Frågor från läsekretsen
● Eftersom bibelns författare använde förnamn — apostlarna t. ex. kallade ju varandra Petrus och Johannes och Paulus — har somliga talat för, att vi borda använda förnamn vid våra möten nu för tiden, i det de påstår att bruket av orden ”broder” och ”syster” före efternamnet låter för mycket likt det tilltalssätt som förekommer inom de falska religionerna. Hur skulle ni svara dem? — L. R., Kalifornien, USA.
Vi använder uttrycken ”teokrati” och ”kristen” m. fl., trots det att falska religioner också använder dem. Vi behöver inte avstå från att använda dessa termer på ett rätt sätt bara därför att falska religioner missbrukar dem. Vi kan inte förfäkta att det är falsk religion att använda orden ”broder” och ”syster” tillsammans med efternamnet, ty Skriften gör detta ibland. Och om en bibelöversättning t. ex. har: ”broder Saulus”, och en annan ”Saulus, min broder”, så förändras inte andemeningen det minsta av detta. (Apg. 9:17; 22:13; 1 Kor. 16:12; 2 Petr. 3:15) För övrigt är inte sådana tilltalsord formella titlar, som reserveras för särskilda individer för att utmärka dessas innehavare, såsom den katolska kyrkan gör för att höja några få över lekmännen. Jesus tillät inte några sådana skiljemurar, men framhöll att alla kristna är likställda, då han sade: ”Ni alla äro bröder.” — Matt. 23:8, NW.
Att använda förnamn skulle medföra många problem. Om en person vore ny ibland oss eller om vi inte vore närmare bekanta med honom, så skulle det låta alltför förtroligt att använda hans förnamn från plattformen. Om mötesledaren vore i tjugoårsåldern och en del av de närvarande i sextio- eller sjuttioårsåldern, skulle det vara respektlöst om den unge ordföranden tilltalade de äldre med deras förnamn. Och detta i synnerhet eftersom han i många fall sannolikt inte vore så nära bekant med dessa äldre vänner att han obesvärat kunde använda deras förnamn, inte ens i vänskapligt samtal från plattformen. Och här är en annan sida av saken: en kvinna kan vara med i sanningen men inte hennes man, och så följer kanske mannen med till ett möte; där hör han en annan man kalla hans hustru vid hennes förnamn till och med från plattformen och inför alla de närvarande. Helt naturligt tycker han inte om detta. I betraktande av dessa och liknande problem, vem skall man egentligen tilltala med förnamnet? Somliga blir förnärmade om man gör det; andra sårade om man inte gör det. Alla svårigheter övervinnes om vi från plattformen använder efternamnen om och till alla, inbegripet dem som tillhör vår egen familj. Däri genom undviker vi att göra åtskillnad i gruppen och att tilltala några på ett och andra på ett annat sätt. Nykomlingar, som inte är med i sanningen, bör vi naturligtvis inte tilltala med orden broder eller syster, eftersom den andliga släktskapen, som ett sådant tilltal ger uttryck för, inte existerar. Nykomlingar behöver emellertid sällan tilltalas från plattformen under mötena, ty de kommer vanligen bara för att lyssna.
Somliga menar att eftersom bibeln brukar sådana namn som Petrus och Johannes och Paulus skulle vi kunna använda förnamnen. Men dessa namn var inga förnamn med ty åtföljande efternamn. De var för det mesta de enda namnen. Somliga hade andra namn som ibland användes. Petrus kallades t. ex. först ”Simon”, men senare ”Kefa” på arameiska, eller ”Petros” på grekiska. I en del texter kallas han ”Simon Petros”; ”Petros” eller på svenska ”Petrus” hade alltså mera karaktären av efternamn än av förnamn. I Markus 3:16 heter det t. o. m.: ”Simon, åt vilken han gav tillnamnet Petrus.” Detta var emellertid inte likt de till- eller efternamn som brukas i våra dagar, men det utgjorde ett extra namn att så att säga välja på, och hade givits åt personen i fråga därför att det var särskilt träffande, något som var mycket vanligt bland hebréerna. Judarna på den bibliska historiens tid kände inte till det bruk av efternamn som vi nu tillämpar. Ordboken Westminster Dictionary of the Bible (1944) säger: ”Efternamn saknas bland hebréerna; folk kändes igen genom att man till deras personliga namn lade namnet på den stad de bodde i: Jesus av Nasaret, Josef från Arimatea, Maria Magdalena, elkositen Nahum; genom att ange deras härstamning: Simon, Jonas’ son; eller genom att framhålla sinnelag, yrke eller något annat utmärkande: Simon Petrus; profeten Natan; Josef, timmermannen; Matteus, publikanen; Simon ivraren och Dionysius, han som tillhörde Areopagens domstol.”
Om detta har The Encyclopedia Americana, 1924 års upplaga, följande att säga under ”Namn”: ”Varken hebréerna, egyptierna, assyrierna, babylonierna, perserna eller grekerna använde efternamn; och beträffande den första romartiden kan man säga detsamma.” (Vol. 19, sid. 685) Från samma källa får vi upplysningen att våra dagars bruk av efternamn kom århundraden senare. Allt detta visar att de personer bibeln talar om inte hade vad vi kallar förnamn och efterföljande tillnamn för mera konventionellt bruk; och därför tyder användandet av namnen Petrus och Johannes och Paulus eller liknande inte på någon större intimitet bland de första kristna och apostlarna. Det var den tidens sed.
Vad är vanligt nu för tiden? Då man gör en ny bekantskap, använder man efternamnet till dess man lärt känna varandra väl. Om det är stor åldersskillnad, kanske den yngre aldrig kommer att använda förnamnet eller säga du till den äldre. Då människor träffas för att dryfta saker av allvarlig, religiös karaktär, är det brukligt att begagna efternamnen. Det är det vanliga tilltalssättet, som både är värdigt och visar respekt. Därför bör vi, vid våra sammankomster och möten, följa denna sed beträffande efternamn. I stället för att använda de världsliga herr eller fru eller fröken framför efternamnet, använder vi emellertid de ord som visar att vi kan glädje oss åt en mycket närmare släktskap än den som består mellan världsmänniskor.
Herrens bön börjar: ”Fader vår”, och detta visar att han är Fader till många och att dessa många, som kallar honom så, nödvändigtvis är bröder och systrar, alla besläktade med Gud såsom familjefadern. Då vi således vid våra möten kallar varandra broder eller syster, framhäver vi denna välsignade släktskap eller andliga familjeenhet. Det är denna underbara släktskap som gör Jehovas vittnen så annorlunda, så förstående mot varandra, så villiga att hjälpa varandra. Vi är tacksamma för detta släktskapsförhållande, alltid redo att erkänna det, att göra andra uppmärksamma på det utan någon skamkänsla eller någon blygsel för att göra så på grund av vad världsmänniskor må tänka. Världsmänniskor använder förnamn av många olika skäl. De kallar oss, och vi kallar dem vid förnamn. Det visar bara förtrolighet eller nära bekantskap. Men då vi använder ”broder” eller ”syster”, visar detta ett välsignat släktskapsförhållande, ett familjeförhållande i förening med den gemensamme Fadern, Jehova Gud. Ett långt närmare och dyrbarare släktskapsförhållande än något som anges blott och bart genom att man begagnar förnamn. Inte sant?
● Varför sände Johannes döparen, som ju — i överensstämmelse med det tecken som Jehova hade bjudit honom att speja efter för att kunna känna igen Messias (Joh. 1:32—34) — hade sett anden komma ned över Kristus Jesus som en duva från himmelen, längre fram sina lärjungar för att fråga Jesus, om han var den som skulle komma? — E. P., Bolivia.
Matteus 11:2—6 (NW) säger: ”Johannes, som i häktet hade hört om Kristi gärningar, sände medelst sina lärjungar bud och sade till honom: ’Är du den som skulle komma, eller skola vi förvänta en helt annan?’ Till svar sade Jesus till dem: ’Gå eder väg och tala om för Johannes vad ni höra och se: De blinda se igen, och de halta gå omkring, de spetälska bliva renade, och de döva höra, och de döda bliva uppresta, och de fattiga få de goda nyheterna kungjorda för sig; och lycklig är den som icke i mig finner någon orsak att komma på fall.’ ”
Johannes sände inte bud efter denna redogörelse, därför att han tvivlade på att Jesus var Messias, utan därför att han önskade bekräftelse. Han visste att profetiorna hade förutsagt vissa gärningar, som Messias skulle utföra och att få veta att dessa ting ägde rum — och därtill få en underrättelse i första hand — skulle vara mycket styrkande för honom, där han framsläpade sina dagar i fängelset. Jesus betraktade inte Johannes’ fråga som något bevis på bristande tro och sände honom inte något förebrående svar utan skickade honom en uppmuntrande redogörelse för vad som tilldrog sig, vilket visade att sådana profetior som den i Jesaja 35:3—6 uppfylldes i både fysiskt och andligt avseende. Det var därför en tillbörlig förfrågan för att få bekräftelse på det tillkännagivande som Johannes tidigare hade gjort angående Jesus såsom Messias. Och att få höra en underbar redogörelse för hur Jesus motsvarade det som krävdes av Messias var vederkvickande för den fängslade Johannes, som snart skulle bli halshuggen.
● I Fjärde Moseboken 30:6—8 säges det att en kvinnas löften kan upphävas av hennes man. Gäller det i våra dagar? — T. P., Indiana.
Om vi kommer in i sanningen och avger löften åt Jehova Gud, då bör vi infria dessa, i synnerhet vårt löfte om att därefter göra hans vilja. Vad den här angivna texten skildrar är hustrurnas underordnade ställning enligt den mosaiska lagen och hur mannen var ansvarig för de förpliktelser som hans hustru förband sig att uppfylla. Men vi står inte under lagen i våra dagar, och denna kvinnornas underdånighet under sina män existerar inte med hänsyn till löften, ty om den gjorde det, så skulle ingen hustru, som hade en icke troende man som var motståndare till sanningen kunna avge ett verkligt löfte, varigenom hon överlämnade sig åt Herren Gud till att göra hans vilja och följa i Jesu Kristi fotspår. Gud handlar därför nu med kvinnorna såsom individer vad deras avgivna löften angår, och mannen har ingen inverkan på saken eller någon makt att upphäva eller förbjuda sådana löften. En hustru bör naturligtvis inte avge några orimliga löften, som skulle hindra henne från att utföra sina skriftenliga förpliktelser gentemot sin man. (Pred. 5:1—6) Vi bör vidare komma ihåg, att det inte fanns några äkta män i Israel som inte stod i förbundsgemenskap med Jehova Gud, och följaktligen är det osannolikt att de skulle upphäva tillbörliga löften, som var uttryck för gudaktig hängivenhet och som deras hustrur månde giva åt Jehova. Det är sådana löften som är av livsviktig betydelse.