Ett storslaget hopp
SKALL döden för alltid fortsätta att kräva sina offer och orsaka uttryck för sorg? Eller finns det något hopp om att döden skall utplånas och att de som nu hålls fast i dess grepp skall bli befriade?
Eftersom Jehova Gud gav liv åt det första människoparet, Adam och Eva, måste han också kunna återföra dem till livet som nu sover i döden. Detta är vad den forntida patriarken Job trodde. På grund av det intensiva lidande han fick utstå riktade han dessa ord till Gud: ”Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, ... staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig. ... Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta.” — Job 14:13—15.
Grundval för hopp
Eftersom Gud skapat Adam och Eva och förlänat dem förmågan att föröka sig, är människorna Guds ”händers verk”. Som avkomlingar av syndaren Adam är de ofullkomliga och döden underkastade. Men Gud vill inte att hela människosläktet skall förvandlas till samma livlösa stoft som han skapade den första människan, Adam, av. Han längtar efter den dag som han har fastställt, då han skall återföra milliarder döda människor till livet.
För att vi skulle hysa tillförsikt till Jehova Guds förmåga att uppväcka de döda gav han ibland människor makt att göra detta. Han inspirerade också människor att teckna ner en pålitlig redogörelse för tidigare tillfällen då människor blivit uppväckta från de döda. Denna redogörelse återfinns i bibeln. Vad kan vi lära av den?
Den hebreiske profeten Elia uppväckte den ende sonen till en änka, som bodde i staden Sarefat. (1 Kon. 17:21—23) I Sunem, i norra delen av Israel, uppväckte Elias efterträdare, Elisa, en rik, gästfri kvinnas ende son. — 2 Kon. 4:8, 32—37.
Många hundra år därefter skänkte Jesus Kristus stor lycka åt ett antal människor som hade förlorat någon av sina kära i döden. Jairus, som presiderade i en synagoga i närheten av Galileiska sjön, fick glädjen att se sin dotter bli uppväckt ur dödens sömn. En änka i Nain, sydväst om Galileiska sjön, fick se sin ende son bli återförd till livet på själva den bår som bärarna höll på att föra till en grav utanför staden. Maria och Marta från Betania, inte långt från Jerusalem, fick tillbaka sin bror, sedan han varit död i fyra dagar. — Mark. 5:22, 35, 41—43; Luk. 7:11—17; Joh. 11:38—45.
Längre fram användes två av Jesu apostlar till att återföra döda människor till livet. Aposteln Petrus uppväckte Dorkas (Tabita) i staden Joppe vid Medelhavskusten. (Apg. 9:36—42) Och i Troas i den romerska provinsen Asien uppväckte aposteln Paulus Eutykus från de döda. — Apg. 20:6—12.
Den märkligaste uppståndelse som någonsin förekommit var Jesu Kristi uppståndelse. Det blev grundligt bestyrkt att denna uppståndelse var ett faktum. Mer än fem hundra vittnen såg den uppståndne Kristus. Bevismaterialet var så överväldigande att aposteln Paulus framhöll att man skulle förneka den kristna tron som helhet, om man förnekade uppståndelsen. Han förklarade: ”Om det åter icke finnes någon uppståndelse från de döda, då har icke heller Kristus uppstått. Men om Kristus icke har uppstått, då är ju vår predikan fåfäng, då är ock eder tro fåfäng; då befinnas vi ock vara falska Guds vittnen, eftersom vi hava vittnat mot Gud, att han har uppväckt Kristus, som han icke har uppväckt, om det är sant, att döda icke uppstå.” — 1 Kor. 15:13—15.
Olika slag av uppståndelser
Jesu Kristi uppståndelse skilde sig emellertid mycket från alla andra människors, som blev återförda till livet under det första århundradet v.t. och dessförinnan. Han förändrades till sitt väsen. Bibeln säger oss att han ”blev dödad till köttet”, men ”till anden blev han gjord levande”. (1 Petr. 3:18) Endast de som blir utvalda från människorna till att bli hans medregenter får del av samma slags uppståndelse som han — en uppståndelse till odödligt, andligt liv i himmelen. Beträffande dessa säger bibeln: ”Salig och helig är den som har del i den första uppståndelsen; över dem har den andra döden ingen makt, utan de skola vara Guds och Kristi präster och skola få regera med honom de tusen åren.” — Upp. 20:6.
Lägg märke till att detta slags uppståndelse kallas den ”första uppståndelsen”. Det måste alltså finnas ännu en uppståndelse, som inbegriper de milliarder döda människor som skall få leva under Jesu Kristi och hans medkonungars och medprästers styrelse. Aposteln Johannes fick se denna senare uppståndelse i en syn och beskrev den på följande sätt: ”Havet gav igen de döda, som voro däri, och döden och dödsriket gåvo igen de döda, som voro i dem.” — Upp. 20:13.
Men var skall alla dessa döda människor bli uppväckta? De skall bli uppväckta till liv på jorden, precis som de människor som de hebreiska profeterna såväl som Jesus och hans apostlar uppväckte. Att det skall bli en uppståndelse till liv på jorden bekräftas också av vad som uppenbarades för Johannes om de förändrade förhållanden som skall råda på jorden bland människorna. Vi läser: ”Nu står Guds tabernakel bland människorna, och han skall ... avtorka alla tårar från deras ögon. Och döden skall icke mer vara till, och ingen sorg eller klagan eller plåga skall vara mer; ty det som förr var är nu förgånget.” — Upp. 21:3, 4.
Men skulle det inte vålla oräkneliga problem, på grund av överbefolkning av jorden, om döden avlägsnades från människorna? Nej. Varför inte det? Därför att Guds ursprungliga uppsåt var att jorden skulle uppfyllas, inte överbefolkas. (1 Mos. 1:28) Vi kan alltså vara förvissade om att Han som har förmåga att återföra de döda till livet inte skall ha någon svårighet att se till att denna jord fortsätter att vara ett ljuvligt hem för mänskligheten.
Vad kommer att uppväckas?
Att människor uppstår från de döda är sannerligen ett häpnadsväckande underverk. Vad människor är som personer tycks vara oskiljaktigt förbundet med deras fysiska kroppar, och därför har många svårt att förstå hur uppståndelsen kan vara möjlig. I de flesta fall återstår ju ingenting av den dödes fysiska organism. Kroppen kan till och med ha blivit uppbränd eller kanske uppäten av fåglar, fiskar eller vilddjur. Hur kan då de som blir uppväckta vara samma personer som dött?
Adams skapelse klargör att det som gjorde honom till en person var det som Gud gjorde. De grundämnen som Adam danades av hade ingen personlighet. Men när Jehova Gud gav kraft åt den livlösa kropp som bestod av jordens grundämnen, blev Adam en person med karakteristisk personlighet. När Adam kom i besittning av den livsande som Gud förde in i den livlösa kroppen, då han satte den i verksamhet, blev Adam en levande själ.
Det, som gör Adams avkomlingar till de personligheter de är, är inte den substans deras kroppar består av, utan de arvsanlag som överförs i denna substans — ett arv av egenskaper, personlighetsdrag och förmågor som skiljer ägaren från andra såsom personer. Den levande människokroppen undergår också ständiga förändringar. De molekyler som nu ingår i en persons kropp är inte samma molekyler som hans kropp bestod av för omkring sju år sedan. Men även om de ämnen som ingår i hans kropp inte utgörs av samma molekyler, så är individen fortfarande samma person. Varför det? Därför att kroppens organ och utmärkande drag fortfarande finns kvar, trots det gradvis skeende utbytet av molekyler; inte ens fingeravtrycken har förändrats.
Uppståndelsen är alltså inte beroende av att precis samma molekyler bevaras. Den uppståndne kan till och med vara av ett annat väsen, vilket är fallet med dem som blir uppresta till andligt liv i himmelen. Aposteln Paulus skrev om den himmelska uppståndelsen: ”Det frö du sår får inte liv, om det inte först har dött. Och det du sår, är inte den kropp som skall bli till utan ett naket korn, till exempel ett vetekorn eller ett korn av något annat slag. Men Gud ger det en kropp efter sin vilja, åt varje frö dess särskilda kropp. ... Och det finns både himmelska kroppar och jordiska kroppar. De himmelska kropparnas glans är av ett slag, de jordiskas av ett annat slag. ... Så förhåller det sig också med de dödas uppståndelse. Det som sås i förgänglighet, det står upp i oförgänglighet. Det som sås i ringhet, det står upp i härlighet. Det som sås i svaghet, det står upp i kraft. Här sås en naturlig kropp, där uppstår en andlig kropp.” (1 Kor. 15:36—44, Hedegård) Men för att de uppståndna skall vara samma personer måste de äga sitt tidigare livs personliga identitet.
Detta ofattbara — de kännetecknande drag och egenskaper som gör organiserad materia till en särskild person — ligger i Guds händer, och han är i stånd att ge den uppståndna kroppen den identiskt rätta personligheten. Därför är den uppståndne inte bara en kopia. Han är exakt samma person, som besitter alla mentala och känslomässiga drag som gjorde honom till vad han var innan han dog.
Detta förklarar varför Jesus sade till sina lärjungar: ”Frukten icke för dem som väl kunna dräpa kroppen, men icke hava makt att dräpa själen, utan frukten fastmer honom, som har makt att förgöra både själ och kropp.” (Matt. 10:28) Människor kan visserligen ta någons liv, så att kroppen blir livlös, men de kan inte ta bort en persons gudagivna rätt att vara en levande själ. De kan inte utplåna någon från Guds föranstaltning för människor att bli uppväckta ur dödens sömn. Endast Gud kan utplåna en persons möjlighet att få leva igen såsom en själ. I ett sådant fall blir personen fullständigt tillintetgjord. Även om exakt samma molekyler som ingick i en persons kropp kunde sammanföras igen, så skulle detta ändå inte vara av något värde utan den gudagivna rätten för honom att få liv igen. Endast Gud kan förse honom med den nödvändiga livskraften.
De dödas uppståndelse är alltså möjlig endast därför att Gud existerar. Även om bibeln inte ger alla detaljerna, ger den ändå tillräckliga upplysningar för att man skall kunna ha en fast grund för att tro på uppståndelsen. Du kan personligen få gagn av detta storslagna hopp, både nu och i framtiden. Hur då?
[Bild på sidan 9]
Vilken glädje kommer det inte att bli när våra egna familjemedlemmar återvänder från de döda!