Mästarens sätt att undervisa
”Aldrig har någon annan man talat på detta sätt.” — Joh. 7:46, NW.
1. Vem är den störste lärare, som någonsin funnits på jorden? Vilka ting bör vi lära av honom, och vad blir då resultatet?
NÄR han var på jorden för nitton hundra år sedan, brukade man kalla honom Mästare, Herre och Lärare. (Matt. 8:19, 21, NW, fotnot; Luk. 5:5; 8:24, 45) Den vi här talar om var Jesus, vars födelse i Betlehem tillkännagavs av himmelens änglar och vilken Gud, hans himmelske Fader, sände och smorde med sin ande till att predika och undervisa bland människorna. (Luk. 2:4—14; 3:21—23; 4:16—22) Aldrig har det funnits en större lärare på jorden än Jesus! Ingen ofullkomlig människa kan överträffa hans effektivitet i ämbetsutövningen. Såsom Jesus själv sade: ”En elev är icke förmer än sin lärare, men”, tillade han, ”var och en som blir fullkomligt undervisad kommer att bliva lik sin lärare.” Jesus, den mästerlige läraren, gav sina lärjungar anvisning om att predika såsom han predikade, och han gav dem föreskrift om att undervisa såsom han undervisade. När vi efterliknar Jesus genom att tala Guds ord och inte tankar som har sitt ursprung hos oss själva, visar vi att vi följer honom. När vi använder samma undervisningsmetoder som Jesus, så blir vi lika vår lärare. Man skall då komma underfund med om oss, som man gjorde om apostlarna, att vi har lärt av Jesus. — Luk. 6:40; Apg. 4:13; NW.
2. a) Vilket budskap kungjorde Jesus, och varför var detta fullt på sin plats? b) Vilka goda nyheter skall predikas i våra dagar, och hur?
2 Det budskap som Jesus kungjorde lydde så: ”Gör bättring, ty himmelriket har kommit nära.” När han sände ut sina tolv lärjungar, sade han till dem: ”Medan ni gå, predika då och säg: ’Himmelriket har kommit nära.’” Ja, riket hade kommit nära i den smorde konungens egen person. Angående ändens tid, som vi nu lever i, sade han: ”Dessa goda nyheter om riket skola bliva predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd.” Återigen är det budskapet om Riket som Jesu efterföljare skall predika, men den här gången är det de goda nyheterna att Guds himmelska rike är upprättat, att ”nu hava förverkligats vår Guds frälsning och makt och rike och hans Smordes myndighet”. Jesus kom Riket att leva i sina åhörares sinnen, och vi bör lära oss att göra detsamma. Han visste också att det fanns stötestenar som hindrade några från att omfatta de goda nyheterna, och han hjälpte till att undanröja dem. Genom att lyssna till Jesus kan vi av honom lära hur vi skall bli effektiva förkunnare. — Matt. 4:17; 10:7; 24:14; Upp. 12:10; NW.
3. Varför är Jesu sätt att undervisa, fastän det är många hundra år gammalt, av särskilt intresse för oss i vår tid, och vad fordras, om vår tjänst skall vara fruktbärande?
3 Det sätt att undervisa som Jesus använde är lika effektivt nu som det var i det första århundradet. Folk i våra dagar är likadana som de var på den tiden, frågvisa, nyfikna; de ville veta: varför, hur, när? Fastän tiderna förändras och förhållandena i världen kan växla, så förblir människonaturen i grund och botten densamma. Som det var då, så är det nu; folk har samma svagheter, önskningar och bekymmer, och därför råder samma behov av barmhärtighet, tröst, hopp och trygghet. Vi behöver inte kunna utföra några underverk för att övertyga andra om sanningen, men vi måste ha exakt kunskap och Guds ande för att bära frukt som är till ära för hans namn. Vi måste hålla oss tätt intill Gud och hans organisation. Jesus illustrerade det på det här sättet: ”Jag är det sanna vinträdet, och min Fader är vingårdsmannen. Alldeles som grenen icke kan bära frukt av sig själv, om den icke förblir i vinträdet, på samma sätt kunna icke heller ni göra det, om ni icke förbliva i förening med mig.” Vi måste hålla oss tätt till Guds ord och noga efterlikna Jesu exempel för att vara effektiva i vår förkunnargärning. — Joh. 15:1, 4, NW.
4, 5. Vad gav till känna hans insikt i hur man bör behandla folk?
4 Jesus visste hur folk skulle reagera under olika omständigheter, och han begagnade denna kunskap för att välja träffande liknelser och illustrationer. För att förklara varför han gick till syndarna, dem som hade varit som förlorade får, för att undervisa dem, sade han: ”Vilken kvinna, som har tio drakmer, tänder icke, om hon förlorar en drakma, upp ljus och sopar huset och söker ivrigt, till dess hon finner den? Och när hon har funnit den, kallar hon samman väninnorna och grannkvinnorna, sägande: ’Fröjdens med mig; ty jag har funnit den drakma, som jag hade förlorat.’” Hon sökte igenom hela huset för att finna det enda förlorade myntet. Fastän hon hade nio kvar, ville hon ha det förlorade, och när hon fann det, gladde hon sig mer över detta än över de nio som hon redan hade, ty det förlorade myntet tillhörde en särskild uppsättning av tio mynt. Dessa mynt kan ha varit fastsydda vid den huvudprydnad hon hade som brud och utgjort en del av hennes hemgift. På grund av dessa omständigheter var det förlorade myntet alltså oersättligt. Att det saknades på hennes huvudbonad, därför att det var borta, skulle också väcka misstankar beträffande hennes dygd som gift kvinna. Eller om uppsättningen av tio mynt var en släktklenod, måste den vara särskilt dyrbar, och varje enskilt mynt i den måste vara av särskilt värde. Garnityret skulle inte vara fullständigt, om något mynt fattades. Förlusten av låt vara ett enda mynt skulle komma misstankar att falla på var och en som besökt huset, innan förlusten upptäcktes. De som varit där på besök skulle därför känna sig bekymrade över att myntet hade kommit bort, och de skulle bli glada när det bevisades att de inte hade stulit någon del av den ärvda klenoden. När alltså den som förlorat myntet sökte igenom hela sitt hus och fann myntet där och hon fullgjorde sin förpliktelse mot alla sina besökare genom att med glädje tillkännage sitt fynd, skulle alla hennes väninnor och grannkvinnor fröjda sig med henne, både därför att de blivit fritagna från misstanken för stöld och därför att den värderade släktklenoden nu åter var fullständig.
5 Är det inte så med människor i vår tid också? Om en person förlorar en ursprunglig del av en uppsättning eller ett garnityr som är oskattbart och har stort affektionsvärde, kanske till och med förbinds med familjens dygd och ära, så blir han inte glad igen förrän han finner det förlorade och med lättnadens glädje och tillfredsställelse kan meddela sina bekymrade vänner och grannar, att han lyckats finna det. Likaså har ”Människosonen ... kommit för att söka och för att frälsa vad som var förlorat”. Hur klart belyste inte Jesus denna sak! Han förstod människorna, och detta framgick av det sätt varpå han talade. — Luk. 15:8, 9, Åk; 19:10, NW.
6. Varför var hans illustrationer så verkningsfulla?
6 Hans bruk av liknelser och illustrationer blev kännetecknande för hans undervisning. I stället för att göra invecklade jämförelser brukade han vardagliga förhållanden. Han gjorde bruk av små ting för att förklara de stora tingen och lättfattliga saker för att klargöra de mera svårfattliga. Vilken kvinna kunde inte ögonblickligen förstå den illustration som talade om att sy en ny lapp på ett gammalt klädesplagg? Vilken man i detta jordbruksland skulle inte förstå berättelsen om såningsmannen och tänka sig i dennes ställe, när han gick ut för att så säd som föll i olika slag av jordmån? Detta var saker och ting som hörde vardagslivet till, och när andliga sanningar förbands med dessa händelser och förhållanden, framstod sanningarna på ett mera levande sätt och blev lättare ihågkomna. — Matt. 9:16; 13:3—9, 18—23.
7. a) Varför gör illustrationer det lättare för människor att godta nya tankar? b) Hur lade Jesus särskild kraft i sitt fördömande av snikenhet och obarmhärtighet?
7 Dessa liknelser klargjorde viktiga punkter på ett så övertygande sätt, att ingen kunde komma med motsägelser. De flesta människor är mer böjda för att tro det som de ser än sådant som de bara har hört. Om du använder en illustration, är det lättare för dem att godta det som du förkunnar, därför att de kan se eller tydligt föreställa sig den sanning som det rör sig om. När Jesus till exempel talade mot snikenhet och bristande barmhärtighet, sade han inte bara sa här: ”Det är fult att vara sniken.” Nej, han talade om en man som ville hålla räkenskap med sina slavar. En slav var skyldig honom tio tusen talenter, men kunde inte betala. ”Då föll tjänaren [slaven, NW] ned för hans fötter och sade: ’Hav tålamod med mig, så skall jag betala dig alltsammans.’ Och tjänarens herre ömkade sig över honom och gav honom fri och efterskänkte honom hans skuld. Men när samme tjänare kom ut, träffade han på en av sina medtjänare, som var skyldig honom hundra silverpenningar; och han tog fast denne och grep honom vid strupen och sade: ’Betala, vad du är skyldig.’ Då föll hans medtjänare ned och bad honom och. sade: ’Hav tålamod med mig, så skall jag betala dig.’ Men han ville icke, utan gick åstad och lät sätta honom i fängelse.” Kan du föreställa dig detta? En man som hade fått en skuld på mer än 50 millioner kronor efterskänkt vände sig om och satte en annan i fängelse för att denne inte hade betalat honom en skuld på inte fullt nittio kronor! Hur skulle någon kunna försvara en sådan snikenhetoch brist på barmhärtighet? Jesus gjorde snikenhet och ovillighet att förlåta så motbjudande, att hans lärjungar måste komma att uppriktigt försöka utrota sådant ur sitt liv. — Matt. 18:23—35.
8, 9. Vad slags person var Jesus, såsom framgår av hans tal, och hur kan vi dra nytta av hans exempel?
8 Jesus var obetingat för sanningen. Med dynamisk kraft angrep han högmod, egenrättfärdighet och betungande traditioner. En mans sätt att tala uppenbarar vad slags person han är, och Jesu tal var kraftfullt. Hans beskrivningar var livfulla. De som lyssnade till Jesus hörde honom måla bilder i ord av män med bjälkar i ögonen som försökte ta bort ett litet grand ur andras ögon, boskapsherdar som erbjöd pärlor åt svin, hus som var byggda på sanden och som rasade omkull i ovädret, medan de som var byggda på klippan stod kvar. Vidare skildrade han män som högg av händer och rev ut ögon för att undgå tillintetgörelse, syndare som med väldiga kvarnstenar om halsen kastades i havet, kameler som trängde sig igenom nålsögon och människor som silade bort myggor och svalde kameler. Tänka sig bara att svälja en kamel! Endast en person med ett kraftfullt, dynamiskt väsen skulle någonsin tänka på sådana ordbilder, då ju en människa talar i överensstämmelse med sin personlighet. Kristus Jesus var lejonet av Juda stam, han var uppfylld av Guds ande, och han talade i enlighet därmed. De som vill vara hans efterföljare bör lära sig hans sätt att undervisa och följa hans exempel såsom kraftfulla, entusiastiska förespråkare för bibelns sanning.
9 Hans tal uppenbarar honom såsom en som inte var skyggt hämmad eller blyg, utan frimodig och effektiv. Jesu tankar svingade sig över och bortom det mänskliga ordförrådets uttrycksförmåga, och ibland kunde endast ett i högsta grad målande och bildrikt språk ge åhörarna ett begrepp om hans känslas intensitet. Folkskarorna häpnade över hans undervisning och över den myndighet varmed han talade. Med övertygelse frambar han sanningen till dem i sin Faders namn, hans som hade sänt honom. ”Och folkskarorna hörde honom gärna”, sägs det oss. — Mark. 12:37.
10. Vad satte Jesus i stånd till att tala till folk i enlighet, med deras individuella behov?
10 Han hade också andra egenskaper, mjukare drag. Han kände sig obesvärad och hemmastadd med alla slags människor — unga eller gamla, män eller kvinnor, rika eller fattiga, oförvitliga eller syndare –, och han talade till var och en på en personlig grundval, på det sätt som den människan var i behov av. Denna inblick i andras behov var ett av hans framträdande kännetecken, och den hade stort inflytande på hans undervisning. Såsom det sägs i Johannes 2:25 (NW): ”Han [var] icke ... i behov av att någon skulle bära vittnesbörd om människan, ty han visste själv vad som fanns i människan.”
11, 12. Varför gav han den rike unge överhetspersonen det råd som han gav? Vem handlade emellertid i överensstämmelse med detta råd?
11 Eftersom han förstod vad var och en behövde, talade han till dem med insikt. Så kom till exempel en rik ung överhetsperson till Jesus och frågade vad han skulle göra för att vinna liv, och Jesus sade att han skulle hålla buden i den mosaiska lagen. ”Allt detta har jag hållit från min ungdom”, svarade den unge mannen. Men hade han det? Kunde någon ofullkomlig människa hålla denna fullkomliga lag? Nej. Men Jesus slösade inte bort någon tid på att bestrida hans ord, utan sade: ”Ett återstår dig ännu: sälj allt vad du äger och dela ut åt de fattiga; då skall du få en skatt i himmelen. Och kom sedan och följ mig.” Mannen gick bedrövad bort. (Luk. 18:18—23) Han var inte lycklig som Simon Petrus, som sade å sina egna och sina medapostlars vägnar: ”Se, vi hava lämnat allting och följt dig.” (Matt. 19:27, NW) Han var inte heller lik den förmögne skatteindrivaren Sackeus, som med glädje tog emot Jesus i sitt hus och undfägnade honom och lyssnade till Jesu undervisning och därpå sade: ”Herre, hälften av mina ägodelar giver jag nu åt de fattiga.”
12 Men varför uppmanade inte Mästaren Sackeus att ge alla sina ägodelar åt de fattiga för att bli en lärjunge och följa Jesus? Orsaken var den att Sackeus ville använda den andra hälften av sina ägodelar till gottgörelser och därigenom visa att han var en verklig Jesu efterföljare. Sackeus behöll inte den andra hälften av sina ägodelar av materialistiska skäl utan i rättvisans intresse, för att klara upp sina rättfärdiga förpliktelser. Sackeus sade om bruket av den andra hälften, som han inte delade ut till de fattiga: ”Och om jag har utkrävt för mycket av någon, så giver jag fyradubbelt igen.” Den mosaiska lagen krävde att en tjuv, som hade avyttrat ett stulet får, skulle ersätta det med fyra får, men om det som han hade stulit fortfarande var vid liv och befann sig i hans ägo, så behövde han endast ge dubbel ersättning. (2 Mos. 22:1, 4) Sackeus visade således ånger och bättring och såsom en frukt av denna ånger och bättring inte endast kärlek till de fattiga utan också önskan att göra rätt mot dem som lidit orätt. Det behagade Jesus väl att Sackeus såsom en avkomling efter köttet av den trogne Abraham förfogade över sina ägodelar på detta sätt, ty Jesus sade: ”I dag har frälsning vederfarits detta hus, eftersom också han är en Abrahams son. Ty Människosonen har kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat.” — Luk. 19:1—10.
13. a) Varför sade han till Marta att hon ovist bekymrade och oroade sig för många ting, och är denna anvisning motiverad när det gäller andra? b) Hur kan vi utveckla denna förmåga att undervisa, som Jesus brukade så effektivt?
13 När Jesus besökte Marias och Martas hem, undervisade han Maria i sanningen, medan Marta ställde i ordning en särskilt fin och riklig måltid. Slutligen klagade Marta: ”Mästare, bryr du dig icke alls om att min syster har lämnat mig att ensam bestyra allt? Säg därför till henne att komma och hjälpa mig.” ”Marta, Marta”, sade Jesus, ”du bekymrar och oroar dig för många ting. Likväl behövas blott några få ting eller endast ett. Maria å sin sida har utvalt den goda delen, och den skall icke tagas ifrån henne.” (Luk. 10:38—42, NW) Fastän en mycket enkel måltid skulle ha varit tillräcklig, använde Marta alltför mycken tid till omständliga förberedelser för att undfägna sin gäst och försummade därigenom de viktigare, andliga tingen, och Jesus klargjorde detta. Men han gick inte omkring i hela Palestina och sade åt kvinnorna att inte göra i ordning rikliga måltider åt sina gäster. Martas bekymmer beträffande detaljerna i hennes arbete i hemmet var hennes personliga stötesten. Jesu råd lämpade sig för hennes behov såväl som för alla deras som är benägna för att vara som Marta. I andra fall av Jesu undervisning är det tydligt att Jesus visade en liknande insikt genom att komma vederbörande individs personliga hinder att träda i dagen och sedan göra personen i fråga uppmärksam på det. Vi bör också vara iakttagande och lägga märke till de människors benägenheter och reaktioner, som vi undervisar, och sedan ta dessa ting i betraktande, när vi fortsätter att hjälpa dem.
Han bekämpade självbelåtenheten
14, 15. Hur började Jesus sin bergspredikan, och med vilken verkan?
14 Jesu ryktbara bergspredikan skulle inte ta mer än tjugo minuter att framföra, såsom den är återgiven i Matteus 5:1—7:27, men den har varat i nitton århundraden, och ingen sedan dess hållen predikan kan jämställas med den! Han var nära Kapernaum, och folkskarorna följde honom. Därför gick han upp på berget och satte sig ned för att undervisa dem som följde honom. Vad sade han? Var det vad flertalet beredvilligt skulle godtaga? Sade han att det är de rika som inte har något behov eller de lyckliga som inte behöver någon tröst? Lovordade han dem som är omtyckta av människor? Nej! I stället yttrade han uppseendeväckande ting:
15 ”Lyckliga äro ni fattiga, ty Guds rike är edert. Lyckliga äro ni som hungra nu, ty ni skola bliva mättade. Lyckliga äro ni som gråta nu, ty ni skola le. Lyckliga äro ni, närhelst människor hata eder och närhelst de utesluta eder och smäda eder och kasta ut edert namn såsom ont för Människosonens skull. Gläd eder på den dagen och hoppa av fröjd, ty se, eder belöning är stor i himmelen, ty detta är detsamma som deras förfäder gjorde mot profeterna.” Det var de i andligt avseende hungriga, törstiga, smädade, förföljda, behövande och sörjande som han prisade lyckliga. — Luk. 6:20—23, NW.
16. Vilka höga normer framställde han, och vilken verkan torde dessa läror ha haft på hans åhörare?
16 Jesus fortfor: ”Ni hava hört att det sades till dem i forna tider: ’Du skall icke mörda, utan vemhelst som begår ett mord skall vara ansvarig inför domstolen.’ Dock säger jag eder, att envar som fortsätter att vredgas på sin broder skall vara ansvarig inför domstolen.” (Matt. 5:21, 22, NW) Mänga människor kan säga: ”Jag har aldrig begått mord. Jag har hållit den lagen.” Men hur många kan säga: ”Jag har aldrig varit vred på min broder”? Vidare sade Jesus: ”Ni hava hört att det sades: ’Du skall icke begå äktenskapsbrott.’ Men jag säger eder, att var och en som håller i med att se på en kvinna, så att han får passion för henne, redan har begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta.” (Matt. 5:27, 28, NW) Många bland hans åhörare kunde kanske säga: ”Jag har aldrig begått äktenskapsbrott”, men hur många av dem kunde ärligt säga att de aldrig i sitt liv hade haft en tanke av sinnligt begär? Jesus sade också: ”Ni hava hört att det sades: ’Öga för öga och tand för tand.’ Emellertid säger jag till eder: Stå icke emot den som är ond; utan om någon slår till dig på din högra kind, vänd också den andra till åt honom.” Många människor kan säga att de inte går omkring och börjar slagsmål, men om någon kommer fram och utmanande slår till först, hur många kan då hålla sitt humör och sina nävar i styr och undvika strid? — Matt. 5:38, 39, NW.
17. Vilka bör vi älska, och varför? Och hur kan hat besegras?
17 ”Ni hava hört att det sades: ’Du skall älska din nästa och hata din fiende.’ Emellertid säger jag till eder: Fortsätt att älska edra fiender och att bedja för dem som förfölja eder. Ty om ni älska dem som älska eder, vilken belöning få ni då?” (Matt. 5:43, 44, 46, NW) Det är lätt att älska dem som man själv blir älskad av, men det är ytterligt svårt att älska dem som hatar och förföljer en. Jehova är i stånd till att älska sina fiender, och vi måste efterlikna honom, om vi skall vara hans barn. Varför skulle du rätta ditt beteende efter andras dåliga uppförande? Varför hata endast därför att andra gör det? Varför låta dig dras in i det förvända kretslopp som består i att vedergälla ont med ont? Varför sänka dig till dina fienders låga nivå? Om man möter hat med hat, uppstår svårigheter, men om man möter det med kärlek, blir det kanske slut på svårigheterna. Vilken välsignelse det skulle vara, om du genom ditt rätta uppförande kunde vinna till och med din fiende! ”Vedergäll ingen med ont för ont”, sade Paulus, ”utan fortsätt med att besegra det onda med det goda.” — Rom. 12:17, 21, NW.
18. Hur gick Jesus i sin undervisning direkt till botten med problemet, och hur reagerar de kristna för hans råd?
18 I sin undervisning gick Jesus direkt till botten med problemet och tog itu med människornas känsla av egenrättfärdig självbelåtenhet. Han visade att det fordras mera än bara att man skall avhålla sig från våldsdåd och omoraliska handlingar. Han utpekade de tankar, som skulle komma att leda till dessa orätta handlingar, och manade till andra tankar, genom vilka gudaktiga önskningar skulle kunna uppodlas, så att människornas rätta gärningar skulle vara framsprungna ur kärlek. På det sättet skulle de undgå att komma in i det dödsbringande kretslopp som Jakob senare beskrev, när han sade: ”Var och en blir prövad genom att han dragés och lockas av sin egen begärelse. När så begärelsen har blivit fruktsam, föder den synd; när synden har blivit fullbordad, frambringar den i sin tur död.” (Jak. 1:14, 15, NW) De kristna lägger Jesu råd på hjärtat och strävar allvarligt efter att tillämpa det, men vilken syndig människa kan ärligt säga sig till fullo nå upp till denna fullkomliga måttstock? Vem kan säga att han inte behöver Jehova Guds långmodighet och den föranstaltning han gjort genom att sända Messias? Dessa sanningar, som fäste uppmärksamheten vid mänskliga brister, verkade på Jesu tid mycket upprörande på dem som omhuldade de religiösa traditionerna och vilkas egenrättfärdighet gick ut på att i yttre måtto hålla regler och bestämmelser. (Matt. 23:23) Jesus riktade ett hårt slag mot självbelåtenheten för att bringa de ärliga till besinning och rädda dem ur högmodets och egenrättfärdighetens snara.
Jesus predikade verksamhet
19. Vilka bekymmer hade Jesus vetskap om, men lärde han oss att fästa vår uppmärksamhet vid?
19 Hans predikan fortfor: ”Sluta upp med att bekymra eder för edra själar, med avseende på vad ni skola äta eller vad ni skola dricka, eller för edra kroppar, med avseende på vad ni skola kläda eder med. Betyder icke själen mera än mat och kroppen mera än kläder?” Därpå brukade han som belysande bilder sådant som fanns till hands på bergssluttningen och uppmanade sina åhörare att ge akt på fåglarna, som åt utan att ha sått, och liljorna på marken, som var så vackert klädda, fastän de inte spann. Människan borde också lära sig att blicka upp till Gud och tacka honom för allt som han skänker. ”Om nu Gud sålunda kläder växtligheten på marken, som är här i dag och i morgon kastas i ugnen, skall han då icke så mycket mera kläda eder, ni som hava så ringa tro?” Jesus underströk att man måste sätta andliga ting, Riket och Guds rättfärdighet, först i stället för att ägna så mycken tid och onödiga bekymmer åt materiella ting. — Matt. 6:25—34, NW.
20. a) Vilka ting tryckte Jesus på, och vilka bevis kan anföras för detta? b) Inverkar detta på vår undervisning? Hur?
20 Jesus lärde sina lärjungar att verksamhet var av stor betydelse. Han tryckte mer på att man bör göra det som är gott än pä att man inte bör göra det som är ont. Om man gör det som är rätt, kan man inte samtidigt göra det som är orätt. ”Varje gott träd [frambringar] god frukt, men varje ruttet träd frambringar dålig frukt; ett gott träd kan icke bära dålig frukt, ej heller kan ett ruttet träd frambringa god frukt. Icke var och en, som säger till mig: ’Mästare, Mästare’, skall komma in i himmelriket, utan den som gör min Faders vilja, hans som är i himlarna.” Att bara påstå sig vara en kristen och avhålla sig från onda gärningar är inte nog. I stället för att sätta upp en lång lista på saker och ting som hans lärjungar inte borde göra uppmanade Jesus dem till att göra Guds vilja. I huvudsak talade han om positiva handlingar, inte om negativ godhet. Han dömde oftare människor för att de underlät att göra det goda än för att de begick onda gärningar. Vi har exemplet med prästen och leviten, som gick pä vägens andra sida och lämnade den man hjälplös, som hade råkat ut för rövare, vidare de getlika människorna som underlät att göra gott mot konungens bröder och den rike mannen som inte gjorde något för tiggaren Lasarus. Jesus varnade sina lärjungar för den orätta vägen, men han framhöll med eftertryck Guds väg. Han lämnade åt kristna undervisare ett mönster att följa. — Matt. 7:17, 18, 21, NW.
21. Vilken verkan hade hans predikan på hans åhörare, och vad kommer att bidra till vår förmåga att förstå händelser som bibeln omtalar i samband med honom?
21 ”När nu Jesus slutade detta tal, hade det verkat så, att folkskarorna blivit slagna med häpnad över hans sätt att undervisa: ty han undervisade dem såsom en som hade myndighet och icke såsom deras skriftlärda.” Hur undervisade då de skriftlärda? Vad var de för några? Vilka andra religiösa grupper fanns i Palestina, när Jesus undervisade där? Om vi vet någonting om den religiösa situationen i Palestina vid den tid då Jesus predikade, hjälper det oss att bättre förstå många händelser som är omtalade i bibeln. (Matt. 7:28, 29, NW) Vi kommer också att bättre inse varför de lyssnande skarorna blev så häpna över skillnaden i Mästarens, Jesu, sätt att undervisa.