som sådan. (1 Tim. 6:16) Hans situation är därför jämförlig med den som hans himmelske Fader befinner sig i. (Hebr. 1:2, 3) När det heter att Jesus Kristus skall ”stiga ned” eller fara ned, är innebörden därför densamma som när bibeln talar om att Jehova Gud gör detta. I den Heliga skrift heter det till exempel om Jehova: ”Han sänkte himmelen och for ned, och töcken var under hans fötter.” (2 Sam. 22:10) ”Se, HERREN träder ut ur sin boning, han far ned och går fram över jordens höjder.” (Mik. 1:3) Det är uppenbart att Gud inte bokstavligen lämnade sin boning i de osynliga himlarna, utan han vände i stället sin uppmärksamhet till människor på jorden och visade sin makt gentemot dem. På liknande sätt skulle Jesus Kristus vid sin närvaro, enligt vad aposteln Paulus visade, vända sin uppmärksamhet nedåt mot denna jord och göra bruk av sin makt att uppväcka sina medarvingar som sover i döden.
Skulle deras uppståndelse vara synlig för människoögon? Så kunde det helt enkelt inte vara. Varför inte det? Därför att de är ”förenade med honom [Jesus Kristus] i hans uppståndelses likhet”. (Rom. 6:5, NW) De får en likadan uppståndelse som han fick. Och beträffande Jesu uppståndelse säger oss bibeln att han ”blev gjord levande i anden”. (1 Petr. 3:18, NW) För att bli sedd av sina lärjungar måste Jesus materialisera sig i en kropp av kött. Detta tjänade till att bevisa för dem att han verkligen hade blivit gjord levande. (Apg. 1:3) Hans uppståndelse var emellertid osynlig för människoögon. Väktarna vid Jesu grav ”skälvde av förskräckelse ... och blevo såsom döda”, men inte på grund av att de såg den uppväckte Jesus, utan på grund av den ängel som rullade bort stenen från graven. — Matt. 28:3, 4.
På samma sätt är Jesu Kristi medarvingars uppståndelse osynlig. I deras fall ger emellertid Skriften inte någon antydan om att de skall stanna kvar i jordens närhet och omedelbart efter sin uppståndelse uppenbara inför medtroende att de är levande.
Mot denna bakgrund kan vi inse att det som sägs om att de levande blir ”bortryckta” inte kan betyda att deras kroppar av kött och blod börjar sväva uppåt för att möta Herren Jesus Kristus, såsom somliga föreställer sig det. Han kommer inte att vara i den bokstavliga luften på en bokstavlig sky, eftersom han ”bor i ett ljus, dit ingen kan komma”, i de högsta himlarna, det osynliga andliga området. Likväl måste det som sägs om att de blir ”bortryckta” ha avseende på någonting som verkligen händer i förbindelse med uppståndelsen.
Skulle detta kunna ha avseende på att de blir ”bortryckta” från denna till undergång dömda värld av människor? Skulle det kunna syfta på att de blir upphöjda, får sitta med Kristus Jesus ”i den himmelska världen”, på grund av att de har blivit tillerkända det himmelska arvet tillsammans med honom? (Ef. 1:3; 2:6) Nej, detta var inte vad Paulus dryftade i sitt brev till tessalonikerna.
Det som sägs om att de skulle bli ”bortryckta” var någonting som de kristna i Tessalonika kunde använda för att trösta varandra, när medarvingar till Jesus dog. Det är uppenbart att det förhållandet att medarvingarna nu är skilda från den dömda världen inte är den verkliga källan till tröst, när det inträffar ett dödsfall i Guds folks församling. Och att man på detta sätt blir avskild och förenad med Jesus i andlig betydelse skulle helt enkelt inte kunna betyda att man alltid är ”med Herren”. När Kristi medarvingar en gång fullbordar sitt jordiska levnadslopp, existerar inte längre detta tillstånd, eftersom de vid uppståndelsen kommer att vara med sin Herre personligen och vara det för evigt. Den dömda världen kommer naturligtvis också att försvinna. Vidare kan en människa här på jorden nu vara skild från världen till en tid men senare på grund av trolöshet förlora den belöning som består i att vara med Herren Jesus Kristus. — Upp. 2:10.
Följaktligen framhäver Paulus’ ord till tessalonikerna att det finns en viss skillnad mellan deras uppståndelse som dör före Kristi närvaro i Rikets makt och deras uppståndelse som fullbordar sitt jordiska levnadslopp och dör under denna närvaro. Denna skillnad kan vi urskilja i Uppenbarelseboken 14:13, där vi läser: ”Lyckliga är de döda som dör i förening med Herren alltifrån denna tid [dvs. efter hans ankomst i Rikets härlighet]. Ja, säger anden, må de vila från sina mödor, ty de ting de utförde följer dem åt.” (NW) De medarvingar till Kristus som dog före hans närvaro måste sova i döden, men de som fullbordar sitt jordiska levnadslopp under denna närvaro behöver inte göra det. De blir omedelbart uppväckta till himmelskt liv. De upphör med sina jordiska mödor och träder genast in i den himmelska tjänsten. Som osynliga andevarelser blir de ”bortryckta” liksom i skyar (en symbol av osynlighet), för att för evigt vara med sin osynlige Herre. Detta är också i överensstämmelse med aposteln Paulus’ ord till korintierna: ”Vi skall inte alla insomna i döden [dvs. förbli i dödstillståndet i väntan på en uppståndelse i framtiden], men vi skall alla bli förvandlade, i ett nu, i ett ögonblick.” — 1 Kor. 15:51, 52, NW.
Det Paulus skrev i 1 Tessalonikerna 4:13—18 var således i huvudsak detta uppmuntrande budskap: Smorda kristna som dör före Herrens närvaro sover i döden. När denna emotsedda närvaro börjar, blir de uppväckta till himmelskt liv som odödliga andevarelser. Smorda kristna som lever under denna närvaro skall emellertid inte sova i döden. Vid döden blir de omedelbart förvandlade, i det de tas upp till himmelen för att vara med Kristus för evigt.