”Bliv icke förskräckta för dem som döda kroppen”

 1—3. a) Vilken fråga är det lämpligt att ställa om den som uttalade orden i Matteus 10:28? b) Vad var en levitpräst ålagd att göra till gagn för de judiska soldater, som församlats till strid?

”OCH bliv icke förskräckta för dem som döda kroppen, men icke kunna döda själen; utan hys hellre fruktan för honom som kan tillintetgöra både själ och kropp i Gehenna.”a

² Den som uttalade dessa ord måste ha haft tungt vägande skäl till att göra det. Talade han till soldater i full mundering, redo att dra ut mot en fiende rustad med vapen som skulle kunna döda den mänskliga kroppen? Några hundra år tidigare, när det folk, som den här talaren tillhörde, hade församlats för att dra ut till strid, skulle en levitpräst, som förordnats att fullgöra detta militära uppdrag, ha riktat sådana ord till trupperna som ingav mod. Han följde då de föreskrifter som profeten Mose hade skrivit ned på 1400-talet f. Kr.:

³ ”Ifall du går ut till strid mot dina fiender och du verkligen ser hästar och stridsvagnar, ett folk mera talrikt än du, skall du icke vara rädd för dem; ty Jehova, din Gud, är med dig, han som förde dig upp ur Egyptens land. Och det skall ske att när du har kommit nära striden, skall prästen också träda fram och tala till folket. Och han skall säga till dem: ’Hör, o Israel, ni närma eder i dag striden mot edra fiender. Låt icke edra hjärtan vara försagda. Var icke rädda och spring icke i panik och bäva icke för dem, ty Jehova, eder Gud, tågar med eder för att strida för eder mot edra fiender för att frälsa eder.’” — 5 Mos. 20:1—4, NW.

 4. Vem uttalade de ord vi finner i Matteus 10:28, till vilka uttalades de, och vid vilket tillfälle?

⁴ Jesus Kristus var inte någon levitpräst. När han uttalade de ord som vi återfinner i Matteus 10:28, talade han inte till judiska soldater, som kunde tänkas bli dödade medan de sökte döda fienden. Nej, Jesus Kristus kom med en ny lära, ty då hans eget liv var i fara, sade han: ”Alla som taga till svärd skola förgöras genom svärd.” (Matt. 26:52) De män, som Jesus Kristus uppmanade att inte förskräckas eller frukta för dem som dräper kroppen, var tolv fridsamma män. Det var hans tolv speciella lärjungar, som han kallade apostlar, och de tillhörde ingen krigsmakt. Deras kroppar stod visserligen i fara att bli dödade, men inte av en fiendehär ute på slagfältet. Dessa män sändes ut för att fullgöra ett fridsamt uppdrag, som inte med rätta borde ådra dem döden. Likväl hade Jesus Kristus litet tidigare i sitt tal till de här apostlarna yttrat dessa ord:

 5. Vad hade Jesus sagt litet tidigare i sitt tal till apostlarna, som stämmer överens med hans ord i Matteus 10:28?

⁵ ”Jag sänder eder åstad såsom får mitt ibland vargar; visa därför att ni äro försiktiga såsom ormar och ändå oskyldiga såsom duvor. Var på eder vakt gentemot människorna; ty de skola överlämna eder åt domstolar i orterna, och de skola gissla eder i sina synagogor. Ja, ni skola bliva dragna inför styresmän och konungar för min skull, till ett vittnesbörd för dem och nationerna. ... Vidare skall broder utlämna broder till döden och en fader sitt barn, och barn skola sätta sig upp mot föräldrar och skola låta döda dem. Och ni skola bliva föremål för hat från alla människor för mitt namns skull, men det är den som har uthärdat intill slutet som skall bliva frälst. När de förfölja eder i en stad, fly då till en annan.” — Matt. 10:16—23, NW.

 6, 7. a) Hur framgick det av Jesu föreskrifter till apostlarna att de inte med våld skulle bereda sig tillträde till privata hem och plundra dem? b) Vilka konsekvenser skulle de låta de fientligt sinnade ta, och hur antydde Jesus vad följderna skulle bli, enligt Matteus 10:15?

⁶ Skulle de tolv apostlarnas hjälpmedel i arbetet utgöras av krigsredskap? Skulle de med våld bereda sig tillträde till privata hem och plundra dem? Nej, visst inte; ty Jesus Kristus sade till dem: ”Skaffa eder icke guld eller silver eller koppar till edra penningpungar i bältet, ej heller en matpåse för färden eller två underklädnader eller sandaler eller en stav; ty arbetaren är värd sin mat. I vilken stad eller by ni än komma in, tag reda på vem däri som är förtjänt, och stanna där till dess ni lämna den orten. När ni gå in i huset, hälsa då husets folk; och om huset är förtjänt, må då den frid ni tillönska det komma över det; men om det icke är förtjänt, må då friden från eder vända åter till eder. Varhelst någon icke låter eder komma in eller hör på edra ord, skaka då stoftet av edra fötter, när ni gå ut ur det huset eller den staden.” (Matt. 10:9—14, NW) De skulle alltså inte dra ut till folk såsom korsfarare med eld och svärd. De skulle inte mot någon vidta några åtgärder som påminde om krigshandlingar, nej, inte ens mot dem som var fientligt sinnade. Genom att rätt och slätt skaka stoftet av sina sandalklädda fötter skulle de ange att de lät det oemottagliga huset eller den förhärdade staden ta konsekvenserna och utstå det straff som osvikligt skulle komma över dem från högre ort, från himmelen.

⁷ Jesus antydde vad följderna skulle bli, när han tillade: ”Jag säger eder i sanning: Det skall bliva uthärdligare för Sodoms och Gomorras land på domens dag än för den staden.” — Matt. 10:15, NW.

Varför fienden ville döda kroppen

 8. Vad måste orsaken ha varit till att de skulle bli föremål för ett sådant hat från alla människor att dessa skulle önska döda dem?

⁸ När Jesu Kristi apostlar nu uppträdde så fridsamt, varför skulle de då bli föremål för hat från alla människor i så hög grad att dessa rentav skulle önska döda apostlarnas kroppar? Det måste ha varit det budskap, vilket Jesus Kristus sände sina apostlar att predika, som var orsaken till hatet. Vad budskapet gick ut på får vi veta i Matteus 10:5—8 (NW): ”Dessa tolv sände Jesus åstad och gav dem denna förhållningsorder: ’Vik icke av in på nationernas väg och gå icke in i en samaritisk stad, utan gå i stället beständigt till de förlorade fåren av Israels hus. Medan ni gå, predika då och säg: ”Himmelriket har kommit nära.” Bota sjuka människor, uppväck döda, gör spetälska rena, driv ut demoner. Ni hava fått för intet, giv för intet.’” Deras budskap skulle gå ut på att himmelriket, Guds rike, hade kommit nära.

 9. Hur skulle det genom apostlarna ådagaläggas att Riket hade kommit nära? På vilka villkor skulle de göra det, och för vad måste alltså budskapet om Riket ha burit ansvar?

⁹ ”Fåren av Israels hus” hade bett om detta rike och hade satt sitt hopp till det. Att det hade kommit nära skulle bevisas av märkliga underverk, som dessa Rikets förkunnare skulle utföra; de skulle bota sjuka människor, uppväcka döda människor till livet, göra människor rena från spetälska och befria dem som var besatta av demoner. Allt detta skulle de göra gratis, ingen kollekt skulle tas upp. Det måste alltså ha varit budskapet om Guds rike som skulle uppegga folks hat och motstånd ända därhän att de skulle gripa till våld.

10. Vad skulle apostlarna ge budskapet, och vad skulle de behöva vara för att kunna fortsätta med detta?

¹⁰ Apostlarna skulle inte vara rädda för att predika det som Jesus bjöd dem att predika, även om de kunde vara övertygade om att människor skulle söka bekämpa deras budskap. De skulle ge budskapet den största möjliga publicitet. Jesus sade till dem: ”Frukta därför icke för dem; ty intet är övertäckt, som icke skall bliva avtäckt, och hemligt, som icke skall bliva känt. Vad jag säger eder i mörkret, säg det i ljuset; och vad ni höra viskas, predika det från taken. Och bliv icke förskräckta för dem som döda kroppen, men icke kunna döda själen; utan hys hellre fruktan för honom som kan tillintetgöra både själ och kropp i Gehenna.” (Matt. 10:26—28, NW) Apostlarna skulle alltså behöva vara fria från människofruktan, om de skulle kunna fortsätta att predika budskapet om Guds rike.

11. Hur visade apostlarna den behövliga oräddheten, och vad blev följden?

¹¹ Apostlarna visade också sådan behövlig oräddhet. Lukas 9:6 säger: ”Och de gingo ut och vandrade igenom landet från by till by och förkunnade evangelium och botade sjuka allestädes.” Det sägs ingenting om att någon just under denna predikotur sökte döda dem. Lukas 9:10 meddelar: ”Och apostlarna kommo tillbaka och förtäljde för Jesus, huru stora ting de hade gjort. Då tog han dem med sig och drog sig undan till en stad, som hette Betsaida, där de kunde vara allena.” De kom alltså alla tillbaka oskadda.

12. Hur mycket kostade det Jesus något mer än ett år senare att han predikat Riket? Genom vilkas förvållande och på grund av vilken anklagelse skedde det?

¹² Men mindre än två år senare, år 33 e. Kr., kostade det Jesus Kristus hans mänskliga liv att han predikat Guds rike. De människor, som lät döda hans kropp, var de religiösa ledarna i Jerusalem, Israels huvudstad. När de överlämnade Jesus till den romerske ståthållaren i Jerusalem, anklagade de Jesus för den undervisningsverksamhet han bedrev och sade: ”Han uppeggar folket genom att undervisa överallt i hela Judeen, alltifrån Galileen, där han började, och ända hit.” De ansatte den romerske ståthållaren och yrkade på att han skulle låta Jesu kropp fastnaglas vid en påle utanför Jerusalem, för att den skulle dö. Men den romerske ståthållaren lät sätta upp ett anslag över Jesu huvud, på vilket det stod skrivet: ”Detta är judarnas konung.” (Luk. 23:1—6, 38, NW) Den romerske ståthållaren visste inte att himmelens Gud hade smort Jesus Kristus till att vara konung över hela mänskligheten, inte bara över judarna.

13. Vilket slags behandling angav Jesu ord att hans lärjungar skulle få röna, och fick apostlarna verkligen röna en sådan behandling, enligt vad den bibliska skildringen säger?

¹³ Om Jesus fick lida på detta sätt, därför att han predikat Guds rike, vad borde hans lärjungar då förvänta? Strax innan han framhöll för dem att de inte borde frukta för dem som dräper kroppen, sade han till dem: ”En lärjunge är icke förmer än sin lärare, icke heller en slav förmer än sin husbonde. Det är nog för lärjungen att bliva såsom sin lärare och för slaven såsom sin husbonde. Om människorna hava kallat husfadern Beelsebub [ett namn på Satan, djävulen], hur mycket mera skola de icke kalla dem så, som höra till hans husfolk?” (Matt. 10:24, 25, NW) Jesus lät alltså apostlarna förstå att de måste förvänta att få röna samma behandling som han själv fått röna, därför att han predikat Guds rike. De fick också röna sådan behandling, inte bara av sin egen nation, judarna, utan även av icke-judar, dvs. hedningar. Aposteln Jakob, som var bror till aposteln Johannes, lät konung Herodes Agrippa I i Jerusalem avrätta med svärd. Denne konung ämnade också döda aposteln Petrus på samma sätt, men hans planer gjordes om intet av Guds ängel. — Apg. 12:1—11.

14, 15. a) Vilken församling blev i synnerhet utsatt för förföljelse på detta sätt, och vilken medlem av den blev en framträdande martyr? b) Vad sade längre fram en jude, som tog på sig ansvaret för denne martyrs död, om sin förföljelse av de kristna?

¹⁴ Det var inte bara apostlarna som blev förföljda på detta sätt, utan också de övriga av Jesu Kristi lärjungar, i synnerhet de som tillhörde församlingen i Jerusalem. Särskilt framträdande bland dessa martyrer var lärjungen Stefanus, som judarna stenade till döds. En av dem som tog på sig ansvaret för Stefanus’ död var Saulus från Tarsus, en judisk farisé. Flera år senare, när denne farisé fördes inför konung Herodes Agrippa II, sade han följande om den förföljelse han bedrivit:

¹⁵ ”Jag för min del menade alltså, att jag med all makt borde strida mot Jesu, nasaréens, namn; så gjorde jag ock i Jerusalem. Och många av de heliga inspärrade jag i fängelse, sedan jag av översteprästerna hade fått fullmakt därtill; och när man ville döda dem, röstade jag ock därför. Och överallt i synagogorna försökte jag gång på gång att genom straff tvinga dem till hädelse [att avsvärja sig sin tro, NW]. I mitt raseri mot dem gick jag så långt, att jag förföljde dem till och med ända in i utländska städer.” — Apg. 26:1—11.

16. Vilken verksamhet fick denne omvände judiske farisé själv lida förföljelse för, och hur gick han till väga, då han utförde en stor del av denna verksamhet?

¹⁶ Denne judiske farisé blev själv mirakulöst omvänd och blev medlem av Jesu Kristi församling. Han blev känd såsom aposteln Paulus. (Apg. 9:1—25) Därefter började han själv få utstå förföljelse för att han predikat Guds rike i asiatiska såväl som europeiska städer. Han utförde en stor del av denna predikoverksamhet genom att gå från hus till hus, såsom han vid ett tillfälle sade till några personer från Efesus i Mindre Asien: ”Jag [avhöll mig] icke ... från att meddela eder något av det som var gagneligt, ej heller från att undervisa eder offentligen och från hus till hus. Men jag bar grundligt vittnesbörd både för judar och för greker om bättringen inför Gud och tron på vår Herre Jesus. ... Och nu, se, jag vet att ingen av eder alla, bland vilka jag har gått omkring och predikat riket, någonsin mer skall se mitt ansikte.” — Apg. 20:17—25, NW.

17. Fortfor Paulus att predika Riket sedan han hamnat i fängelse? Varifrån skrev han sitt sista brev?

¹⁷ En kort tid härefter blev aposteln Paulus fängslad; men att han sattes i fängelse avskräckte honom inte från att predika Guds rike. Under sin första fängelsetid i Rom tog han ”vänligt emot alla, som kommo in till honom, och predikade Guds rike för dem och förkunnade det som angår Herren Jesus Kristus och talade ut med den största dristighet, utan något hinder”. (Apg. 28:30, 31, NW) Aposteln Paulus’ sista brev skrevs av allt att döma under hans andra fängelsevistelse i Rom, då han väntade att han inom kort skulle bli avrättad av sådana som dödar kroppen. — 2 Tim. 4:16—18.

18, 19. a) Vad var det obestridligen som hjälpte dessa första lärjungar att förbli orädda, när de hotades av våldsam död, och för vilka andra var denna hjälp också ämnad? b) Vad förutsåg och förutsade Jesus för våra dagar, som gjorde att han insåg behovet av sådan hjälp nu?

¹⁸ Jesu Kristi trogna efterföljare för 1900 år sedan blandade sig inte i denna världens politiska angelägenheter. De predikade obestridligen Guds rike såsom mänsklighetens enda hopp. När de hotades av våldsam död, blev de hjälpta att förbli orädda genom att påminna sig Jesu ord. Hans ord har inte upphört att vara värdefulla, de är av stort värde än i dag. Hans avsikt var att Rikets förkunnare i vår tid skulle komma ihåg hans ord, ty han förutsåg att Guds rike skulle upprättas i himmelen i makt nu i våra dagar. Jesus Kristus var den störste av alla Guds profeter på jorden, ty ingen annan profet har uttalat sådana exakta profetior som Jesus Kristus uttalade om den märkliga tid vi lever i. Bland annat förutsåg och förutsade han beträffande vår tid att hans trogna efterföljare skulle fullgöra ett mer omfattande verk än någonsin, i det att de skulle predika Guds upprättade rike.

¹⁹ När Jesus förutsade detta i sin profetia beträffande avslutningen på denna världsliga tingens ordning, sade han: ”Ni skola bliva föremål för hat från alla nationer för mitt namns skull. ... Men det är den som har uthärdat intill slutet som skall bliva frälst. Och dessa goda nyheter om riket skola bliva predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer; och därpå skall slutet komma.” (Matt. 24:9—14, NW) Har inte den profetian besannats? Jo, det har den!

20, 21. a) När började budskapet predikas, men vilka organisationer har inte predikat det? b) Vad förordade detta budskap inte, men vilket avslöjande har det däremot gjort?

²⁰ I våra dagar predikas ett budskap om Guds rike bland alla nationer, alldeles som aposteln Paulus själv frambar ett budskap, ”offentligen och från hus till hus”. Enligt vad historiska fakta ger vid handen började budskapet predikas år 1919, året närmast efter första världskrigets slut. Budskapet predikades inte av kristenhetens kyrkoorganisationer, ty kristenhetens nationer var de mest framträdande kämparna i detta världskrig om herraväldet över jorden, och de var alltjämt intresserade av att behärska jorden. Budskapet förordade inte Nationernas förbund, som man vid den tiden väckte förslag om och som många religiösa ledare i Förenta staterna år 1919 kallade för ”det politiska uttrycket för Guds rike på jorden”. Nationernas förbund har efterträtts av Förenta nationerna, men denna nya anordning för vidmakthållande av internationell fred och säkerhet har inte visat sig vara ”det politiska uttrycket för Guds rike på jorden” i högre grad än det nu döda Nationernas förbund.

²¹ Det budskap, som har utgått från Gud sedan 1919, har avslöjat både Nationernas förbund och Förenta nationerna och har påvisat att de bara varit av människor frambragta surrogat för Guds rike och att de alltså varit bedrägerier!

22. Hur var det budskap, som Jesus förutsade, annorlunda än det som förordar av människor frambragta surrogat, och hur framhävdes året 1914 e. Kr.?

²² Det sanna budskapet om Riket, det som Jesus Kristus förutsade i Matteus 24:14, är annorlunda. Genom det har alla nationernas uppmärksamhet riktats på att Guds rike, som skall styra hela jorden, upprättades i himmelen när ”hedningarnas tider” ändade år 1914 e. Kr. (Luk. 21:24) År 1914 uppnåddes slutet på de 2.520 år, som Jehova Gud hade medgivit att hedniska (icke-judiska) nationer skulle få förtrampa hans rätt att styra jorden förmedelst ett rike styrt av den messianske ättlingen till konung David i Jerusalem. De 2.520 år, under vilka det inte existerat något rike på jorden styrt av en konung av Davids ätt, började år 607 f. Kr., när babylonierna förstörde det jordiska Jerusalem och omstörtade konung Davids ätts kungliga tron, som aldrig mer skulle upprättas på jorden i Jerusalem. År 1914 e. Kr. var fördenskull tiden inne för Guds rike att bli återupprättat, men inte på jorden utan i himmelen, varvid styrelsen skulle anförtros den ättling som lovats åt konung David, nämligen Jesus Kristus. — Hes. 21:24—27.

23. a) Hur förhöll det sig med de synliga bevisen för att Riket blivit upprättat, vilka Jesus förutsade, och vad har budskapet varskott nationerna om? b) Vad har följden blivit för dem som predikar Riket?

²³ Jesus Kristus själv hade förutsagt de synliga bevis, som skulle tjäna såsom vittnesbörd för oss i denna tid och av vilka vi skulle förstå att Guds rike med Davids ättling som konung hade blivit upprättat i den osynliga himmelen. Dessa bevis har vi iakttagit sedan 1914, det år då första världskriget bröt ut och inledde en tid av världsomfattande våld, som har fortsatt intill nu och bara blir allt värre. Budskapet om Guds rike har sedan dess varskott alla nationer och regeringar på jorden om att de, ifall de fortsätter att ignorera Guds upprättade rike och vägrar att överlämna sin nationella suveränitet åt detta rike, kommer att drabbas av fullständig tillintetgörelse i ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”, vid en plats som på hebreiska kallas Har-Magedon (Harmageddon). (Matt. 24:7—14) Det är då inte underligt att de som predikar detta speciella budskap om Riket har blivit ”föremål för hat från alla nationer” (NW), såsom Jesus Kristus förutsade i Matteus 24:9. Skildringen av händelserna i våra dagar ger vid handen att det förekommit mycken världsomfattande förföljelse av dessa Rikets förkunnare.

”Frukten icke för dem!”

24. Varför har de goda nyheterna om Riket alltjämt blivit predikade, trots förföljelse, och vilket särskilt budskap gick ut år 1933? Vilka gällde det i första hand?

²⁴ Om Rikets förkunnare hade givit vika för fruktan för människor, som kan döda kroppen, skulle ”dessa goda nyheter om riket” inte alltjämt ha blivit predikade under svår förföljelse. För drygt trettioett år sedan, nämligen år 1933, innehöll denna tidskrifts moderupplaga, i numret för 1 november (på svenska 1 januari 1934), den ledande artikeln ”Frukten icke för dem!” I denna artikel gjordes en speciell utredning av Matteus 10:26—28, liksom det görs i den här artikeln. Artikeln hade skrivits med tanke på dem som råkade i speciell fara vid den tiden, nämligen ”kvarlevan”, ”tempel-klassen” eller ”tempel-skaran”, vilket framgår av att kvarlevan gång på gång nämns i artikeln, alltifrån andra paragrafen till och med artikelns fyrtioandra och sista paragraf. (Upp. 12:17) Det sägs ingenting i artikeln om de ”andra fåren”, som den förträfflige herden, Jesus Kristus, församlar till sin hjord och som hoppas vinna evigt liv på jorden under paradisiska förhållanden. (Joh. 10:16) Denna artikel om oförskräckthet kom i rätt tid för dem av ”kvarlevan”, som befann sig på jorden, nämligen för de trogna efterföljare till Jesus Kristus, vilka skall bli medregenter med honom i hans himmelska rike. — Rom. 8:16, 17.

25, 26. a) Vilken åtgärd vidtog romersk-katolska hierarkien med avseende på detta år, 1933? b) Varför blev detta likväl ett kritiskt år?

²⁵ År 1933 var ett kritiskt år. Visst hade påven i Rom förklarat detta år för ett heligt år till åminnelse av att Jesu Kristi kropp blivit dödad exakt 1900 år tidigare. Fördenskull uttryckte man inom romersk-katolska hierarkien den förhoppningen att en våg av religion skulle bära nationerna mot fred och välstånd. Men i Tyskland trädde nazistledaren Adolf Hitler fram såsom rikskansler och erkändes såsom diktator av tyska riksdagen den 23 mars. I Italien hade redan Benito Mussolini blivit diktator, och han införde en fascistregim i detta land. Han hade också ingått ett konkordat med påven i Rom, varigenom denne blev Vatikanstatens suveräne härskare.

²⁶ Japan behärskades vid denna tid av en skara krigsherrar med imperialistiska ambitioner, och de strävade efter att landet såsom en av axelmakterna skulle förenas med Nazisttyskland och Fascistitalien. Den 27 mars tillkännagav Japans kejsare att Japan utträtt ur Nationernas förbund, som väckt dess misshag. Alltså utvecklades världssituationen inte hänemot ”fred och välstånd”, utan hänemot andra världskrigets utbrott, och därmed fick Nationernas förbund dödsstöten. Under hela denna politiska förveckling samarbetade Katolsk aktion, också i ”demokratiska länder”, med de romersk-katolska diktatorerna i Europa.

27. Vilkas tro och mod stärktes genom artikeln ”Frukten icke för dem!”, och vad fick de uppleva senare?

²⁷ Vakttornsartikeln ”Frukten icke för dem!” stärkte tron och modet hos Rikets förkunnare, i synnerhet hos Jehovas vittnen i Nazisttyskland och i de länder som detta tyska välde, ”tredje riket”, lade under sig. De var de första som det nazistiska diktatorsväldet inskred mot. De kastades i fängelser och fruktansvärda koncentrationsläger, därför att de vägrade att avsvärja sig tron på Guds rike och vägrade att tillbedja naziststaten. Men utöver hela jorden, ”demokratiska länder” inte undantagna, började Jehovas vittnen få känna på ökad förföljelse och större motstånd, därför att de oförskräckt fortsatte att predika Guds rike.

28. Hur många Rikets förkunnare hade dödats när andra världskriget slutade år 1945, och vad hade de inte givit efter för?

²⁸ När andra världskriget slutade år 1945 och de nazistiska och fascistiska diktaturerna störtades, såväl som Japans imperialistiska krigsherrar, uppgick antalet av de förkunnare av Guds rike, som hade blivit dödade av ”dem som döda kroppen”, till flera tusen. I Nazisttyskland kom endast åtta tusen av de tio tusen vittnena för Jehova, som satts i fängelse och koncentrationsläger, ut ur dessa med livet i behåll. De hade inte givit efter för fruktan för människor.

29. Inför vilken situation står Rikets förkunnare nu? Behöver de bli påminda om orden i Matteus 10:28?

²⁹ Nu, trettioett år efter det att det så behövliga budskapet ”Frukten icke för dem!” publicerades i Vakttornet, står vi inför en ännu värre situation. Förenta nationernas verksamhet har inte kunnat lägga en orubblig grund till det efterlängtade tillståndet av fred och välstånd i världen. Alla nationer har gripits av fruktan för ett tredje världskrig, i vilket man räknar med att vätebomber och andra djävulska krigsredskap skall komma att användas. Den nazistiska och den fascistiska diktaturen är borta, men andra diktaturer blomstrar, de kommunistiska inbegripna; och den smittosamma feberaktiga längtan efter nationellt oberoende sprider sig som en farsot. Dyrkan av den nationella suveräniteten och av den politiska staten breder ut sig och tar sig nya uttryck. Nationernas framryckning mot Harmageddon i motstånd mot Guds himmelska rikes suveränitet sker i allt raskare tempo. Mer än någonsin behöver de som stöder Guds rikes sak och förkunnar detta rike bli påminda om Jesu ord till apostlarna i Matteus 10:28.

30. Vilka bibelverser ur Uppenbarelseboken, som manar till tro och uthärdande, är tillämpliga i denna tid, och för vilka, förutom för dem som direkt omnämns i dessa verser, gäller dessa ord?

³⁰ I våra dagar, då man försöker tvinga alla människor att tillbedja världspolitikens symboliska ”vilddjur” och att tillbedja dess ”bild”, Förenta nationerna, är orden i Uppenbarelseboken 13:10 synnerligen aktuella: ”Här gäller det för de heliga att hava ståndaktighet [uthärdande, NW] och tro.” Och även orden i Uppenbarelseboken 14:12: ”Det är här som det betyder uthärdande för de heliga, för dem som hålla Guds bud och Jesu tro.” (NW) Nu gäller det inte heller bara ”kvarlevan” av ”de heliga”. Med dem har en växande ”stor skara” av ”andra får” förenat sig, vilka frivilligt åtagit sig att ta del i att predika Riket. Utvecklingen på den internationella skådebanan kräver tro och uthärdande av denna stora skara av ”andra får”, om de skall kunna bevara sin kristna ostrafflighet. De ”andra fåren” kan inte göra detta och samtidigt frukta människor som ger sig till att döda.

[Fotnot]