Sakkunnig undervisning i konsten att frambringa vittnen
”Gå därför och gör lärjungar.” — Matt. 28:19, NW.
1. För vilket ändamål gjorde Jehova Israel till en nation, och hur underlät Israel att leva i överensstämmelse med detta ändamål?
JEHOVA har haft sina vittnen här på jorden nästan lika länge som människan har funnits till, ty Adams son Abel var det första vittnet, De har inte alltid varit många. För det mesta har de endast varit några få, en gles rad som man kan följa ned genom tiderna. Men emellanåt har Jehova valt att ha jämförelsevis många vittnen på en gång. Så utgjordes till exempel hela Israels nation av Jehovas vittnen. (Jes. 44:8) Men dessa israeliter levde inte enligt denna upphöjda kallelse att representera honom bland jordens nationer. Sedan Jehova i århundraden hade visat sin långmodighet mot dem, förkastade han dem därför slutligen fullständigt såsom sina vittnen, fastän han hade gjort Israel till en nation just för det ändamålet. Förkastandet av denna nation inträffade när Israels folk lät döda Kristus Jesus, men en ny nation av vittnen för Jehova höll redan då på att danas. — Hebr. 11:4—12:1; 2 Mos. 19:5, 6.
2. Nämn en olikhet i det sätt, varpå den nya nationen av vittnen blev till, i jämförelse med hur den israelitiska nationen blev det.
2 I många avseenden skulle den nya nationen av vittnen för Jehova vara olik den gamla. En olikhet finner vi däri, att en person kunde födas in i Israels nation och således automatiskt bli medlem av Jehovas folk i kraft av sin härstamning från Guds vän Abraham, men ingen kan genom födsel bli medlem av den nya nationen. Endast genom att bli kallad av Gud, ta emot kallelsen och överlämna sig åt att bli hans tjänare kan någon bli medlem av denna nya nation. Det är vederbörandes hjärtetillstånd och tro som är det avgörande. Folk görs till medlemmar av denna nya nation genom att deras sinnen görs om när de är gamla nog att kunna fatta och förstå, så att de vänder sig bort från ett falskt sätt att tillbedja till det enda sätt att tillbedja som är välbehagligt för Gud. — Rom. 12:2; Ef. 4:22—24.
3. Med hjälp av vilket medel grep Jesus sig först an med att bilda den nya nationen, och hur framgångsrik var han?
3 Det var sin älskade Son, Jesus Kristus, som Jehova satte i spetsen för verket att frambringa nya vittnen, och detta var mycket passande, eftersom Jesus själv var det största vittne för Jehova som någonsin har levat här på jorden, och alla Guds vittnen efter Jesus måste vara Jesu lärjungar och efterföljare. Hans verk hade en utomordentlig framgång. När Jesus började, var offentliga tal, som han själv höll, det medel han använde, och han var en absolut expert på detta område. Han hade ett kraftfullt budskap, i det han förkunnade Guds rike såsom människans enda hopp, och han måste ha framburit det på ett högst fascinerande sätt. När fariséerna vid ett tillfälle hade skickat ut rättstjänare för att gripa honom, kom dessa tillbaka tomhänta men djupt imponerade, och de sade: ”Aldrig” har någon annan man talat på detta sätt.” Folkskarorna var så fängslade av hans tal och hans underverk, att de rentav stannade hos honom i flera dagar, och följaktligen kunde Jesus enbart genom offentliga tal göra ett sådant intryck på människors sinnen, att några överlämnade sig åt att tjäna Gud, den Högste, Jehova, och symboliserade detta genom dop i vatten. Om Johannes döparen läser vi: ”Och från Jerusalem och hela Judeen och hela trakten omkring Jordan gick då folket ut till honom och lät döpa sig av honom i floden Jordan.” Men om Jesus läser vi: ”När nu Mästaren blev på det klara med att fariséerna hade hört, att Jesus vann och döpte fler lärjungar än Johannes ... lämnade han Judeen och begav sig åter åstad till Galileen.” — Upp. 1:5; Matt. 3:5, 6; Joh. 4:1—3, NW.
Ny predikometod införs
4. Vilken predikometod införde Jesus senare, och varför?
4 Trots de utmärkta resultat som Jesus vann genom offentliga tal införde han en ny metod att frambringa ett vittne för Jehova. Han gjorde detta därför att han bar ansvaret för detta verk, och han var vaken för vad som kunde behövas i framtiden. Han visste att han inte skulle kunna stanna hos sina efterföljare så särskilt länge och utföra predikandet åt dem, och även hans underverk skulle upphöra efter en tid. Likväl måste det stora verket att frambringa nya vittnen fortgå. Han visste att många människor i de skaror, som lyssnade till honom den ena dagen, skulle vända honom ryggen den nästa och vara med i de folkhopar, som skulle ropa på hans liv och organisera ondskefull förföljelse mot hans efterföljare. Men verket fick inte lov att avstanna. Han visste att hans lärjungar skulle bli sända till de icke-judiska nationerna på hela den bebodda jorden för att predika på platser där det skulle göra mycket litet intryck, om man bara citerade skriftställen. Den nya nationen av vittnen för Jehova måste tillväxa, och den skulle utgöras av människor av en god vilja som skulle få ett så djupt intryck av det kraftfulla budskapet om Guds rike, att deras sinnen därigenom skulle göras om, förvandlas. Hur skulle då detta åstadkommas? Det var tydligt att enbart offentliga tal inte skulle vara det effektivaste medlet. Till gagn för sina efterföljare, åt vilka detta verk skulle anförtros, införde Jesus därför det drag i den kristna förkunnartjänsten, som består i att predika från hus till hus, och vilket fruktbringande tillvägagångssätt har det inte visat sig vara! Det var en metod som var anpassad efter ofullkomliga människors förmågor. Den bestod alltjämt i att man predikade, men den var förenklad, så till vida som åhörarskaran utgjordes av bara några få personer eller ibland rentav av en enda. Visserligen nådde denna metod för den enskilde förkunnarens vidkommande inte så långt som den massundervisning som Jesus kunde ge, men den var trots detta förvånansvärt fruktbärande.
5. Vilket var det tilldelade distrikt, där vittnen skulle frambringas genom att man predikade?
5 I Matteus 10 finner vi de detaljerade anvisningar om hur man skulle frambringa vittnen genom metoden att predika från hus till hus, som Jesus själv gav, när han personligen övade apostlarna. Det tema man skulle predika över var detsamma som Jesus själv använde: ”Medan ni gå, predika då och säg: ’Himmelriket har kommit nära.’” (Matt. 10:7, NW) Det distrikt, där det skulle predikas, var först begränsat till Israels nation, men efter Jesu himmelsfärd skulle det utsträckas till att omfatta hela världen i enlighet med de ryktbara orden: ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationer.” — Matt. 28:19, NW.
6. Vilken andlig inställning måste de som tar del i verket äga?
6 I Matteus 10:8—10 (NW) ser vi så hur Jesus uttalar sig om den andliga inställning man bör ha, när man tar del i detta verk. De som predikar de goda nyheterna måste vara andligt sinnade för att lämpa sig för verket, Guds rike måste sättas i främsta rummet, de materiella behoven i andra. ”Ni hava fått för intet, giv för intet. Skaffa eder icke guld eller silver eller koppar att lägga i edra penningpungar i bältet, ej heller en matpåse för färden eller två underklädnader eller sandaler eller en stav, ty arbetaren är värd sin mat.”
7. Under vilka omständigheter tillskriver Jesus sin Fader förpliktelsen att sörja för sina tjänare i materiellt avseende?
7 Lägg märke till det skäl som anges: ”Arbetaren är värd sin mat.” Genom dessa ord framhåller Jesus i själva verket att hans himmelske Fader har förpliktelser. De som predikar de goda nyheterna är anställda av Jehova Gud för att arbeta i hans vingård. Han uppställer villkoren. Ett av villkoren är att arbetarna skall vara andligt sinnade, så att de lägger hela sin själ, sitt hjärta och sitt sinne i predikandet av Riket. Med ett sådant krav är det givet att ansvaret för att sörja för arbetarens materiella behov vilar på arbetsgivaren. Jesus erkänner alltså denna princip som Jehova redan hade givit till känna i Mose lag, i 4 Moseboken 18:31 och 5 Moseboken 25:4, och han tillämpar den på den kristna predikoverksamheten.
8. När känner sig Jehova inte förpliktad till att på ett särskilt sätt sörja för våra materiella behov?
8 Om arbetaren å andra sidan inte uppfyller villkoren och han sätter sina materiella intressen främst, så skulle Jehova inte känna sig förpliktad att i särskild grad dra försorg om arbetarens materiella behov. På ett mera allmänt sätt sörjer han för hela mänsklighetens behov. Det finns millioner människor i världen som tar vara på sig själva och sätter sina materiella behov främst, och de får livets nödtorft utan att Jehova speciellt sörjer för dem. Det är inte nödvändigt. De har tagit tid och energi till att själva göra det. Emellertid känner sig Jehova verkligen förpliktad och lovar att förse de människor med de nödvändiga materiella tingen, som har ägnat sig åt hans rike och fortsätter med att ”först söka riket och hans rättfärdighet”, såsom Jesus gjorde. Därför att de sätter Rikets intressen främst, kan missionärer, pionjärer, krets- och områdestjänare, tillika med mer än tusen personer i de olika Betelhemmen, vilka alla är ordinerade heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen, med tacksamhet bekräfta detta förhållande. — Matt. 6:33, NW.
Först: ”Tag reda på”
9. Vad är det som gör en person förtjänt av att erhålla Guds budskap?
9 Jesus gav nu sina direkta anvisningar för arbetet på fältet och beskrev vad som var att göra, när de goda nyheternas förkunnare anlände till sitt distrikt: ”I vilken stad eller by ni komma in, tag reda på vem däri som är förtjänt, och stanna där till dess ni lämna den orten.” (Matt. 10:11, NW) Det första som var att göra, när man ville frambringa nya vittnen, var att ta reda på vem som var förtjänt. Förtjänt av vad? Förtjänt av det stora privilegiet och gagnet att få ha dessa den Högstes tjänare i sitt hem och lyssna till dem, när de förklarade det gudomliga frälsningsbudskapet, som de hade att kungöra! Att en person välvilligt tog emot frälsningsbudskapet, som apostlarna bar fram, och visade dem sann gästfrihet, därför att de var Guds tjänare, gjorde honom förtjänt av ett sådant privilegium i Guds och Kristi ögon. Om sådana människor sade Jesus: ”Den som tager emot eder tager också emot mig, och den som tager emot mig tager också emot honom som har sänt ut mig. Den som tager emot en profet, därför att det är en profet, han skall få en profets belöning; och den som tager emot en rättfärdig man, därför att det är en rättfärdig man, han skall få en rättfärdig mans belöning. Och vemhelst som giver en av dessa små endast en bägare kallt vatten att dricka, därför att det är en lärjunge — jag säger eder i sanning: han skall ingalunda gå miste om sin belöning.” — Matt. 10:40—42, NW; 25:34—40.
10. Hur söker man reda på förtjänta människor?
10 ”Tag reda på vem ... som är förtjänt”, var Jesu befallning. Hur tar man reda på folk som förtjänar att man predikar för dem om Guds rike, hans goda nyheter? Man kan inte göra det bara genom att betrakta dem. Om människor är förtjänta eller inte förtjänta beror på vad som försiggår i deras sinnen. Om man alltså inte kan utröna vad som bor i människors sinnen, vad de tänker, kan man aldrig få klart för sig om de är förtjänta eller inte. Hur får man någon till att uppenbara vad som finns i hans sinne? Det är inte så svårt som man kanske först tror. I själva verket gör man detta varje dag. Om man vill veta vad någon menar om vädret, om de senaste bilmodellerna eller om världspolitiken, så behöver man bara börja tala med den personen om det ämne som man väljer, och vanligtvis finner man att han öppnar munnen och låter en veta vad han tänker om detta särskilda ämne. På samma sätt är det, när man vill veta om en viss person hör till de förtjänta, som Jesus uppmanade sina efterföljare att söka efter. Man måste då börja tala med honom om Gud, Kristus Jesus och hans rike, och på det sättet får man reda på vad han tänker och om han är förtjänt av att det predikas för honom eller inte. Det enda sätt, varpå man kan söka reda på dem som är förtjänta, är att tala med folk.
11. Varför kunde apostlarna inte betrakta religionen såsom en privatsak, som inte borde diskuteras med andra, och vilken typisk reaktion kan man möta, när man bär fram vittnesbördet?
11 I överensstämmelse med detta Jesu råd om hur man skall frambringa vittnen var apostlarna och de övriga första kristna inte av den åsikten, att en persons religion är en privatsak och inte bör diskuteras med andra. De följde i sin Mästares fotspår och talade med andra om vad de trodde, och när apostlarna kom till en stad där de goda nyheterna inte hade blivit predikade förut, gick de följaktligen till torget och till stadsportarna, där folket under alla omständigheter samlades för att höra nyheter. Bland människorna på dessa platser började så apostlarna söka reda på personer som var förtjänta av att få de goda nyheterna predikade för sig. Det var inte svårt att börja ett samtal och sedan komma in på ämnet — Riket –, varefter de förtjänta var lätta att finna. Ett typiskt exempel på ett sådant fall berättas för oss i Apostlagärningarna 17. Paulus hade hållit på att predika på torget i Aten, och därpå blev han förd till Areopagen, en plats där han kunde förklara sina läror för de församlade filosoferna. När han hade framburit ett vittnesbörd om Jehova Guds överhöghet, om Kristus Jesus, domens dag och uppståndelsen, inträdde en typisk reaktion: ”När de hörde talas om en de dödas uppståndelse, började somliga att driva gäck, medan andra sade: ’Vi vilja höra dig tala om detta ännu en gång.’ Så lämnade Paulus dem, men några slöto sig till honom och blevo troende.” Dessa sistnämnda var de förtjänta, och den sortens människor brukade inbjuda apostlarna att vistas i deras hem, alldeles som Akvila och Priscilla inbjöd Paulus att bo hos dem, medan han var i Korint, och alldeles som Lydia gjorde, varom Lukas berättar: ”När nu hon och hennes husfolk blevo döpta, bad hon enträget: ’Om ni människor hava ansett mig vara trogen mot Jehova, så kom in i mitt hus och stanna.’ Och hon helt enkelt nödgade oss att komma.” — Apg. 17:32—34; 18:1—3; 16:15; NW.
12. Varför var den hälsning, vari man tillönskade frid, lämplig för Kristi lärjungar att använda i arbetet från dörr till dörr på den tiden, och hur kunde de låta frid komma över ett hus?
12 Det var inte endast på offentliga platser som predikandet skedde, utan man sökte också reda på förtjänta människor genom att predika från hus till hus, såsom framgår av vad Jesus ytterligare sade: ”När ni gå in i huset, hälsa då husets folk; och om huset är förtjänt, må då den frid ni tillönska det komma över det. Men om det icke är förtjänt, må då friden från eder vända åter till eder.” (Matt. 10:12, 13, NW) I Lukas 10:5 (NW) återges den exakta ordalydelsen i den hälsning, som Jesus ville att de skulle använda: ”Må detta hus hava frid.” Detta var en vanlig hälsning på den tiden. Den syftade på den frid och välfärd som kommer från Gud; den innebar en välgångsönskan, och när vi tänker på de goda nyheter som apostlarna hade kommit för att frambära om frid eller fred med Gud genom Kristus Jesus, så var det en synnerligen lämplig hälsning. När sedan familjen i huset hade fått veta syftet med besöket, tillkom det dess medlemmar att visa, om de var förtjänta av att de goda tillönskningarna förverkligades eller inte. Om huset visade sig vara förtjänt, skulle aposteln lyda Jesu föreskrift och låta den frid, som han vid sitt inträde i huset hade tillönskat det, komma över det genom att klargöra de goda nyheterna i detalj. Att man sökte reda på förtjänta människor på det här sättet var emellertid bara det första av tre huvudsakliga steg som måste tagas, för att ett vittne för Jehova skulle kunna frambringas. Det var ungefär som att noga söka ut det råmaterial som man skulle bearbeta.
Ytterligare steg
13. Varför har arbetet med att frambringa vittnen också kallats ett försoningens verk?
13 Kristi lärjungars verk har också blivit kallat ett försoningens verk. Sedan Adams och Evas uppror mot Gud har det varit fiendskap mellan Gud och denna världen, men de goda nyheter, som Kristi efterföljare frambar, var nyheter om frid med Gud genom medlaren Kristus Jesus. Av alla människor var det dessa första kristna som, genom att de tagit emot Jesus såsom medlaren mellan Gud och människan och överlämnat sig åt Gud genom honom, hade blivit försonade med Gud och hade fred med honom, och genom sin hälsning uttalade de en önskan om att samma fred eller frid skulle komma alla förtjänta människor till del. Paulus uttryckte det så här: ”Vi äro därför sändebud i Kristi ställe, liksom om Gud enträget manade genom oss. I Kristi ställe vädja vi: ’Bliv försonade med Gud.’” Med detta syfte för ögonen trädde de in i människors hem. För de förtjänta skulle detta betyda början till en undervisning som skulle leda till överlämnande och fullständig fred med Gud. — 2 Kor. 5:20, NW.
14. a) Vad fordras för att en förtjänt människa skall bli försonad med Gud? b) Vad är det andra steget, när det gäller att frambringa vittnen, och hur kan det steget tas?
14 Försoning med Gud och frid eller fred med honom betyder ett överlämnande åt honom till att göra hans vilja genom Kristus Jesus, och detta i sin tur är någonting som kommer av exakt kunskap om Guds uppsåt. Exakt kunskap kan inte förvärvas under loppet av ett enda besök av en förkunnare, det kräver tid. För att förtjänta människor skulle bli vittnen för Jehova och få åtnjuta fred med Gud, måste de få sanningen om Kristus och hans rike så grundligt klargjord för sig, att den skulle göra ett djupt och varaktigt intryck på deras sinnen och till och med övervinna deras gamla religiösa föreställningar, vare sig dessa var rent hedniska eller kom från den fördärvade judiska religionen. Målet var att dessa personer skulle bringas att förstå Guds uppsåt så väl, att de skulle vilja överlämna sitt liv åt att tjäna Gud. Ett undervisningsverk av sådant slag tar tid, och därför gav Jesus förkunnarna föreskrift om att ”stanna” hos de förtjänta såsom ett andra erforderligt steg, när det gällde att frambringa vittnen. (Matt. 10:11, NW) Om en förkunnare blev inbjuden att stanna och bo i förtjänta människors hem, så skulle han naturligtvis stanna hos dem, och han skulle använda mycken tid till att undervisa dem. Men han kunde också stanna hos människor, i vilkas hem han inte verkligen bodde, genom att gång på gång besöka dem på nytt och på det sättet tillbringa mycken tid hos dem med att predika för dem.
15. Vilket ytterligare steg fordras för att ett vittne skall frambringas, och vem är det i verkligheten som fram bringar de nya vittnena?
15 Ännu ett steg krävdes i detta arbete med att frambringa vittnen. Det var inte nog för läraren att stanna något hos de förtjänta människorna genom att göra återbesök hos dem. För att förkunnaren skulle lyda befallningen att bringa frid till förtjänta människor, var ett regelbundet bibelstudium i dessa människors hem absolut nödvändigt. Orsaken till att detta var nödvändigt var den, att det inte var förkunnaren av de goda nyheterna som i verkligheten frambragte en Kristi lärjunge eller ett nytt vittne för Jehova. Även om vi läser att Jesus och aposteln Paulus ”gjorde” eller ”vann” lärjungar, så var de de sista att ta åt sig äran för det. Jesus sade: ”De ting som jag har sett hos min Fader talar jag.” Paulus erkände Gud såsom den nya nationens verklige frambringare genom att hänvisa till en trädgårdsmästares arbete och säga: ”Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud kom det beständigt att växa, så att varken den som planterar är någonting eller den som vattnar, utan Gud, som kommer det att växa. ... Ty vi äro Guds medarbetare. Ni, människor, äro Guds åkerfält.” Detta betyder att förkunnaren endast brukades till att plantera Guds sanningsord i förtjänta människors hjärtan. Fastän Guds tjänare fick budet: ”Gå därför och gör lärjungar”, skulle de alltså inte bara tala sitt eget ord, när de stannade hos människor av en god vilja, utan de förväntades låta Jehova tala genom sitt skrivna ord, bibeln, alldeles såsom Jesus hela tiden citerade bibeln. Endast genom att man lät Gud själv tala till dem genom sitt ord kunde de förtjänta människorna få detta varaktiga intryck fastnitat i sitt sinne; endast så kunde hans ord bli planterat djupt i deras hjärtan, så att det kunde bära frukt. Ett bibelstudium med de förtjänta människorna var alltså det tredje steget i den produktionsprocedur, som Jesus anbefallde, när det gällde att frambringa vittnen för Jehova. Endast genom detta sistnämnda förfaringssätt, bibelstudium, kunde man hjälpa de förtjänta människorna att få den frid som de sanna kristna åtnjuter. — Joh. 4:1; Apg. 14:21; Joh. 8:38; 1 Kor. 3:6—9; Matt. 28:19; NW.
16. För att göra en sammanfattning: Vad krävs alltså för att frambringa ett vittne på det sätt som Jesus anbefallde?
16 Detta var alltså de föreskrifter som Jesus gav sina efterföljare om hur man skulle frambringa vittnen genom metoden att predika från dörr till dörr. Tre definitiva steg kan urskiljas: Man måste söka reda på de förtjänta genom att tala med dem först; man måste tillbringa tid hos dem för att predika för dem; och de måste förhjälpas till att vinna den frid, som kommer av att man blir försonad med Gud genom att överlämna sig, vilket i sin tur inte kan ske utan flitigt studium av Guds ord. De tre stegen är som leden i en produktionsprocedur. Om man underlåter att ägna tillbörlig uppmärksamhet åt något enda av leden, så kommer produkten att bli lidande, men om materialet är det rätta och arbetsanvisningarna följs, så kan man vänta sig en perfekt produkt.
17. Finns det inte något lättare och snabbare sätt att utföra arbetet med att frambringa vittnen? Hur effektiv visade sig denna metod vara på de första kristnas tid?
17 Att frambringa vittnen enligt denna metod kan tyckas vara en långdragen och tröttsam procedur, och det är sant att det behövs tid och flitigt arbete för att frambringa bara ett enda nytt vittne efter denna metod i våra dagar; men det är den bästa och snabbaste metod som finns. Jesus använde den själv, när han utbildade sina efterföljare, och han var expert på detta område. Det finns inga genvägar. Jesus var praktisk i sitt arbete, han gjorde bruk av praktisk vishet. Om det hade funnits ett lättare och snabbare sätt för hans efterföljare att utföra sitt arbete på, så hade han säkert talat om det för dem. Att han inte gjorde det visar att det inte finns något. Genom att följa Jesu råd lyckades hans lärjungar frambringa oräknade tusental av vittnen av så god kvalitet, att uttrycket ”de första kristna” ännu i dag för tanken till osviklig lojalitet mot de högsta principer mitt under den svåraste förföljelse. De uppfyllde Jerusalem med sin undervisning och sades ha ”upprört den bebodda jorden”; de har påverkat människornas levnadslopp ända fram till vår tid. I sanning ett märkligt resultat av en undervisningskampanj och en god återspegling av de nyttjade metodernas effektivitet! Hur effektiv är då denna samma metod nu på 1900-talet, denna massproduktionens tidsålder? — Apg. 5:28; 17:6; NW.