Den kristna förkunnartjänsten
”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationer.” — Matt. 28:19, NW.
1. a) Vad blev människorna i Galileen imponerade av i det första århundradet? b) När började Jesus sitt predikoverk?
NÄR folket i Galileen i det första århundradet lyssnade till en trettioårig man, som gick omkring i deras bygder och predikade, blev de så imponerade av det som han sade att ”ryktet om honom gick ut i hela den kringliggande trakten”. (Luk. 4:14) Det hade aldrig bland dem funnits en man som talat med sådan vishet och myndighet. Han hade börjat predika kort efter det att han blivit döpt i floden Jordan, varvid Guds ande hade kommit över honom. Det predikoverk, som Jesus Kristus påbörjade vid den tiden, utgjorde början till något fullständigt nytt i det hebreiska folkets långa historia.
2. Vilken uppgift hade de hebreiska profeterna?
2 Under den tid de hebreiska profeterna, av vilka Malaki var den siste, hade varit i verksamhet hade man inte gjort något försök att bilda en växande sammanslutning av predikare, som skulle förkunna Jehovas uppsåt och undervisa folket i Skriftens sanningar. Gud sände i första hand ut profeter såsom reformatorer, inte såsom lärare eller undervisare. Deras uppgift var att söka få folket att vända åter till den sanna tillbedjan och att varna dem för vad Gud skulle komma att göra med dem, om de framhärdade i sin olydnad. Därför blev profeterna individuellt inspirerade av Gud. De gjorde inte något försök att kalla samman en skara predikare. Den sammanslutning som benämndes ”profetlärjungar” eller ”profetsöner” bestod av en krets profeter, som redan hade Jehovas ande. De utgjorde inte någon frukt av ett predikoverk. Men det gjorde de som följde i Jesu Kristi fotspår.
3. Hur kom det sig att det uppsåt Jesus hade med sitt predikande var någonting nytt för hebréerna?
3 I olikhet med profeterna predikade Jesus med det målet för ögonen att församla människor som skulle vara predikare. Det var något absolut nytt. Hans mål eller uppsåt var att de i sinom tid skulle komma att utgöra en organisation av hängivna tillbedjare av Jehova, vilka skulle ”tillbedja i ande och sanning” och skulle predika. (Joh. 4:24) I och med att Jesus började predika i Judeen och Galileen blev alltså den kristna förkunnartjänsten en verklighet.
4. Hur uppenbarade Jesus vad han ville att hans efterföljare skulle göra, och vari bestod detta verk?
4 Mycket tidigt under sin förkunnartjänst började Jesus välja ut dem som skulle bli hans apostlar. Elva av dem var galiléer, men den tolfte, han som slutligen visade sig otrogen, var av allt att döma judé. Vad som var Jesu vilja beträffande dem uppenbarades då han utvalde de båda första, som redan tillhörde hans lärjungekrets. ”Då han nu vandrade utmed Galileiska sjön, fick han se två bröder, Simon, som kallas Petrus, och Andreas, hans broder, kasta ut nät i sjön, ty de voro fiskare. Och han sade till dem: ’Följen mig, så skall jag göra eder till människofiskare.’” (Matt. 4:18, 19) Han hade för avsikt att ge dem undervisning såsom Ordets förkunnare, så att de skulle kunna hitta människor som älskade rättfärdighet och föra dessa till gemenskap med honom.
Förkunnare sänds ut
5. Förklara varför den kristna förkunnartjänsten var i behov av många predikare under första århundradet.
5 Eftersom syftet med den kristna förkunnartjänsten var mycket olikt den uppgift som de hebreiska profeternas predikande skulle tjäna, behövdes det väldigt många predikare. Det måste utföras ett undervisningsarbete, för att intresserade människor skulle kunna församlas. Guds ord skulle dra dem in i den nya tingens ordning. Genom Jesus Kristus hade Gud för avsikt att ersätta den gamla judiska tingens ordning, som hade tagit sin början med Mose, med en ny tingens ordning. Denna nya ordning skulle bli den gamla mycket överlägsen, ty den skulle medföra evigt liv för dem som fördes in i den. Jesus jämförde människornas församlande till den nya tingens ordning med skörden för en lantbrukare, då han sade: ”Skörden är mycken, men arbetarna äro få. Bedjen fördenskull skördens Herre, att han sänder ut arbetare till sin skörd.” (Matt. 9:37, 38) Detta gjorde han genom att ge framgång åt den kristna förkunnartjänsten under det första århundradet.
6. Vilka anvisningar för den kristna verksamheten gav Jesus åt apostlarna, och till vilka skulle de då begränsa sitt predikoverk?
6 Sedan Jesus givit de tolv apostlarna undervisning och övning under någon tid, sände han ut dem att predika. ”Dessa tolv sände Jesus åstad och gav dem denna förhållningsorder: ’Vik icke av in på nationernas väg och gå icke in i en samaritisk stad, utan gå i stället beständigt till de förlorade fåren av Israels hus. Medan ni gå, predika då och säg: ”Himmelriket har kommit nära.” Bota sjuka människor, uppväck döda, gör spetälska rena, driv ut demoner. Ni hava fått för intet, giv för intet.’” (Matt. 10:5—8, NW) De skulle begränsa sitt predikoverk till de naturliga judiska avkomlingarna av Abraham. Längre fram skulle det utsträckas till nationerna, dvs. till de icke-judiska folken. Eftersom judarna var Guds förbundsfolk, skulle de vara de första som fick möjlighet att ingå i den kristna församlingen, vars medlemmar slutligen skulle få privilegiet att bli präster åt Gud och att ”härska som konungar över jorden”. — Upp. 5:10, NW.
7. a) Varför var det budskap, som apostlarna blev ålagda att predika, goda nyheter? b) Förklara varför de kunde säga att riket hade kommit nära.
7 Det budskap, som apostlarna fick föreskrift om att predika, var ett uppbyggande budskap om Jehovas rike. Israeliterna hade under lång tid förbidat ett rike som Gud skulle frambringa. Profeten Daniel hade talat om det mer än fem hundra år innan Jesus började sin förkunnargärning. När Jesus och hans apostlar kungjorde att det hade kommit nära, var detta goda nyheter. Jesus var konungen i detta rike. En ängel hade identifierat honom såsom konungen, och det innan han föddes. Till Maria sade denne ängel: ”Han skall vara konung över Jakobs hus till evig tid, och på hans rike skall ingen ände vara.” (Luk. 1:33) Eftersom han var Guds rikes konung, medförde hans närvaro att riket var närmare ett förverkligande än någonsin tidigare. Därför att riket representerades av honom, dess överhuvud, kunde apostlarna med fröjd och glädje kungöra de goda nyheterna att riket hade kommit nära. — Dan. 2:44.
8, 9. a) Vilket bevis gav Jesus och apostlarna på att de var Jehovas sanna representanter? b) Hur visade Jesus vem som givit honom myndighet att utföra sin förkunnartjänst, och vad uppenbarar detta med avseende på religiösa ledare?
8 Såsom ett bevis på att Guds ande vilade över apostlarna och att de verkligen förkunnade sådant som Gud önskade att judarna skulle få veta fick de kraft att utföra underverk, t. ex. bota sjuka och uppväcka döda människor. Flertalet av folket lyssnade visserligen gärna till Jesus och apostlarna, ty de insåg att de var Guds tjänare, men många av de religiösa ledarna vägrade hårdnackat att erkänna deras myndighet eller rätt att predika trots de underverk de utförde. (Mark. 12:37) Vid ett tillfälle sade dessa ledare till Jesus: ”Med vad myndighet gör du detta? Och vem har givit dig sådan myndighet?” (Matt. 21:23) Jesus hade påvisat vem det var som hade givit honom denna myndighet, när han offentligen hade läst ur Jesajas bok i synagogan i Nasaret. Han läste Jesaja 61:1, 2 och sade då:
9 ”Jehovas ande är över mig, ty han har smort mig till att kungöra goda nyheter för de fattiga, han har sänt ut mig till att predika frigörelse för fångarna och synens återfående för de blinda, till att sända ut de underkuvade till frihet, till att predika Jehovas godtagbara år.” När han läst upp detta, sade han till folket: ”I dag uppfylles detta skriftställe, som ni nyss hörde.” (Luk. 4:18—21, NW) På detta sätt uppenbarade Jesus att det var Jehova Gud som hade bemyndigat honom att predika. Det var ett mycket högre bemyndigande än mänskliga religiösa ledare skulle kunna ge. Eftersom Jesus fick sitt uppdrag av Gud, behövde han inte vara utexaminerad från någon av rabbinskolorna, som meddelade högre undervisning, eller äga något bemyndigande att utföra sin förkunnartjänst, vilket utfärdats av översteprästen Kaifas eller av någon annan medlem av Sanhedrin. Jesus kunde alltså påvisa att Jehova Gud givit honom myndighet att predika, och i likhet med honom kunde hans apostlar göra detta.
10. Vad angavs av det förhållandet att Jesus sände ut ytterligare sjuttio efterföljare till att predika?
10 Sedan apostlarna hade börjat ta del i den kristna förkunnartjänsten, sände Jesus ut ytterligare sjuttio efterföljare till sig såsom predikare. När Jesus gjorde detta, angav han att det var hans mening att hans befallning att predika skulle gälla flera än bara de tolv apostlarna. ”Därefter utsåg Herren sjuttiotvå [sjuttio, Åk; NW] andra och sände ut dem framför sig, två och två, till var stad och ort, dit han själv tänkte komma.” Han sade till dem: ”Sägen till dem: ’Guds rike är eder nära.’” (Luk. 10:1, 9) I likhet med apostlarna bar de ut sitt budskap till folket och väntade inte på att folket skulle komma till dem. Genom att undervisa och sända ut dessa åttiotvå personer hade Jesus börjat utvidga den kristna förkunnartjänsten.
Snabb tillväxt
11. a) Vad började ske med kristendomen vid pingsten? b) Varför kunde inte en kristen organisation bildas före pingsten?
11 När den heliga anden hade blivit utgjuten på pingstdagen, femtio dagar efter det att Jesus blivit uppväckt från de döda, började kristendomen få en explosionsartad tillväxt. Enbart den dagen blev 3.000 personer lärjungar. Under dagarna strax efter pingsten ökade antalet troende dag för dag. I olikhet med förhållandena bland dem som lystrade till predikandet innan Jesus dog kom dessa nu att utgöra en organisation som var tydligt åtskild från den judiska religiösa tingens ordning. Något sådant var inte möjligt innan Jesus dog, ty lagförbundet ägde då alltjämt gällande kraft, och Jesus kunde inte med rätta grunda en organisation som skulle tävla med den som redan existerade under lagen. Sedan syftet med lagen hade uppfyllts genom hans död, som medförde lagens ände, var tiden inne att bilda den kristna organisationen. Den tog sin början då på pingstdagen med 120 personer, som alla var judar, och apostlarna utgjorde den styrande kretsen.
12. Hur kan man förklara att den kristna organisationen tillväxte så snabbt?
12 Att denna nya organisation tillväxte så snabbt berodde på att alla som blev kristna deltog i den kristna förkunnartjänsten, och Guds välsignelse vilade över dem i deras ansträngningar att predika. ”Samtidigt fortfor Jehova att med dem dagligen förena dem som blevo frälsta.” (Apg. 2:47, NW) När dessa nyblivna efterföljare till Jesus Kristus återvände till sina hemländer efter pingsthögtiden, höll de inte tyst med det som de hade inhämtat. I likhet med de åttiotvå, som Jesus hade sänt ut att predika, ägnade sig också dessa åt den kristna förkunnartjänsten. De lät sanningens ljus lysa, alldeles som Jesus hade påbjudit. ”Ej heller tänder man ett ljus och sätter det under skäppan, utan man sätter det på ljusstaken, så att det lyser för alla dem som äro i huset. På samma sätt må ock edert ljus lysa inför människorna, så att de se edra goda gärningar och prisa eder Fader, som är i himmelen.” — Matt. 5:15, 16.
13, 14. a) Förklara hur förföljelse bidrog till att kristendomen blev spridd. b) Av vilken betydelse blev staden Antiokia i Syrien såsom händelserna utvecklade sig?
13 Stefanus’ stening, som ledde till hans död såsom den förste kristne martyren, blev upptakten till en sannskyldig förföljelsestorm, som svepte fram mot den nybildade kristna organisationen och vållade att dess medlemmar förskingrades. Detta bidrog till att den kristna tron blev spridd och till att de kristnas antal tillväxte. Allesammans fortsatte de med att predika, vart de än begav sig. ”Men de som hade blivit kringspridda gingo genom landet och kungjorde ordets goda nyheter.” (Apg. 8:4, NW) Några av dessa Kristi efterföljare kom till Antiokia i Syrien, där de predikade för judarna och bildade en församling. ”De som hade blivit kringspridda genom den förföljelse, som utbröt för Stefanus’ skull, drogo emellertid omkring ända till Fenicien och Cypern och Antiokia, men förkunnade icke ordet för andra än för judar.” — Apg. 11:19.
14 Några av dem som blev kringspridda efter Stefanus’ död predikade för judar som talade grekiska och för proselyter. ”Men av dem var det några män från Cypern och Cyrene som kommo till Antiokia och började tala till de grekisktalande, i det att de kungjorde de goda nyheterna om Herren Jesus. Dessutom var Jehovas hand med dem, och ett stort antal som blevo troende vände sig till Herren.” (Apg. 11:20, 21, NW) Sedan Barnabas och Saulus från Tarsus hade undervisat i Antiokia, blev denna stad det centrum, varifrån kristendomen bredde ut sig inom de icke-judiska nationerna. Det var också här som Kristi efterföljare först började kallas kristna.
15. Hur betraktade Saulus från Tarsus förkunnartjänsten, när han blev en kristen, och hur visade han sin hängivenhet för den?
15 Att Saulus från Tarsus blev omvänd utgjorde en viktig faktor i samband med kristendomens snabba tillväxt. När han blivit omvänd, insåg han att det ålåg den som anammade den kristna tron att ta del i den kristna förkunnartjänsten, och han avhöll sig inte från att ta del i den. Det finns ingenting som vittnar om att han ansåg förkunnartjänsten vara något som ett fåtal religiösa ledare hade ensamrätt till. Sedan han uppehållit sig en liten tid hos lärjungarna i Damaskus, förmodligen för att få undervisning, tog han med föredömligt nit omedelbart itu med förkunnartjänsten. Det predikoverk, som han påbörjade där i Damaskus, medan han ännu tycks ha befunnit sig på trettiotalet, utgjorde inledningen till ett livsverk präglat av nitiskt arbete i den kristna förkunnartjänsten, ett verk som varade i omkring trettio år. Under denna tid lät han sanningens ljus lysa överallt där han färdades fram. Av skildringen av hans livsverk framgår det att han måste ha varit en mycket produktiv, rikt fruktbärande, Ordets förkunnare.
16. Beskriv Paulus’ tillvägagångssätt, när han började predika på ett nytt distrikt. Varför var det effektivt?
16 När Paulus begav sig till nya områden, tog han för vana att koncentrera sitt predikande till sådana städer som utgjorde medelpunkter för handeln. Efesus, Tessalonika och Korint var sådana orter. De var centra, till vilka folket i trakten begav sig för att göra affärer och genom vilka handelsvägar löpte till avlägsna platser. Efesus till exempel låg utmed den stora allmänna farväg som förband Rom med Österlandet, och Korint låg på ett näs, där fartyg lossade sin last, som därpå transporterades till andra delar av Grekland. Detta var tryggare än att riskera en färd runt de stormpiskade uddarna på Greklands, dåtidens Akajas, sydspets. Det var idealiskt för kristendomen att få fotfäste på sådana platser inom nya områden. De judar och icke-judar på dessa platser, som blev kristna, förde sanningen till grannstäderna, till upplandet och till orter utmed handelsvägarna.
Inga gränser för förkunnartjänsten
17. Vad var det då under första århundradet som vittnade om att Jesu anordning att låta alla troende predika var en vis anordning?
17 Kristendomens snabba utbredande vittnade om hur vis Jesu anordning var att låta alla de troende predika. Inom kort fanns det kristna överallt i romarväldet. Den kristne skribenten Tertullianus påpekade detta, då han förfäktade den kristna saken inför hedningarna på sin tid. Han skrev: ”Människor förkunnar högt och ljudligt att vi har omringat hela staten. På landsbygden, i samhällena, på öarna finns det kristna. Alla kön, åldrar och stånd, ja, alla samhällsklasser går över till hans namn. ... Vi är bara från i går, och vi har fyllt allting ni har — städer, öar, befästa handelsplatser, stadsområden och marknadsplatser.” Att alla kristna tog del i förkunnartjänsten framgår av det som den hedniske författaren Celsus har skrivit. Han drev gäck med kristendomen, därför att ”arbetare, skomakare, bönder, de mest oupplysta och tölpiga människor, kunde vara nitiska förkunnare av evangeliet”, meddelar oss historikern August Neander.
18, 19. a) Hur tog de första kristna det som Jesus sade om att bekänna sig vara i förening med honom, och vad menade Jesus med dessa ord? b) Vilken annan befallning gav Jesus, som hade med förkunnartjänsten att göra, och vilka gäller den?
18 Alla som utövade tro tog de ord på allvar som Jesus hade uttalat om att bekänna sig vara i förening med honom. ”Därför säger jag till eder: Var och en som bekänner sig vara i förening med mig inför människor, honom skall också Människosonen bekänna sig vara i förening med inför Guds änglar.” (Luk. 12:8, NW) För att kunna vara i förening med Jesus måste en människa tro de sanningar som han lärde och måste följa hans exempel i fråga om att predika dessa sanningar för andra. En människa som inte var villig att genom verksamhet i förkunnartjänsten visa att hon var i förening med Kristus i tro och uppsåt visade sig sakna kärlek till honom. Varför skulle han då inför Gud och änglarna erkänna en sådan människa såsom medlem av hans kropp, hans församling?
19 Efter sin uppståndelse och före sin himmelsfärd gav Jesus sina elva trogna apostlar en befallning, som inte bara gällde dem. Den gäller alla kristna. Jesus sade: ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationer, döpande dem i Faderns och i Sonens och i den heliga andens namn, lärande dem att hålla allt som jag har befallt eder.” (Matt. 28:19, 20, NW) Detta gjorde apostlarna och alla som blev Jesu efterföljare under apostlarnas livstid. De gladdes över varje möjlighet att göra lärjungar, som de kunde öva i att undervisa andra.
20. Förklara hur det kom sig att predikandet blev något sällsynt bland dem som bekände sig vara kristna.
20 Någon tid efter apostlarnas död och deras död som hade stått dem nära började de till bekännelsen kristna på den tiden avfalla. Man införde en viss rangordning, och predikandet upphörde att vara en verksamhet som alla bekännare av den kristna tron ägnade sig åt; det blev en förmånsrätt som uteslutande tillföll en prästklass. Lägg märke till vad det bibliska uppslagsverket av M’Clintock och Strong säger härom: ”När rituella ceremonier började undantränga inte endast sedvänjan att evangelisera utan även själva tanken härpå, är det inte underligt att predikandet självt blev en ceremoni och så småningom en sällsynt och ovanlig ceremoni. Inte bara lekmännen utan även kyrkans presbyterer hindrades från att predika, utom med särskilt tillstånd av biskoparna, under det att många biskopar, som hade tillerkänt sig själva ensamrätten att predika, antingen av okunnighet eller av lättja praktiskt taget övergav denna sedvänja.” Den i våra dagar rådande sedvänjan att en prästklass utför predikandet och folket förblir tyst härrör från dessa avfällingar och inte från Jesus Kristus. — Apg. 20:29, 30.
De kristnas ansvar i våra dagar
21, 22. Varför är det alltjämt nödvändigt att de kristna ägnar sig åt förkunnartjänsten?
21 Vi lever visserligen nu mer än 1900 år efter Jesu tid, men Skriftens befallningar till de kristna att predika har inte förändrats. De äger alltjämt gällande kraft. Att vara en kristen innebär alltjämt att låta Skriftens sanningsljus lysa till gagn för andra människor. Behovet att utföra kristen förkunnartjänst är precis lika stort i våra dagar som det var under första århundradet, fastän omkring 30 procent av världens befolkning bekänner sig till kristendomen. De okristliga handlingar, som flertalet av dessa människor utför, vilka påstår sig vara Kristi efterföljare, uppenbarar att den sanna kristendomen inte har rört vid deras hjärtan. Det som Gud sade om det forntida Israel kan han också säga om dem: ”Detta folk nalkas mig med sin mun och ärar mig med sina läppar, men låter sitt hjärta vara långt ifrån mig.” — Jes. 29:13.
22 De till bekännelsen kristna människorna i kristenheten måste få lära sig bibelns grundläggande sanningar. De måste få höra de goda nyheterna om Guds rike; de behöver få ett hopp tänt inom sig om världsfred och en rättfärdig styrelse förmedelst Guds rike. De påminner om de israeliter som led av andlig hungersnöd och inte frambragte någon frukt. Fastän de påstår sig vara kristna, har de behov av att sanna kristna kommer till dem med närande andliga sanningar. Det finns sådana kristna nu i våra dagar, som gör just detta. — Am. 8:11.
23. Vilka är det i våra dagar som inser vilket ansvar som vilar på en kristen, och hur liknar dessa de första kristna?
23 Eftersom Jehovas vittnen inser att alla kristna är pliktiga att ta del i den kristna förkunnartjänsten, sporras de till att undervisa folk i kristendomens sanningar ”offentligen och från hus till hus” såsom apostlarna gjorde. (Apg. 20:20, NW) I 194 länder följer de Jesu exempel genom att gå ut bland människorna och predika för dem, varhelst de får fatt i dem. I likhet med de första kristna undervisar och övar de dem som lystrar till de goda nyheterna om Riket, så att de skall kunna undervisa andra i sin tur. Alla som kommer in i den nya världens samhälle av Jehovas vittnen uppmuntras fördenskull att ta del i den kristna förkunnartjänsten. Det betyder ingenting, om en person bara kan använda några få timmar i månaden i förkunnarverksamheten. Han kan i alla fall lyda Jesu befallning att predika. Dessa nutida kristna tar följande ord av aposteln Paulus till hjärtat: ”Ty med hjärtat utövar man tro till rättfärdighet, men med munnen förkunnar man offentligen till frälsning.” — Rom. 10:10, NW; 2 Tim. 2:2.
24. Vad finner man, om man jämför Jesu och hans apostlars predikande med det som präster och predikanter utför nu i vår tid?
24 Många namnkristna tycker inte om att Jehovas vittnen påstår att den kristna förkunnartjänsten är för alla kristna. De tycker att det räcker med en klubbliknande anordning med en präst eller pastor, som predikar för dem, och de förblir andligen overksamma. Men det är inte detta som är Kristi uppsåt med sina efterföljare. Det är inte någon kristen gudstjänst, inte någon kristen ämbetsutövning. Kristus nöjde sig inte med att predika bara för sina apostlar, under det att de enbart hörde på. I olikhet med de hedniska stora lärarna i Egypten och Grekland, som hade sina lundar och pelargångar, i vilka de talade till välvilliga åhörare, talade Jesus på torg och andra öppna platser till människor som inte alla var efterföljare till honom. En del var fientliga. Längre fram, när församlingar bildades, slöt sig inte apostlarna till de olika församlingarna och begränsade inte sin förkunnartjänst till de sammankomster som hölls av dessa troende. De fortsatte att predika för folk utanför den kristna organisationen, och därmed blev de ett föredöme för alla som blev åt Gud överlämnade kristna. De utövade ett gott ledarskap, som bidrog till att den andliga livaktigheten och hälsan bevarades i de olika församlingarna. Detta mönster för en uppbyggande kristen verksamhet är lika nödvändigt nu som under första århundradet.
25. a) Varför kan man påstå att den kristna förkunnartjänsten i den form, vari Jesus började utföra den, inte är något förgånget? b) Vilken frukt frambringas genom förkunnartjänsten i våra dagar?
25 Den kristna förkunnartjänsten, som Jesus påbörjade, har blivit återupplivad av Jehovas vittnen. Folk av alla raser och nationaliteter får nu tillfälle att lära känna de underbara ting, som Jehova har i beredskap åt människorna. Eftersom alla och envar inom den nya världens samhälle av Jehovas vittnen uppmanas att ta del i förkunnartjänsten och eftersom denna anordning är föremål för Guds välsignelse, förs en stor skara människor in i Jehovas organisation. Dessa människor med ett gott hjärta inser att det är deras plikt att ta del i den kristna förkunnartjänsten och att den är en anordning av Gud, tack vare vilken de kan hålla sig vid liv andligen. De vet att denna tjänst är betydelsefull för deras egen frälsning såväl som för de människors frälsning, som de predikar för. Förmedelst den lovprisar de Gud genom Kristus. ”Låt oss alltid genom honom frambära åt Gud ett offer av lovprisning, det vill säga frukten av läppar som offentligen kungöra hans namn.” — Hebr. 13:15, NW; Matt. 24:14.