Hur man finner lycka i att göra lärjungar

 1. a) Varför är det viktigt att vara lycklig i arbetet? b) Vad var det som Salomo sade var en gåva från Gud?

ÄR DU lycklig i ditt arbete? Det borde du vara. Du ägnar så mycken tid, ja, hela livet, åt den verksamhet, som du gjort till din livsuppgift, att livet inte kan bli rikt och givande om du inte är lycklig i din gärning. Härom sade Salomo: ”Jag har lärt känna att intet finnes som är bättre för dem än att de glädja sig och göra gott under sin livstid; så ock att varje människa äter och likaså dricker och njuter vad gott är för allt sitt hårda arbete. Det är Guds gåva.” (Pred. 3:12, 13, NW) Ja, det var meningen att människan skulle arbeta och arbeta hårt. Men arbetet skulle inte kännas som ett slavgöra för människan, utan hon skulle vara upptagen med sådant som hon tyckte riktigt mycket om att göra och som skulle ge henne verklig tillfredsställelse. Vilken välsignelse skulle det inte vara för henne att se detta löfte uppfyllt, att finna en livsuppgift att helhjärtat ägna sig åt, att vara medveten om att det inte fanns något ”bättre” och känna att hon hade ett arbete som gav henne möjlighet att njuta vad gott var! Salomo säger att detta är ”Guds gåva”.

 2. Vad är avsikten med den här artikeln i jämförelse med den föregående?

² I den föregående artikeln har vi talat om det verk att göra lärjungar, som Jehovas vittnen nu utför i världsomfattande skala. Vi gjorde en tillbakablick på det förebildliga mönster, som Jesus Kristus följde när han gjorde lärjungar, och vi framhöll huvuddragen i de samfällda bemödanden som Jehovas vittnen nu gör för att fullborda detta verk. Men nu skall vi betrakta verksamheten från den individuelle förkunnarens ståndpunkt. Vi skall tala om den glädje och lycka som kommer den enskilde till del, då han personligen tar itu med detta arbete.

 3. Är det arbete eller lek som gör en människa lycklig?

³ Vad är det som gör en människa riktigt lycklig? Är det arbete eller lek? Ett visst mått av lek, ja, naturligtvis, för att få avkoppling, omväxling och motion. Men i första hand är det arbete som skänker lycka. Calvin Coolidge, Förenta staternas trettionde president, sade i ett tal inför partikonventet den 27 juli 1920: ”Arbete är inte en förbannelse, det är skarpsinnets förmånsrätt, den enda vägen till mandom och det mått, varmed civilisationen kan mätas. Vildar arbetar inte.”

 4. a) Vilken inställning hade Jesus till arbete? b) Vad anser Jehova om arbete, vilket framgår av det uppdrag han gav Adam och Eva?

⁴ Bibeln hade framhållit samma sak, innan Coolidge gjorde det. Om det hårda arbete, med vilket Jesus Kristus var upptagen, sade han själv: ”Min mat är att göra dens vilja, som har sänt mig, och att fullborda hans verk.” (Joh. 4:34) Det var arbete, inte lek, som gladde honom. Det var mera närande och tillfredsställande för honom än lekamlig mat. När Adam och Eva skapades och sattes i Edens lustgård, beredde Jehova arbete åt dem, som skulle göra dem tillfredsställda och lyckliga. ”Vidare välsignade Gud dem och sade Gud till dem: ’Var fruktsamma och bliv många och uppfyll jorden och lägg den under eder; och råd över fiskarna i havet och himmelens flygande varelser och varje levande varelse som rör sig på jorden.’” (1 Mos. 1:28, NW) På så sätt skulle människan visserligen tvingas att arbeta hårt, men att hela denna anordning likväl ägde Guds fulla gillande framgår av 1 Moseboken 1:31 (NW), där det heter: ”Därefter såg Gud på allting som han hade gjort, och se, det var mycket gott.” Gud visste att hårt arbete var gott och nyttigt för människan.

 5. Vilket slags arbete kan göra en människa verkligt lycklig?

⁵ Men vilket slags arbete är det som kan göra människan lycklig? Den välkände missionsläkaren Albert Schweitzer, som fick Nobels fredspris, påpekade ett av de krav ett arbete måste fylla för att ge tillfredsställelse, när han sade: ”Vördnaden för livet ... tillåter inte en lärd man att leva bara för sin vetenskap, även om han är till stor nytta för samhället häri. Den tillåter inte en konstnär att existera bara för sin konst, även om han väcker hänförelse hos många förmedelst den. Den förvägrar en affärsman rätten att inbilla sig att han fullgör alla de krav, som rimligen kan ställas på honom, genom att bedriva sin affärsverksamhet. Den kräver av alla att de skall offra en del av sitt eget liv för andra.” (New York Times Magazine för 9 januari 1955, med anledning av Schweitzers 80-årsdag) Greve Tolstoj sade: ”Varje mans och kvinnas kallelse är att tjäna andra människor.” Erfarenheten hade lärt dessa män att självisk strävan, varigenom andra blir lidande, inte medför sann tillfredsställelse, då däremot sådant arbete, som utförs i kärlek för att gagna andra, gör det. Detta är ett av kraven på ett arbete som skall göra en lycklig.

 6. Vad säger bibeln om arbete som utförs till nytta för andra?

⁶ Också denna synpunkt på arbetet stämmer överens med bibelns principer. Aposteln Paulus sade: ”Jag har i allt visat eder att genom att på detta sätt arbeta måste ni bistå dem som äro svaga och måste komma ihåg Herren Jesu ord, när han själv sade: ’Det ligger mera lycka i att giva än i att taga emot.’” (Apg. 20:35, NW) Arbete som utförs till nytta för andra medför verklig lycka.

 7. Varför bör då verket att göra lärjungar kunna göra en människa lycklig?

⁷ Och hur kan verket att göra lärjungar fylla detta krav? Finns det någon verksamhet som skulle kunna vara till större gagn för en annan än den som går ut på att man undervisar honom om den sanning, som kan föra honom in på vägen till evigt liv? Knappast! Om man frigör människors sinnen från okunnighet och träldom under felaktiga uppfattningar, tillgodoser man dessa människors främsta intressen. ”Och därpå sade Jesus vidare till de judar som hade trott honom: ’Om ni förbliva i mitt ord, äro ni verkligen mina lärjungar, och ni skola känna sanningen, och sanningen skall försätta eder i frihet.’” — Joh. 8:31, 32, NW.

Lyckan i själva arbetet

 8. Vad börjar verket att göra lärjungar med, och varför kan man finna lycka i detta verk?

⁸ Verket att göra lärjungar börjar med att man går igenom ett distrikt grundligt, i det man söker efter de människor, vilkas hjärtan är vända till rättfärdighet, vilkas öron är villiga att lyssna och vilkas sinne är villigt att reflektera. Detta innebär att man måste gå från dörr till dörr, tala med alla och envar som man träffar på, vem det än är, vilken samhällsställning han än må befinna sig i eller religiösa tro han må bekänna sig till. Vid första påseende kan det förefalla som om det skulle vara svårt att finna lycka i ett sådant arbete. Men så förhåller det sig inte. Den som ägnar sig åt det drivs av ett rätt motiv, av kärlek. Han älskar sin nästa, vill inte att nästan skall gå miste om evigt liv, såvida han hyser den kärlek till rättfärdighet som vi har talat om. Han älskar Gud, längtar efter att se Guds namn fritaget från all den smälek, som har dragits över det på grund av okunnigheten om hans uppsåt och motståndet mot det. Den som har ett sådant kärleksfullt motiv i hjärtat finner lycka, även om han möter likgiltighet hos flertalet av dem som han träffar på.

 9. a) Hur blir en Ordets förkunnare ofta bemött, och hur bör han då gå till väga? b) Vilket råd kan han följa, varigenom han undviker varje känsla av gagnlöshet?

⁹ På många håll har det visat sig omöjligt för den besökande att få slå sig ned och tala några minuter med den han besöker för att förklara syftet med besöket. Detta beror vanligen på att människors sinnen är tillslutna, antingen till följd av fördomar eller verklig brist på intresse för att tillägna sig nya tankar. Fördenskull ställer Ordets förkunnare in sig på varje enskild situation som han hamnar i. Om den som han talar med uppenbart är motståndare och fientligt stämd, ödslar han inte mycken tid vid den dörren. Det bästa är att artigt dra sig tillbaka och gå vidare till nästa dörr. Jesu råd beträffande sådana situationer löd: ”Varhelst någon icke låter eder komma in eller hör på edra ord, skaka då stoftet av edra fötter, när ni gå ut ur det huset eller den staden.” (Matt. 10:14, NW) Om en Ordets förkunnare följer detta utmärkta råd, kan han undvika varje möjlig känsla av gagnlöshet. När han har gjort sitt bästa och sökt framlägga de goda nyheterna på det mest tilltalande sättet, är han tillfreds och kan låta saken bero. Han skakar stoftet av sina fötter och går lycklig och glad vidare. Han inriktar nu sitt intresse på den framställning han skall göra vid en ny, oprövad ”dörr”.

10. Hur kan det bli till hjälp för förkunnaren att känna lycka i arbetet från dörr till dörr, om han tänker på sitt verkliga mål?

¹⁰ Om man hade ett felaktigt motiv i hjärtat eller ett felaktigt mål i sinnet under denna första fas i arbetet, sökandet, skulle man kunna bli mycket olycklig och nedslagen. En förkunnare med god jämvikt tänker emellertid hela tiden på att jämförelsevis få kommer att helhjärtat begagna möjligheten att bli en lärjunge eller ens så mycket som visa ett ljumt intresse för bättre insikt och förståelse av bibeln. Jesus Kristus framhöll detta klart och tydligt, när han sade: ”Gå in genom den trånga porten; ty bred och rymlig är den väg, som leder till tillintetgörelse, och många äro de som gå in genom den; medan trång är den port och smal den väg, som leder till liv, och få äro de som finna den.” (Matt. 7:13, 14, NW) Hans mål är alltså inte att omvända världen, ty han vet att detta är omöjligt. Hans mål är i stället bara att finna dem som vill lyssna. Detta innebär att han vet vad han kan förvänta på distriktet, och det ger honom möjlighet att ha den rätta sinnesinställningen, att känna lycka i arbetet.

11. Vilket drag i verket att göra lärjungar medför större lycka, och varför är det så?

¹¹ Verket att göra lärjungar förändras i någon mån, när man träffar på intresserade. Om det finns tecken som tyder på att de skulle uppskatta att få ökad kunskap i bibelns sanningar och skulle önska dryfta dessa ting vidare, gör förkunnaren återbesök. Orsaken till förkunnarens glädje är nu i viss mån en annan. När man ägnar tid åt dessa som har visat ett begynnande intresse för budskapet om Riket, finner man lycka i att ge dem större portioner andlig föda, exakt bibelkunskap. Alla de olika dragen i verket att göra lärjungar medför visserligen glädje, men när man inriktar sig på att hjälpa en intresserad att lära känna Skaparen och hans verk, medför detta mycket större glädje. Motivet kärlek förblir emellertid detsamma.

12. Varför finner man ännu större lycka i bibelstudiearbetet?

¹² När den besöktes intresse har stimulerats så att ett regelbundet bibelstudium kan sättas i gång med honom, då känner förkunnaren ännu större lycka. Vanligen avsätter man en bestämd tid, en timme i veckan, för detta studium. Var och en vet vilket ämne som skall dryftas och förbereder sig för den kommande studiestunden. Allteftersom tiden går och den studerande gör framsteg, uppstår det verklig vänskap mellan läraren och eleven, och den ömsesidiga aktningen tillväxer. Det blir alltmer märkbart att man önskar dela med sig åt varandra. Detta är i överensstämmelse med den princip, som kommer till uttryck i Galaterna 6:6 (NW): ”För övrigt må var och en som blir muntligen undervisad i ordet taga del i alla goda ting med den som meddelar denna muntliga undervisning.” Dessa studier blir värdefulla gemensamma lyckostunder, som man aldrig kommer att glömma.

Lycka genom personlig förberedelse

13. Bör en Guds tjänare räkna med att endast finna lycka i det direkta arbetet med att göra lärjungar? Ge skäl för svaret.

¹³ Det råder alltså inget tvivel om att man kan erfara lycka i själva arbetet, men hur förhåller det sig då med de andra stunderna i livet, när man inte är upptagen av dylikt arbete? Bör man förvänta att finna lycka endast när man arbetar hårt i det direkta verket att göra lärjungar, eller bör man kunna förvänta att finna lycka i alla andra faser i livet, om man är en åt Gud överlämnad Ordets förkunnare? Ja, man bör kunna finna lycka i alla faser i livet. En sådan fas har med den personliga förberedelsen för förkunnarverket att göra.

14. a) Vad bör man anse om färdighet, skicklighet, och hur är detta tillämpligt på verket att undervisa andra i bibelns sanningar? b) Vilka möjligheter är obegränsade för en Guds tjänare, och vilket mål bör han sträva hänemot?

¹⁴ För att kunna undervisa andra i bibelns sanningar måste man äga verklig färdighet. Detta är i själva verket ett drag av verksamheten som gör att den är och förblir fängslande, intressant. Ordspråksboken 22:29 lyder: ”Ser du en man, som är väl förfaren i sin syssla, hans plats är att tjäna konungar; icke må han tjäna ringa män.” Denna princip gäller i synnerhet för Guds tjänare. Det är orsaken till att 2 Timoteus 2:15 (NW) lyder så: ”Gör ditt yttersta för att träda fram inför Gud såsom godkänd, en arbetare som icke har något att blygas för, i det han rätt handskas med sanningens ord.” Möjligheterna att tillväxa i bibelkunskap och med denna besläktad kunskap är obegränsade, och möjligheterna att förbättra sättet att framlägga denna kunskap för andra, dvs. att ”rätt handskas med sanningens ord”, är också obegränsade. Det bästa tänkbara mål att sträva hän emot är naturligtvis att söka efterlikna Jesus Kristus, om vilken det sades: ”Aldrig har någon människa så talat, som den mannen talar.” — Joh. 7:46.

15. Vilken inställning bör man ha, när det gäller att lösgöra tid för personligt studium?

¹⁵ De som är fast beslutna att söka göra ideliga framsteg i att tillägna sig exakt kunskap och i sin förmåga att lägga fram denna för andra har gjort upp ett schema för personligt studium. Dessa timmar, som de har lösgjort för att i lugn och ro göra förberedelser och ägna sig åt begrundan, är stunder som ger dem den allra största glädje och tillfredsställelse. En del människor finner det svårt att lösgöra dessa timmar, men genom omsorgsfull planläggning och fasthållande vid ett schema kan man lyckas härmed. Personlig förberedelse är alltför nödvändig för att tas lättvindigt. Dessutom ökar den i hög grad ens lycka.

Lyckan i att ha med andra att göra

16. a) Med vilken egenskap har Gud, på tal om att ha med andra att göra, skapat människan, men vad lägger vi märke till bland människorna i detta avseende? b) Vilka frågor kan vi ställa oss beträffande de tillfällen då vi nödgas ha med andra att göra?

¹⁶ För att vara lycklig måste du kunna glädja dig över att vara tillsammans med andra. Eremiter är inte lyckliga, välbalanserade individer. Människor är sällskapliga av sig. De vill ha umgänge och bo tillsammans; de vill inte vara åtskilda från andra. Detta är en benägenhet som de har blivit skapade med, och det är en förträfflig gudagiven egenskap. Men vad finner vi då? Människor önskar vara tillsammans, men de kan inte samsas. Två unga människor är upp över öronen förälskade när de gifter sig, men de blir kyliga i sitt förhållande till varandra kort därefter. Hela nationer skulle önska leva i fred med varandra, men de finner det dag efter dag allt svårare att göra detta. Aposteln Paulus förutsade att dessa icke önskvärda kännetecken skulle bli alltmer markanta i våra dagar, då han skrev: ”Men vet detta, att i de yttersta dagarna skola kritiska tider, svåra att komma till rätta med, vara här. Ty människorna skola älska sig själva, älska pengar, vara inbilska, högmodiga, hädare, olydiga mot föräldrar, otacksamma, illojala, utan naturlig tillgivenhet, omöjliga att komma överens med, baktalare, utan självbehärskning, vildsinta, utan kärlek till det goda, förrädare, halsstarriga, uppblåsta av stolthet, nöjesälskande mer än Gudälskande; de skola hava en form av gudaktighet men bevisa sig falska gentemot dess kraft; och från dessa bör du vända dig bort.” (2 Tim. 3:1—5, NW) Det är uppenbart att människor som utvecklar sådana drag inte kan vara lyckliga, nej, varken när de är för sig själva eller tillsammans med andra. Men kommer det storslagna verk, i vilket Guds tjänare är flitigt sysselsatta, att skydda dem från att utveckla sådana drag? Kommer deras verk att hjälpa dem att vara lyckliga och välbalanserade när de har med alla olika slags människor att göra, oberoende av var de finner sig nödgade att vara tillsammans med dem?

17. Hur kommer de egenskaper, som man utvecklar i sitt arbete med att predika och undervisa, att vara till hjälp för en, när man måste ha med andra att göra?

¹⁷ Ja, utan tvivel. De förträffliga motiv och egenskaper, som utvecklas hos en kristen när han söker efter intresserade människor och sedan undervisar dessa i Guds ords sanningar, kan han inte växla undan, in på ett annat spår, när han har med folk att göra i andra sammanhang. Guds sanna tjänare är inte människor med personlighetsklyvning. Om en kristen har kärlek till motiv, när han utför sitt prediko- och undervisningsarbete, då kommer han att ha kärlek till motiv i allt annat som han gör i förbindelse med andra människor. Han följer aposteln Paulus’ råd, som är nedtecknat i Galaterna 6:10 (NW): ”Ja, låt oss, så länge vi hava tid som är gynnsam för det, göra det som är gott gentemot alla, men särskilt mot dem som äro besläktade med oss i tron.” Hur skulle han då kunna vara annat än lycklig vid andra tillfällen när han har med folk att göra? Han måste helt enkelt vara lycklig.

18. Hur kan man, med tanke på det som sägs i 1 Korintierna 15:33, alls vara lycklig i umgänge med utomstående?

¹⁸ Men heter det inte i 1 Korintierna 15:33 (NW): ”Låt eder icke vilseledas. Dåligt umgänge fördärvar nyttiga vanor”? Jo, och det påståendet är sant. Den kristne söker inte umgänge av det slaget. Han begränsar sitt umgänge så mycket som möjligt till dem som har samma dyrbara tro. Men han tvingas ständigt att vara tillsammans med andra i sitt förvärvsarbete och i sitt dagliga liv. Eftersom han har det vissa hoppet om Riket såsom ett ankare vid alla tider och tillfällen, frestas han emellertid inte att efterlikna dessa världsligt inställda människors exempel. När han är tillsammans med sådana människor, tänker han i stället på att han har överlämnat sitt liv åt Gud och hans tjänst, och fördenskull är han intresserad av alla de människors eviga väl, som kan komma att visa intresse för de goda nyheterna. Han är inte intresserad av andra av själviska orsaker, utan han är intresserad av dem ur en fullständigt osjälvisk synpunkt. Följaktligen är han positiv, optimistisk, när han har med andra människor att göra. Han kan vara lycklig vid så gott som alla tillfällen då han är tillsammans med andra.

Ge inte upp

19. a) Vilket råd ges åt dem som griper sig an med detta verk att göra lärjungar? b) Kan man finna lycka i detta verk år efter år?

¹⁹ Till dem som griper sig an med detta verk säger aposteln Paulus: ”Så låt oss icke upphöra med att göra vad som är förträffligt, ty i sinom tid skola vi skörda, om vi icke förtröttas.” (Gal. 6:9, NW) Du säger nog att det är en förträfflig förmaning, och dessutom ställs en förträfflig belöning i utsikt. Men kan en människa vara lycklig, om hon gör verket att göra lärjungar till en livsuppgift, dvs. fortsätter med det år efter år efter år? Ja, absolut! De som har prövat på det har funnit att deras glädje har vuxit allt mer och mer under det att åren gått. Skulle du vilja ha bevis för att det är så? Begrunda då följande levnadsskildringar av några som verkligen upplevt detta.

20. Vad säger ett Jehovas vittne, som har gjort förkunnartjänsten till sin livsuppgift, om det första tillfälle då han tog del i detta verk?

²⁰ Ett Jehovas vittne som gjorde förkunnartjänsten till sin livsuppgift för omkring fyrtio år sedan säger: ”Jag glömmer aldrig första gången jag gick ut i tjänsten för Gud, den Högste. Det var en strålande brittsommardag år 1920 i Winnipeg i Kanada. Min bror och jag delade bara ut löpsedlar, men den tillfredsställelse och sinnesfrid, som denna ringa tjänst gav mig, förvissade mig om att den Allsmäktige, i olikhet med jordiska husbönder, finner behag också i ofullkomliga och ringa tjänster som man ägnar honom. Det bereder visserligen en människa glädje och sinnesfrid att få höra sanningen, men hon känner så mycket större glädje, när hon tar steget ut i tjänsten.

21. Vad säger den här mannen om sina erfarenheter, då han utvidgade sin verksamhet inom ramen för den livsuppgift han hade valt?

²¹ När jag längre fram tog del i att sprida skrifter från hus till hus, erfor jag större glädje och välsignelse. Alltifrån den dagen ända till nu har jag inte någon gång varit ute i arbetet från hus till hus utan att ha fått röna personlig vänlighet från några, ha hört andra uttrycka uppskattning av Jehovas ord och framför allt ha fått erfara Jehovas välsignelse, som givit mig sinnesfrid och tillfredsställelse.”

22. Vad har han att säga efter att ha ägnat omkring fyrtio år åt förkunnartjänsten?

²² Efter att ha tjänat troget såsom heltidsförkunnare i Kanada och Förenta staterna och såsom missionär i ett mera avlägset land säger han: ”Ju längre jag får begagna detta stora privilegium, desto mer tackar jag Jehova för att han är vänligare och omtänksammare än någon annan husbonde skulle kunna vara och för att han har bevarat mig och väglett mig.”

23. Vad har ett annat Jehovas vittne, som gjort förkunnartjänsten till sin livsuppgift, sagt om början av denna levnadsbana?

²³ En annan förkunnare, som har ägnat hela sitt liv åt verket att göra lärjungar, säger: ”De som får lära känna bibelns storslagna sanningar i barndomen är sannerligen rikt välsignade. Jag har alltid varit tacksam mot min far för den hängivna fostran han gav mig i mina spädaste år, då han undervisade mig om den store Guden, Jehova, om hans uppsåt beträffande Riket och om själen och hoppet om liv. Jag växte upp i Christchurch på Nya Zeeland. Jag var mycket flitig under skolåren och vann ett stipendium för inträde vid universitetet, ett pris som alla läroverken på Nya Zeeland tävlar om. Jag var på god väg att bli atomforskare, men den miljö jag nu kom in i var materialistisk och genomsyrad av ett evolutionistiskt betraktelsesätt, och jag fann snart att detta var lika oförnuftigt och värdelöst som prästernas lära om ’ett brinnande helvete’. Bibeln började få fullt inflytande i mitt liv. Jag tog visserligen magisterexamen, men jag ägnade nästan lika mycket tid som en pionjär gör åt förkunnartjänsten under större delen av den tid jag vistades vid universitetet. Jag var ofta feriepionjär.”

24. Vad säger han om sin lycka och tillfredsställelse, efter det att han i många år utfört tjänst i främmande land?

²⁴ Efter flera glädjefyllda år i Guds tjänst, tillbringade på Nya Zeeland, i Australien, Förenta staterna och Japan, säger han: ”Jag fick en gång tillfälle att hälsa på mina nu till åren komna föräldrar på Nya Zeeland, och detta är jag innerligt tacksam för. Det är nu [tjugosju] år sedan jag lämnade ett lyckligt, teokratiskt hem för att bege mig dit Jehova skulle vilja sända mig i sin heltidstjänst. De kärlekens band som förenade medlemmarna av vår familj var starka, men de band som binder oss samman i Rikets tjänst är ännu starkare, fastän vi befinner oss i länder som är vitt skilda från varandra. Det gladde mig mycket att jag fann mina föräldrar vara lika starka som alltid i Rikets tjänst. Men Nya Zeeland föreföll mig inte längre vara mitt hem, och det gjorde inte Australien heller. Levnadssättet där verkade ’främmande’, i jämförelse med det liv som vi har blivit vana att föra på missionärsfältet i Japan. Genom det här besöket insåg jag sannerligen att ordet ’hemma’ är tillämpligt på den plats Jehova anvisar oss inom den teokratiska tjänstens verksamhetsområde.”

25. Hur gick det till, när en medlem av Betelfamiljen i Brooklyn började sin levnadsbana såsom en Ordets förkunnare, och vad sade han om sina många år i Jehovas tjänst?

²⁵ En annan har sagt: ”Calitri heter den plats i Italien där jag föddes i december 1879. Mina fromma föräldrar lät döpa mig, och längre fram blev jag konfirmerad såsom romersk katolik. Föga anade vi då att jag vid [åttiofem] års ålder med tacksamhet skulle kunna se tillbaka på [femtionio] års verksamhet såsom ett av Jehovas vittnen.” År 1900 for han, vid tjugoett års ålder, till Förenta staterna och lärde känna sanningen fyra år senare. År 1909 blev han medlem av personalen vid Sällskapet Vakttornets högkvarter och blev en trogen, nitisk Guds tjänare. Han sade vidare: ”När jag tänker tillbaka på de [femtionio] år, som jag tillbringat i Jehovas tjänst, kan jag i sanning säga att de har varit de lyckligaste åren i mitt liv. Under [femtiosex] av dem har jag varit medlem av Betelfamiljen i Brooklyn — ett tjänsteprivilegium som jag av fullaste hjärta anbefaller åt alla unga kristna. Visst har det varit prövningar, men genom sådana växer vår tro på Jehova. Jag har aldrig tvivlat på att han använder Sällskapet till att leda det världsomfattande vittnandet, som Jesus förutsade enligt Matteus 24:14. Paulus sade ju att vilka vedermödor som helst ’icke betyda någonting i jämförelse med den härlighet som skall uppenbaras i oss’.”

26. Vilken inställning har många äldre medlemmar av Betelfamiljen till sina möjligheter att vara tillsammans med bröderna?

²⁶ Det finns ett relativt stort antal sådana trogna Guds tjänare, som är ganska till åren komna men som fortsätter sin trogna tjänst vid högkvarteret i Brooklyn. Några har svårt att höra allt som sägs, men de är aldrig borta från ett möte. Det kan visserligen i en del fall kräva en hel del ansträngning och ibland kärleksfullt bistånd från dem som är yngre, men dessa äldre familjemedlemmar uteblir aldrig från morgonandakten före frukosten, från sammankomsterna, antingen de är stora eller små, eller från mötena i den egna församlingen, trots det att dessa ibland hålls på ganska långt avstånd och man kan behöva gå dit. Deras stora glädje över att få vara tillsammans med andra som är intresserade av Guds verk är oförminskad.

27. Vad bör man tänka på, om man vill finna verklig lycka?

²⁷ Ja, det är inte lek som skänker lycka — det är hårt arbete som gör det. Men det måste vara det rätta slaget av arbete, dvs. arbete som gagnar andra. Inget annat arbete kan fylla detta krav så som verket att göra folk till Jesu Kristi lärjungar. Det stannar inte vid att du kommer att vara lycklig då du är upptagen i själva verksamheten, utan du kommer att vara lycklig och tillfreds i allt det du gör. Ja, att du ägnar livet åt detta verk kommer att få en sådan inverkan på hela ditt liv. Är du verkligt lycklig i ditt nuvarande arbete? Om du inte är det, då har du förmodligen valt fel levnadsbana. Du borde söka finna lycka i att göra lärjungar.